det gula huset vid vattnet - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

det finns alltid anledning att minnas, att gå tillbaka, att fånga upp ett möte,
att återskapa en saknad,
att göra upp med en sorg, se den som en lättnad,
några ord ger andra, en berättelse blir till,
i den finns ett läkande, ett helande,
plötslig kommer ron,
hela landskapet omkring blir stilla




 

 

jag minns särskilt mötet med henne den våren, när hon grävde ner tulpanlökar, hon talade om ljuset och mörkret, särskilt solens blick i maj och om augusti med en särskild skärpa i ljuset, orden rör vid mig, men ännu mera tystnaden och ordlösheten, då ser jag hennes ansikte så tydligt, utan drag och uttryck, hon kan plötsligt avbryta sitt arbete, sätta sig på marken, vila huvudet i händerna, som i förtvivlan, med en gång blir hon uppmärksam, när jag pekar på en hackspett, som lyssnar på trädet, ett kort stycke ifrån oss,

Annons:

jag tar med den rödhårige till min trädgård, visar på ljusfläckarna i träväggarna, på igelkottens lövhög, i skiftande, bruna färger, intill vedstapeln, igelkotten kommer dit varje år, plötsligt finns bara högen där, hopblåst under natten, igelkotten är borta länge, men kommer alltid dit,

jag tillåter inte den rödhårige att säga något, han bara gapar, som en julgris, grisens tryne är dock bistrare efter min trädgårdsutläggning med gester, efter detta möte stannar han aldrig mera, jag är lättad, det känns skönt, han har redan gått, när jag visar på igelkottens sommarväg, där han fångar fjärilslarver, tar hand om fågelungar, som fallit ur sina bon, när jag sagt dessa ord, så hör jag grindlåset klappra, den rödhårige hasar sig iväg, som ett skadeskjutet djur, han verkar ha andnöd och liksom klibba fast vid marken, det är en varm och gul dag, men han släpar sig fram i en blydag med stålhättor, som tynger, jag minns lektionerna med alla säregna preparat, som en hönshjärna, två röda duvfötter, det ena efter det andra och i december kom barnfostret, den dagen lämnade jag skolan, förgråten, i feber och ångest, jag sökte efter nya inriktningar, tränga in gamla vindlingar och finna genvägar,

 

det gula huset vid vattnet känner jag väl till, gångstenarna mot vattnet i skiffer, halvt dolda och halvt nedsänkta i gräs, de är svarta i fukta och grånar med solen, de liknar på något sätt den äldre kvinnan, som bor i huset, hon heter Lena Fogde, det är ett hus i förfall, det finns alltid svarta skynken för alla fönster, kvinnan tycker inte om ljus, hon gråter i solen och hon kluckar gott i helmörker,

hon visar sig ytterst sällan ute dagtid, hon vill inte ha ljus i de rum, som hon är i, ljuset gör bilderna tydliga, det vill hon inte veta av, allt ska vara suddigt och inte lätt att åtskilja,

hon har tre katter, två är hennes egna, en är en gästkatt, som är hos henne med ojämna mellanrum,

en koltrast badar varje dag i morgonljuset,

det finns torrt gräs runt huset, ormbunkar, klungor av mjölkört, några klena ljungbuskar, jordhumlor visar sig där, en orm då och då, katterna trivs med att vara där,

 

 

under en månad, när kvinnan var på sjukhus, passade jag katterna, de tyckte inte om mig, men de godtog mig, för matens skull, då fick jag se huset inifrån, det mesta var sönder och halvdant, runt väggarna kröp bårder av minnen och glömska,

tiden låg fastfrusen,

bord, stolar och tillbehör var svåra att använda, de hängde inte ihop, det fanns rester av allt, fågelvingar, rotfrukter, omgivna av spindelväv, i taket hängde stora fläskstycken i finmaskiga nät, på golvet stod mängder av äggkoppar med äggskal, i det innersta rummet bodde hönsen, de hade egen ingång, hönsen var livrädda för mig, den lilla flocken svärmade kacklande och upprört upp i luften, så fort jag visade mig, jag påminde väl om räven, med mina långa öron,

det är ödsligt att röra sig i huset, men samtidigt är det något mänskligt över allt, spår och skärvor av den som inte finns där, Lena Fogde saknas, jag har ingen att fråga, jag vill be Lena Fogde komma tillbaka, genast, jag känner en lätt yrsel, när fjärilarna virvlar omkring, nu ser jag, det är luktgräsfjärilar vid hallonen, enfärgat bruna med några ögonfläckar, jag fångar en och räknar ögonen, de är fem,

det finns ingen rörelse, bilden är stilla, bilden är torkad och stelnad, bara dammstrålar rör sig mot det ena fönstret,

jag har dragit ifrån skynkena och öppnat båda ytterdörrarna, både mot vattnet och mot trädgården, där ser jag ormbunksbladen rulla sig,

så är det detta med ljuset, det avslöjar det mesta, på ett smärtsamt sätt, jag letar upp en stol, som går att sitta på, låter bilder glida in i varandra, blundar, ser kvinnan med en man, som sover, jag hör ljud från hans kropp,

jag vet att det en gång har funnits en man i huset, under en kort tid, jag har aldrig sett honom, aldrig hört något om och från mannen tidigare,

men Lars Daniels har berättat, att när mannen försvann, började kvinnans liv i mörker, förfallet ökade för varje dag, som gick, kvinnan slog sönder den ena saken efter den andra, eldade upp tyger och sängkläder, hon ville utplåna allt, glömma och önska sig något, som aldrig blev av eller kom till henne,

när dagen kommer väntar hon hela tiden på att ljuset ska ta slut och att mörkret ska komma, det är det, som gör den stora skillnaden,

jag minns särskilt mötet med henne den våren, när hon grävde ner tulpanlökar, hon talade om ljuset och mörkret, särskilt solens blick i maj och om augusti med en särskild skärpa i ljuset, orden rör vid mig, men ännu mera tystnaden och ordlösheten, då ser jag hennes ansikte så tydligt, utan drag och uttryck, hon kan plötsligt avbryta sitt arbete, sätta sig på marken, vila huvudet i händerna, som i förtvivlan, med en gång blir hon uppmärksam, när jag pekar på en hackspett, som lyssnar på trädet, ett kort stycke ifrån oss,

utanför huset skakar bilden i mig, bredvid det gröna, det bruna och det svarta, så om ormbunkarnas stil, de är inte särskilda, de är stolta, de visar inte upp sig, de är återhållsamma, men de viker inte undan för andra växter,

de tillåter barns lekar och ger tillstånd till djurs legor och gömslen, de är aldrig pråliga och spektakulära, sporerna låter sig föras bort med vindar, fåglar och insekter,

under de senaste åren har de minskat i antal, på ett oroväckande sätt, om de försvinner, blir ingenting någonsin detsamma, det kommer att saknas en röst i naturen, helheten rubbas, en viktig del är borta, en liten förändring, en stillsamt bortåtgående rörelse, men ändå något annorlunda,

nu faller ljus in i glipor och hål,

dunkelliv,

på stigen ligger ett blad från kastanjen, som är lika stort som locket till syltgrytan,

det kommer till mig en stor rädsla för ödsligheten, jag kallar tillbaka kvinnan, hon går haltande mot vattnet, efter badet händer något, hon kommer hel och rak upp ut vattnet, hon går ner i ett vatten, kommer upp ur ett annat, återvänder som en annan,

märkligt nog, har två svalor dröjt sig kvar under takryggen, de är ensamma kvar, flyttåget har gått,

det jag arbetar på, är att bevara något, att en gång göra det tydligt för mig själv och på samma sätt för andra, att ge en berättelse, att lämna några sidor av en historia, men det är inte lätt att få upp allt i ljuset, mörkret kommer tidigt, grumsar och skymmer, ställer sig i vägen, som det gör lite varstans i vårt land,

så tar det slut igen, allt är mörker, allt jag hör är regn, som slår sommarängen i jordkällarslänten,

det kommer över mig en stor längtan efter pelargondoft,

ljuset är annorlunda på rapsfält, med broderier av blåklint, vallmo och baldersbrå,

stenarna i vattenkanten byter färger med varandra, ett stilla liv, ett lugn, en viss likgiltighet,

ensam i ett rum framför vattnet, röster hörs från vattnet, en strandskata varnar i sin hastiga flykt,

det handlar om att blottlägga och bevara delar av det förflutna, ge mig rätten till både minnen och reflektioner, saknader och avtryck, ibland står annat i vägen, som en skog, som inte går att tränga in i, tät och ovälkomnande, ibland kommer ljuset, då öppnar sig glipor, gläntor och bjuder in,

nu förstår jag bättre röklukten från kvinnans hus, det är märkligt att jag inte använder hennes namn, utan hela tiden talar om kvinnan, det blev särskilt så, när hon kom hem från sjukhuset, då kändes både hon och huset så tyst och avlägset, något väsentligt var borta, som stenar som rullat ner för den djupa ravinen, hennes ansikte var annorlunda, smalt, ögonen glänste utan uttryck, antingen ligger hon med huvudet mot kudden eller stirrar mot fönstret, som inte går att se ut igenom, på grund av skynket i svart, pannan har sjunkit in, hon har en gul färg över ögonen; hon är kall och nästan hotfull,

röken var gråvit, gnistor kunde sprida sig och bränna av stubbåkrarna, jag förstår att det inte var kvinnans avsikt, hon ville bara göra sig av med minnen och förluster, gräva ur minnet, urholka kärnan,

efter varje sådan handling, kände hon sig friare,

efter att ha badat efter eldandet, söker sig kvinnan upp mot huset, hon hittar ett kvarglömt stycke svart virke, en udda sko utan snören, alla saker, som hon finner, samlar hon på, för att använda eller elda upp vid nästa brasa, hon vill inte ha skräp, liggande utomhus, hon vill bara ha ljud från vattnet och trädgården, inte se något annat, som stör hennes bilder, utomhus och omkring hennes uterörelser, det går inte exakt att märka ut alla fyndplatser, men hon minns alla med en kuslig precision, även om de är långt borta från hennes hus, detta är en självklarhet, som rönnens veckor om hösten,

dimman drar färgerna ur landskapet, de ynka färger, som finns kvar, de regndroppar, som sitter fast i almen orkar knappt ta sig till marken, de är trötta, kråkan lämnar trädet,

själv blir jag trött, när den rödhårige läraren dyker upp, med sitt glesa, fula skägg, han ska förklara och prata om saker, som bara han begriper, för mig är det både obegripligt och ointressant, jag tänker bara på julgrisen, när han öppnar munnen, han har en stickad väst i skiftande färger, de har hål av mott, mal och andra flyn, med den vill han understryka sin akademiska tillhörighet, det är vidrigt, svårt att uthärda, jag tänker mest på malmedel, naftalen,

 

vågorna sköljer trädens rötter och stenarna, Lena Fogde är tillbaka i sitt hus efter en ny sjukhusvistelse, hon kan inte gå själv, jag bär henne ut i solen, hon vill helst vara bland de två lindarnas sötma, hon har svårt att andas och svårt att tala,

luften kring henne är kvav av sjukdom, hennes ögon är förvirrade av dunkel, hennes ögon är små blinda springor, detta kommer sig säkert av allt mörker, som hon har vistats i,

på morgonen och kvällen får hon hjälp av främmande, under dagen, besöker jag henne, detta sker i tjugonio dagar, den trettionde dagen, har min hjälp ingen betydelse, den dagen talar hon till mig i tystnaden, orden som kommer är använd, avstött och utdömd, hon har gått över gränsen, nu behöver det inte ansträngas mera, det tunna och det sköra,

hon har flyttat, tyst och stilla, mera tydligt, sista gången, när jag hälsade på henne på sjukhuset, var hon avskild från de andra med en vit vikskärm, jag kunde känna en värme, se blodet i ådrorna,

men du var inte slutgiltigt framme, Lena Fogde, du låg i ett blåskimrande ljus, du vinkar mot någon som inte finns, du vinkar mot Prinsen, som finns, det är bara jag, som inte ser honom,

men du verkar ha det lätt, lätt att navigera både i rymden och på havet, du verkar nästan lätt upprymd, i din tystnad, du ler och jag ler tillbaka, jag håller din hand, jag är så rädd att den ska gå sönder, i denna tystnad slätas din hud ut, du släpper min hand,

jag möter läkaren, han är lika saklig, som aftonfalken, det är inte fråga om, utan när, hela kroppen är slut, det är ingen idé med livsuppehållande behandlingar, det är att förlänga ingenting,

tystad, strandad, men har inte även vraket en längtan till livet,

i gryningen vid vattnet ser jag dina händer, din mun, ditt stelnade ansikte, en porträttmask,

havet bleknar stilla,

jag står kvar i dimman, det sista bandet mellan oss, fryser, livet krymper, livet vidgas, döden är rå,

solen stiger ur havet, nyss vilade den på enebacksåsen,

går tillbaka till huset, går in i tomrummet, hör dina steg i det grå ljuset, en fluga slår sig ner på min hand, rör sig där makligt,

du finns där en kort stund, sedan ingenting, jag ska köpa rengöringsmedel för tvätt, disk, fönster och golv,

ett ögonblick var vi i samma tid, nu möts vi på ett annat sätt

 

Bo Bjelvehammar

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen