Börje och godheten - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Nu lövas det i dalar
och nu lövas det på höjd,
nu dallrar månget hjärta
i sin första svårmods fröjd.” (Ur Syner i lövsprickningen av Nils Ferlin)




Han fortsatte att gå dit så länge som han bodde hemma. Börje stod vid graven med sorg och ingen att älska, det var vid graven tankarna på hämnd mognade. Ivars död skulle bli det allra grymmaste som han kunde tänka ut. Prinsens död var vid en jämförelse likt en svag och len sommarvind. När Börje tänker på detta kommer något ansträngt i hans ansikte, lindarna ska föra dödspollen över hus, land och två människor. Han är noga förberedd för mordets praktik, först ska kroppen plågas och sargas och sedan ska huvudet krossas. Så ska det gå till och utan tvekan. Med de redskap som finns, yxa och slaghammare. Allt handlar om godhet och rättvisa mot Prins. Elena ska få gå fri, men lämna huset.
Bo Bjelvehammar

Bo Bjelvehammar

Annons:

I utkanten av byn vid Kullen finns det två hus, ett av dem tillhör Olof Ahlberg, som är småbrukare. Han är ansedd och omtyckt av folk, ger gärna råd och stöd åt andra, han arbetar som kyrkvärd. Han har två islandshästar, Dora och Dagny, barn kommer ofta till gården, rider och sköter om hästarna. Olof lever ensam och brukar marken på gammalt sätt, inte med tunga, krävande maskiner för jorden. Han är en härmsångare av rang, särskilt under vårsådden föreställer han både sånglärka, tofsvipa och stare. Han har en bror, som bor i Chicago, han besöker Olof varje sommar under tre månader. Brodern berättar gärna och länge om alla gatorna, avenyerna, byggnaderna och alla kaféerna i Chicago. De arbetar mycket tillsammans med underhåll och renovering av hus och uthus, de tar sig även på mindre arbeten för andra, brodern Nils är både sällsynt händig och intresserad av handfast arbete; i USA arbetar han som revisor i ett större gruvbolag. Olof och Nils lagar alltid kvällsmat tillsammans helst utomhus, då talar de om allt; Nils älskar långa utläggningar om människor som han mött, alla möjliga liv; han säger ofta att i USA tvingas han själv att leva många olika liv, liksom Olofs livslandskap innehåller alla möjliga landskap.

Olof och Nils är goda människor, de är inte tafatt snälla, men de är goda, raka, ödmjuka och ärligt hjälpsamma.

Kullen mellan de två husen är konstgjord, den består av ditforslad jord, Kullen har bara växt med åren, men den är oansad med tistlar och ogräs, det finns vattensamlingar kring foten, sprickor i jorden och leriga branter åt söder till; det är något märkligt med Kullen, det är något, som har gått fel. Det sägs att jordmassorna innehåller gifter, som arsenik, det är därför rävparet har övergivit platsen och även den blå fågeln har slutat häcka i jordhålan. Människor har antaganden, som växer från varje år, de har klara bilder av skuld och ansvar. Det går inte att komma ihåg allt folk säger, det är ofta under tidiga morgnar, som berättelsen växer som bredbenta ormbunkar; nattens rum har vilat på tunna isar.

I det andra huset vid Kullen bor Ivar den förskräcklige med sin fru Elena och sonen Börje. Det går knappt att upptäcka det grå huset från vägen, det är kringramat av höga lindar, som är sagolika med sina dofter i slutet av maj, till dessa lindar kommer en hög bokhäck. På dagen finns det inget liv i Ivars hus, allt är stilla, utan rörelse. När solen ramlar ner i dalen vid järnvägen och ån, där Kristina bor, då börjar livet i Ivars hus, då går det att skymta både ljusfläckar och lätta rörelser. En natt i veckan kommer en rymlig skåpbil till Ivars hus för att lossa och lasta varor, det är okänt vad, men människorna i byn tror med bestämdhet att det rör sig om mediciner av tvivelaktigt slag och alkoholvaror. Bilen som kommer är vit, utan text om företag, ägare och hemvist, många säger med bestämdhet att bilen alltid har olika registreringsskyltar. Det finns de som har gott om tid att studera sådana skyltar. Börje har i skolan under hot gjort vissa avslöjanden och medgivanden om omlastning och paketering.

Ivar är allmänt ilsken mot alla människor, skriker åt folk på vägen från sin trädgård och ser han barn på vägen, då jagar han iväg dem. Framför allt är han verkligen oberäknelig, vissa dagar är han mild som honung, mjuk och leende, men det är sällsynt. Ingen vet vad som händer från den ena dagen till den andra. Ivar lever utanför de övriga i byn, han är en solitär, de flesta i byn är rädda för honom. Det är svårt att förstå sig på en människa med så många färger och utbrott, så mycket hat och vrede inom sig. I Ivars rike verkar det mest finnas tystnad, mörker, öknar och ödeland. Ivar ger sig inte på Olof och Nils, de har tydligt sagt till vad de vill och tycker, efter ett besök en sommarkväll, tvingades Ivar att vara sängliggande i tre veckor efter en ovarsam behandling från brödernas sida.

Ivars far var den ökände Ralf den vanställde, som hasade sig fram med hjälp av två käppar, dessutom bar han en lädermask, som täckte hela ansiktet; allt var följder efter uppgörelser med andra svarta sällskap. Ralf arbetade i kreatursbranschen, han köpte och sålde hästar, nötkreatur, får och svin. Inte sällan stal han djur eller lurade folk rejält, detta ledde till ständiga konflikter och förföljelser. Av detta hade han fått sönderslagna knän och halva ansiktet sönderskuret. Barn och kvinnor flydde Ralf, en stannade vid hans sida, livet ut, det var Ivar. Han lärde sig livet av sin far. Otaliga gånger satt Ralf i fängelse för misshandel, försök till mordbrand och ekonomiska brott, det bekom honom inte nämnvärt, det var ett led i hans affärsidé; företaget drevs vidare av förbundna, liksom av Ivar. Ralf hade ingen respekt för liv, han kunde plåga både människor och djur, ofta, gång på gång. Ralf den vanställde försvann plötsligt, han hittades av Kristina, som visade platsen. Det var den djupaste fåran i ån, som kommit till när bron för järnvägen byggdes. En sten av rosenkvarts visade Kristina vägen. Ralfs kropp var styckad och lagd i en svart plastsäck med sten, huvudet vara åtskilt, lädermasken och Ralfs sedvanliga svarta keps fanns kvar i säcken. Ingen misstänkt fanns varken då eller senare, Ralf försvann i tystnad. Ivar ville inte fortsätta att arbeta med djur.

Elena syns bara ute i trädgården några gånger varje år, ingen vet vad hon gör, alla tror att hon lever i ett helvete, men utan alternativ. Hon lever utanför ett eget liv. Hon kom till Ivar som ett paket på postorder, efter att ha svarat på en kontaktannons lämnade hon sitt arbete som hembiträde åt en akademikerfamilj i Köpenhamn och kom till den fruktade Ivar. Elena kom från enklaven Kaliningrad till Köpenhamn, för att studera medicin och utveckla sitt intresse för konst; efter något år i Ivars hus kom Börje till världen, efter en synnerligen svår förlossning. Ivar blev rentvättad av en kylig och regnig nattluft när han mitt i natten tvingades knacka på hos distriktsläkaren Sigvard Bjerstedt (som för övrigt har en bror som är professor i pedagogik). Doktorn följde med till Ivars hus och de båda herrarna fick tillsammans uppleva en ovanligt blå och matt morgon tillsammans. Under de följande veckorna kom doktorn regelbundet och såg till Elena, hon överlevde och barnet artade sig väl.

Efter Börjes födelse regnade det en vecka utan uppehåll. Världen grät.

Börje var ett ovanligt barn, som klarade sig bra i skolan, men han fick mycket stryk av sina kamrater och blev ständigt retad för sina märkliga kläder och sin svarta cykel med en märkligt brun sadel med bokstäver och siffror på, som Olof Ahlbergs bror Nils hade köpt i USA. Sadeln hade två kraftiga cylindrar av blänkande stål, som stötdämpare, dessutom ett extra sort batteri att användas vid långcykling i mörker. Börje älskade att cykla både på dagar och nätter och det verkade inte vara något som bekom Ivar.

Det var en tid som var särskilt svår för Börje i skolan, det var under senvåren när grodorna lekte, var lättfångade och många. Skolkamraterna tvingade Börje att äta inte bara levande daggmaskar, utan även nyfångade grodor från Viktor Larssons märgelgrav. Den svåraste måltiden var en snok, som fångats vid Sofies lönn, nattetid, när den kom fram för att dricka mjölk vid ett kantstött, blåblommigt fat. Börje måste svara för inköp som krävdes för att familjen skulle överleva och de var inte många. Familjen odlade själva grönsaker, särskilt bönor och rovor, de hade flera fruktträd och Börje måste under säsongen plocka bär och svamp, han måste fiska i ån och fånga ekorrar och igelkottar, som användes som föda efter beredning. Allt detta var ingen börda för Börje, att slippa att vara hemma och få uppdrag var som lysande kryphål.

Ekorrarnas skinn gav honom glädje, han spände upp dem för att torka, använde dem som stomme i drakar, som han flög med vid havet.

Det finns bara två utomstående personer som talar med familjen, den ene är Olof Ahlberg och den andre är den norske predikanten Espen Johansen. Olof hjälper Elena med mjölk och mjöl. Pastorn ger dem allmänt stöd, det är särskilt Börje han talar med. Men i alla samhällen, även i små familjeceller, sker det förändringar. Kristina i Dalen börjar att röra sig kring Ivars hus. Kristina är tillsammans med plåtslagaren och konstnären Johnny den märkligaste människan i byn. Alla ser Kristina som en häxa med övernaturliga krafter. Hon ses ofta vandra längs vägarna och fredligt besöka husen och gårdarna. Hon säljer smycken som hon själv har tillverkat av rottrådar från björk och människohår, dessutom bjuder hon ut slipade småstenar från ån. Hon samtalar gärna med alla om faror i livet, om sjukdomars helande och om övernaturliga tillstånd och varelser. Hon kan stämma blod, skära bort bölder och hon kan hjälpa unga kvinnor att fördriva oönskade foster. Kristina är både älskad, hatad och behövd, hon är sagolikt vacker och klädd i kläder i rött och gult. Johnny och Kristina träffas ofta i hennes hus.

Från Dalen hörs ofta Kristinas skratt över byn, i hennes hus skallrar då speglarna och glasen spricker, när hon är uppfylld av sig själv, sitt eget och bortom världen. Några få har varit i det gåtfulla rummet i källaren med likdoft, sjudande vätskor med döda foster i glasburkar. Kristina sitter i en inre ring av brinnande ljus och en yttre ring av illröda rosenblommor och påfågelsfjädrar. Hon är innesluten i ett dofthav av vanilj och nöt. Hon sitter på en sliten matta med sagodjur och kameler i väven och rakt framför sig har hon två skålar med mullbär och fikon.

Efter en lång tid kommer Kristina in i Ivars hus och efter detta är hon en ofta sedd gäst där. Med Kristinas intåg, så ses även Elena oftare ute i trädgården. Elena är inte längre hopsjunken och stum, hon är rak i ryggen och nästan aldrig tyst. De båda kvinnorna rör sig tillsammans, de är ute i alla väder, de låter ofta regn falla över dem! De samtalar ivrigt och de sitter nära varandra vid odlingarna och blommorna. De verkar ofta tala om träd, buskar och blommor, det märks på deras gester och hänvisningar, liksom av deras undersökande av enskilda objekt. De gör ofta upp en liten eld, när de rensat en stund i landen och rabatterna. Aska och rester strör de ut på ett närmast rituellt sätt bland buskar och blommor. Vid ceremonin går de tätt intill varandra. Kristina och Elena verkar att trivas tillsammans, ingen ser någonsin Ivar prata med Kristina, flera källor talar om att Kristina pryglat Ivar rejält, vid flera tillfällen och genom detta befriat Elena till ett annat liv. Ivar är rädd för Kristina och hennes krafter. Det går inte att säga något med bestämdhet, men säkert är att Kristina hade goda skäl att klå upp Ivar.

När Kristina kom till Ivars hus försvann Börje, först var det för några timmar, sedan växte det till veckor och månader. Och till sist blev det för alltid, ingen i byn har sett honom på fem år. Spekulationerna är många och omfattande, de mest dystra talar om sinnessjukhus, de ljusaste om ett arbete som uppassare på ett hotell vid havet. Ingen människa har sett Börje under dessa år, men berättelserna lever kvar, särskilt de som handlar om igelkottar, grodor och cykeln. Espen Johansen säger med bestämdhet att Börje har det bra, han bor i en egen lägenhet, har ett bra arbete och han har en ny, fin cykel. Nu har han en ny vän och livskamrat, som heter Anders, som arbetar som lärare i pedagogik vid Universitetet. Och Börje har en egen hund som heter Hugo. Pastorn avslöjar ingenting om vad han har sett, vad han har hört och var platserna finns. Det finns helt andra berättelser om Börje.

Familjen hade en gång när Börje var en liten pojke en hund, som Ivar plågade ihjäl, han hette Prins och var det vackraste som Börje visste fanns på denna jord. Prins var brun med svarta fläckar. Börje hade mycket svårt att komma över Prinsens död. När Prins var nästan död tog Börje hunden till Olof Ahlberg och bad honom slå ihjäl hunden, Olof gjorde så. Efter denna dag sas det aldrig ett ord om hunden i Ivars hus, men Börjes mörka tankar bara växte. På den svåra dagen förde Börje Prinsen i en sockerlåda av trä till klöverfältets kant, vid ett kvittenträd grävde han en grav och reste ett enkelt träkors.

Han fortsatte att gå dit så länge som han bodde hemma. Börje stod vid graven med sorg och ingen att älska, det var vid graven tankarna på hämnd mognade. Ivars död skulle bli det allra grymmaste som han kunde tänka ut. Prinsens död var vid en jämförelse likt en svag och len sommarvind. När Börje tänker på detta kommer något ansträngt i hans ansikte, lindarna ska föra dödspollen över hus, land och två människor. Han är noga förberedd för mordets praktik, först ska kroppen plågas och sargas och sedan ska huvudet krossas. Så ska det gå till och utan tvekan. Med de redskap som finns, yxa och slaghammare. Allt handlar om godhet och rättvisa mot Prins. Elena ska få gå fri, men lämna huset.

Börje bar de stenar som livet tilldelade honom, under tystnad. Men tiden gav honom något annat, den kom med något nytt som mognade och växte sig färdigt. En röst, ett inre tryck och ett uppdrag, som förde honom hem för en enda dag och för att utföra en mission. Och visst var det svårt att höra skriken, gråten, han bad om att bli skonad, det slutade med ett mumlande och ett rosslande. Nu är inte längre gränserna intressanta och inte heller motsatsparen, tiga och högljutt be eller leva och dö. Börje vill se allt inom sig en gång till, inte blunda och glömma, han vill särskilt se den röda tystnaden vid slutet. Stanna kvar, vänta och lyssna på tystnaden!

Ingen hörde det.

Börje försvann och sågs aldrig mera till, inte ens av pastor Espen Johansen. När uppdraget var avslutat, kunde även Börje sova i frid och ro. Och det går aldrig att föra på tal någon rättvisa, just i det här fallet, även rent allmänt är det svårt att tala om rättvisa när det gäller liv och död.

Men ett brev från Civita d´Antino avslöjar Börjes sista vila. Brevet kom från Anders Ebelgaard, en dansk konstnär, som under en kort tid haft ett förhållande med Elena Koromskaia i Köpenhamn, han hade följt Börjes sista tid i byn, han hade varit märkt av sjukdom och tidigt en morgon drabbats av våldsam blodstörtning. Med brevet finns en bild, som Börje målat, på bilden ses två åsnor, tungt lastade med vinsäckar i skinn. Brevet kom till Olof Ahlberg. Vid begravningen samlades många inte bara från Civita d Ántino utan även från de angränsande byarna Civitella Roveto, Luco dei Marsi och Morino; Börje hade kommit dit som en främling, men dog som en vän för många.

 

Bo Bjelvehammar

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts