Konny Isgren tiger Av Kristian Lundberg. - Tidningen Kulturen

Kristian Lundberg.

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jag sände det första brevet för drygt tio år sedan.
Jag hade ryktesvägen fått höra att han numera bodde ute på den skånska landsbygden, jag hade trott att han var död. Men det stämde alls inte. Folkbokföringsregistret gav mig en adress. Och jag fann mycket riktigt en man med hans namn på en mindre skånsk ort. Jag postade mitt brev. Men, han svarade inte - naturligtvis, höll jag på att säga. Det kom att bli fler brev, cirka ett om året. Alla kom att bli obesvarade. Det var på den tiden jag bodde i en mindre lägenhet på Östra Förstadsgatan i Malmö, området mellan Värnhemstorget och Drottningtorget.

 


Var är du? Jag är här där man kastade ner oss mot golvet, på platsen där man krampar i en abstinens, när man känner tänderna lossa från sina fästen i munnen, vi är alla här där tröttheten blir som en sjukdom, när kroppen är som ett skal, där hungern efter människovärde driver oss in i sammanhang där det allt för sent uppenbaras att ingenting är människovärde i det sammanhanget. Våld. Vapen. Ekonomi. En stad. En far. Ett liv. Och ett språk som skapas genom dynamiken när dikten hos Isgren - igen och på nytt - ger sig i kast med sitt omöjliga projekt att skriva fram det som inte går att skriva ut.

Konny Isgren debuterade 1980 med diktsamlingen "Döda mig, igen" Han kom utge sammanlagt fyra diktsamlingar – hitintills - är väl en mer korrekt benämning att använda. Den senaste, "Övning" utkom 1988. Efter det blir det bara tyst, i alla fall litterärt. Inte en rad, ingenting som kan få oss att förstå vad som har skett.

Det blir bara tyst, dikten ställs på stand-by eller läggs undan för gott, kanske för att till slut glömmas bort, försvinna. Fyra relativt tunna diktsamlingar som alla på ett sätt kretsar omkring en och samma problematik: hur skall vi kunna benämna det som inte går att formulera? Hur skall vi kunna vara en del av – eller stå nära – det som är mer av den andliga delen av tillvaron? De fyra samlingarna arbetar med referenser från exempelvis Johannes av Korset, Isgren använder också på ett självklart sätt olika bibeltexter, likaså låter han andra världsreligioner plötsligt att bryta in i dikten. Allt tycks ha till syfte just att finna en väg som gör det möjligt att uppfinna ett språk för det omöjliga. Det går att belysa Isgrens litterära projekt genom att citera en generationskamrat till honom, Willy Granqvist. I Granqvists debutsamling, "Kropparna och rummen" som utkom 1974 skriver han att han söker "ett språk för att gå in i skräcken med" och det är precis det Isgren kommer att göra i sina fyra diktsamlingar, det finns en speciell form av "skräck" som uppstår när vi inte längre kan definiera eller identifiera det vi upplever och närmar oss - inte minst är det en erfarenhet som den teologiska litteraturen kan bekräfta.

Den här erfarenheten av skräck och ångest går att finna hos Johannes av Korset, som både Isgren och Granqvist tycks ha haft en relation till - inte minst till den samling kontemplativa betraktelser som bär namnet "Själens dunkla natt" vilket går att beskriva både som en dikt och en andlig handledning.

Den första dikten i Granqvists debut låter så här, och det är inte svårt att se att Isgren på ett sätt anträder den väg Granqvist redan har stakat ut:

"ett språk att
inte plånas ut
med, att sitta och
andas åt varann med
ett språk som jag ser mej med, för att
få veta var det främmande
börjar".

På ett sätt rör sig både Granqvist och Isgren över ett fält där dikten blir en form av etisk och existentiell prövning av det egna jaget. Det handlar sällan om enbart en litterär utsaga, sluten i ett eget mikrokosmos - istället blir dikten till en plats där vi både kan förintas och skapas.
Granqvist avlutar sitt eget liv 1985. Och Isgren tycks ha blivit tyst.

De fyra diktsamlingarna från Konny Isgren lämnar mig ingen ro, inte heller den tystnad som bara fortsätter.
Han tiger. Det tycks vara så enkelt. Konny Isgren tiger, svarar inte heller på brev.
Men, borde jag inte respektera hans tystnad? Det gör jag, självfallet.
Men varför är jag så upptagen av hans tystnad? Hans frånvaro? Det är möjligt att det finns ett svar, det är i sin tur färgat av min egen biografi, min egen plats här i staden och dikten.

När jag för en kort tid sedan igen sände honom ett brev med en del frågor som rör hans författarskap ser jag genom offentliga register att han har flyttat, lämnat den skånska landsbygden för den större staden, Malmö. Och, som om det här var en lek med identiteter och fiktiva biografier kan jag nu se att han tycks ha flyttat in i ett av hyreshusen längs med Östra Förstadsgatan. Det tycks till på köpet vara just det huset där jag själv bodde när jag – just det – läste Isgren för första gången, 14 år gammal.

Det är fascinerande att följa hur Isgren envist hävdar diktens funktion som en plats där vi kan pröva oss själva, inte minst etiskt. I en moralvärld, som den vi nu befinner oss i, där en del av slutsatsen ofrånkomligen blir att etik och dikt skall vara avskilda delar - blir det häpnadsväckande att se hur han konsekvent vill hävda att det finns värden som inte är förhandlingsbara, det tycks också finnas en andlig närvaro som blir omöjlig att beskriva genom språket, ändå är det vad vi har att arbeta med.
Språket, det vi går in skräcken med. Det här med att skriva dikter är med andra ord ett hopplöst projekt, dömt att misslyckas från första början. Ändå är det vad vi gör, som ett etiskt projekt, inte minst.


Natt. En bit bort från hyreshuset på Östra Förstadsgatan: ett torg. En underjordisk tågstation. Ett köpcentrum. Trafik. Busslinjer. System. Ordning. Affärer. Automater. Ett gym. En restaurang. En plats för att köpa falafel. En annan plats där vi kan sitta på en bänk. En bit av staden. En bit av en utfart från staden. Den ena delen för oss ner mot Värnhemstorget. Den andra delen låter oss föras ner mot Trelleborg, Ystad, Svågertorp. En knutpunkt. En samlingsplats. Det är, fågelvägen, egentligen inget avstånd mellan Östra Förstadsgatans slutpunkt och det område som kallas Triangeln.

Det var snett mitt emot en av pocketaffärerna på Triangeln som min far hade köpt sin stora sekelskiftsvåning. Den rymde fyra eller fem rum, salar. Ett kök. Det var rent. Jag minns det fortfarande. Den häpnaden. Det var rent, det fanns till och med en doft av renhet. Citron. Vita väggar. Vita lister. Det var här min far hade sitt rike. Det var här han härskade.

Det var också i den här lägenheten som han skulle fylla jämnt. Det var här han frågade oss, en del av sina barn, om vi kunde tänka oss att mot betalning hjälpa till med gästernas ytterkläder. Vi var naturligtvis inte bjudna på själva kalaset. Men lägga undan rockar och kappor fick vi lov att göra. Det var också i den här våningen som han bad mig att inte säga till gästerna som kom att vi var hans barn. "Det blir enklare så", som han sade till mig.

Det är kvarter. Det är en bussfil. Ett gym. Det är ett hotell, en taxikö.
Det finns en plats mitt på torget. Det står ett konstverk där som tycks mig omöjligt att tolka.


Vad säger Isgren till mig, år efter år?
Vad får mig att hela tiden återkomma till hans författarskap? Vad är det för ett svar som hela tiden undflyr mig? Eller är det rent av ett svar som jag anar - men aldrig finner?
Konny Isgren befinner sig 1986 mellan två diktsamlingar.
Det fanns den bok som hade publicerats åren tidigare, "De stummas bok", det skulle bli en avslutande samling som kom att ges ut två år senare "Övning"
Det skulle bli hans sista diktsamling, hitintill är det i alla fall så.
"De stummas bok" och "Övning" rör sig inom ett fält som den korta självintervjun med Isgren ger en hastig återspegling av. Isgren frågar och Isgren svarar. De få raderna är publicerade i Aftonbladet 28 augusti 1986. Han tycks i det närmaste vara fysiskt plågad av språkets otillräcklighet, som om språket var en slags tortyr som aldrig upphörde att plåga sitt offer. Han lever mitt i språkets oförmåga att definiera eller formulera det som sker inom oss, utom oss. Han skriver så här i intervjun: "Tvånget att hela tiden svara på frågan: 'Var är Du?'. Jag mår fysiskt illa när jag inte lyckas hitta ord och bilder för den platsen."
Men vem är det som ställer frågan "Var är du?" Och vad är det för ett tvång?
Var är du?
Det är den fråga som Gud ställer till oss människor. Det första tilltalet som äger rum mellan Gud och människa. Det sker inte för att människan frågar, istället är det Gud som når Adam -med just det anrop som också Isgren använder sig av: "Var är du?"


Det finns kanske ett svar där för mig, ett svar som lodar det biografiska mörkret? Var är jag? Var har jag varit? Och språket som hela tiden brister, söker sig nya former?
Det kan vara en del av ett svar.
Var är du? Jag är här i minnet av det orättfärdiga. Det grymma. I våldet. Vanmakten. Födas ut ur mörker och in i mörker, födas ut ur brist för att vara i brist, det är klassmärket som tycks vara kvar som sår över skuldrorna.

Det går att formulera ett motstånd, skapa ett språk som gör det möjligt att skildra just det område där vi ännu inte har ett eget språk. Kan det vara det jag läser fram mellan raderna hos Isgren? En form av motstånd?

Var är du? Jag är här där man kastade ner oss mot golvet, på platsen där man krampar i en abstinens, när man känner tänderna lossa från sina fästen i munnen, vi är alla här där tröttheten blir som en sjukdom, när kroppen är som ett skal, där hungern efter människovärde driver oss in i sammanhang där det allt för sent uppenbaras att ingenting är människovärde i det sammanhanget. Våld. Vapen. Ekonomi. En stad. En far. Ett liv. Och ett språk som skapas genom dynamiken när dikten hos Isgren - igen och på nytt - ger sig i kast med sitt omöjliga projekt att skriva fram det som inte går att skriva ut.
'

Dikten är mer än bara en litterär utsaga. Den blir större. Den uppfinner sig en plats.
Den blir till en plats där jag återskapar mig, där jag minns min far, hans lägenhet, hans röst när han ber mig om att inte säga att vi är hans barn medan vi lägger undan gästernas ytterkläder.
Den blir också till en plats där jag 14 år gammal köper ett exemplar av Konny Isgrens debut "Döda mig, igen" på rea och jag minns hur jag satt med den gulfärgade boken på en buss hem mot Värnhemstorget. Att Isgren hade rest! Och publicerat sig i tidskrifter. Det stod på baksidan.

Boken skulle sprättas, sidorna var sammanfogade. Jag hade aldrig förr ägt en sådan bok. En bok det egentligen inte gick att läsa. Den gula boken i min hand på en lokalbuss som förde oss ner förbi Triangeln och vidare bort mot Värnhemstorget. Jag vet inte vad jag förstod, vet det väl knappast ön idag när jag läser om samlingen, gång på gång. Den har knappt kvar någonting av sin ursprungliga betydelse. Dikterna. Språket. Ordet. Allt har vävts ihop med minnen och förhoppningar. Det kan stå en rad om döden, men likväl läser jag det som livet.

Allt detta finns omkring mig nu när jag lägger böckerna till rätta på bordet. Allt detta finns. Det är svek, vrede, kärlek, ensamhet, hopplöshet. Det bara står redo mellan sina gula pärmar, det står på stand – by för att alltid kunna vara redo, så även om jag aldrig kommer att nås av ett konkret faktiskt svar från Isgren så blir omläsningarna av hans fyra diktsamlingar till en konstant påminnelse om att litteraturen också kan bli ett sätt att finnas till - när allt annat tycks vara omöjligt. "Var är du?" och så skriver vi fram en karta över just den platsen, låter oss bli hittade av den människa vi skall vara och bli. Isgren skriver:

Jag såg också hur Indiens flugor sög sig in
i barnens läppar av genomskinlig sjukdom.
jag såg hur gud trängde sig in
i ögat där
för att jag inte skulle kunna blunda,
jag såg honom ligga hjälplös
som ett barn att ta hand om,
brinnande av ockrans glöd innan stormen.

(Ur de stummas bok)

Kristian Lundberg.

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts