Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 6. - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




Det drar ihop sig till kväll, plötsligt är det augusti och kräfttider. Det tänds lyktor runt viken, alltmedan de röda läckerheterna söker sig till glupska munnar, beledsagande av snapsar och ölstop. Visorna skallar åter över nejden. Knutte sitter ensam i sin paviljong. Han känner sig överflödig, lite sorgsen och utelämnad, han vill så gärna ta klivet tillbaka in i den tid som flytt. Men likt en Orfeus är han bakbunden. Ingen återvändo gives. Han lämnar den älskade paviljongen och sätter sig i tidsmaskinen, kopplar på tidsreglaget och med ens befinner han sig i sin egen tid. Fast Knutte har sin tidsmaskin, förstås, somliga kallar det för minnet, och där finns inga gränser. Där finns Granhill kvar i sin fulla prakt.

Annons:

Vid minnets stilla vatten

 

Knutte sökte sig tillbaka i minnets örtagårdar, kanske påverkad av Åkes berättelse om Marcels madeleinekakor. Han satt och mindes, lät sig svepas med i dess behagfulla dyningar. Fast i Knuttes fall var det ett glas Bourgogne som hade haft samma verkan. Med ens sattes tidsmaskinen i gång och han hade bara att välja hållplatser, i tid och rum. Han valde Granhill någon gång i slutet av åttiotalet, det gamla sommarhuset som försvann ur släkten för ett antal år sedan. Särskilt lockande var det att åter besöka den gamla paviljongen vid det långa stenpartiet som skyddade mot havets vågor, vilka ibland kunde vara våldsamma och brisera långt upp på land, även om man i paviljongen var utom all fara för elementens raseri, som hans morbror kallade det, den vane seglaren vars smäckra zefyrkryssare låg väl ankrad i viken, den vik som omgärdades av magnifika sommarvillor från anno dazumal, i harmoni med ett timligt välbefinnande där det inte fanns mycket att klaga på. Mitt Shangri-La, som Knutte formulerade det.

 

Långt ut på redden, vid horisonten, låg Eggegrunds fyr och skickade ut sina tre blinkningar åt de fyra väderstrecken, åtminstone en bit in på sjuttiotalet, en fyr och dess blinkningar som hans farmor vinkade godnatt åt varje kväll, hon var född 1867. Idag har blinkningarna för länge sedan upphört, och farmor har gått ur tiden, man signalerar på andra sätt, inte fullt så poetiska. Där finns inte heller någon gammal dam som vinkar god natt.

 

Hon hade upplevt när sommarhuset hade flyttats med pråm från inre delarna av Gävle hamn, enbart den nedre våningen dock, de andra två byggdes till när huset var på plats 1897, den första av de magnifika sommarvillorna i viken. De andra kom i början av kommande sekel. Då grosshandlare, fabrikörer och konsuler flyttade ut på landet under sommaren. Knuttes morfar, grosshandlaren, hade sitt residens, Björkebo, på andra sidan viken. Där Knutte hade bott om somrarna under fyrtio och en bit in på femtiotalet. Innan han med sina syskon och föräldrar flyttade över till Granhill, hans farmors residens.

 

Han kliver ur tidsmaskinen. Ställer den på bortre sidan av paviljongen, täcker den med några överblivna björkruskor. Det är midsommar så det finns gott om dem. Huset ska lövas och midsommarstången ställas på sin vanliga plats, på grässlänten vid sidan det stora huset med de två glasverandorna och den paradliknande trappan ned mot sjön. De fyra vackert ornamenterade glaskrukorna i blåvitt är på plats på de avsatser som finns överst på de fyra pelare som ger stadga åt trappans räcken. Krukorna svämmar över av röda blomfång. Knutte känner sig hemma. Han kan röra sig fritt, men ingen tar notis om honom.

 

Han kommer att tänka på en scen i filmen Smultronstället, där gamle Isak Borg är på väg till sin hederspromovering i Lund och stannar till på sitt gamla sommarställe och upplever en tid då han var barn och omgavs av systrar, kusiner, föräldrar och fastrar, en tid som flytt, men som både finns och inte finns. Ingen tar heller notis om honom. Som Knutte på sitt sommarställe, där allt är sig likt, han själv, hustrun, barnen, syskonen, föräldrarna och någon ur den övriga släkten. Han sätter sig på en bänk i närheten. Hans dotter, som då är i femårsåldern, tittar konstigt åt hans håll och är på väg att säga något. Knutte hajar till. Hon har sett honom. Eller snarare den gamla, främmande gubbe som satt där. Hur kunde hon se något annat? Men inget händer, det kom annat emellan. Men hur gärna ville han inte själv framåt kvällen ingripa och säga något när den underbara strömmingsbuffén dukas upp. Hans älskade moders kraftprov. Då hoppar smaklökarna omkring som ystra kalvar i munnen på honom.

 

Han återvänder till paviljongen, hans älsklingsställe. Där kunde han samla sina tankar, blicka ut över vikens rogivande vågskvalp och till och med fästa några av dem på det papper som satt i den då nya facit-maskinen. Som denna text där han redan skrivit in sig själv. Utanför hörs glada visor, skratt och tillrop. "Glöm inte flytvästarna!" Badhuset och bryggan fylls, det ska badas och åkas ut på sjön, saft och bullar serveras. Hans tjugofemår yngre jag sjunker ner i en solstol, som placeras i skuggan, med en bok i händerna. Han kommer inte ihåg vilken. Knutte iakttar det välkända skådespelet under tystnad, kanske en tår av saknad letar sig ner för kinden. Det är konstigt att stiga in i ett tidigare liv och vara oförmögen att säga något. Vara närvarande men ändå inte. Som en gäst hos verkligheten, en långväga gäst.

 

Det drar ihop sig till kväll, plötsligt är det augusti och kräfttider. Det tänds lyktor runt viken, alltmedan de röda läckerheterna söker sig till glupska munnar, beledsagande av snapsar och ölstop. Visorna skallar åter över nejden. Knutte sitter ensam i sin paviljong. Han känner sig överflödig, lite sorgsen och utelämnad, han vill så gärna ta klivet tillbaka in i den tid som flytt. Men likt en Orfeus är han bakbunden. Ingen återvändo gives. Han lämnar den älskade paviljongen och sätter sig i tidsmaskinen, kopplar på tidsreglaget och med ens befinner han sig i sin egen tid. Fast Knutte har sin tidsmaskin, förstås, somliga kallar det för minnet, och där finns inga gränser. Där finns Granhill kvar i sin fulla prakt.

 

 

Vad säger man till dom?

 

Först på plan denna morgon var en liten man, Karl, han var där en timme före utsatt tid och hade vissa svårigheter med att få fram vad han ville, uppenbarligen var det av det känsliga slaget, rent av, skulle säkert somliga säga, av det skamliga slaget. Han ville berätta utan publik. Han kunde väl vara i tjugofemårsåldern, var propert klädd och gav ett allmänt intryck av ett vårdat leverne, av en man med stabil försörjning. Inget varslade om den storm som rådde inombords, av de kval han genomled varje dag, då han lämnat sin tvåa på Östermalm i Stockholm och kom ut bland folk, det vill säga då han mötte det motsatta könet, särskilt de mogna kvinnorna. Då mer eller mindre rasade han ihop. Han frös och svettades om vartannat, var tvungen att söka stöd mot närmaste husvägg, där han blev kvar tills anfallet hade gått över. Det kunde ta några minuter innan kvinnorna åter var anständigt klädda och i hans liderliga fantasi slutat upp med att flina åt honom och vicka på vissa kroppsdelar. Då allt återgick till det normala, det vill säga till den vardagliga lunken av en anonym folkmassa som jäktade iväg till sina jobb.

 

Jag hade inget att invända mot att Karl berättade detta eller att hans berättelse avvek något från de berättelser som föregått den. Den var mycket privat och passade bättre på psyksoffan än här, tyckte jag. Men å andra sidan, vem som helst var här välkommen att tala fritt i egen sak. Fast i själva sakfrågan rådde jag Karl att söka professionell hjälp, om någon sådan fanns att finna. Psykologer tillhörde inte mina favoriter, och vad fanns det egentligen att psykologisera om. Han behövde en mogen kvinna, det var allt. Eller var det allt? Karl var kanske bara lite mer livsglad än andra. Men någon fara för omgivningen var han inte. Begreppet livsglad mindes jag från gymnasiet då min svensklärarinna på en fråga - vi pratade om Stiernhielms stora hexameterdikt Hercules, vill jag minnas, där ordet förekom - om vad kåt betydde. Jag visste det förstås, det visste alla. Hon svarade att det betyder att vara livsglad. Till klassens stora besvikelse. Det var en pojkskola. Vi hade hoppats på något mer upphetsande.

 

Karl var inte heller intresserad av någon psykolog. Han ville ha en mogen kvinna som delade hans sexuella intressen. Förresten, behövde han överhud taget någon hjälp? Han såg bra ut, hade det bra ställt. Det var bara att sätta igång. Men nej, han hade prövat på. Han hade avverkat ett antal kontaktannonser. Hans besatthet hade inte rönt någon framgång, i vart fall inte med den burdusa sätt han hade lanserat det på. Karl visste helt enkelt inte hur man närmade sig det motsatta könet. Han levde i tron att det inte behövdes sägas så mycket. Resten skötte naturen om. Men det var nog precis var vad som behövdes.

 

Karl drog sig till minnes ett tillfälle, under de tidiga tonåren, då han skickats till en dansskola av sina föräldrar. Dansen gick väl bra, men helt plötsligt stannade musiken. Paren stod där vilsna i väntan på att pianotanten skulle sätta igång. Vad gör man, vad säger man? Karl var närmast panikslagen. Han råkade hamna vid sidan av en kompis som hade fått igång något som liknade ett samtal med sin partner, vilket fick Karl att att ställa frågan: "Vad säger man till dom?" Han fick inget svar. Han lämnade dansgolvet för att aldrig mer återkomma. Vad säger man till dom? En fråga som han inte ens idag vet svaret på.

 

 

 

 

 

 

 

Ulf Stenberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts