Chimaira. Om lögn och sanning. Av Oliver Parland - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Chimaira

I ljuset av vad som med allt klarare skärpa visar sig i världen av idag vill jag med förtydligande definitioner återkomma med en text som innehöll tankar som visat sig slå in. Givetvis måste vi definiera vad vi förstår med begreppet ”SANNING” för att kunna beskriva och definiera lögnen.




 

 

Hur hanterar vi då på ett mer övergripande plan det faktum att vi övertagit och accepterat begreppet via Lenin, materialismen och den postmoderna nyliberalismen i själva verket outsagt övertagit det islamiska ketman och lärt oss tillämpa dess princip: det tysta förbehållet… Czeslaw Milosz visade för över ett halvt sekel sedan i ”Själar i fångenskap” hur den ”Nya Tron”, kommunismen så som den tillämpades i Öst, i Sovjet och folkdemokratierna enkannerligen i DDR förutsatte och byggde på ketman och hur nära detta kom den praxis som Gobineau beskriver i sin ”Religions et philosophie de l´Asie centrale”… Hur behändigt har vi ”glömt” hans varnande röst. Gobineau förlegad, Milosz en som förrått ” den sanna vänstern” genom sitt avhopp till väst…

Annons:

För att något skall kunna sägas vara sant krävs:

Pro primo: Att vi är överens om vad ord och definitioner betyder. En stol är en stol… etc.

Pro secundo: Att vår intention är att klargöra, blottlägga, om så behövs avslöja med andra ord att den är ärlig och uppriktig.

 

För lögnen gäller:

Pro primo: att den avsiktligt eller oavsiktligt vilseleder, förvirrar.

Pro secundo: att dess intention, medveten eller omedveten är att dölja, skymma eller förvanska. En följd av eller syftar till vad Sartre kallar ”ond tro” Exemplen idag är legio.

 

I en tid av relativism där förmågan och viljan att skilja sanning och lögn från varandra gör jag här ett försök att utforska mekanismerna bakom detta. Bekvämlighet, tankelättja och feghet har knäsatt desinformationen som sådan. Sanningen är satt på undantag. Språket bör användas för att klargöra, inte fördunkla…

Lögnen förstör språkets själva essens och idé. Vi känner igen den på att den alltid åtföljs av två drabanter: hot och våld. Mordet på sanningen visar beredskapen och beredvilligheten att döda. Alltså; nästa offer kan vara du själv…

I en tid och i en värld där historien raderas ut, döljs inte slaktbänken längre. Där intet levande hålls heligt längre utan det heliga vänds till sin motsats, förhänget rivs från offerriten är människooffer, mord och massakrer återfödda. Än en gång regression ner till Blut und Boden, och bortom… Hegel talade om historien som en slaktbänk, René Girard om offret och syndabocken och dess koppling till det heliga… våldet som skall döljas. Men nu har förhänget rämnat och Kaos finns mitt ibland oss…

 

Lögnens ikon…

Contra

 

Lögnen är skenbart den bekvämaste lösningen, den lättjefulles undanflykt då han ställs inför en utmaning, konflikt eller fara. Den feges utväg.

Lögnaren vinner en tillfällig lättnad, och en skenbar seger inför sig själv… han vet sanningen, den andre är vilse i illusion eller ovisshet. Så kan det vara, eller förbli en längre eller kortare tid. Men Lögnen är en hydra. Tvingad att ständigt föda nya. Snart är du snärjd i ett nät av lögner omöjliga att hålla reda på, reda ut eller undkomma. För till sist kan du inte längre tro dig själv eller veta vem du är, än mindre någonsin bli trodd av andra när väl dina lögner blivit avslöjade och ditt jag uppfläkt ligger i öppen dager… måhända väcker detta då skammen till liv, och förmår du då inte bära din skam och genom den inse eller medge din skuld, återstår endast raseri och våld som medel att försöka återvinna den skamfilade självkänslan. Detta raseri är skamlöst och syftar till att vältra över skamkänslan på den förment ”svagare” parten, den man lyckats skrämma. Det yttersta tecknet på att detta lyckats är när skrämseltaktiken lyckats så långt att den hotade och skrämde ger med sig och själv går med på att börja dela lögnen. Detta är korruptionens sanna väsen. Där den förment starke via hot, mutor och förförelse lyckas korrumpera sin motståndare till att bli en medlöpare… Vi kunde tala om identifikation med aggressorn, eller om Stockholmssyndromet…

 

 

Hur förhåller sig då lögnen till makten? All makt baserar sig ju i viss mening på antingen en rationell överenskommelse, ett kontrakt, eller en illusion men förutsätter en emotionell tro eller tillit på kontinuitet, eller så på fruktan och rädsla både för att alternativen vore något än värre, och vad som sker om man inte lyder eller underkastar sig. Oftast är den baserad på en kombination av dessa båda. Generellt kan man säga att ju mer av illusion och lögn makten baserar sig på dess mer måste ett latent eller direkt hot föreligga. Alltså ur detta kan vi härleda en lag: ju mer våldsbenägen en regim är desto mer baserad på lögn är den. Och vice versa. Samtidigt är det skäl att minnas att sådana regimer ivrigt kan plädera för att alla andra bör avväpnas, och att man själv bär vapen endast av nödtvång och kommer att avstå från dem omedelbart när de inte längre behövs. Den som ljuger i allt annat, skulle den då inte bete sig svekfullt i detta? Så centrala och vitala? Alltså…

Vad är vår tids sjukdom? Vad är det frätande gift som fått ett så omfattande fäste? För om vi betraktar vindundret Chimaira som metaforen för lögn och vanföreställning ser vi dess lejonhuvud, ägnat att inge vördnad, respekt, ja fruktan… det bakåtvända gethuvudet. Symbolen för svek och ondska. Sedan svansen, gaddförsedd och giftig, symbolen för det illvilliga förtalets gift… Skall vi alltså avläsa denna allegori i omvänd ordning. Först förgiftas vi av de avsiktliga och oavsiktliga vanföreställningarna… bakom och efter detta följer den onda avsiktens, intentionens huvud nu vänt mot framtiden, och sist lejonhuvudets majestätiska krav på ”respekt”. Krav på att bli trodd… Här lämnar jag utrymme för reflektion… vari och hos vilka kan vi se en sådan agenda? Måhända alltifrån hustrumisshandlaren till den högsta makten i många stater och förbund… Tanken är fri. Att peka med hela handen eller fingret innebär redan i sig ett visst våld och en begränsning. En tendens till det förljugna- Texten bör vara öppen. Envar läsare fri att dra sina egna slutsatser…

 

 

Inför sådan öppenhet och tankens polyfoni kan vi givetvis drabbas av osäkerhet och vilsenhet. I länder och kulturer där trygghet prioriteras framom mod och självständig tanke kan detta väcka ångest. Och ögonblickligen faller vi då in i en debatt om den rätta formen av tolerans… Det är givet att den är trygg endast om den är en enda… Alla andra felaktiga. Den som saknar historisk insikt och därmed förmågan att se i djupdimensionen missar att se sammanhang och orsakssammanband, allt blir en tvådimensionell yta där själ och ande trängs ihop och sammanblandas till en affekternas tankegröt. Lögnens viste är detta förträngda rum… Qui bono lyder termen för det som pekar ut till vems fördel en agenda är… Vi kan låta tanken leka. Följa spår…

I tiden innan vulgärmodernismen och dess konsekvens postmodernismen urholkade och förstörde myterna som ett medel att förmedla och utforska de djupa psykologiska sanningar de bar på för att istället ersätta dem med meningslös ”underhållning” fanns redskapen för att skilja mellan inre och yttre, något som gått förlorat och förstörts. Sant och osant har blivit likvärdiga i den officiella retoriken. Redskapet för den makt som vill ockupera vårt inre och ersätta samvete och etik med manipulation. Här talar jag inte om klass eller elit, utan om allmänmänskliga sidor av benägenhet till omedveten eller medveten ondska. Konsten är vårt värn, men hotas alltmer av att sättas på undantag. Till förmån för underhållningens bekvämlighetsinrättning.

 

Pro

Vildandens sång…

 

Sanning som grymhet och plåga, och fångenskap… Greger Werle den bittre sanningssägaren som oklar över sina verkliga mörka motiv förstör en hel familjs sköra och bräckliga lilla rest till en illusorisk familjelycka obarmhärtigt avslöjar ”sanningen” vilken i sin iskyla och brutalitet förintar allt hopp för all framtid…

Vad är då ordet Metis, stammen till namn och ord som Prometheus, Epimetheus? Meta? Bortom efter… Prometheus är han som kan förutse det kommande, brodern Epimetheus den som först i efterhand inser vad han gjort… försent. ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över…”

Men vad kan vi lära av och om lögn, taktik, förförelse, manipulation, föreställningar, fantasi och fiktion? Vi kan givetvis acceptera Umberto Eccos definition för vad som är ett språk? Att man kan ljuga! Säga det som inte finns. Inte är förhanden, konkret eller reellt… men är det inte då så, att för att en lögn skall fungera så måste den vinna tilltro. Någon måste tro… Givetvis kan den fungera som en omväg som i fallet med juden som sade sig vara på väg till Ljubljana osv… Även när vi vet att den andre ljuger bör vi ha en möjlighet till tolkning och insikt i varför den andre ljuger… Att vilseleda är som harens spår i snön–

Fältherren måste få fienden att tro att anfallet kommer någon annanstans, försvararna få angriparen att tro att försvaret är mångdubbelt starkare än i verkligheten, osv. Schackmästaren få motståndaren att tro att nästa drag blir ett annat än vad som sedan sker… Ja vilseledandet, lögnen och manipulationen skapar utrymme och rymd för tanken. Och förutsätter detta… Ingen vinner ett slag eller en match med dess finter och trix utan detta. Och inget språk är möjligt om vi inte via det kan tala om det icke närvarande, det bortom, det fördolda det ogripbara och overkliga… Allt i vår värld är endast tecken och pekar hän mot något annat… sin ide´. Alles Vergängliche ist nur ein Gelichnis… och språket som vårt fängelse, vår bur, våra tankars begränsning… som den store avantgardisten Stefan Hammare’n uttryckt det enligt Benny Holmberg: Språket är ett begränsningarnas verktyg… eller enligt Wittgenstein: Vorüber mann nicht sprechen kann…och som Gödel visat finns dessa begränsningar även i matematiken, inget logiskt system kan inom sig självt bevisa sig vara ”sant”.

Heissenbergs osäkerhetsfaktor, Schrödingers katt… skandalen med Sokalls bevis för hur fel vi hamnar om vi försöker överföra kvantmekaniska och kärnfysik till etiska och moraliska resonemang… På något sätt visar allt detta att vi bör acceptera Levinas` sats: ” Etiken förgår ontologin”… vilket helt överensstämmer med Kants insikt.

Skall vi säga att vid hela Skapelsen vidhäftar en brist, ett systemfel… något stämmer inte helt och visar i likhet med det Pythagoreiska kommat hän mot något bortom…

Såväl i myter som i sagor går motivet igen. Hur hjälten överlistar sin fysiskt långt starkare fiende med hjälp av list och intelligens. Men hur detta förhåller sig temat om hur sanningen besegrar lögnen är måhända berättelsen om hur sanningen föds och gestaltar genom den monoteistiska insikten, och genom den emotionella och psykiska utvecklingen från delobjektsnivå till objektskonstans. Från lustprincip och kravet på omedelbar tillfredsställelse till realitetsprincip och målmedveten aktivitet. Från beroende av objekt som tillfredsställer behoven att växa till att internalisera dessa objekt och göra dem till delar av sin egen personlighet, att gå från relation, funktion till struktur. Att växa. Denna tillväxt kan ske endast genom upplevd brist, tomhet saknad och längtan. Inte genom ständig behovstillfredsställelse, överbeskydd. Själva tankens ursprung och minnet föds ur hunger och brist. Såsom spädbarnsforskaren och psykoanalytikern Rene’ Spitz visat. Upptäckare av den sk. Anaklitiska depressionen, vilken visade att ett spädbarn som får enbart fysisk omvårdnad men ingen modersfunktion dör… En viss tveksamhet eller ängslan tycks ha seglat upp kring mitt konstaterande att vuxna människor inte längre behöver föräldrar. Speciellt tycks vissa kvinnor få problem kring den kategoriska tolkningen av detta som: inga eller sina… Men en vuxen människa är autonom, hon kan inte längre uppfostras, göras om etc. och hon är fullt ansvarig för sina egna handlingar, val och tankar och yttranden. Vad hon behöver är friheten att se konsekvenserna av denna existentiella sin totala frihet. Därför kan och måste även straffet som realitet existera. Att släta över, frikänna eller förklara det onda valet vara en konsekvens av vad andra gjort är respektlöst, fegt och destruktivt. Och lögnaktigt, förljuget. Bortförklaringarna och ursäkterna avslöjar intentionen att fortsätta på samma bana... Den omtänksamme tillskyndaren hjälparen kan på så sätt bli en djävulens agent. Här i Sverige har vi bevittnat Clark Olofssons vandring från sympatiskt offer till förhärdad kriminell, Thomas Quicks från fasansfull seriemördare till ett stackars offer för felbehandling. Värst har de råkat ut som naivt trodde på hans ”bekännelser” och hjälpte honom att få medel till fortsatt växande missbruk. Och uppmärksamhet… Förståelsen, medlidandet och sensationen i att han var den värsta av brottslingar låg rätt i tiden… När lammen tystnar… Och vi ser var vi når vägs ände i antagandet att ondska och lögn beror på sjukdom och brist. Vi ser spåren i fallet Quick/ Bergwall där alla möjligheter till en klar och övertygande bild av sanningen gått förlorade, i Bodomfallet i Finland, och i det så kallade Ulfsbymordet… när en viss mängd av motsägelsefullt material falska och förfalskade minnesbilder, och övertygelser fått överhanden flyr sanningen och glider oss ur händerna… för alltid. I den postmoderna världen är det så att Quick ljög för att få olika psykmediciner, vilket ledde till svårt missbruk och beroende, vilket då var ” felbehandling”… det är med stor sannolikhet så att inget av de åtta mord han ”bekänt” och sedan tagit tillbaka är begångna av honom. Däremot har han visat sig farlig i andra sammanhang och blivit dömd. Någon stackars oskyldig dununge är han definitivt inte.

Hur hanterar vi då på ett mer övergripande plan det faktum att vi övertagit och accepterat begreppet via Lenin, materialismen och den postmoderna nyliberalismen i själva verket outsagt övertagit det islamiska ketman och lärt oss tillämpa dess princip: det tysta förbehållet… Czeslaw Milosz visade för över ett halvt sekel sedan i ”Själar i fångenskap” hur den ”Nya Tron”, kommunismen så som den tillämpades i Öst, i Sovjet och folkdemokratierna enkannerligen i DDR förutsatte och byggde på ketman och hur nära detta kom den praxis som Gobineau beskriver i sin ”Religions et philosophie de l´Asie centrale”… Hur behändigt har vi ”glömt” hans varnande röst. Gobineau förlegad, Milosz en som förrått ” den sanna vänstern” genom sitt avhopp till väst…

”Den person som äger sanningen bör inte vara vansinnig nog att utlämna sin person, sina ägodelar eller sitt rykte åt de blinda, dåraktiga och onda människor som det behagat Gud att föra vilse och som Han lämnat kvar i villfarelse…” (man bör alltså dölja sin övertygelse) ” Men det finns fall då tystnad inte är tillräcklig eftersom den kan tolkas som medgivande. Då får man inte tveka utan bör inte endast förneka sin tro utan använda all möjlig list för att föra sin motståndare bakom ljuset, Man bör avlägga trosbekännelser som behagar honom, utföra riter man själv anser fåfänga, förfalska sina egna böcker och använda alla medel för att bedraga honom” Därigenom når man stor tillfredsställelse, eftersom man kan berömma sig av att ha skyddat sig och de sina och ha bevarat sin dyrbara tro från att komma i ohygglig beröring med de otrogna. Man har också lurat de otrogna och stärkt dem i deras villfarelser, så att de får lida den skam och de själskval som de förtjänat...

 

Den människa som tillämpar ketman fylls av stolthet. Tack vare ketman kan hon, den troende, för alltid få övertag över den person hon vill bedraga... Det är en dåre du hånar, ett vilddjur du berövat dess vapen. Vilken fröjd och rikedom!”

Hur blir då någon kommunikation meningsfull? Någon tilltro och tillit möjlig? Över DDR:s mästerliga taktik att sprida desinformation där en Arafat och andra ”frihetsrörelsers” ledare skolades ärvda vi detta…

Vi ser hur effektivt och väl Lenins idéer om sanningens relativitet, islams idé om ketman och taqquia samt den postmodernismen och dess tillämpning i nyliberalismen hakar in i varandra.

 

Den andra lögnen i vår tid är den bekväma: var och en är sin egen lyckas smed och har du misslyckats beror detta på dålig karaktär, lättja, oärlighet etc. Alla har vi våra förfäder att tacka för allt vi är. Vi står på deras skuldror, och var och en av oss är en produkt av arv och miljö. Vi föds in i ett sammanhang det är det stora lotteriet, det stora spelet. Åt en gavs endast ett pund att förvalta. Han handlade som förväntat, begrov det och drevs ut i mörkret… Verkligheten och livet är hårda domare, det förflutna kan vi inte rubba en endaste millimeter. Det ges ingen nåd… ditt pladder och dina ursäkter kan uppskjuta domens verkställande men aldrig mildra den. Tvärtom. Ju längre du lyckas hitta på ursäkter, desto större blir räkningen när domen väl faller. För vem är väl villig att inför det sista domarskranket påta sig någon annans skuld… meningslöst. Sanningen är obarmhärtig, hård som sten, kall som marmor, skinande vit. Du själv skiftar i grått eller svart, melerad av tiden. Någon sällsynt kan skina av gyllene gärning. Kärleken är den enda nåd vi har att hoppas på… tillgå. När lögnens döda kött, kallbranden skall avlägsnas måste kniven, skalpellen vara både ren och skarp. Ja sanningen kan vara smärtsam. Det gör ont att förändras, kräver både mod, och kärleksfull hårdhet. Lögnen förgör, tömmer livet på dess sanna mening och gör oss korrupta. Förvillar. Och det finns verklighet till döds. Kärleken är sanningens augur och bärare. Vi behöver alla förmågan att i någon mening idealisera dem vi älskar och beundrar, förmågan att se den andre som större än vi själva, någon i vars hägn och beskydd vi kan växa, Cynismen är den förkrymptes vägran att öppna sig, att göra utveckling, fördjupning och tillväxt möjlig… den som åter låter sig skenbart naivt förföras av det onda i försöket att se det goda i det onda är den som matar monstret, föder draken. Gör därför ditt öga skarpt även då du betraktar den du älskar… kanske du där göder det onda, gör det möjligt för honom att förtäras av det onda i hans inre. Eller henne… förälskelsen är blind, kärlek ser bristerna och ger den bot som behövs. Men glöm aldrig detta: ingen botas av annans kärlek, endast vår egen mäktar förändra oss.

”Länge går vi böjda under omständigheterna.

Man spårar dem överallt – som jurymän

de dömer oss, friar eller fäller.

Så länge vi lever står vi inför domarskranket.

Ack vem kan träda i svaromål annat än

på ett högst ofullständigt sätt?

På vems sida står rätten, på vems den sanna kär-

leken?” (Ur Rabbe Enckells ” O Spång av mellanord”)

Det avgörande domslutet fälls beroende på hur färdig du är att ta emot Nåden, att ge den dig själv och din nästa… Sanningen finner du där. ”Kaos bor granne med Gud”…

 

De som vill ha tydliga klara exempel kan jag hänvisa till händelserna i samband med Krims annektering, det som pågår i Mellanöstern och hur det hanteras i media, vi ser följderna av den naiva tron att folk kan bombas fram till västvänlig demokrati eller något slags ”folkdemokratier” bara man gör sig av med ”tyrannen”. Putin oroar sig för att andra vill ”destabilisera” Ryssland samtidigt som han själv sysslar med att sprida ”rysk” oordning och oreda var han bara kan. För att sedan sluta området där det finns någon form av rysk minoritet i den stora varma ryska björnfamnen… USAs utrikespolitik verkar mycket oklar och vinglig. Man kan ju ana att en viss förvirring inträtt sedan katastrofen med Irakkriget, och följderna av insatserna i Libyen. FN har förlorat både auktoritet trovärdighet och någon egentlig linje eller strategi som går att formulera eller uppvisa någon fast struktur som kunde kallas moralisk ryggrad eller etisk kompass. Från att ha varit en garant för fred och strävan därhän blivit en byrå för klagomål riktade i extremt hög grad mot en stat stor som Nyland, Gotland, Småland. Orsaken till allt elände i området och hela världen… Kunde vi inte här sluta cirkeln och säga att Chimaira, vilddjuret från öknen åter släppts loss…

Beträffande talet om bosättningar, och ockupation säger jag att jag inte kan uttala mig, då jag inte bor i området, och därigenom saknar erfarenhet, kompetens och egentlig kunskap. Kanske dock främst för att det inte finns ett klart kontrakt, en klar överenskommelse om vad som egentligen avses med dessa termer. Som jag ser det måste folken i MENA acceptera att leva i varandras närhet och grannskap. Den andres ansikte, blick är det vi bör hålla för heligt. I tiden var templet, kyrkan den plats våld och mord aldrig fick besudla, där vem som helst kunde söka skydd, ett område även den utstötte fick beträda. Hur kommer det sig att det nu blivit tvärtom? Att tvärtom bara att beträda ett område kan utlösa spiraler av outsinligt våld? Och att man kan beträda sådant område i avsikt att mörda...

Vi ser via den moderna tidens ”altare” i hemmet bevittna vad som sker då det Abrahamitiska förbudet mot människooffer hävts, hur man en masse skäktar fångar inför våra ögon. I namn av ett ” heligt krig” där det heliga ställts på huvudet i en satanisk rit… och millenniers kamp mot frestelsen till det lägsta utplånas… Än en gång och nu så oändligt mycket mer skamlöst öppet ser vi hur mord och övergrepp tar överhanden om vi eliminerar de spärrar var oss givna utkristalliserade i berättelserna om Abraham och Isak, om Mose på berget i Sinai… se vad dessa vill som vill utplåna den berättelsen, det folk och den tradition som var och är dess bärare.

För att nå ett tillstånd av mänsklighet krävs att ett annat gemensamt språk än våldets uppstår eller återskapas. Våld kan givetvis skapa ”fakta” på marken- Men aldrig någon hållbar, uthärdlig, mänsklig sanning. Den arabiska våren blottlade något ytterst olyckligt, låt vara till följd av det ”välmenande” och naiva men samtidigt förljugna ingripande väst stod för. En Putins våldsamma och långt mer medvetet cyniska ingripande kan knappast leda till någon förbättring. Islams problem i detta nu är att dess korrektiv inför våld och desinformation är alltför veka, ja, att det finns en fascination inför krig, vapen, hot, lögn och underkastelse, som skyler över varje religions strävan att minska och eliminera våld, mord och offer utan mening. Om Luther hade upphöjts till ”profet” vore vi antagligen lika illa ute. Trettioåriga kriget påminner måhända om vad som nu pågår i MENA.

Sanningen är alltid i sista hand enkel, som Occams rakkniv, den är insikten som drabbar oss. Stundom krävs då en upplevelse av förkrosselse. Ett erkännande av att man befunnit sig på fel väg. Att man följt inkompetenta eller ondskefulla ledare. Att man valt det onda…

Den bittra slutsatsen är: Var och en. tror sig äga en slutgiltig SANNING grundad på våld eller tvång, eller lögn har förlorat den. I den knutna näven krossas Psyches vingar. Var är då tankens flykt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oliver Parland

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen