Kalla mig Ahmaril! - Tidningen Kulturen

Bruno Franzon

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Stadens puls bultar hårt och snabbt, trafiken larmar och sorl överallt, en ständigt föränderlig ström av olika ljud, röster. Och ansikten! Alla dessa ansikten som tillsammans bildar Barcelonas undflyende, mångskiftande ansikte.
Här i detta intensiva stadsvimmel är jag hos Dig, min Utvalde. Jag följer dig överallt. Ty jag har ett uppdrag och det får jag inte svika.




 

 

Åh, alkohol kan göra världen så mjuk och varm. Och du vet alltför väl att spirituosa kan vara effektivt, en tröstande faktor med ungefär samma effekt, om än kortvarig, som barndomens teddybjörn, napp och modersbröst.

Annons:

Marcus Falk. 26 år och ifrån det inre av Småland. Du kan inte se Mig, men jag kan se Dig och jag känner dig som den du är. Jag är här för att hjälpa och trösta dig. Jag strör stjärnlöv på din väg. Med min kristalliska klarsyn är du alltid inför mig.

Just nu ser jag dig ensam under ett skuggande rött parasoll på ett café på Placa de Catalunia med en sejdel öl i din högra hand. Dricka öl, det är du bra på. Jodå, du har rykte om dig att vara en riktig festprisse och nog tål du en del. Roa dig. Festa. Gå ut på krogen. Dricka en öl eller två. Eller varför inte tre, fyra, fem. Ta dig - som du kallar det - en jävel (jag ryser av ordet men bevarar ändå allt mitt ljus) och känna sig som en människa, det kan man väl vara värd!?

Sorgsen inser jag att du faktiskt ser ner på missbrukarna på bänkarna utanför Systembolaget. I dina ögon är de bara sluskar. Värdelösa dagdrivare. Riktiga loosers. Nej, du vill inte ha med dem att göra. Du hälsar inte på dem, du bevärdigar dem inte ens med en blick.

Enligt dig, älskade Marcus, skall livet levas glatt men inte sjaskigt. Åh, jag känner dig bättre än du själv. Du är en ung man som tycker om att festa(du kallar det aldrig för att supa) och helst skall det vara på exklusiva ställen. Nätternas magi. Du älskar det här flyktiga, intensiva nattfjärilslivet. Ingen fara. Inte om man känner var gränserna går. Då är det inget farligt och absolut inte nu och för all del inte imorgon heller. Så låt oss fröjdas med stoj och glam - Skål, min broder!

Jag har lärt mig ditt språk, Marcus. Dittspråk går in i mittspråk. Ibland läser jag dina tankar bokstavligen i form av de texter av Ulf Lundell som du har lärt dig utantill. De där som du älskar! Som i Cobra Rax: ”Mefistofeles han satt och skaka livet ur en drink - Ett helgon satt bredvid och hojta: Trink, brüderlein, trink!”

Om jag frågar dig om det är något i ditt unga liv som du ångrar? Gör du det?

Jag vet att det finns sådant som du skäms över. Men du vill inte gärna tala om det, du försöker glömma, förtränga sådant som har hänt i ditt liv. Innerst vet du allt själv Marcus men jag upplyser och sammanfattar för dig och för den grupp som arbetar för din räkning.

Nyligen tvingades du att avbryta dina studier vid Uppsala universitet efter att ha förverkat din rätt till ytterligare studiemedel. Dina förhoppningsfulla föräldrar betraktade det som ett misslyckande av rent frödingska dimensioner.

Orsaken var ungefär densamma som i fallet Gustaf Fröding: Sus och dus. Betydligt fler timmar på Uppsalas nationspubar än flitigt studerande.

Nog om detta.

Så hände det sig att du efter några veckors arbete på en industri tog din tillflykt till detta ljusbultande, solheta Katalonien. Och just NU ser jag dig sitta och dricka öl på det här caféet på Placa de Catalunia. Jag söker av dig på din sinnesfrekvens: Jag känner att du mår rätt bra, fastän du är helt ensam i denna stad, Barcelona.

Du kan inte se mig, Marcus. Men jag är hos dig, du kan känna mig. Jag studerar dig, lyssnar till dina tankar. Och om du själv lyssnar mycket noggrant så kan du också höra min röst när jag viskar i dina öron. Det är därför som jag hela tiden talar till dig. Allt vad jag ser och hör registreras, antecknas av osynliga händer. Det är precis som i en ständigt pågående bok. Jag ska följa dig här ett stycke bara. Det är det enda som jag vet. Kanske är det mera sant att likna processen för det du kallar novell.

Marcus, jag ser att du söker efter någon att prata med. Och inte behöver du sitta länge förrän en mustaschprydd man i trettiofemårsåldern klädd i en sorts medeltidsinspirerad brynja och svarta jeans kilar sig in mellan de små röda caféborden. Mannen säger:

”Hello, my name is Lütfi Müller. I come from Germany.”

“Mackan”, säger du. “I´m from Sweden.”

”Du förstår…” säger Lütfi Müller och harklar sig. ”Ja, du förstår, jag har förlorat både bagage, pass och pengar på tåget till Barcelona i natt. Snälla, kan du hjälpa mig? Som du förstår så är jag i akut behov av pengar.”

”Men det finns väl… ambassad?”

”Tyvärr är ambassaden stängd nu. Och polisen, dom är inte intresserade av sånt här.”

Du tittar på Lütfi Müller, hans ljusa ansikte. Det är lite koppärrigt och härjat. Kan man verkligen lita på killen? Ja, inte kan en väl misstänka varenda mänska för att vara falsk?

Jag viskar varningar i ditt öra men du lyssnar inte på mig.

Nu är det för dig som om allt kommer närmare, blir intimt. Och när alkoholen börjat verka vidgas din verklighet. Efter en stund känns allt nästan perfekt.

”Såklart att du måste ha pengar, annars går det ju åt helvete!”

”Jag har kontaktat min farbror på Ibiza”, säger Lütfi Müller. ”Han ska skicka mig pengar men det dröjer ju förstås ett tag innan dom kommer.”

”Jag antar att du är hungrig också?”

”Ja, jag skulle vilja ha några tapas och en öl, åtminstone.”

Ur jeansfickan drar Lütfi Müller fram ett visitkort. Han räcker över det till dig.

”Det här är ett mycket trevligt ställe, jag har själv varit där. Sauna Bali, Paseo de Grazia. Rekommenderas!”

Jag ser hur du stirrar på bilden av en vacker kvinna iförd endast leopardmönstrade trosor.

Lütfi Müller säger:

”Jag tror åttatusen pesetas…” *

”Åttatusen pesetas?”

”Ja, det skulle väl räcka, tror jag.”

Du ser in i Lütfi Müllers ögon igen. Blicken är fast, intensivt blå. Du dividerar med dig själv, gör en snabb värdering.

Tillsammans lämnar vi caféet. Och vi tar oss snabbt förbi det värsta trafikbruset, ut på Avignongatan, stråket för prostituerade där. Vidare in till kineskvarteret - Barrio Chino med sina smågator.

”Akta dig för att gå ensam här på nätterna”, säger Lütfi Müller. ”Alla dessa galningar, du kan bli dödad för ingenting!”

Men Marcus, du räds inte. Milt berusad av två sejdlar San Miguel känner du dig stark, nästan oövervinnelig.

Snart kommer vi ut på La Ramblas och dess nerviga kaos av snackbars, caféer, tiggare, sjömän, turister, knarklangare, lott och cigarrettförsäljare. Du lägger som vanligt märke till en mängd olika ting. Detaljer. Som alla dessa brandgula reklamblad för nattklubbar som virvlar omkring på gatan.

Vi går förbi burar med färggranna fåglar: papegojor, undulater, kanariefåglar. I skuggan under en palm står några män framåtlutade mot varandra likt stridslystna tuppar och diskuterar högljutt den senaste fotbollsmatchen. Språk skiftar för varje steg. La Ramblas sjuder av liv. Intrycken är nästan smärtsamt många och intensiva. Och Lütfi Müller tycks hitta överallt i Barcelona!

”Real Palace, därinne bor jag!” Lütfi Müller pekar in mot ett stort torg med en palatsliknande byggnad.

Vi träder in på torget som är samlingspunkt för både ryggsäcksfolk, musikanter och vanliga familjer. Marcus, jag ser hur du hajar till när du får syn på några unga män som går omkring helt öppet med plastpåsar innehållande vitt pulver.

”Du ska få mitt namn och mitt passnummer”, säger Lütfi Müller. ”Du vet, du kan lita på mig, jag är en hederlig man.”

Han tar sikte på en ledig vit träbänk i solgasset. Där på den av duvor besudlade bänken nedtecknar han sina personuppgifter på ett stycke papper, signerar och ber slutligen även dig min Marcus att signera.

”Samma ställe imorgon vid denna bänk klockan sex, okej…?”

”Alright.”

”Du ska få tillbaka pengarna då. Don´t worry.”

Överenskommelsen avslutas med handslag av mörker.

 

Jag ska inte gå in på några ingående beskrivningar av ditt flyktiga nattliv, Marcus. Så jag spolar fram några sekvenser i tiden…

Det är någon gång på eftermiddagen, du vaknar upp på hotellrummet. Din katalanska nattdrottning är borta och det enda som hon lämnat kvar efter sig är ensamhet och ett blodrött läppstiftsvtryck på din vänstra axel.

Hon hette Isabel Garcia och du minns ett rufs av korpsvart hår och kanelbruna ögon som glänste av Sangria och åtrå. Och du vetatt ni låg med varandra, fastän det nu känns lika avlägset och konstigt som en dröm och paketet med de banansmakande kondomerna ligger oöppnat på nattygsbordet. Din strupe känns torr och sträv, ditt huvud dunkar. Du försöker somna om men känner obehaget av din egen puls när tinningen trycker emot den svettvåta kudden. Du tål inte ljuset, Barcelonas gryningsljus som lyser upp hotellrummet. Med lätt darrande händer nyper du till dig två aspirin från nattygsbordet, sköljer ner dem med en klunk mineralvatten. Sedan stiger du upp, drar ner de gröna fönsterjalusierna av trä och täcker därtill över med gardinernas tjocka grå tyg.

Du kan inte låta bli att skratta lite åt dig själv. Det finns liksom något tragikomiskt över det här: ligga ensam, illamående och blek kurandes i mörkret på ett hotellrum i Spanien. Som en ljusskygg Nosferatu.

Marcus, jag vet att idag kommer du att känna ett starkt behov av att bära dina allra svartaste Ray Ban.

Medan du ligger därinne i hotellkryptans dunkel och våndas tänker du på mångahanda ting. Ingenting är sig riktigt likt numera. Så mycket som har förändrats. Det här främlingsskapet. Otryggheten. Ångestvirvlarna i kroppen. Kallsvettningarna. Trycket över bröstet. Du vet inte exakt vad det beror på men du anar att det har mindre att göra med det akademiska misslyckandet än annat som olösta relationskonflikter och en känsla av att vara oälskad. Utkastad.

De gör ont, dessa sprickbildningar, dessa frostskador! En sång av Eva Dahlgren där hon sjunger: ”Människor gör ont, jag tror de njuter av att såra”, poppar upp ur ditt minnesarkiv.

Jag vill ha tillbaka värmen och kärleken i mitt liv, tänker du. Du vill bort ifrån den här kylan. Är det möjligt? Finns det nya vägar att beträda?

Åh, alkohol kan göra världen så mjuk och varm. Och du vet alltför väl att spirituosa kan vara effektivt, en tröstande faktor med ungefär samma effekt, om än kortvarig, som barndomens teddybjörn, napp och modersbröst.

Du är som ett barn, käraste Marcus. Som en sårbar pojke tröstar du dig med det mesta som är drickbart: vin, whisky, gin, rom, konjak. Avslaget och ljummet. Kalla isklirrande groggar. Men då du märkt att din mage bäst tål öl, helst ljust öl, häller du i dig ymniga mängder av det. Peter Birros definition ”Öl är gudarnas piss” har blivit ett hedonistiskt mantra som du brukar mumla för dig själv. Samtidigt kan du ibland tycka att det på sistone har blivit något närmast tvångsmässigt över festandet. Jag har hört att du har plågats av tankar som: Håller jag på att bli beroende? Är jag på väg att bli en riktig alkoholist, en sådan som… DOM!? Nej, jag tänker aldrig bli en sådan som dom. Inte som dom där äckliga, nersupna och kraxande typerna, dom som springer på Systemet flera gånger om dagen. Loosers, det är vad dom är. Svagsinta suputer!

Jag försöker nå dig Marcus, jag viskar i ditt öra: Jag är här nu. Alltid är jag hos dig. För din skull. Jag älskar dig!

Varför vill du inte lyssna?

Du är inte längre kung hos dig själv. Ser du inte upp så kommer du kanske att förlora allt som en människa kan förlora. Marcus, du har bara det här livet, det vet du. Såsom Vilhelm Moberg har präntat in i dig, orden som är rågen för din själ. Ja, någon gång har du i din ensamhet besinnat dig, tänkt djupt på de där allvarsamma orden:

”Det är din stund på jorden. Tag vara på ditt liv!”

Marcus, inser du inte vad det är som håller på att ske? Nej, du förstår ingenting. Du känner inte ens igen dig själv längre, du har blivit en skugga. Du är på väg ner i dyn, rännstensmörkret - kalla det vad du vill - och allt bara snurrar snabbare, snabbare.

Långt fram på eftermiddagen ligger du ännu kvar i sängen. Kärleksfullt vill jag dig likna vid ett murmeldjur som med oändlig möda lyckas kravla sig upp ur Guds innandöme.

Du duschar och därefter klär du på dig. Du drar upp jalusierna, öppnar fönstret för att vädra ut det unkna, instängda. Ljuset bländar dig så att det gör ont i ögonen, sticker som knippen av transparenta nålar. Du kan inte se oss i ögonen idag, det är som en förbannelse. Hornhinnorna värker av det hårda ljuset.

Trots allt klarar du ändå av att till sist ta dig ut från hotellet och du fäller ner solglasögonen från pannan, tänder en cigarrett och börjar din vandring längs Barcelonas gator.

Jag följer dig som en liten svävande ljusboll, ungefär en halvmeter bakom.

På La Ramblas stannar du till inför en kolteckning med tjurfäktningsmotiv. Egentligen hatar du tjurfäktning. Men det grymma skådespelet sett genom en konstnärs ögon kan vara någonting helt annat och just den här skenbart enkla teckningen fäster du dig vid. Jag läser inom dig att du ser den som uttryck för ett gastkramande möte med döden. Det är desperat besvärjelse, ren och skär ångest. Både Goya och Picasso har skildrat tjurfäktningen i konst, det känner du till. Men VEM är den här konstnären? Du vänder dig till gatuförsäljaren:

”What´s the name of the artist?”

”Manuel”, svarar försäljaren avmätt.

”Aha, Manuel. And…?”

”Just Manuel.”

Du kan inte undslippa dig ett nervöst skratt då du associerar till teveserien Fawlty towers och hotellservitören Manuel och hans utrop: ”I know nothing, I´m from Barcelona!” Men du fascineras av bilden, du känner igen dig!

Matadoren i den eleganta silverdräkten tycks ha tappat fotfästet och på väg att dråsa omkull samtidigt som tjuren - svart och muskulös - är framme och stöter i honom med sina vitlysande horn så att blodet stänker.

Mörkt rött, små levrade klumpar spridda över papperet. Det ser ut som riktigt blod. Är det möjligt? Du ser på försäljaren igen:

”Excuse me, but is this real blood?”

”Of course”, svarar försäljaren, lika avmätt som tidigare.

”From a bull?”

”It´s a mixture. Blood from a bull but also blood from the artist. He’s very special, Manuel.”

Du stryker över de stelnade fläckarna. Så lyfter du upp teckningen i solljuset och ser blodet glimra: en del partier mörkröda, andra ljusare. När du som hastigast för bilden till din näsa tycker du dig känna lukten av något fränt metalliskt.

”How much is it?

”Very cheap, just two thousand pesetas!”

Här minns du att du läst något av en spansk poet, Fredrico Garcia Lorca, som ansåg att tjurfäktning är som att ”få se döden insvept i den mest bländande skönhet”. Den estetiken förstår du inte alls eftersom tjurfäktning för dig endast är simpelt djurplågeri. Inte heller tycker du att den här bilden uttrycker något heroiskt.

”Bullshit!”, säger du och ler åt din egen ordironi. Men du tror dig ändå, känner jag, förstå budskapet. Och du tvekar inte, du köper bilden för tvåtusen pesetas. Sedan spänner du fast den i din lilla ryggsäck och vandrar vidare.

Min innerligt älskade Marcus, jag vet att du inte tror på någon högre makt även om du i tankspridd desperation ibland åkallar vår Gud. Du vill tro men du har så förtvivlat svårt att tro. Likt poeten Baudelaire dras du till mörkrets blommor, nattens ljus, ugglornas ljus. Det mjuka barmhärtiga ljus som inte kräver att du skyddar dig mot det med svarta solglasögon.

Ytterst är du Marcus en gåta även för mig. Ingenting är för evigt hugget i sten. Människan är ett mysterium. Även för oss, ljusets tjänare och Väktare som kan se själar, avlyssna tankar. Bara Kärnans medvetande vet. Och människans öde är kosmisk utveckling, en själarnas vandring mot avlägsna stjärnor, denna oändliga färd…

Nu kommer du till Santa Maria del Mar - denna vackra gotiska basilika som Ildefenso Falconi skildrat i sin roman ”Havets katedral”.

Kyrkans port är stängd.

Du bultar på den.

Ingen öppnar

Käraste Marcus stående där vid porten till Guds katolska hus, du kommer inte in. När du lyfter blicken får du syn på de två tornen som sträcker sig upp emot Kataloniens gaslågeblå himlakupol. Åh, det svindlar för dig!

Nedanför på kyrktrappan sitter några tonårspojkar och studerar sexuella ingrepp i ett magasin. Du vänder bort blicken och går därifrån. Tillsammans sveper vi som tysta skuggor förbi katedralen och det intilliggande torget med de tre mullbärsträden och försvinner in i en dunkel medeltidgränd.

För längesedan noterade jag i min ljusbok:

”Marcus Falk. 26 år, enligt jordisk tidräkning. På drift. Vilsen. Lever i Illusio. Försvagar sitt ljus av närmast oavbruten flykt. Lokalisering: Andlig sumpmark. Irrbloss.”

Min Marcus - Vet jag då inte att du innerst längtar efter ljuset?

Din kamp är en del av min kamp och mitt uppdrag. Dittspråk är mitt språk. Och mitt språk är dofter och aningar i din tanke, ditt språk.

Compassion. Medkänslans blåa strålblommor i min natur.

Och sannerligen säger jag dig, Markus: Du är inte förlorad! Det finns ytterst sett ingen fördömelse. Det finns inga straff, inga belöningar. Åtminstone inte på det sätt som du själv och de flesta andra tror att det förhåller sig i de mänskliga föreställningarnas skuggzoner.

Älskade broder, jag känner din ordlösa längtan efter att få dricka dig otörstig vid den härliga Gudomkällan, känna smaken av Paradiset. Men är du själv klart medveten om vad det är som du längtar och letar efter? Markus, du är en skuggbild av dig själv. En skuggbild av dig själv just nu irrandes utan mål med svartfärgat hår, solglasögon, ärmlös svart t-shirt och slitna jeans här i högljusstrålarnas Barcelona. Den där tatueringen av en knytnävsstor lilagrön dödskalle som du lät göra på resan ner i en ateljé på Istedgade i Köpenhamn drar blickarna till sig.

Jag ser dig förföljas av några av de otäcka Grå. Jag håller dem på avstånd med mitt svärd av ljus. Joshua glänser i det, strålar av hans styrka. Jag låter mina ögon lysa av ädelstenars ljus, låter det skifta mellan djupt violett, topas. Och av bottenlöst svart. Sardonyx.

Så följer jag dig min vilsne, vackre vän genom Barcelonas medeltida kvarter. Nu vid en av saluhallarna. Sakta går du där mellan de olika stånden, äcklas av blodet från de slaktade djuren som på sina ställen bildat små pölar. Allt flyter förbi som i en dröm. Vasst ljus. Skuggor. Höga röster på katalanska. Där på marknaden finns också märkliga havsfiskar som du inte vet namnet på, de ligger utsträckta med gapande munnar på saltbäddar, starkt belysta. Du ser uppsprättade kaniner och mängder av grönsaker och frukt. I en liten trälåda springer två kaninungar oroligt fram och tillbaka. Du kikar ner igenom lådspjälorna. Åh, de söta kaninerna: deras små mjuka kroppar stannar ibland upp, borrar in sig i träull. Svartvitspräckliga pälsar, långa öron, mörkblåa ögon, sensitivt kippande nosar.

Vad är det med dem egentligen? Jag känner hur en hemsk tanke griper tag i dig: Är det så att de rentav känner lukten av sina slaktade kaninkompisar? Är det därför de vittrar och kippar? Är det därför som de rusar runt runt? Du vänder om, låter dig uppslukas av folkmyllret.

Strax därpå kommer du till ett stånd där du träffar på en liten krokryggig medelålders man som stöder sig på en grovt tillyxad käpp. Mannen är klädd i en trasig skjorta, ansiktet glänser som koppar. Han svettas enormt där han står och grillar sardiner i hettan. Han stirrar på dig Marcus med vilt uppspärrade ögon så att vitorna lyser. Utan förvarning tar han så spjärn i gruset med käppen, rundar ståndet och närmast stavhoppar sig fram till dig. Han flinar inställsamt i det att han lockar med några sardiner. Sedan krafsar han bort några sardinstycken med grovsmutsiga fingrar och bjuder dig att äta. Du avböjer.

Och sardinförsäljaren, som du tycker påminner om Mr Hyde i Spencer Tracys gestaltning, vrider sig i sällsamma skrattparoxysmer.

Det här verkar ju helt vansinnigt, den där mannen måste vara sjuk, manisk, tänker du och får nästan panik. Du måste ut härifrån, ut härifrån…!

Och du tar din tillflykt till Betlehemskyrkan här intill.

Jag är där vid din sida Marcus, stryker lugnande din högra axel, viskar: Var inte rädd! Det sitter en ljusstark uv på din högra axel.

 

Klockan närmar sig sex och du beger dig mot Real Palace. Rädslan svallar och svider som salt havsvatten i ett sår inom dig. Fast du vet inte själv varför.

Kanhända lite rädd för den där tysken, Lütfi Müller?

Du formulerar svaret tyst för dig själv: Nä, han verkade ju ofarlig. Kanske beror min rädsla bara på den här bakfyllan? Skulle behöva en återställare. Det spelar ingen roll vilken sort men helst något riktigt starkt. Något som river till i halsen. Nu suggererar du fram en bild av ett bräddat glas med whisky on the rocks.

Så kommer du fram till den solkyssta palatsgården. Försäljarnas ögon är hårda, falskt lysande som kråkguld.

”Chocolate?” ”Caballo?”

Nej, du är inte intresserad.

Du går fram till den där vita träbänken där överenskommelsen gjordes. Men Lütfi Müller syns förstås inte till. Du försöker försvara dig med att Müller kanske bara är sen, att han fått förhinder. Du dröjer dig kvar ett tag.

Av och an vankar du i solgasset. Men ingen Lütfi Müller. Hm, dags att undersöka saken lite närmare… Du fattar ett snabbt beslut: In genom den öppna dörren och uppför den slitna vindlande trappan till det hotell där du hoppas att du ska träffa Lütfi Müller och få tillbaka dina pengar.

Vid receptionen står en korpulent mörkhyad man iförd en grå AC/DC-tröja. Du lutar dig över receptionsdisken, säger:

”Hello, my name is Marcus and I´m looking for a man called Lütfi Müller.”

“Yes, he lives here. Room number 29.” Receptionisten ser på dig med blodsprängda men vänliga ögon.

”Är han här på hotellet nu?”

”Ja”, säger receptionisten.”Han brukar komma sent på nätterna och han brukar gå ut från hotellet vid tolv, ett sådär.”

”Han är skyldig mig åttatusen pesetas. Ja, jag ville hjälpa honom eftersom han förlorat sitt bagage, pass och pengar på tåget häromnatten.”

”Lögner! Müller har gott om pengar, han har bott här i flera månader.”

”Va!? Satan!”

”Du, det hjälper dig inte att kalla på fallna änglar.”

Upprörd tänder du en cigarrett.

”Jag misstänker att han sysslar med häleri av nåt slag”, säger receptionisten. ”Han brukar gå förbi här med kläder nästan varje dag.”

”En sån. Åh, en sån falsk… schweinehund! Hur fan kan han få bo här utan att ni ber polisen kolla upp honom? Kan ni säga mig det, mister?”

Men receptionisten säger ingenting, han bara står där tyst med lätt uppspärrade ögon bakom den slitna trädisken.

”Snälla…!”

”Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig!” Samtidigt hörs ljudet från någon som obesvärat halvspringer nerför en knarrande trappa och strax efteråt gör Lütfi Müller entré i receptionen, snabb i rörelserna som en iller.

Jodå, nog känner du igen Lütfi Müller. Men han ser fräschare ut nu, nyduschad och rakad. Han har fuktigt tillbakakammat hår och han doftar av något friskt citronbaserat Raiserwasser.

”Jag har väntat på dig, Lütfi!”

Müller svarar inte. Han snor sig nervöst i receptionen sökande efter en trovärdig förklaring och en snygg sorti men det tycks inte som han har tillräcklig sinnesnärvaro för att hitta en utväg.

”Vi hade ju en överenskommelse om att träffas härute klockan sex. Jag skulle få tillbaka mina pengar, åttatusen pesetas.”

Du spänner blicken i Lütfi Müller och tankarna blixtrar: De där falska kerubögonen. Nu skrämda och till hälften utträngda ur sina hålor.

”Du har väl inte glömt, Lütfi?”

Müller går fram till receptionsdisken, lämnar över rumsnyckeln.

Dina tankar snärtar nu också kring den svarte mannen med de blodsprängda ögonen. Vad vet hanegentligen om Lütfi Müller? Känner han honom?

Nu vänder sig Lütfi Müller till dig med något ormstelt i blicken:

”Vill du ha en cigarrett?”

”Nej, tack. Men du skulle ju betala tillbaka…”

Du höjer rösten:

”Titta här på pappret! Du har ju skrivit under! Se här! Namn, passnummer - ALLT!”

Lütfi Müller rör sig ryckigt kring receptionsdisken. Du stirrar på honom: Vad är det för spasmer? Är han drogad eller bara pissnödig? Men hans ögon flackar inte längre. Blicken är fast och hård. Som svart granit. Diabas.

Med ens anar du nu något som du inte förutsett och inte heller kan vara riktigt säker på: Är det där en kniv, en stilett som gömmer sig i Lütfi Müllers högra byxficka? Eller är det rentav en pistol?

Världen står stilla några fasansfulla ögonblick.

Jag ser en dödsskugga som kryper fram likt en loj fladdermus över scenen men Marcus min Marcus, du skall inte dö. Inte nu, inte än. Därför sänder jag en avvärjande ljusstråle som får Lütfi Müller att snurra runt ett varv till vid receptionens utgång innan han tar sikte på trappan och försvinner.

Receptionisten skakar på huvudet, säger:

”Tufft av dig, grabben! Men det kan vara farligt att göra sådär, Müller är ingen ängel.”

”Nej, det vet jag.”

Nu begär du inga fler upplysningar utan lämnar hotellet. Ute på gården tar du sikte på den där vita bänken igen. Duvor har besudlat den med spillning. Du måste riva dig på ryggen för det kliar över hela kroppen, kliar långt in i själens tempel. Åttatusen pesetas, tänker du. Tja, inte någon katastrof men illa nog.

Djupt inom dig Marcus vet både du själv och läsarna av din bok att du borde ha lyssnat till mina varnande viskningar redan när du träffade Lütfi Müller på det där caféet på Placa de Catalunia. Nu är det lönlöst rent jordiskt att gå vidare med det här. Självrisken på reseförsäkringen överstiger dessutom vida det förlorade beloppet.

Ah, som det svider! Förnedringen. Att sätta sin tilltro till en annan själ, se in i dess safirblåa ögon med den goda viljan att hjälpa. Och att sedan bli lurad! Alla dessa lögner, detta falskspel, dessa rävaktiga intriger.

Jag är ingen ängel själv, tänker du. Men varför kan inte alla människor vara åtminstone lite… hyggliga? Världen väntar på en hederlig man. Precis som i den där gamla Mats Ronander-låten.

Jag ler i violetta ljusvirvlar åt dina oförutsedda mänskliga tankekopplingar, dina människoord som jag också gör till mina egna. Guds kosmiska kärlek förbinder oss likt stjärnstoft och svamparnas mycel i den svarta jord.

Och jag böjer mig in emot dig, din dyrbara själ. Jag försöker lindra smärtan som river och sliter i ditt inre. Det är som om något vill UT. Som om det levde en egen och självständig varelse där under din bröstkorg, en instängd apa. Vansinne, vansinne! Du känner att du måste vila en stund, att du måste… lugna dig.

Hela tiden försöker jag nå dig. Jag strör ljus kring ditt huvud, viskar råd och biblisk sammet i dina öron. Jag sitter intill dig där på den vita bänken. Du tänder en cigarrett. Du försöker samla dig. Du drar ett djupt halsbloss; puffar snabbt ut röken, blossar igen. Nikotinet sprider sig snabbt i din kropp och tankarna skärps.

Hjärtat! Du griper tag kring hjärtats trakt, känner hur det dunkar hårt som där satt en levande stenbumling. Hjärtats knytnävsslag. Paniken sjuder som bensin i blodet.

Lugn nu, lugn, intalar du dig. Kom, ge mig lite lugn!

Jag är alltid hos dig, älskade vän. Helt nära, intill. Men du är så stressad att det är svårt att djupare kunna tala till dig, nå dig, svepa in dig i mina vingars mjukhet. Men några av minatankar är ändå där i dig. Kristalliserade mångfärgade tecken i ett flöde av Mening som talar till dig. Och jag känner att du faktiskt lyssnar lite på mig nu Marcus, att du vill och till och med gör ett försök att FÖRSTÅ.

Varför är det så här? Varför intrigerar en del för snöd vinnings skull medan andra generöst delar med sig av sina knappa tillgångar? Varför blir somliga tjuvar och kallblodiga mördare medan andra blir filantroper och tiggare? Marxismen och det där. Allt är så komplext. De två rövarna på korset.

Den ene smädar Jesus och den andre ödmjukar sig och ber Jesus att tänka på honom när han kommer till sitt rike:

”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.”

Dina läsefrukter blandas snabbt och associativt. Men hur tröttande är det inte att tänka och försöka må bra samtidigt som man blivit grundlurad och sviken och själen känns stel som fruset guld?

När du bryter upp från den där vita bänken på Real Palace har du redan bestämt dig: Du tänker inte gå ut inatt, alla dina nattsuddarplaner är utraderade.

Du går in i en liten butik och handlar. Bröd, svarta oliver, avokado, pistagenötter och två Fanta. Sedan ränner du snabbt som ett stort kattdjur hem till hotellet!

Åh, du skulle vilja sova i tusen år, en Törnrosasömn, den röda vallmons välsignade sömn, drömlös och djup.

Marcus, jag vet att du alltid har fascinerats av de stora kattdjuren; lejonen på den afrikanska savannen, snöleoparderna, de bengaliska tigrarna och till och med av Shere Kahn i Djungelboken. Och jag känner väl till din beundran inför den här planetens snabbaste löpare: Geparden!

Här skyddad på hotellrummet identifierar du dig med den där oroligt vandrande pantern i Barcelonas djurpark som du besökt under gårdagen. Pantern sköt iväg en hård urinstråle emot gallret. Några åskådare skrattade rått. Jag läste i ditt inre fragment av vår himmelske Rainer Maria Rilkes panterpoem, dess pregnanta bild av existentiell fångenskap.

Rummet på hotell Residencia blir denna heta natt i Katalonien din egen bur, din självvalda splendid isolation. Du går omkring därinne Marcus i det trånga rummet, du går ditt snäva kretslopp. Du vet inte vart du ska ta vägen, du är likt pantern trött på att se stänger. Det som innestänger. Och det som utestänger.

Du försöker lugna ner dig med hjälp av en sådan där vit tablett från dödsskuggans dal. Rohypnol a´2 mg. Du sköljer ner tabletten med en klunk avslagen Fanta. De här tabletterna fick du utskrivna av en läkare i Uppsala någon gång i våras men du har förhållit dig mycket restriktiv till medicineringen eftersom du lärt dig att Rohypnol tillhör gruppen vanebildande så kallade bensodiazepiner. De behövs inte här hos oss, dessa kemikalier från dödsskuggans dal.

Jag iakttar dig Marcus där du ligger platt utsträckt på hotellsängen. Du ser dig sömnigt omkring: Sänggavlarnas avancerade snirklar tyder på någons snickarglädje. Och på söderväggen, där hänger en liten enkel och skir akvarell med motiv av fiskebåtar. Gröna och blåmålade fiskebåtar uppdragna på en ljus sandstrand. Längre bort i bakgrunden syns fläckar av mänskliga gestalter; det måste vara några spanska fiskare på väg hem eller på väg till… Bilden utstrålar djup frid.

Och Marcus, du tänker på andra platser på jorden där det finns goda människor. Sådana som lever sina liv så gott som de förmår.

Också här i Barcelona finns det lysande själar.

Älskade Marcus, du har inte glömt. Du vet att det finns ljus och kärlek hos Många. Du vet att det finns vidhjärtade människor med hjälpsamma händer. Och du hoppas till och med att ”Snart kommer änglarna att landa.”

Du stänger fönstret, kryper ner i den knarrande sängen.

Jag - kalla mig Ahmaril - stryker ditt hår, vaggar din själ.

Sakta, halvt bedövad, domnar du bort och sjunker djupt in i sömnens och drömmarnas urtidsrike, ett mörkare silver.

Hotellrummet vetter ut mot den lugna och tysta gården. Utanför i Barcelonas neonupplysta natt tjuter sirener och förlorade själar.

 

*

Pesetas var i bruk vid denna tid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bruno Franzon

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts