Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

HETERONYMENS DRÖM
Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på nytt och vandrar ut då natten tätt, skuggar skogarna, och stjärnorna läser oss i sina horoskop.
Så fyller berättelsen åter; jag fast i dess förtrollning. Ja, efter en lång tids sökande fann jag då mitt namn: Victor Eremita. Och kan gå vidare längs vägen vilken leder till den gata som namnats rue de Rome. Här finner jag ett hus, knackar på och ber om tillträde hos les Mardistes med frågan om vad jag kan skriva efter det som jag läst, orden som Claude Debussy tonsatte i sin Prélude à l'après-midi d'un faune.




 

 

Tror att mitt känslosökande alltid handlat om samma sak; lugnet. I alla fall under dessa tillfällen av samkväm med förstaperson. Hur det är annars vet jag inte men det är något annat, jag är något annat, är någon annan som lever i en bortomkänsla avlägsen denna hitomkänsla liksom punktens ständiga rörelse från och till sig själv.

Annons:

Någon säger (George?): ”Börja hos Baudelaire!” En annan röst (kan det vara Verlaine?): ”Eller pröva längre fram då bara orden bär, i en tid då vi inte längre befinner oss här. Pröva Ungaretti!” Med cigarrens klara eldkyss stiger nu Mallarmé fram och utan att han säger ett ord så vet jag vart jag skall börja och att jag måste lämna denna symbolismens slöja.

 

DEN ONÄMNBARARE

Fråga: Är man den man är, eller blir man den man är? Den etiska tiden tycks inför den frågeställningen plötsligt med överraskande entydighet tala för det senare. Men för att kunna tala om blivandet måste vi ändå oavbrutet omformulera oss för varandra.

För exempelvis Wittgenstein var världen i en mening allt men man hamnar otvivelaktigt i nonsens om man försöker säga något om vad som ligger utanför världen.

Det enkla hos det förbundna är oändligheten, vilket enligt vad som visat sig innebär, att den är något ”lika med sig självt”, som emellertid i sig är ”skillnad”, något som stöter bort från sig självt eller delas itu.

Den är den enkla kraften som fördubblar sig själv och det som delats itu står som bestående, alltså en skillnad som inte är någon skillnad.

 

BECKETT: ur ”Den onämnbare

”jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, de kanske ha fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”

 

MEN VÄRLDEN ÄR ANNORLUNDA NU

Tror att mitt känslosökande alltid handlat om samma sak; lugnet. I alla fall under dessa tillfällen av samkväm med förstaperson. Hur det är annars vet jag inte men det är något annat, jag är något annat, är någon annan som lever i en bortomkänsla avlägsen denna hitomkänsla liksom punktens ständiga rörelse från och till sig själv.

 

Regnet dröjer sig kvar på rutan, lamporna i fönstret är redan tända, klockan visar 05.07. Här inne i symbolens hus känns soffan lugn och trygg.

Utanför mitt fönster

avtar kvällens mjuka regn

där de sista flyende dropparna

sökt sig mitt ansiktes ärrade fåror.

Likt förflyktigandet i musiken

övergångens obrutna förvandling

som att dropparnas växling kunde försvinna

till platsen för allt osynligt tillblivande

fördelad som det eteriska uppgåendets

ständigt skapande rörelseform

/ Göran Gröning

 

7/7 - Vaken

En volym av Ekelöfs samlade dikter och texter av Norén gör mig sällskap, så även några skrivblock, där en rykande kopp kaffe värmer handen. Läser poesi och ingen skriver bättre än vår störste, minst omtalade Lars Norén:

Den skakar. En osynlig hand skakar. Jag är inte naiv. Men världen är annorlunda nu. Den skiljer sig från den värld jag kände till. I en nästan tom lägenhet har jag allt.

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han är böjd ner över sig själv och sin kropp som i en spegel, mot en spegel där han inte kan skönja sin egen bild, böjd över sitt eget djup och sin kropp, som inte längre är hans.

/ Lars Norén

 

NAMNAT

Och jag drog mig tillbaka, sjuk av andlig svält och het av skam. Jag har gjort mig till hund för det uslaste ben och inte fått det. Nej, nu måste det bli ett slut på det! Det har verkligen börjat gå för långt med mig. Är det så att alla utvägar nu är prövade, att jag gjort allt jag kunde. Att jag verkligen inte ville lyckas en enda gång, och om jag berättade det för någon skulle man inte tro mig och om jag skrev ner det skulle man säga att det var påhittat.

Ändå du själsliga och vänliga, detta är inget vardagsskämt, det är mitt allt och allt jag äger.

 

Nu säger jag det: Hjälp! Vart finns mitt medvetande? med – vetande! Snälla, ha lite medkänsla, med – känsla!

Ett villkor för allt, villkoret för ljuset av vår egen existens. Atomer, protoner, neutroner, fotoner, Gustav Wasa, Tjernobyl, det ändliga, bränslet för religionerna, döden, undantagen, empirin, viljan som drivkraft, Madagaskar, melodin, Bruno och de grundläggande kosmologiska satserna, filmen, vad jag gjort, konst av intresse, intresse för konst, ballong, och det spännande mötet, säga om verkligheten, radion, motsats som komplement, väderkorn, snälla ha lite medkänsla, med – känsla.

 

Min fysiska grund av upplevd verklighet är avgjort något annat och är skärvor av en självbild, sprucken, genomskinlig, utan passform och givet olöslig den bild den en gång var.

Ett egendomligt förhållande är att min inbillning aldrig hänger sig åt angenämare bilder än när min belåtenhet är som oangenämast och att den tvärtemot målar mindre ljust när allt ler omkring mig. Den vill inte vara i stånd att försköna. Den vill skapa.

Den kan kallas – det suveräna. I hemlighet. Den namnger sig självt. Den säger inget annat, och kallar alltid sig själv i tystnad. Det enda som hörs är då namnet. Namnets redan namngivande före namnet.

Allt för den som kan läsa, och som möter den andres namn. För den som medhar kraften att bryta sigillets odechiffrerbarhet, men som också därmed behåller den intakt, som suverän och inte något annat.

Som att sanning kan falla sönder i sanningar och sanningar kan uppstå i sanning. Liksom viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Och det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Levas bort.

Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val. – Trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet.

 

 

ETYMOLOGINS LEDTRÅDAR

Skriver moi ord igen? språket åter.

Vem? Etymologins ledtrådar.

Vem där?

Ett egendomligt förhållande är att min inbillning aldrig hänger sig åt angenämare bilder än när min belåtenhet är som oangenämast och att den tvärtemot målar mindre ljust när allt ler omkring mig. Den vill inte vara i stånd att försköna. Den vill skapa.

Det kan kallas – det suveräna. I hemlighet. Suveränt i det att det kallar sig och som man åkallar i det att det suveränt kallar sig självt. Det namnger sig självt. Denna ursprungliga åkallans våldsamma makt är suverän. Absolut privilegium, oändligt pregorativ. Pregorativet ger förutsättningen för all påkallan. Det säger inget annat, och kallar alltid sig själv i tystnad. Det enda som hörs är då namnet. Namnets redan namngivande före namnet. Guds förnamnsgivande det är vad rättvisan är i sin oändliga makt. Det börjar och slutar vid signaturen. […] För den som kan läsa, och som möter den andres namn. För den som medhar kraften att bryta sigillets odechiffrerbarhet, men som också därmed behåller den intakt, som suverän och inte något annat.

 

I EN DRÖM

Trodde mig skymta – i en dröm – Karl Ove Knausgård, en vår tids man utan egenskaper, förklädd till Ulrich, vilken lät mig ana (Ulrich alltså) de polyfona rösternas dialektik hos en Dostojevskij (lika obarmhärtig visionär som Nietzsche).

Fortsatt i drömmen blev jag renad och ansad av en kirurgisk Jelinek, upplöst av Beckett (åh, min älskade Molloy), med den exakta formen för Mallarmés poesi, berusad och förtjusad likt en baudelaireisk albatross som bland höga moln drömmer en vindsänd Rimbaud.

Allt detta för att, i drömmen, nattetid få stoppa en pipa och lyssna till sommarnattens serenad tillsammans med Ekelöf, Ekelund eller Enckell.

De i ett aldrig slutat samtal om Hölderlin, jag med Öijer och Frostenson.

Detta sagt utanför linjen av tid.

 

Maurice Polydore Marie Bernard Maeterlinck

”Så snart vi uttalar något minskar vi dess värde på ett sällsamt sätt.

Vi tror oss ha dykt ner till oerhörda djup, och när vi kommer upp till ytan igen liknar vattendroppen på våra bleka fingertoppar inte längre havet som den kommer ifrån.

Vi tror oss ha upptäckt en skattkammare full av mirakulösa rikedomar, och när vi kommer upp i dagsljuset igen har vi bara fått med oss oäkta stenar och glasskärvor; och likväl fortsätter skatten oföränderligt skimra i mörkret.”

 

NATTLIG VAKA

 

Tänker så en stund,

Vaken i nattlig vaka och blicken stark i skenet som sprids genom min sammetsgröna lampskärm vars lugna ljus är följsam denna skrivarambition.

Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text.

Men …

”Jag fruktar så människornas ord. De uttalar allting så tydligt: och det här betyder hund och det här betyder hus, och här är början och där är slutet.”

Vänder blicken mot Paul Celan:

”Jag hade överlevt något. – Att klara sig är väl dock inte allt, jag hade ett dåligt samvete; jag sökte – kanske får jag lov att kalla det så? – min andningsvändning.”

 

Omnis mundi creatura

Quasi liber et pictura

Nobis est et speculum

 

Och så fint denna sena kväll med Sonnevi bredvid mig i skrivarsoffan; jag läser:

”Som om det klara havet åter öppnade sig,

och det inte längre fanns något hinder

mellan oss Som om jag var godkänd,

och inte behövde göra något slags avbön

Jag gör inte avbön Rannsakan är inte

avbön Jag ska göra samma slags inre fel

om och om igen; för det jag tror är värdet”

 

LITTERATURKRITIK

Att metaforen var det som kännetecknar all god poesi hade visserligen redan

Aristoteles framställd i sin ”Poetik”:

”[…] allra betydelsefullast är […] konsten att skapa metaforer. Den kan inte lånas från andra, och endast den är diktarbegåvningens egentliga kännemärke. Ty att finna den adekvata metaforen – det är att intuitivt se likheter i det som är olika”.

 

Vilken av oss har inte i ärosjuka stunder drömt om underverket av en prosa,

poetisk och musikalisk utan rytm och rim, lagom mjuk och lagom motspänstig,

för att forma sig efter själens lyriska strömdrag, drömmens vågrörelser, medvetandets

ryckvisa språng.

Denna vakna dröm, som klar tanke, blev än starkare då jag nyligen märkte hur plumpt och aningslöst man förväxlade två mästare i prosakonst med varandra, detta trots att den ena med tvekande och kalla ord, som droppande ner från taket i en fuktig grotta - räknar med det dova ljudet och textens eko - medan den andra istället handhar språket som en smidig värja och från armen ända ut i tåspetsarna förnimmer den farliga lyckan i den darrande, rakbladsvassa klingan som vinande genom luften, vill hugga och skära.

 

Och jag sade detta för mig själv: jag har inte börjat ännu! Ett oöverskådligt faktum som ställer detta inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts dubbel språketik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat meningen så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att inte börja som i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

 

I dag är författarkunskapen närmast en förpassad minoritet utan intresse eller genomslag för ett vinstgivande varumärke som en ”kulturellt mediakändis”, oavsett område, står för.

Tänker inte lägga någon värdering i detta men älskar bara mer mina gamla BLM med sina långa bokrecensioner speglades av tidsandans författarskara.

Här Artur Lundkvist om William Faulkner:

”Hans romaner har tycke av sömngångarvandringar där tid och rum har upphört att vara fasta begrepp och kontinuiteten upphävts. En sällsam gränsernas utplåning råder, en fatalistisk identitet mellan gott och ont, mellan kärlek och hat, mellan seger och nederlag, mellan tragedi och komedi. Hans människor stirrar förhäxade in i sitt eget öde som i det ljus i vilket de skall fullkomnas eller förgås. Ingen lycka tycks möjlig för dem och snarare än kärleken söker de döden bortom kärleken. Allt och alla rör de sig mot samma mål: utplåningen som är den slutliga, absoluta besegringen. Dessa romanförlopp innebär ett ständigt återkommande och en oavbruten förnyelse; för Faulkner utgörs hans diktnings slutna värld verkligen ett universum. Det är i grunden samma öden som gång på gång fullbordas, samma smärtupplevelse som aktualiseras på nytt. Och så stor betydelse för honom har dessa smärtfyllda öden att han ständigt med oförminskad styrka kan uppleva och gestalta dem på nytt.”

 

FÅFÄNGANS VISIONSVÄRDE

Vad som gör mänskligheten tragisk är inte att den är naturens offer, utan att den är medveten om det. Det finns ingen moral, ingen kunskap och inget hopp: vad som finns är bara medvetandet om oss själva som driver oss runt i en värld som antingen man betraktar den i en konvex eller konkav spegel bara är ett fåfängt och flyktigt sken.”

/ J. Conrad

 

Eller ta in Picassos visionsvärde:

”Svart, vitt och grått är de enda färgerna: ångesten och tidlöshetens färger, hjärnans och askans färger. Det levande blodet lyser inte med sitt mänskliga och hoppfulla röda. Lidandet, den stelnande konvulsionen är allt. Ur det gråvita sjunger själva tystnadens ton. Det våldsamma sammanstörtande försiggår i stillhet och tystnad, bortom nuet med explosionerna och skriken, i den alltbevarande och alltutplånande evigheten, tidlösheten.”

 

APPENDIX

 

Friedrich Hölderlin ur ”Hyperion”

 

Men oss är det givet,

att inte finna vila någonstans,

de tynar, de faller,

de lidande människorna,

i blindo för varandra,

från den ena stunden till den andra,

som vatten slungat från klippa

till klippa,

år efter år ned i det okända

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen