Tre noveller av Mikael Mansén - Tidningen Kulturen

Mikael Mansén

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Mikael Mansén bor i Solna tillsammans med sin flickvän och sin son.
Han har alltid älskat att berätta historier. Sagor har han tusentals av och kan skapa nya inom loppet av ögonblick. En aldrig sinande ström av fantasi och allt för lite tid att skriva ner den.
Mansén skriver ofta om skuld, makt, fruktan och sorg. Han väjer inte från att gestalta och dröja kvar vid det stundtals äckliga, avskyvärda och fruktansvärda vilket han lyckas mycket bra med.
Han har utkommit med två romaner och en novell.
Elin, Guds synd och Djävulens alla döda.




Ett ljud fick honom att höja huvudet. De lätta suckarna från en kvinna och de grova stönen från en man. Han rörde sig försiktigt mot ljudet. Ett litet trähus i mitten av en trädgård som badade i månens sken. Det såg sagolikt ut, eftersom husen runtomkring var av sten och moderna. Som om det var en spillra av något antikt som stadens byggare glömt kvar. Likt en skugga smög han fram mot en spricka i husets träväggen och pressade sitt ansikte för att kunna se. Vagt såg han de två. Kvinnan satt över mannen och rörde sig rytmiskt. De tunga bröstens gungande. Hon var inte vacker. Men stjärtens rundning och hennes stönande, intensiteten i rörelserna fick det att hetta i honom. Han smekte sig utanpå byxorna och gnällde av upphetsning. Den andra handen drogs längst väggen som den ville gräva ett hål genom plankorna och hjälpa mannen att ta kvinnan. Eller dricka dem bägge. Han gnällde igen, men nu hejdade sig kvinnan och såg sig om. Mannen frustade under henne.

Guds synd är en vampyrroman som just släppts av ett alldeles nytt litet förlag, som heter ”Danje”

 

Ur guds synd

 

Ett ljud fick honom att höja huvudet. De lätta suckarna från en kvinna och de grova stönen från en man. Han rörde sig försiktigt mot ljudet. Ett litet trähus i mitten av en trädgård som badade i månens sken. Det såg sagolikt ut, eftersom husen runtomkring var av sten och moderna. Som om det var en spillra av något antikt som stadens byggare glömt kvar. Likt en skugga smög han fram mot en spricka i husets träväggen och pressade sitt ansikte för att kunna se. Vagt såg han de två. Kvinnan satt över mannen och rörde sig rytmiskt. De tunga bröstens gungande. Hon var inte vacker. Men stjärtens rundning och hennes stönande, intensiteten i rörelserna fick det att hetta i honom. Han smekte sig utanpå byxorna och gnällde av upphetsning. Den andra handen drogs längst väggen som den ville gräva ett hål genom plankorna och hjälpa mannen att ta kvinnan. Eller dricka dem bägge. Han gnällde igen, men nu hejdade sig kvinnan och såg sig om. Mannen frustade under henne.

”Sluta inte.”

”Vänta Hal.”

”Nej, stönade mannen.”

”Jo, vänta. Jag hörde något.”

Jona slog ena handen för munnen och drog sig undan. Ett knakande inifrån avslöjade att kvinnan reste sig.

”Jag hörde något, jag är säker”, sa kvinnan.

”Skit samma”, stönade Hal.

”Men...”

”Det är säkert East End vampyren”, retades mannen. ”Kom nu och rid klart.”

”Jag vill inte.”

”Du kan inte lämna mig så här”, morrade mannen.

En suck hördes och lite mer knarrande. Jona vågade sig på att kika in. Kvinnan satt bredvid mannen på sängen och kastade oroliga blickar mot dörren och ett förspikat fönster, samtidigt som hennes ena hand vant runkade mannens kuk. Mannen grymtade och vred sig. Ena handen höll kvinnans bröst, den andra kramade lakanet. Så grymtade mannen till och kom. Kvinnan lade bara vagt märket till det, men ökade hastigheten något mot slutet. Annars svepte hon med blicken mellan det förspikade fönstret och dörren. Hon torkade av handen på Hals skjorta och Hal muttrade något som Jona inte kunde uppfatta. Sedan fick kvinnan en slant och Hal gick bort till dörren.

”Kan du inte stanna?” frågade hon.

Han skrattade till.

”Jag har en fru.”

Sedan försvann han ut genom dörren. Jona gled in i skuggorna och väntade tills Hals steg försvunnit. Sedan smög han sig fram till dörren och knackade på.

”Hal?”

Han knackade igen, osäker på vad han ville.

”Vem är det?” frågade hon.

”Jag heter… Jack.”

Vilken idiot han var, varför valde han just det namnet.

”Va?”

”Jag heter Mack”, sa han tydligare. ”Mack och jag har pengar.”

Dörren öppnades till en springa. Ljuset från den lilla elden därinne ramade in hennes hår och kropp. Hon hade dragit på sig ett nattlinne. Hennes oroliga ögon såg in i hanns. De var gröna och mycket stora. Han log mot henne.

”Jag heter Mack”, sa han igen.

Han trevade och fick upp plånboken. Ett pund. Hennes ögon vidgades.

”Får jag komma in?”

Hon nickade och öppnade dörren lite till och ljuset avslöjade kroppens former genom det tunna tyget. Jona svalde och gick in i det lilla rummet. Doften av sex låg tung.

”Jag heter Mandy”, sa hon.

”Mm.”

”Vad vill ni göra?”

Hennes kön, mannens sperma, de blandade dofterna berusade honom. Han gick fram till sängen och såg ner på de trassliga lakanen.

”Klä av dig”, sa han.

”Pengarna först”, bad hon.

Han räckte över pundet till henne och hon lät den försvinna ur synhåll. Sedan drog hon nattlinnet över huvudet och blottade sin vita, slanka kropp med tunga men fasta bröst. Jona svalde igen. Hon log åt hans blick som gled över henne och satte sig på sängen.

”Ska jag hjälpa dig? Jag kan använda munnen först.”

Hon drog i hans bälte och knäppte upp byxorna. Han var redan hård.

”Oj, det var värsta.”

Hon log och sneglade upp mot honom.

”Lägg dig”, sa han hest.

Hon lade sig på rygg och särade benen. Han gled in mellan dem och förde in lemmen. Varmt, kladdigt.

”Herrn ni är kall”, sa hon.

”Värm mig”, stönade han.

Hennes händer lade sig över hans ryggslut och hjälpte honom att stöta. Några sekunder bara, sedan kändes det som en flod släpptes lös ur honom. Han stönade till och sjönk ner över henne.

”Oh! Ni är kall”, sa hon igen.

”Hm”, mumlade han mot hennes hals.

Svetten från henne, doften av sex, doften av fattigdom och av blod. Han öppnade munnen och bet. Hon tjöt till.

”Ahhh!”

Han bet igen, bättre och blod strömmade in i munnen.

”Nej!”

Sensationen fyllde honom och han drack den tjocka floden i djupa klunkar.

”Nej”, kved hon igen och försökte knuffa undan honom.

Ett slag mot huvudet och munnen gled undan. Han såg ner på henne, de vidöppna röda läpparna, ögonen och ljuset som glimmade där inne.

”Nej, nej, snälla!” bad hon.

”Jag… jag är inte…”, började han, men sedan vräkte han armarna åt sidan och borrade ner ansiktet vid såret, slet upp ett större hål och lät munnen och ansiktet sköljas i blod. Han försvann i extasen, frossade, slickade, sög och svalde. Han höjde ansiktet mot taket och gurglade, vände det ner igen och fortsatte. Mer, mer. Han slet med tänderna i såret efter mer. Gnällande, slickade och sög han. Till slut mattades källan av och snart låg han utmattad och flämtande bredvid henne. Ett tungt mörker sänkte sig och han fördes bort i en dröm. Gled likt en liten båt över ett tyst, svart hav.

Ett ljud väckte honom.

Ljudet av den uppgående solens vrål. Nej, pipande, gnällande.

Mödosamt tog han sig upp i sittande ställning och såg ner på förödelsen. Kvinnan låg på rygg med en arm hängande från sängen. Ett stort söndertrasat hål i halsen och blod över allt. Ljudet igen.

Vad?

Det ökade i intensitet till ett gnällande, sedan gråt. Jona raglade upp och snubblade bort mot den utslocknade elden. Där i en korg fylld med tyg, låg en bebis.

”Snälla gud…”, viskade han, samtidigt som törsten åter vaknade till liv.

 

 

 

 

Den andra texten är ur De sytesamma (bråkiga, stökiga) syskonen från Lönneboda

Det är en grotesk gestaltning av vår kära Emil.

 

 

Om troll

 

Mitt på dagen sa hon att hon ville tillbaka till Vimmerby. Egil sneglade på henne och nickade.

”Jag förstår.”

Han gjorde iordning vagnen, spände för hästen och hjälpte henne upp. Under den första delen av resan sa de inte mycket. Först när de närmade sig staden, vände Egil huvudet åt hennes håll.

”Känner du det?”

”Vad?”

”Undergången?”

Hon nickade och han log.

”Du kände alltid av den när vi var små. Minns du? Efter att vi hade haft katekesen hemma, var det allt du babblade om. Syndiga människor, syndiga tankar, hemskheter och allt sådant som skulle få världen att gå under… Minns du?”

”Ja.”

”Men den gick inte under”, sa han och svepte med ena handen. ”Den finns kvar.”

Nej. Den fanns inte kvar. Den hade gått under samma dag som hon fick reda på hur hennes mor var, hur hennes far var, hur Alrik var och framför allt, när hennes bror dödade kopparslagaren.

Hon harklade sig och såg ner på sina händer i knäet, bet samman käkarna och tänkte på det där som Kraku-Meja hade viskat för så länge sedan. Att Alrik hade blivit skogstagen som barn och att när han kom tillbaka var han inte den samma. Att trollen hade haft honom i sitt våld för länge och att de kanske hade dragit skinnet av den riktiga Alrik och satt den på en av sina egna ungar, så att den kunde växa upp obemärkt bland människorna. Det där lät så otroligt att hon inte ens hade trott på det då, som liten. Men sedan, då Alrik dött och de drog av honom kläderna för att sätta på honom de svarta, finare för begravningen. Då hon hade vänt på honom för att kunna dra av honom byxorna, hade hon sett det, ärret vid svanskotan.

Hon sneglade upp mot sin bror, det vackra ansiktet, det ljusa håret. Sedan lät hon blicken gå ner mot händerna. Grova, hårda och otroligt starka.

”Troll”, hade Kraku-Meja sagt, ”är onda ända in i själen. Inte mot sina egna, men mot alla andra. Visar di någon gång godhet, är det för att di vill luras, eller för att di tjänar något på det och folk får för sig att di gjorde det av godhet. Troll… di känner inget för någon, utom di som är deras egna.”

Hon såg tillbaka mot hans ansikte, studerade käken, de blå ögonen som kisade i solen, de vackra läpparna och munnen som kunde se så god ut, samtidigt så grym.

”Såklart kan di vara vackra”, hade Kraku-Meja sagt, ”Men ingen kan kalla Alrik vacker. Men det finns ju andra…” Hon hade tittat i smyg mot Egil och viskat ännu lägre, ”och di är de värsta. Di som kan få folk att tycka om dem, lita på dem.”

”Älskar du mig?” sa hon med blicken fäst på hans ansikte.

Han ryckte till av den plötsliga frågan och vände sig åt hennes håll.

”Vad var det för fråga?”

”En fråga.”

Han skrattade till och ruskade på huvudet, slappande av i händerna och såg bort över vägen, tittade tillbaka mot henne och log.

”Självklart älskar jag dig. Du är min syster.”

”Och om jag inte hade varit din syster. Hade du älskat mig ändå?”

Leendet blev snett och ögon kisande.

”Jag tror det. Du är mycket lätt att älska.”

”Hum…”, sa hon och studerade honom, lät blicken gå mellan munnen och ögonen. ”Tror du på pratet om Alrik?”

”Vad då för prat?”

”Det där du vet…”

”Nej, jag vet inte.”

”Att han blev trolltagen som barn.”

Egil skrattade igen och de blå ögonen glittrade i solen.

”Knasiga lilla syster. Såklart att det inte är sant. Hur kan du ens fråga något så konstigt?”

”När ni var i skogen… Vad gjorde ni där?”

Han slutade le, blickade framåt vägen och greppade hårdare om tyglarna.

”Hur så?”

”Jag undrar.”

”Vi fiskade, jagade och sådant. Han lärde mig hur skogen fungerade och hur man kunde klara sig i den.”

”Hur kunde han veta sådant?”

Egil ryckte på axlarna.

”Vad vet jag”, muttrade han.

”Jamen, frågade du aldrig?”

”Om vad?”

”Om hur han kunde så mycket om skogen?”

”Nä.”

”Hum”, sa hon missnöjt.

”Hum”, härmade han. ”Om du påstår att han är ett troll, då är jag ett halvtroll. Är det vad du säger”, sa han och blinkade.

Hon ignorerade hans försök att skämta. Istället blickade hon ut i skogen och mindes dagen då Alrik tog med sig Egil ut.

”Nu blir han aldrig som folk igen”, hade Kraku-Meja varnat. ”Det kommer inte att vara din bror som kommer tillbaka därifrån.”

Det hade varit sant. Egil hade varit förändrad. Hon mindes helt klart hur han hade varit annorlunda. Som om han betraktade världen med andra ögon, ondare ögon. Barnet hade varit borta och ersatt av något annat. Något mörkare. Det var efter det som odjuret hade börjat skymta fram. Inte tydligt till en början, utan lite grann. De små hyssen blev till elakheter och ibland rena farligheter. Hon mindes faderns ohyggliga vrål då brodern hade lagt det glödheta grytlocket på hans mage, mindes Egils blick och skratt. Så skrämmande, så ohyggligt fasansfullt. Hon mindes också hans iskalla ögon och sadistiska leende då han hade stirrat ner på Gamle Uvar i björngropen, hur han hade vägt den spetsade trästaven i handen, innan han ångrat sig och släppt upp henne. Den gamla kvinnan hade sett på honom som om han var hin håle själv. Tantens ögon hade varit uppspärrade och kroppen matt, när Egil lutade sig ner över henne och väste:

”Kryp härifrån om du inte kan gå. När som helst kan jag komma efter dig och sticka dig med mitt spjut.”

Då hade hon tyckt att det var normalt, att han var normal. Men vad hade hon haft att jämföra med? Inget och ingen. Nu, när hon var vuxen och hade mött andra människor, träffat andra barn, insåg hon hur otroligt annorlunda hennes bror var… Men trots allt… Han älskade henne, det visste hon och hon älskade honom.

Staden kom i sikte. Hon både längtade efter den och ville därifrån. På något vis hörde hon hemma i skogen tillsammans med honom, troll eller ej. Hon suckade och sneglade på honom. Han blickade tillbaka, snett leende.

”Jag älskar dig också storebror.”

Det hade hunnit skymma när vagnen rullade in vid borgmästargården där Alva bodde. Han hoppade av och hjälpte henne sedan, som vanligt ner. En stund höll hon hans hand, sedan släppte hon och försvann in på gården. Hon stannade i skuggorna och väntade tills han börjat köra iväg, sedan rörde hon sig bort mot stallet och kikade in. Där inne var det tyst och stilla, förutom hästarna som rörde sig och frustade. Inga människor, ingen Jarl som log gäckande med snuskig blick glidande över hennes kropp. Några ögonblick stod hon stilla och undrade vad hon skulle ha gjort om han varit där, om han hade tagit tag i henne och stuckit in fingrarna i henne som den där gången. Skulle hon ha låtit honom tränga in i henne med den där stora ådriga kuken? Skulle han ha fått ta henne där i stallet och spruta sin säd i henne?

Tanken gjorde henne yr, blossande. Hon pressade händerna mot underlivet, kände fingrarna genom tyget, stönade tyst, bet sig i underläppen.

Något smällde till i närheten, hon ryckte till, slätade ut ansiktet och stirrade storögt in i mörkret. En rörelse där inne, en gestalt som kom närmare. Hjärtat bultade snabbt och hårt.

Han kommer, han kommer. Vad ska jag göra?

Hon tog ett steg bakåt, gick in i väggen. Stod still, andades häftigt. Men ur mörkret kom inte Jarl, utan Arvid, den andra kusken. Han log ursäktande med en frågande blick.

”Jag blev bara skrämd”, flämtade hon och skyndade ut, sprang nästan över gården, slet upp dörren och gick in i huset.

 

 

 

 

 

Den tredje texten är ett stycke ur min bok: Elin. Den har jag givit ut själv på Type and Tell.

 

 

Elin och Arkitekten

 

I dagar hade hon läst samma meddelande men hade inte vågat svara.

Du är inte perfekt. Men jag kan göra dig det… Arkitekten.

Tillslut, efter en vecka, svarade hon, beredd på att det skulle vara ett grymt skämt. Hon skrev, raderade, skrev nytt, raderade igen. När hon hållit på en stund, var det enda logiska svaret, en fråga.

Vem är du och vad menar du?

En stund väntade Elin rastlös framför skärmen, innan hon satte på te och drack det till en film. Då och då pausade hon för att se om den mystiska personen hade svarat. Tidigt på eftermiddagen dök svaret upp.

Jag är en sorts plastikkirurg.

Plastikkirurgi var något som inte gick. Då hon var liten hade ingen velat eller vågat operera henne. "För stor risk”, hade de sagt.

Ingen kan göra något åt mig. Det vet jag redan, svarade Elin.

Minuter gick oändligt långsamt.

Jag kan. Mitt kunnande är annat. Mina metoder är andra.

Galet. Vad menade han? Var han någon sorts specialist eller en sorts experimentdoktor?

Hur känner du till mig?

Jag är arkitekten. Jag vet allt.

Hittade du mig här, på den här sidan? Jag bär alltid mask och är anonym.

Du var lätt att finna.

Men hur? Har vi setts tidigare? Har vi… dejtat?

Knulldejtade hade varit ett mer korrekt ord. Men hon kallade det dejta. Det lät mer normalt. Fast hon visste att det inte var det hon gjorde med männen.

Nej Elin. Det bara är så att jag vet allt. Jag känner till om dig, om ditt olyckliga öde och jag kan hjälpa dig.

Vad menar du med allt? Vad menar du med att du kan hjälpa mig?

Vill du ha hjälp av mig eller vill du det inte?

Elin tvekade. Hon visste att ingen kunde hjälpa henne. Visste att hon var född och fast i den form naturen gett henne. Men tänk om?

Jag vill.

Svaret dröjde innan det kom.

Jag kommer till dig.

När?

Ikväll.

När i kväll?

Tiden gick. Inget svar kom. Först väntade hon otåligt, trummande med fingrarna på handryggen. Sedan vankade hon runt rastlös med en växande irritation. Hon hade inte lämnat sin adress, så han kunde inte veta vart hon bodde. Under eftermiddagen återvände hon till skärmen med jämna mellanrum, men Arkitektens svar uteblev.

Hon rörde sig osaligt i torpet. Stannade då och då och såg ut mot trädgården. Hennes paradis. Torpet förföll, marken utanför trädgården var en vildmark, övervuxen och snårig. Längst bort i trädgården växte vassen hög, genom den glimmande sjön. Hennes smala brygga gick som en stig genom vassen, ut över vattnet. Den lilla båten kunde hon inte se. Som liten hade hon vågat sig ut i den. Suttit med en lina ner i vattnet. Tittat på fiskarna som pickat bitar av masken på kroken. En gång hade en större fisk kommit. Hon hade fått panik då den fastnat på kroken. Tillslut hade hon skurit av linan och önskat att fisken skulle överleva. Då hon blev äldre brukade hon ligga på botten av båten. Undangömd, men med solens värme smekande över kroppen och låtit sjön vagga henne till söms.

Elin insåg att hon inte hade varit ute på sjön den här sommaren och inte heller förra, eller ens sommaren innan. Låg ens båten kvar? Hade den slitit sig eller sjunkit under upptinad vintersnö?

Elin såg aldrig ut genom fönstret på kvällen. Spegelbilden var för tydlig då. Under dagen var det ok, eftersom monstret var otydligt av färgerna utanför.

Operera. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Hennes huvud. Själva skallbenet var deformerat, omänskligt. Som elefantmannen. Det kunde inte gå. Det var omöjligt, det var hon säker på. För en gång skull riktade hon blicken, inte ut mot trädgården, utan mot den otydliga skepnaden som var hon. Men eftermiddagssolen låg rakt på och gjorde det nästan omöjligt att se. Bara skuggan av en gestalt. Något obehagligt som ingen ville vila blicken på.

Det var länge sedan alla speglar i stora huset försvann. Hennes gammelmormor hade endast sparat en eftersom hon ville sminka sig då hon en gång i veckan gav sig av för att handla. Elin var säker på att den låg kvar i det stora huset. Hon drog på sig skorna och tog nycklarna från kroken innanför dörren. Sedan gick hon ut och följde den lilla stigen upp mot gammelmormors hus. Det var säkert ett år sedan hon varit uppe vid det. Gräset hade vuxit sig så högt att det låg böjt av sin egen tyngd.

Då Elin öppnade dörren sveptes ett spindelnät sönder. En fet, svart husspindel dunsade ner på golvet framför fötterna. Några sekunder stod den stilla och betraktade henne. Inkräktaren hade förstört dess hem och släppte in luft och solljus. Den var så stor att hon faktiskt fick för sig att deras blickar möttes. Av respekt för portherren tog Elin ett kliv över den, vandrade in i hallen och genom dubbeldörrarna till vardagsrummet. Rummet var filmiskt övergivet med lakan över alla möbler. Eldstaden gapade stor och tom. De vackra figurerna i sotig marmor vid sidan om hålet. Hon mindes dem. Modern och fadern, hade gammelmormor kallat dem. Allt var täckt av ett ljusgrått dammlager. Då hon rörde sig genom rummet virvlade det i solstrålarna som sipprade in genom fönstren.

Långsamt gick hon uppför trappen mot andra våningen, drog med handen längst det svarta mjukt svarvade träräcket. Lämnade knappt skönjbara spår i dammet. En våning upp stannade hon till för att lyssna efter gammelmormor. Men här fanns bara husets knarrande och knäppande. Den gamla teven och radion stod tysta sedan många år och gammelmormors gnolande hade sedan länge upphört.

Då Elin varit liten hade det fortfarande funnits en del tjänstefolk. En man som fungerat snickare och trädgårdsmästare och två kvinnor som skött resten. Mannen hade varit snäll och nickat de gånger han råkat se henne. Han hade gått i pension. Men kvinnorna, den äldre och finskan. Dem hade gammelmormor avskedat då hon kommit på dem att… tala om Elin.

Sovrummet hade inte förändrats. Vitt och skirt rosa som varit gammelmormors älsklingsfärger. På väggarna satt en Carl Larsson och en Anders Zorn. På sängbordet fanns hennes sista vattenglas. I det hade en spindel en gång flyttat in, bott och sedan flyttat ut. Nätet fanns kvar. Den heliga skrift låg där också. Stor, mörk och ålderdomlig.

Hon satte sig på sängen och lade ansiktet i kudden. Doften fanns där, svag, nästan omärklig… Långsamt höjde hon huvudet och svalde känslan av saknad.

Bredvid sängen stod det uråldriga sminkbordet, översållat med små kristallflaskor och fläckigt av smink.

Elin drog ut den översta lådan i sminkbordet och där låg den. Gammelmormors vita pärlemorspegel. Alltid med ryggen utåt, som för att ge en sista varning. Fingrarna darrade då hon smekte pärlemorn. De greppade om kanten och oändligt långsamt lyfte hon spegeln. Efter ett djupt andetag vände hon spegelglaset mot sig. För att i nästa ögonblick slänga den på sängen, falla ner med ansiktet i knät och börja gny.

 

***

 

Då skuggorna blivit längre och mörkret djupnat gick hon tillbaka ner mot sitt lilla torp vid sjön. Den här tiden var alla färger skarpa. Gräset djupgrönt och sjön mörkt blå. Löven skimrade av den nedgående solens eld.

Något kändes fel med torpet. Någon minut stod hon stilla och tog in känslan. Sedan öppnade hon dörren och såg in. Mitt på golvet, stilla likt en staty, stod en man. Någon sekund möttes deras blickar innan Elin vant sänkte ansiktet och höll upp händerna.

”Vilket mästerverk”, sa mannen. ”Egentligen behöver jag inte göra något. Du är redan unik i den utformning som ödet gav dig.”

Han rörde sig framåt och stannade alldeles nära. Långa smala fingrar rörde hennes hår och sedan haka, förde upp hennes huvud och sköt undan händerna. Åter möttes deras blickar. Hans ansikte var felfritt och marmorblekt. Hårfästet högt. Grågröna ögon som vidgades, inte av skräck eller äckel, utan i förundran.

”Sannerligen… du är mer monstruös än jag kunde föreställa mig.”

Igen försökte Elin dölja ansiktet men mannen hejdade henne.

”Du borde inte dölja dig själv, utan visa upp dig för världen så att de må förfasas, ge dem mardrömmar, så att att då de vaknar, tackar skaparen för hans gåvor.”

”Du kom… kom du för att berätta vad jag redan vet?” sa Elin.

Pianofingrarna vände och vred hennes ansikte medan ögonen fokuserat studerade henne.

”Ta av dig kläderna är du snäll”, sa han och vände sig ifrån henne.

”Ta av?”

”Allt. Jag behöver se resten för att avgöra. Jag behöver se vad jag skall arbeta mot. ”

”Men allt är fel… det finns inget du eller någon annan kan göra.”

”Allt är fel, eller allt är rätt. Ord som saknar betydelse i min värld. Jag skapar, formar så som jag vill”, sa han och satte sig ner i hennes soffa.

Vem var han? En man som ville vad? Plåga henne och sedan ligga med henne? Eller bara plåga?

Några sekunder stod hon tyst och avvaktande. Men så ryckte hon på axlarna och började ta av sig kläderna. Då hon stod naken drog han in luft så att det väste. Sedan reste han sig och började cirkulera henne, vidrörde och lyfte smekande hennes lämmar. Han satte sig på huk och särade hennes skinkor, reste sig upp, nära. Händerna vägde brösten, drog över axlarna, studerade armveck, tog i armlederna, studerade händer och fingrar. Sist av allt fångade han upp hennes ojämna monsteransikte. Kände och såg länge på deformationerna.

”Det kommer att ta tid och det kommer att göra mycket ont”, sa han.

”Du menar att…”

”Du kommer att förändras. Ditt yttre kommer att genomgå en transformation. Kanske kommer även ditt inre genomgå samma process.”

”Du menar att du kan?”

De gröngråa ögonen smalnade då de såg in i hennes.

”Jag har bevis från tidigare operationer. Alla är dem mycket okonventionella och inget läkarvetenskapen vill kännas vid. Men jag är ingen läkare. Jag är en arkitekt. Jag är Arkitekten och det är vad du bör kalla mig.”

”Men… en arkitekt?”

”Nej. Arkitekten.”

”Du menar som i…”

”Jag menar som i skaparen.”

Han gick bort mot en väska som stod innanför dörren, öppnade den och lyfte upp en stor mapp, sedan gick han bort till soffan, satte sig och öppnade mappen.

”Nå kom och se.”

Elin ställde sig bredvid och såg ner på de ark han lade ut på bordet. Först förstod hon inte vad hon såg. Bilder, skissade i blyerts. Märkliga, vackra bilder. Nästan levande såg de ut att kunna fly arken, som skulle de kunna klättra eller flyga ut i rummet.

”Vad är det?” sa hon.

”Detta är vad jag skapar. Det du ser är före och efter”, sa han och svepte med handen över ett av arken.

En man utan ansikte, en man med ansikte. Kanske var det samma, kanske var det inte samma. Kropparna såg lika ut, men där den första bildens ansikte var ett hafsverk, var den andra ren perfektion. Han visade ännu en bild, av en man med vingar, och ännu en föreställande en kvinna med horn.

”Har du inga foton?”

”Nej. Vad handen inte skapar så här, mäktar den inte göra i kött. Foton är hyckleri och förgör själen ett klick i taget.”

”Så du har gjort detta förr?”

”Ja, många gånger”, sa han och såg upp mot henne. ”Men jag ska vara ärlig. Till en början, innan jag utvecklades, innan jag lärde mig konsten, så gjorde jag många fel. En del dog. En del blev förstörda. En del blev… de blev saker som inte längre kan vistas bland vanliga människor. Sådana som måste hålla sig gömda om dagen.”

”Jag kan inte vistas bland människor.”

”Jag vet. Du har alltid varit bannlyst, jagad, hånad, avskydd. Det är därför jag vill ge dig gåvan att kunna det.”

”Men se på mig”, sa Elin, ”mina ögon sitter fel, är fel. Min käke är… det är inte ens en käke. Allt är fel. Jag har inga läppar, ingen näsa. Det finns inget att…”

”Tyst!” vrålade han och reste sig.

Elin backade ett par steg.

”Vad vet väl du? Du ser inte det jag ser. Inte heller begriper du, att likt en träsnidare ser jag inte trädet, utan skulpturen det döljer. Jag är arkitekten, jag är skaparen. Åt mig gavs gåvan att forma kött och ben. Där andra ser missbildning, ser jag möjligheter. Där andra ser fel, ser jag slumrande perfektion.”

”Jag…”

Han viftade med händerna.

”Jag är född med en enda talang och det är att uppfylla önskningar. Jag kan skapa och omforma allt. Sedan jag lärde mig konsten att frambringa en varelses sanna väsen har jag aldrig misslyckats. Jag gör dig vacker Elin. Vackrare än någon annan varelse på jorden. Är det inte vad du drömmer om? Att kunna röra dig bland människor. Att bli sedd, att vara beundrad, att finna kärlek. Den sortens kärlek som får ditt inre att glöda, ditt hjärta att slå. Att somna i någons famn och vakna med hårda trygga armar kring din kropp.”

Med sådan intensitet talade han, med sådan övertygelse. Allt medan han såg rakt in i hennes ögon. Hon trollbands av hans vansinne och passion. Som avslutning lutade han sig över henne och sa:

”Dessutom, Elin… vad har du att förlora?”

Det sista gick rakt in. De hypnotiska ögonen såg rakt in i hennes, och på ett nästan övernaturligt sätt lyckades han se rakt in i bägge hennes utan att flytta blicken.

”Jag kan… om du vill.”

Synen svämmade över, blev dimmig och hon snyftade till.

”Kan du verkligen?”

Han stod tyst och väntade medan hon grät. Då tårarna ebbat ut, sa han enkelt och kort:

”Ja.”

 

Mikael Mansén

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts