Fladdrande vattenskuggor - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och teatervetenskap. Sedan början av sjuttiotalet är hon bosatt i Stockholm, gick på Inge Waerns Teaterstudion 1973-74 samt en utbildning i att skriva dramatik på Dramatiska Institutet 1988-1989.




Inne i granskogen är bäcken frusen och alldeles tyst med en botten av guld - och smörblomsbroderier. Där snön har blåst undan har isen blivit som ett fönster att se in i och där bland de fladdrande vattenskuggorna ser hon sommarens ilsnabba djur röra sig, guld andas, en trollslända spritta till med sina långsmala vingar i snön (men det är säkert inbillning, de finns väl inte nu mitt i vintern). I alla fall skulle hon vilja ha sådana vingar, då skulle hon vina runt i luften och vingarna spruta söndrigt glas, men på slänterna utmed bäcken dog de (det vet hon ju) på vattenblanka stenar, alldeles tysta och alldeles stilla och långt borta i det brokadmättade novemberljuset råmade kon redan då, den sjuka kon som legat alldeles ensam hela dagen, ja, i flera veckor nu.

Annons:

Almarna sveper sina grenar med storvulna rörelser, hårt så det knakar, alldeles beniga mot den grå himlen. Tjärpappret på fasaden fladdrar till, det liksom fortfarande klibbiga papperet som ger huset ett så säreget utseende av förkolnat ansikte som en gång brunnit och aldrig riktigt återhämtat sig.

 

Överjordiskt vackra föll blommorna ihop för några månader sedan, plattades till, en efter en, som om de helt överraskande fallit offer för en rovgirig samlares neurotiska flit. Nervösa fåglar cirklade en stund över huset och flög så bort på den kalla hösthimlen. In i minsta lilla planta trängde kylan, hade häftigt och ändamålsenligt sönder sommarens sista blåklocka, fick nässlorna att sjunka ihopmed de brännheta håren slagna till aska och det som blev kvar av rosorna syntes bara som hektiska fläckar nedanför de franska fönstren. Det var svårt att stå bredvid och se på. - Nu har kölden bitit sig fast ordentligt. På andra sidan fältet glor den fram med vita ögonglober mellan granarna. Morgondimman blir håglös och sträcker sig likt en gråhalsad hägring ända bort till skogsbrynet. Högst upp i trädtopparna sitter kråkorna ovigt gungande, hårda som stenar. När solen sedan plötsligt lösgör sig ur töcknet blossar några oroliga björkar upp och brinnande grenar faller ner på det isiga underlaget.

Men bara inför hennes ögon, inte inför tant Johansson som likt en tungt lastad vagn nu kommer vältrande i sakta mak borta vid husknuten. - Hon böjer mig framåt och smyger som en indian, så hon inte ska se henne. Tant Johansson är snäll, men just nu vill hon inte prata med henne. Men så hör hon till sin förtrytelse henne glatt tjoa och undra om hon har fått ryggskott, unga människan, eftersom hon går så konstigt. Hon rätar på ryggen men låtsas för övrigt inte ha hört henne. - Egentligen är det knappt ens en trädgård utan bara en igenvuxen plätt på baksidan av huset med vildsinta ängar strax intill och granskogen en bit längre bort, men i slutet av sjuttonhundratalet var det en riktig trädgård som en viss överste R. von Hartwig anlade och vårdade så det varit en sevärdhet mitt inne i mörkaste Småland.

Disponent Ahlstedt kommer ut från stora entrén och går långsamt bort mot garaget, beläget i det som förr i tiden varit ett stall. Han går där, tung och ovig, halkar i de breda traktorhjulen. Undrar säkert hur han ska få ut sin Peugeot. Det är samma problem var vinter. Han betalar en inte oansenlig summa för att Johansson ska ploga vägen, men blir det gjort? Så gott som aldrig! Johansson tror att det räcker att köra en vända med traktorn, när han ändå ska till logen för att hämta hö åt korna. Disponentens ansikte som alltid ser lätt uppsvullet ut, åker ännu längre ner i rockkragen och hon tycker oändligt synd om honom. Han bebor ena hälften av första våningen i det gamla överstebostället som de själva hyr övervåningen av. För sju år sedan lämnade hans hustru honom plötsligt. Ingen begrep varför. Hennes make minst av alla. Kanske hade de bruna sörjiga potatisåkrarna brett ut sig för mycket, kommit för nära huset utan att någon annan märkt det. Belamrat hennes inre.

Hon som var född i Bohuslän intill det oändliga gröna havet. Det småländska, svarta och instängda blev för mycket för henne. Så tror hon i alla fall själv och aldrig att hon ska bli som disponentens fru. Trolös. Så sa de att hon varit. Hon ska aldrig någonsin bli trolös eller inlemma mig i vad det nu kan vara för att bli en duglig människa. För att det är fråga om att inlemma sig, krypa ihop i ett hörn bakom några möbler och försöka bli osynlig, det har hon redan vid fem års ålder förstått att det är vad som gäller. Även om hon inte riktigt begripit vad det är som är så farligt. De andra. Sådana som tant Johansson. Hon ser inte så värst farlig ut. Med sitt välvilliga ansikte hälsar hon nu på henne, vinkar henne till sig och frågar om hon vill åka på kärran. Och det kanske hon vill, men inte just nu. Om en stund. Tant Johansson är lite tråkig, men väldig snäll. Och själv har hon ingen att leka med under dagarna. Hon hade Tage som hade en motorcykeln av silver. Själv såg han oerhört svårmodig ut med sina tunga ögonlock och lite tufsiga lugg (och hans motorcykel var inte av riktigt silver). Och hon har sin pappa som är stor och stark. - Innan hon kom hit till den här ursinnige överstens hus levde hon i verkligheten, ett helt år i en villa i Ljungby, det kommer hon mycket väl ihåg. Hon var en helt vanlig flicka med gummistövlar och inte ett dugg galen.

Men när hon kom hit till det här stället blev hon dubbel (eller tredubbel). Hon började göra om sig hela tiden, till hund och anka och ibland är hon en döende ko. Hon har börjat sitta och tänka, tills hennes mamma oväntat dyker upp bakom dörren, tar tag i henne och frågar om hon blivit döv helt plötsligt, hon har stått och ropat i en kvart. När hon rusar genom salongen och vardagsrummet för att komma till barnkammaren längst bort, känner hon sig lika overklig som Tage måste ha känt sig, när han susade fram på sin motorcykel på nätterna i allén mellan huset och stora vägen, fram och tillbaka, längre än till stora vägen vågade han sig aldrig, där måste han vända och åka tillbaka igen. Hon fick aldrig åka med där bak. Hennes mamma förbjöd det. Och det var nog bra, för en dimmig natt i oktober bara ett halvår innan de flyttade, eftersom hennes mamma hade börjat tycka, att detta inte var en bra miljö för en liten flicka att växa upp i, körde Tage ihjäl sig i. - Alla hade gått och lagt sig, klockan var säkert bortåt två och de tyckte nog att det var bra, att han var färdig nu, han Tage, så man äntligen fick sova. Det var ingen som tänkte på att motorcykeln inte fanns där i skjulet bredvid griskättingarna på morgonen.

Och eftersom han bodde ensam i sin del av drängarnas hus, saknade de honom inte förrän långt fram på förmiddagen, trodde väl att han arbetade i skogen och skulle dyka upp till middag som vanligt. - Hon var inte nöjd med sig själv under den här tiden. Nog borde hon väl kunnat göra sin mamma lite glad, så hon slapp röka så många cigaretter. Fastän de hade så många rum och så stora, så började det (faktiskt) lukta lite illa i dem. - På något vis fanns hon inte. Och på det viset är hennes pappa också, tänker hon. Han finns i verkligheten då han kör sin stora silverglänsande Mercedes genom allén på väg hem från arbetet, han är han, stor och stark och vacker och alldeles underbar. Men så fort han träffar mamma, krymper han, blir osäker och inställsam, nästan som ett barn. Det är därför att hennes mamma har haft tid att samla så mycket kraft under dagens lopp, har haft så mycket tid att tänka ut vad hon ska säga, hur hon ska lägga fram det för att han riktigt ska förstå, hur tråkigt hon har haft det, hur tröttande det är att ensam ta hand om en dotter som Gunilla som aldrig kan begripa hur en liten flicka ska uppföra sig. Hela dagen har hon inte sett annat än foror och drängar, gödsel och smutsiga ankor.

Och så Gunilla som inte gör annat än hänger den där drängen Tage i hasorna. Hon luktar ladugård när hon kommer hem. Det sätter sig i kläderna, deras egna också. De nya mockapumpsen som hon köpte förra veckan luktar redan. Det kvittar hur mycket hon sprejar dem med mockarengöring. Och det är bara en tidsfråga, innan det sätter sig i hans egna kostymer. Han kan ju inte gå omkring och lukta dynga på sitt kontor. Det blir nästan som att bli en av dem, de där på undervåningen. Vem är man då egentligen? Allt det här har hennes mamma hunnit tänka på under hela långa dagen, medan hennes pappa varit helt absorberad av priset på timmer, sena leveranser och skatteavdrag. Han kommer hem och är trött, till en fru som knappt längre vet vem hon är (säger hon ju.). - Och Tage var borta. Död. Det gick inte att acceptera för en femåring. Det var alldeles omöjligt. Hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon kunde bara tänka på Tage och hans bevingade motorcykel. Det var förstås med de vingarna som ängeln flög iväg med honom, tyst som en fladdermus med gnisslande tänder.

Hon undrar om han haft väldigt ont innan han dog.

Om han frös.

Om han bara var som ett blodigt bett.

Lite senare får hon följa med tant Johansson och se till den sjuka kon som ligger i en lada på en av ängarna långt bort på andra sidan allén. Den har legat där ända sedan i höstas och ingen tror längre att den kommer att överleva. - Solen håller på att gå ner, svärmar av iskristaller far omkring i det avtagande ljuset, sädesskylar som inte hunnit komma under tak står stelfrusna och deformerade på fältet, en skogsduva ropar bortifrån det taggiga skogsbrynet, en hackspett knackar taktfast som en mentometer, från en asp singlar ett mörkgult blad rätt ner på mössan på henne där hon springer ömsom framför, ömsom bakom den tungt vaggande tant Johansson.

Inne i granskogen är bäcken frusen och alldeles tyst med en botten av guld - och smörblomsbroderier. Där snön har blåst undan har isen blivit som ett fönster att se in i och där bland de fladdrande vattenskuggorna ser hon sommarens ilsnabba djur röra sig, guld andas, en trollslända spritta till med sina långsmala vingar i snön (men det är säkert inbillning, de finns väl inte nu mitt i vintern). I alla fall skulle hon vilja ha sådana vingar, då skulle hon vina runt i luften och vingarna spruta söndrigt glas, men på slänterna utmed bäcken dog de (det vet hon ju) på vattenblanka stenar, alldeles tysta och alldeles stilla och långt borta i det brokadmättade novemberljuset råmade kon redan då, den sjuka kon som legat alldeles ensam hela dagen, ja, i flera veckor nu.

De går förbi ett torp som gått “en ond bråd död till mötes”. Det är i alla fall så hon uttrycker sig, tant Johansson, och pekar på de hopfallna rester som ligger där täckta av snö. På sommaren växer där liljor som är alldeles brandgula. I det raserade murverket kring det som varit skorstenen väser det fortfarande som av en mycket gammal eld (men där finns ingen eld, hon måste sluta inbilla sig saker, det säger hennes mamma hela tiden).

Utmarksladan som de nu närmar sig står alldeles skev av vind och torka och där inuti, under en presenning, i den mörkröda solens sista rökfyllda ljus ligger hon, som ett litet berg som vuxit upp ur jorden, alldeles brun och med den svartblanka mulen sprucken av feber. Tant Johansson försöker få henne att svälja en äcklig sörja som hon har med sig i en flaska, kon slår med huvudet och råmar svagt, ögonen är så rädda. Det är så fruktansvärt sorgligt så hon måste gå ut igen, hon kan inte se på.

När de så småningom är på väg hem i den nu helt svarta allén, kommer farbror Johansson med traktorn förspänd framför en vagn, vars uttorkade trähjul skräller mot det frusna underlaget. Strax efter kör hennes pappa i sin stora bil. Nu får han köra så där långsamt så han blir irriterad, det vet hon. Allén är alldeles för smal för att man ska kunna köra om. Hon springer det fortaste hon kan och vinkar och han stannar, så hon får åka med den sista biten. I snigelfart. Farbror Johansson gör sig ingen brådska. Han ska inte behöva spränga traktorn bara för att Larsson kommer hem från sitt arbete. Han bara sitter där med sitt sneda leende, där högra överkäkens enda tand, en guldtand, bligar fram som en äcklig kvarleva från bättre tider, vinkar slött med sin stora näve och låtsas inte alls förstå, att det kan vara oerhört enerverande bli liggande bakom en traktor de sista metrarna hem efter dagens arbete och med det dukade middagsbordet som står och väntar.

 

 

 

 

 

Anne-Sofie Nielsen

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts