Förhållandet till litteraturen gör historien utestängd - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Så snart vi uttalar något minskar vi dess värde på ett sällsamt sätt.
Vi tror oss ha dykt ner till oerhörda djup,
och när vi kommer upp till ytan igen liknar vattendroppen
på våra bleka fingertoppar inte längre havet som den kommer ifrån.
Vi tror oss ha upptäckt en skattkammare full av mirakulösa rikedomar,
och när vi kommer upp i dagsljuset igen har vi bara fått med oss
oäkta stenar och glasskärvor; och likväl
fortsätter skatten oföränderligt skimra i mörkret.
/ Maurice Maeterlinck




 

 

Genom oändligheten ser vi lagen fullbordad till nödvändighet hos sig själv, och framträdelsens alla moment har tagits upp i det inre. Det enkla hos lagen är oändligheten, vilket enligt vad som visat sig innebär, att det är något lika med sig självt, som emellertid i sig är skillnad, något som stöter bort från sig självt eller delas itu. Det är den enkla kraften som fördubblar sig själv och det som delats itu står som bestående, alltså en skillnad som inte är någon skillnad. För Wittgenstein var världen i en mening allt men man hamnar otvivelaktigt i nonsens om man försöker säga något om vad som ligger utanför världen. Ändå menar han i sitt första verk Tractatus att det finns något som inte tillhör världen vilket är vår föreställning om jaget och att världen är men just därför står utanför världen.

Annons:

 

Spindelns natt

Efter någon timmes skrivande i min mattsvarta soffa försjönk jag åter in i mig själv. Jag orkade inte med vardagen utan ville bara försvinna, kasta mig ner i ett hål och inte vara i vägen. Bortom tårarna fann jag samma övermod som hos den som tror sig se världens sanning och att intet, döden, förruttnelsen och grymheten utgör sanningen, att världen är ett inferno.

Det slog mig nu att det var detta jag måste skriva om och det var min kommande bok, inte andras tankar, som skulle blotta tillvarons innersta väsen.

Jag tänkte så här: Om de som står dig nära är långt borta antyder det att utrymmet runt dig håller på att vidgas. Och om det som är nära är långt borta, då är din vidd stor och redan bland stjärnorna. Sök en enkel och sann känsla av gemenskap men räkna inte med förståelse; men tro på en kärlek som förvaras åt dig som ett arv och lita på att det inom ramen för denna kärlek finns en kraft som du aldrig behöver lämna även för att gå mycket långt.

 

Det finns inte många; men de finns … Jag vet inte!

Känner så väl igen min egen osäkerhet, vet aldrig vem jag är, med en känsla att jag skulle trivas bäst just där jag inte befinner mig.

Som att själens friska skurits av och erkännandet av en otillräcklighet förlikats med behovet av att vara densamma.

Som när ett påträngande objekt hotar att beröva själen allt, trots att dess väsen är avsaknaden av allt. Och affirmationen den rörelse, för liv och död, som av de framrusande känslorna formar cirkeln där ännu allt kan hända, hänt och kommer att hända.

Och med dessa rader som ett oöverskådligt faktum ställer jag meningen, inför både ett dilemma och ett val, till alla de dimensioner som redan tidigare identifierat och karakteriserat den brutna meningens ställningstagande: detta genom fullständig utarmning inför valet att inte börja alls. Båda utgörande en sorts parasitutväxt på den intellektuella funktionen.

 

I denna natt, i skrivandets stund – spindelns natt – förskansad på mitt gömställe, en text att läsa och läsas av ingen, driven ut i den svarta ogenomträngliga rumshinnan.

Tänker, tänker jag, att de texter som jag har skrivit, är skrivna tillräckligt, under trettiofem års tid har jag inte gjort annat, men om jag tillät mig ett ögonblick av klarsyn så är det mesta som jag skrivit över denna tid ett enda pinsamt bedrägeri.

Jag är så trött på att skriva utan hopp om att kunna överträffa mig själv eller fly från min egen skugga. Till en viss gräns, min gräns, har jag varit ärlig mot mig själv, på det enda sätt som stått till buds för min drift att skapa, skapa det jag aldrig sett – jag ville säga allt, absolut allt, för att finna mig själv – men ju längre jag trängde in i skrivandet desto bittrare blev illusionen. Ty det är inte med litteraturens hjälp, tänker jag, man kan säga något verkligt om sig själv. För mig, redan i de första raderna, har det alltid smugit sig in en främmande hand som övertagit kontrollen av det påtänkt skrivna genom att obemärkt börja föra min penna.

Och den spegelbild jag velat ge har runnit iväg, åt alla håll, som vore orden/tanken fyllda av kvicksilverbläck, de har förvrängt och istället visat en sömndrucken spindel, en påkrokad daggmask, där jag i enkel och fast övertygelse helt enkelt hade velat säga något om mig själv, till mig själv i läran om mina mänskliga missbildningar.

 

TIDENS FÅRA

utanför mitt fönster

avtar kvällens mjuka regn

där den sista flyende droppen

lagt sig att fylla mitt ansiktes fåra.

Lyssnar till musiken

som tåligt viskar

så trevande

så svagt –

så sublimt

förmedlad.

 

 

Skillnaden

Förhållandet i litteraturen gör historien till utestängd, samtidigt som den också där verkar som tydligast; alltså är det möjligt att där spåra en det litterära språkets historia som varken är historien om språket i sig eller om de olika stilarterna utan bara historien om litteraturens tecken och som med all önskvärdhet tydligt manifesterar sitt samband med den historia som går på djupet.

 

IDAG – KORT:

Det var känslan av oavhängighet som jag trodde mig ha vunnit och var det enda som kunde uppfylla mig. Som fri och herre över mina tankar trodde jag mig kunna göra allt, uppnå allt: jag behövde bara ta ett lättsamt språng för att svinga mig upp, ur min låsning, och sväva tyngdlös bland molnen.

Helt obekymrat skulle jag ännu en gång beträda världens allt snabbare snurrande, som rymden drar galaxerna från sin kärna, och snart skulle den (världen) genljuda av mina talanger, där jag endast behövde visa mig för att den nu, beredd, skulle falla framför mina fötter.

Dock, i avvaktan på denna blygsamma framtid irrade jag som vanligt runt i lägenheten, otåligt bläddrandes bland otaliga böcker i ett sökande av skydd mot den inre och kommande natten. Och lika storslaget som ögonblicket nyss, lika bedrövligt kändes ögonblicket nu och jag ville åter bara fly … fl … f …

 

Ligger ännu nyvaknad på min mattsvarta soffa och tänker på mina tidigare vänskapsrelationer och grämer mig ofantligt, över så många försummande chanser till återseenden, där den aldrig stilla tiden obarmhärtigt utsträckt de linjära tidsbanden mellan oss, precis som i det vertikala där det aldrig funnits några kulturella mål eller titlar som kunnat binda oss.

Därför säger jag nu: Kom in till mig i mina lördagsbestyr. Jag kan koka kaffe och vi kan samtala om allt som faller oss in.

Kom till mig! Jag har aldrig talat så mycket om sådant här, men för dig kan jag berätta att det fanns en tid i min barndom, till minnen som gemensamt målat våra sinnen, den tid då jag bara i känslan av fångenskap kunde känna mig fri?

 

Genom oändligheten ser vi lagen fullbordad till nödvändighet hos sig själv, och framträdelsens alla moment har tagits upp i det inre. Det enkla hos lagen är oändligheten, vilket enligt vad som visat sig innebär, att det är något lika med sig självt, som emellertid i sig är skillnad, något som stöter bort från sig självt eller delas itu. Det är den enkla kraften som fördubblar sig själv och det som delats itu står som bestående, alltså en skillnad som inte är någon skillnad. För Wittgenstein var världen i en mening allt men man hamnar otvivelaktigt i nonsens om man försöker säga något om vad som ligger utanför världen. Ändå menar han i sitt första verk Tractatus att det finns något som inte tillhör världen vilket är vår föreställning om jaget och att världen är men just därför står utanför världen.

”Hur världen är, är fullkomligt likgiltigt för det högre.

Gud uppenbarar sig icke i världen.

[…]

Det outsägliga finns visserligen. Det visar sig, det är det mystiska.”

/ ur Tractatus: 6.432

 

Motsägelser

Märker att jag skriver med kyla nu. Men en gång var även jag ett annat jag – en idealist. Nu en idealistisk skeptiker, inte att likna vid pessimism. Tänker, tänker jag, att man inte blir en pessimist – förrän livet förlorat sin förtvivlade kamp mot depressionerna. För medvetandet uppenbarar sig då ödet som en skugga av det irreperabla.

Precis som när vi försöker beskriva vad vi gör ofta använder den paradoxala och gåtfulla textformen som kritiker eller kritiken kommit att innefatta: ”vi läser det oläsbara”, och med T. S. Eliot ord: ”Poesin kan kommunicera, också innan man förstår den”, eller den italienska lyriken Eugenio Montales: ”Ingen skulle skriva vers, om diktens problem bestod i att göra sig begriplig.”

Poeten måste därför bli mer allomfattande, mer antydande, mer indirekt, i syfte att tvinga och om nödvändigt förvrida, språket till sin egen utsaga. Därpå makten att gestalta diktens verklighet på ett nytt sätt.

Pascal: ”Förebrå oss inte brist på klarhet, då det är den bristen som vi bekänner oss till.”

Att inte kunna uttrycka sig men ändå vara tvungen att uttrycka sig, fångar den motsägelse som ligger till grund för poetens belägenhet av att inte ha något att skriva, att inte ha något medel för sitt diktande. Men att av nödvändighet fortsätta skriva det. Oavsett vad diktaren skulle vilja säga så finns det ingenting ty tingen vetandet är för diktaren bara hägringar på andra sidan tomheten.

Vilhelm Ekelund sammanfattar: ”Hemligheten med att skriva godt ligger till stor del i konsten att – tiga.”

Omnis mundi creatura

Quasi liber et pictura

Nobis est et speculum

 

Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria.

Att metaforen var det som kännetecknade all god poesi hade visserligen redan

Aristoteles framställt i sin ”Poetik”:

”[…] allra betydelsefullast är […] konsten att skapa metaforer. Den kan inte lånas från andra, och endast den är diktarbegåvningens egentliga kännemärke. Ty att finna den adekvata metaforen – det är att intuitivt se likheter i det som är olika”.

 

Vanitas vanitatum

Men så vänder blicken …

Skriver moi ord igen? Språket åter.

Vem? Etymologins ledtrådar.

Vem där?

Trodde mig skymta – i en dröm – Karl Ove Knausgård, vår tids man utan egenskaper, förklädd till Ulrich, vilken lät mig ana (Ulrich alltså) de polyfona rösternas dialektik hos en Dostojevskij (lika obarmhärtig visionär som Nietzsche).

Fortsatt i drömmen blev jag renad och ansad av en kirurgisk Jelinek, upplöst av Beckett (åh, min älskade Molloy), med den exakta formen för Mallarmés poesi, berusad och förtjusad likt en baudelaireisk albatross som bland höga moln drömmer en vindsänd Rimbaud.

Allt detta i drömmen, allt för att få stoppa en pipa och lyssna till sommarnattens serenad tillsammans med Ekelöf, Ekelund eller Enckell.

De i ett aldrig avslutande samtal om Hölderlin, och mitt med Öijer och Frostenson.

Detta sagt utanför linjen av tid.

 

Hanna Hallgren:

Samtidens vinglösa ängel, som aldrig blottar tidens innebörd, men

Sträcker ut sin hand för att täcka, för att öppna, för att sluta, för att

släcka, räcka över bild staplad på bild. Ett torn av bilder som ängeln

klättrar på. Det är levande bilder av kött, och ängeln säger: ”Kom, se

hur vindstilla det är bland ruinerna. Här är levande och döda i samma

ögonblick, och det finns ingen tid att gömma sig i. Det mesta flimrar

bara förbi. Ingen av oss kan lyfta, vi har inga vingar, ingen vind. Och

ingen annan vila, än att du prövar att inte känna igen dig själv i mig.

Att du uppfinner skillnad som sömn, och sömn som en långsamt

flytande syra över vimlet. Bilderna och skriken. Händerna och gråten.

Du uppfinner utplåningens blick för att leva, men jag finner dig.

Du är i vakenheten, mellan väggarnas kärl, och uppmärksamt läser

jag dina händer, linjernas torra floder, spåren av löv; allt du ropar ut

med händerna för munnen – någonstans går tiden – du ropar in i

dina händer.

/ Ur Prolog till den litterära vetenskapsteorin

 

Vaken i nattlig vaka och blicken stark i skenet som sprids genom min sammetsgröna lampskärm vars lugna ljus är följsam denna skrivarambition.

Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text.

Men …

”Jag fruktar så människornas ord. De uttalar allting så tydligt: och det här betyder hund och det här betyder hus, och här är början och där är slutet.”

För …

”Jag skall alltid varna och hindra: stanna borta, Så gärna hör jag tingen sjunga. Ni vidrör dem: de är stela och stumma. Ni tar livet av alla ting för mig.”

Och …

”Ömt viker han ihop det som han just nyss vecklat ut. Och ingen som har känslor skall döma honom.

[…]

Vanitas vanitatum:

Ett liv, ett kors, ett datum.”

/ N. Ferlin

 

Som avtäckandet …

”I de nya genomskinliga kuporna hänger de ’tunga’ själarna.

De växer och växer, de består av starka flimmerrörelser,

en underjordsström från födelse till död. Den har, tänker jag,

ett dödande ljusansikte. Ljuset bryter ner. Avtrycket blir kvar.”

/ B. Trotzig

 

Aforismen

När man i frenesi förnekat sig själv, när man i grunden sett igenom alla sina livsformer, när ett övermått av leda slutligen avklätt sig allt, vart skulle man då kunna vända sig, oavsett sin glädje eller sorg, om inte till sitt eget jag.

 

Vänder blicken mot Celan …

”Jag hade överlevt något. – Att klara sig är väl dock inte allt, jag hade ett dåligt samvete; jag sökte – kanske får jag lov att kalla det så? – min andningsvändning.”

 

Detsamma mot Conrad …

”Vad som gör mänskligheten tragisk är inte att den är naturens offer, utan att den är medveten om det. Det finns ingen moral, ingen kunskap och inget hopp: vad som finns är bara medvetandet om oss själva som driver oss runt i en värld som antingen man betraktar den i en konvex eller konkav spegel bara är ett fåfängt och flyktigt sken.”

 

Växlar till Kafka …

”Du framstod som nästan helt obefläckad av jordelivets smuts. Och ändå var det just Du som med några öppenhjärtiga ord tryckte ner mig i denna smuts, som om jag var förutbestämd att hamna där. Om världen alltså bestod av bara Dig och mig – en föreställning som för mig låg mycket nära till hands – så slutade renheten i denna värld med Dig, och att döma av Ditt råd började smutsen med mig.”

/ Ur brev till fadern (1919)

 

”Vad har jag gjort med könsdriftens gåva? Slösat bort den, kommer man slutligen att säga, det är allt. Men du kunde lika gärna tagit den tillvara. Det var faktiskt en bagatell – knappt märkbar, så liten var den – som avgjorde saken. Vad drar du för slutsatser av det? Vid de största slagen i världshistorien har det varit likadant. Bagateller avgör bagateller.”

/ Dagboksanteckning, januari (1922)

 

Mina avslutande tankar går till några av Nietzsches aforismer hämtade ur Morgonrodnad och Den glada vetenskapen …

”Eftertanken har blivit av med hela sin värdighet som form, man har gjort eftertankens högtidliga åtbörd till någonting löjligt och skulle inte längre uthärda en vis i den gamla stilen. Vi tänker för fort och är alltid på väg till något när vi går.”

*

”Fattig – han är i dag fattig: men inte därför att man har tagit ifrån honom allt, utan därför att han kastat bort allt – vad gör det honom? Han är van att finna. Det är de fattiga som missförstår hans frivilliga fattigdom.”

*

”Om man lever ensam talar man inte för högt, man skriver inte heller för högt, ty man fruktar det ihåliga återskallet – och alla röster har en annan klang i ensamheten.”

*

”Det fanns ingen motsättning mellan litenhet och ofantlighet. Världsalltet var trång som ett ägg och på samma gång gränslöst, själva oändligheten och tomheten omslöt honom som väggar eller öppnade sig som en annan sorts kvävning: en kvävning i otänkbar ändlöshet och förtunning, otänkbar tomhet, otänkbar och därför outhärdlig intill vanvett, söndersprängande.”

adventavit asinus

pulcher et fortissimus

 

Appendix

 

RILKE – J. P. JACOBSEN

Och det andra jag ville säga dig i dag är detta: Av alla mina böcker är det bara ett fåtal jag inte kan vara utan, och två av dem finns alltid med mig, var jag än befinner mig. De ligger också bredvid mig nu: Bibeln och böckerna av den store danske poeten Jens Peter Jacobsen. Jag undrar om du är bekant med hans verk. Du kan i alla fall enkelt skaffa hans böcker, för en del har kommit ut på Reclams Universal-Bibliothek i väldigt bra översättning. Köp det lilla bandet Sex noveller av J. P. Jacobsen och romanen Nils Lyhne, och börja läsa det första bandets första novell, som heter Mogens. En hel värld kommer att drabba dig; lyckan, rikedomen, den obegripliga storheten i en ny värld. Lev en stund i dessa böcker, lär av dem det finner värt att lära, men framför allt: älska dem. Denna kärlek kommer du att få tillbaka tusentals gånger, och oavsett hur ditt liv gestaltar sig är jag säker på att den kommer att löpa genom din utvecklings väv som en av de viktigaste trådarna bland alla trådar av erfarenheter, besvikelser och glädje.

Om jag ska berätta om vilka som lärt mig mest om skapandets natur, dess djup och evighet, så kan jag bara nämna två namn: Jacobsen, den store, store diktaren, och Auguste Rodin, skulptören. Som saknar like bland de konstnärer som lever idag.

All framgång på din väg!

Din,

Rainer Maria Rilke

 

/ Text ur Brev till en ung poet (övers. Leo Hallerstam)

 

 

 

 

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen