"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?" - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition:
Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda problem, nu sagt, var att döda tiden (för dagen). Och här i mitt rum med tanken som slår är en omedveten spegling av föraktets skelande blick. Blicken som klart visionär däremot avger tingets värde. Nietzsche skriver:
”Värde lade först människan i tingen för att bevara sig själv – hon skapade först tingens mening, en människomening! Därför kallar hon sig ’människa’, det är: den värdesättande.”



Det är inte för dig jag böjer mitt huvud.


Parmenides

Parmenides

 

Parmenides: ”man tänker inte det som inte är”, och Nietzsche som hela tiden funnits med börjar här tala: - ”vi har hunnit till andra ändan och säger därför att vad som kan tänkas måste utan tvivel vara en fiktion. Och inte för att du ljög för mig, utan att jag inte längre tror dig har tagit mig djupt.”

Annons:

Till din natt ...

Det kan inte mätas i tid och ett år spelar ingen roll, och tio år är ingenting. Att var konstnär innebär att aldig räkna och beräkna; utan att mogna som trädet. Som inte driver på sin sav, utan tillitsfullt står i väderstormarna uan rädsla för att sommaren inte skall komma. >Den kommer, men bara tll de ålnpdiga, som lever som evigheten låg frsmför dem, så obekymrat lugn och stor. Jag lär mig det dagligen, under smärtor jag är tacksam för.

Tröttheten är framme, ligger som en hinna eller besvärjelse, långt bakom, långt framför och mal i ett entonigt mantra: ”släpp och känn, släpp min vän.” Viljan till fortsatt skrivande kämpar dock på, vill nå, uppnå, ord som självständigt kan stå, meningar som lever bortom det jag själv kan nå. Min enda tanke är att jag inte förgäves bemödat mig med denna tankekraft, en vilja över känslan. Låt se, vi tar det från Brott och straff:

”Det är inte för dig jag böjer mitt huvud utan för hela mänsklighetens lidande.”

 

Jag sökte mig själv.”

I min handling, rörelsens ädla, i mina steg som vände sig bort, men inte för att allt är över, inte för att ensam vandra, inte för att bittert klandra, utan för att befästa hur mycket vi behöver varandra. Inte en utan alla (alla – en) och vad jag menar av redan sagda; den altruistiska handlingen som ”caritas” och fröet som det mullsvart lagda.

Blicken söker lampan, vill växa i dess sken, vaka i dess återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sin kollekt, i det ljus som alltid är förtäckt.

Men den som tömmer sig på ett du, tömmer också sig själv. Tiden bakom mig, all tid som varit, rasar samman. Allt föder sig själv på samma plats och genomgår så många förvandlingar att bara språkets karta möjliggör var du befinner dig. Ja, språket talar oss men när jag finner det finns det inte. Herakleitos: ”Jag sökte mig själv.”

Själv prövar jag försiktigt med att viska fram … Agape (αγάπη) …

 

Tänker, tänker jag, att Författarens röst behärskar språket, filosofen sina tankar, men varken det förra eller senare passar in på mig. Jag har varken en egen röst eller behärskar mina tankar men jag har något annat, det som delar. Jag har ambivalens.

Käre läsare, försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

 

”Jag tror på praktiken och teorin inom vad vi har enats om att kalla magi, på vad jag bara kan frambesvärja av andar, ehuru jag inte vet vad de är, på makten att skapa magiska illusioner, på visionerna av sanning i medvetandets djup när ögonen är slutna; och jag tror - - - att vårt medvetandes gränser ständigt skiftar och att många medvetanden kan flyta in i varandra, så att säga, och skapa eller avslöja ett enda medvetande, en enda energi - - - och att våra minnen är delar av ett enda stort minne, själva Naturens eget minne.”

/ W.B. Yeats

 

Kaos i mitt inre, ett annat regn, en annan eld, en plats där de inte kan uppgå i varandra, balansera och plana ut. Mina ögonlock faller, kanske är morgonen tung. Jag har ännu inte märkt hur tung denna morgontimme är, märker det nu, här i stunden då regnets matta stiger allt högre. Balansen är borta, nu handlar det om belägring. Bilderna ställde sig stilla. Fragment ställde sig samman och byggde upp en lysande fläckfri stad åt mig. Rummets mörker tog nu emot min blick. Då slocknade ljuden. Själv stilla kände jag de skilda drömmarnas rörelse. Jag var vaken.

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

In sé crede e nel vero chi dispera?”

 

Fragment av James Joyce

 

MODER:

”Hon fanns ej mer: det skälvande skelett efter en kvist som brunnit i brasan, en doft av rosenträ och fuktad aska. Hon hade räddat honom från att bli nedtrampad och sedan försvunnit, hade knappt funnits. En stackare som hämtats till himlen; och på en hed under blinkande stjärnor stod en räv med den röda stanken av rov i pälsen, lyssnade och krafsade i marken med skoningslösa ljusa ögon, krafsade upp marken och lyssnade, krafsade och krafsade.”

 

FADER:

”Livmödrad i syndamörker var även jag, gjord inte avlad. Av dem, mannen med min röst och mina ögon och en spökkvinna med aska i sin andedräkt. De famnades och skildes åt, kopplarens vilja skedde. Före tidernas begynnelse ville Han mig och kan inte vilja mig bort vare sig nu eller någonsin. En ’lex externa’ omger Honom.”

 

Förlänger redan minnets ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i en tankens (själens) land.

Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.

Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara ljus i själslig bild, vill så gärna vända andra sidan till.

Så löper mina tankar till dig, möter dina någonsin mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda i kontroll.

Jag kan söka sanningar om livet i litteraturen och min ungdom innehöll mycket sådant. En gång för mycket länge sedan, efter en av mina då frekventa monologer, kände jag att jag inte alls var intresserad av litteraturen i sig men med åren så har litteraturen kommit otroligt nära, så intimt närvarande, att jag inte längre ser någon mening i att skilja den från det allt

obegripligare livet.

Men vart skall jag gå, tänker jag? Vart skall jag föras? Kan jag ropa på Argos, Odysseus hund? På Borges minotaur Asterirón, nu när jag gästar hans hus? Och är det därför så givet med verkligheten, just för att vi känner att den inte finns?

Borges svarade:

”Någon sade: Du har inte vaknat upp till vaka, utan till en tidigare dröm. Denna dröm finns i en annan dröm, i all oändlighet, som sandkornens antal […].”

 

Den vise som astronom

Den vise som astronom: Den som betraktar

stjärnorna som något ovan har ännu långt

till kunskapens blick.”

 

Har funnit att året innan romanen Mörkrets hjärtapublicerades så skrev Conrad dessa rader i ett brev:

”Vad som gör mänskligheten tragisk är inte att den är naturens offer, utan att den är medveten om det. Det finns ingen moral, ingen kunskap och inget hopp: vad som finns är bara medvetandet om oss själva som driver oss runt i en värld som antingen man betraktar den i en konvex eller konkav spegel bara är ett fåfängt och flyktigt sken.”

Varför jag skriver om denna betraktelse? Jag har två motiv och båda ligger till grund för sökandet av den nya myten, något som genomsyrar Conrads författarskap.

För det första: vid slutet av upplysningens tidsålder råkar förnuftet in i betydande självtvivel. Förnuftet är starkt där det kan ifrågasättas och kritiskt lösa upp traditionella bestånd av moral och religion. Men denna klarhet uppfattas på ett negativt sätt: behovet av högre mening och högre ändamål finns dock kvar, till och med när man fruktar att inte komma längre än till föreställningar. Det bästa är om förnuftet går samman med inbillningsförmågan för att skapa nya synteser av tolkning.

Det andra motivet för sökandet efter nya myter ligger i den traumatiska upplevelsen av samhällsförändringarna och förlusten av en övergripande idé i det sociala alienerade livet vilket upplevs som både kränkande och smärtsam. Själlös egoism och ekonomisk utilitarism behärskar nu fältet. Därför måste den nya myten fylla uppgiften till en gemensam åskådning.

 

Till din aftontanke …

Kant hade i sina föreläsningar visat att hela denna värld av olika föremål som uppenbarar sig för våra sinnen, hela den värld som synen, hörseln, känseln osv. uppenbarar för oss, en värld av föreställningar inom människan, men inte en värld av självständiga väsen.

Är världen lycklig/olycklig?

God eller ond?

Moral i balans eller obalans?

Existerar den överhuvudtaget?

Söker djupt i minnet och tänker på barnet som inbillar sig att på samma sätt som den vuxna människan ser ut genom ett fönster, så ser själen ut genom ögonen, och uppfattar omedelbart de verkliga tingen utan att behöva någon slags förmedling. Denna barnsliga föreställning följer även i vuxen ålder åtminstone i den form, att vi allmänt tror, att man ser utåt, linjärt. För mig är det ändå omöjligt att tala om ett utåtseende, allt är i slutändan bara sinnesförnimmelser som inte kan sträcka sig utanför sitt eget nervsystem.

 

Non videri och Bruno K. Öijer

Ensam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid, svart hatt, och ansiktet med maskaran svart under ögonen. Mannen går fram till baren och beställer en röd drink, vad som helst bara den är röd. Han pratade som ett barn men ögonen … ögonen. Vid denna tidpunkt studerade jag litteratur på universitetet och kände minst tre som skrev sina avhandlingar om Bruno K. Öijer.

Mannen som kom in i baren, med hatt och för trång kostym, ja, det var ingen mindre än Öijer, året var 2001 och hans diktsamling Dimman av alltfyllde de svenska bokdiskarna. Resten av kvällen vill jag inte klä i ord men jag glömmer den aldrig, det var stort.

”Vi lämnade/varje fest sist av alla/och vi hade ingenting/bara våra unga ansikten /…/ och jag vet inte vad det är värt/hur mycket som finns kvar/men det satte sig i våra kläder/satte sig i vårt hår/och vi har inte kommit hem/det är en lögn att vi kommit hem/vi kommer aldrig hem/ingen av oss kommer hem”

/ Ur Dimman av allt

 

Att som exempel skriva om Bruno K. som diktare utan att nämna hans närhet till den poetiska ord-musiken ser jag som en omöjlighet. Vare sig det gäller samarbetet med Fläskkvartetten, Thåström, Kent, den egna skivan Skugga kommer(1986) eller hans egna konsertlika poesi/musik-framträdanden. Öijers fjärde diktsamling bär ju också namnet Bob Dylan(1975),och i vissa kretsar går Öijer under epitetet ”rockpoet” men då har man nog inte, som jag ser det, på allvar trängt in i hans vibrerande och närvarande poesi som är helt avskalad från alla populärkulturella klichéer men så subtilt nyanserat och smyckat av dess referenser. Öijer tillhör den lilla krets aktade poeter, i vårt land, som skriver på liv och död; i samtid, helt ensam i sitt slag.

Dikten hos Öijer är alltid sammanflätad med musik, stämningar och vågrörelser utanför tidens lagar. Tiden som negation måste alltså ses som en del av Öijers poetiska scenografi, eftersom Öijers subjekt inte bara befinner sig i ett identifierbart konkret rum utan alltid också i en annan tidsrymd, djupare än det förflutna liggande tätt intill, men som också äger en närhet till det stora okända, det förlorade ordet, en hemlighet som är lika kroppsligt nära som andligt avlägsen, ett fördolt som går att kastas om. Och ett perspektiv som gör Öijer, trots flitigt användande av negationer, i mina ögon den mest trosnära samtida poeten av alla – inte Tranströmernära mer då en Ekelunds: ”Non videri”.

 

Öijer skriver främst för de mest oskyddade, de socialt utsatta, de som inte har en röst, samhällets osynliga, och hanskriver aldrig för det han kallar ”de duktiga läsarna”. Men Öijers texter bär ändå så många bottnar att det är fullt möjligt att läsa in den orfiska traditionen, nedstigningar i underjorden och de levandegjorda myterna i hans poesi. Dock har han flera gånger betonat att han skriver enkelt. Öijersammanfattar själv:

"I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat".

 

Blicken stängd

Tröttheten som gift, den som kommer när skrivandet går i skift, och de flyende snabba bilderna belöningen för det som inte gick att säga, det som i spegeln ändå blir tomt och bittert. Ändå, i all enkelhet lånar jag mina ord från Ahlin: ”Världen är vidare än du tror. Människans plus och minus räknar ingen matematiker ut. Men jag! Jag känner din siffra. Andras summeringar kan inte tvinga mig att ljuga.”

Och vidare några rader ur en av de märkligaste svenska romaner jag läst, Natt i marknadstältet.

”Men han trodde kärleken ljög, på det sätt att både begära och avstå, att både glädjas och lida, att hälsa dagen välkommen och att sucka av tacksamhet över natten, det misstrodde han. Man kan inte upphöja något utan att annat ter sig mindre. Att växelvis höja upp och sänka ner samma sak fann han otillständigt. Därför avskydde han det humoristiska. Det finns inte två skilda sanningar som de tycks tro […] och blott från ögonhålan öppnar sig världen. Människors domar kom honom inte vid längre. Hans smärtor gällde kroppen, och han tog emot dem utan bestörtning. Njutningens fäste var nu plågans”.

 

Lägger blicken stängd och öppnar min bokhylla, vakar med feber, mina älskade sover. Mitt behov av natten, enormt. Morgonen, oöverskådligt. Dagen och den tidiga kvällen, ett brott mot hela min person.

Ja, så känner jag nu och åter: ”Olyckan har alltför länge varit min Gud.”

Rör försiktigt vid en diktsamling, viker upp det markerade bladet, föda:
”Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.”
/ Rabbe Enckell

 

Nattfrusna drömmar

Fattig – han är i dag fattig: men inte därför att man har tagit ifrån honom allt, utan därför att han kastat bort allt – vad gör det honom? Han är van att finna. Det är de fattiga som missförstår hans frivilliga fattigdom.

 

Om man lever ensam talar man inte för högt, man skriver inte heller för högt, ty man fruktar det ihåliga återskallet – och alla röster har en annan klang i ensamheten.

 

Picassos möte med Apollinaire och den vänskap de utvecklade i Paris kom att fullständigt vrida perspektivet undan de rådande konstblickarna och parnassens valda formspråk för poesin; detta i en stad som andades konst och vars hjärtslag pulserade av poesi. En stad med outsinlig aptit på allt som benämndes kultur, livslusten och eufemismens starkast lysande stjärna, en gigantisk teater som oavbrutet spelade den ensamma och gudsutdrivna själens drama. Drömmen och symbolen för alla bohemers nattfrusna drömmar. Nej, dags för morgonkaffe och Lars Norén:

Charles de Gaulle-terminal,

vid varje gate blinkar avgångstider för instigandet i elden,

och vi väntar på att få hamna i de rätta lågorna,

och en äldre man bläddrar desperat i Plutarchos

för att finna sin döda motsvarighet

 

Vi vet det. Vi är tiden.

”Massans kunskap formas enligt ett konstant förhållande, och åtföljs av ett omdöme om existensen av de abstraktioner som den avser: detta omdöme är verkligheten men ”idén” om det verkliga är främmande för varje sann filosofi …

Eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den först och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket framförallt fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga är ett av poesins kännetecken.

 

Parmenides: ”man tänker inte det som inte är”, och Nietzsche som hela tiden funnits med börjar här tala: - ”vi har hunnit till andra ändan och säger därför att vad som kan tänkas måste utan tvivel vara en fiktion. Och inte för att du ljög för mig, utan att jag inte längre tror dig har tagit mig djupt.”

 

De överlägsna andarna har, enligt Nietzsche, svårt att frigöra sig från en illusion: de inbillar sig nämligen att de väcker avund bland medelmåttorna och uppfattas som undantagsvarelser. I själva verket uppfattas de bara som något som är överflödigt och som man inte skulle sakna om de var borta. Och vad förstår vi egentligen av vår nästa mer än hans gränser, jag menar det av honom som liksom präglar sig in och lämnar spår i oss? Vi förstår ingenting annat av honom än de förändringar hos oss själva som han är orsak till. Vi tilltror honom de förnimmelser som hans handlingar framkallar inom oss, och förlänar honom på så sätt en falsk, omvänd positivitet. Vi gör honom till en större eller mindre satellit i vårt eget system, allt efter omfånget av hans kunskap om oss: och när han lyser mot oss eller förmörkas, och vi i bägge fallen är den yttersta orsaken – så tror vi ändå att det förhåller sig tvärtom. Vilken värld! Vår helt och fullt drömda värld.

När vi sedan säger ”Tiden” så menar vi oss själva. De flesta abstraktioner är helt enkelt våra pseudonymer. Det är överflödigt att säga ”Tiden saknar lie och tand”.

Vi vet det.

Vi är tiden.

 

Kartritaren.

Skriver med vaksamt lågmälda ord, en text som viskar till det ombytliga regnsolsvädret om det vridna i mina tankar, om att skenet speglar och förvanskar, att det ljuset skapar är reflektionen som avbilden återskapar. Trots ditt säkra på att det är dig själv du granskar.

Tänker, tänker jag, att jag fortsätter med kartritaren Enquist, som i sin tidiga roman Hess, låter berättarrösten ta sig in i Hess sjuka och destruktiva drömmar:

”Hs. Dröm om delaktighet. Hans känsla av instängdhet: passivitetens neuros. Hans ständiga försök att uppfatta sig som delaktig. Hans behov av att spela en roll, hans diffusa drömmar med aktivistisk prägel. Hans antimilitarism. Hans traumatiska fixering vid delaktighetens problem. Hans alltmer fixerade orörlighet. Hans ständiga resor bakåt, mot sin egen destruktivitet. Hans brist på destruktivitet: den inverterade sadismen. Hans alltmer växande behov av skuld, belastning, ansvar; delaktighet. Hans död, isgraven, spindeln, albatrossen. Drömmen om förintelsen och uppståndelsen. Drömmen om att inte stå ensam.”

/ Ur romanen Hess

 

EGEN DIKT OCH TOLKNING:

Denna uppblåsta luft av instängdhet

i passiv psykos

aldrig delaktig

alltid en roll

Slentrianmässiga drömmar

(fixerad sin orörlighet)

resorna i minnen

resorna i destruktivitet

 

Under behov av skuld

Under belastningens ansvar

(delaktighet som inverterad sadism)

”Drömmen om att inte stå ensam”

/ Gröning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts