Bilden av en dröm, och något som försvann - Tidningen Kulturen

Beatrice Månsdotter 

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett hål i en vägg som spacklats över. Det liknar något sådant. Intill märket framträder ett sträck som påminner om en reva i en tapet. Som en sprucken hud. Något som inte höll.
Nu ser revan naken ut där intill den där suddiga konturen av ett märke. Ett spår som någon annan lämnat efter sig. Just där.
Där hon och han nu är.




Hon ler där i mörkret. Ingen ser det, inte ens han. Men hon ler. Det är nästan så att hon vill väcka honom, men hon låter bli. Låter honom sova. Tröttheten börjar kännas under ögonlocken, och hennes kropp verkar tyngre. Tankarna slumrar. Hon håller hans hand.

Det blir så uppenbart oåterkalleligt när det framträder på det sättet. Ett märke.

Hon kan välja att placera en tavla där. Eller ett fotografi. En bild av något slag. Så som det kanske innan var. Då blir det åtminstone inte synligt. Trots att det finns kvar där bakom det som häver sig framför. Som upptar en plats som tidigare varit något annat.
Ibland pratade hon och han så med varandra. Som om dom försökte täcka över ett spår av någonting annat. Det som funnits där innan. Kanske en annan kärlek. Ett annat slags liv.

Men om vi placerar en slags bild framför det här som funnits här innan, så kanske det inte blir synligt för oss. Så höll dom på. Ja så var det.

Det var som om dom ibland delade en slags desperation över att försöka täcka över allting annat som tidigare varit. En tidigare historia. I en förhoppning om att det kunde lappa ihop deras kärlek. Deras omöjligheter.

Bara dom kunde hitta en bild, ett fotografi eller tavla att hänga upp framför allting som inte fungerade, som liksom var i vägen och upptog för mycket plats.
Om dom bara kunde göra det. Åtminstone.
Men till slut så liknade det ett krampaktigt försök att hålla något vid liv. Något som egentligen inte fanns kvar längre. Som blivit något annat.
En förändring. Ett annat slags liv.

Men vi är väl åtminstone inte desperata, verkade dom säga i munnen på varandra. Hon och han. Som om dom blivit en röst. Nej. Men nej. Så var det förstås inte. Inte så illa.
Det kanske var ännu värre. Värre än så. Om det var möjligt.
Underskatta aldrig desperationen. Verkade dom en dag säga i munnen på varandra. Detta unkna som grävde sig inåt. Som klamrade sig fast. Liksom vägrade släppa taget.
Och alla dom här känslorna som egentligen inte fick plats, där ytan inte räckte till.
Där hon och han inte räcker till.

En annan dag skiftar dom blodröda rosorna i färg som börjar övergå till svartröd. Men fortfarande står sig rosorna levande i glasvasen på ett köksbord. Endast bladkanterna på rosenbladen börjar torka en aning. På nära håll tycks rosenbladen ringla sig in mot mitten av bladverket och liksom skapa en bladkrona liknande en röd växtlabyrint. Fingertopparna vill vidröra dom djupröda bladen. Kanske klarar rosorna ett par dagar till, innan bladen sjunker ihop och faller i torka.

Som blodröda rosor i glasklar vas. Rakryggade under flera dygn, och nu hukade över bordet. Liksom vissnande. Den blodröda färgen tycks övergå till en vinröd nyans för att sedan bli svartröd. Svartröda rosor börjar hänga slokande mot vasens glaskant. När rosorna i rummet börjar lukta förruttnelse, men fortfarande är intensivt blodröda. På väg in i föruttnelsen. Svartröda blad faller ner och landar på bordskivan.

En vissen rosbukett lämnar nu plats för någonting annat.

Solljuset faller in i rummet. Den tunna vita spetsgardinen rör sig sakta i ett lätt vinddrag från ett fönster på glänt. Där ljuset faller in bildas mönster genom spetsgardinens tunna trådväv.

Hon sitter och tittar på spetsgardinen som hänger i vardagsrumsfönstret. Följer trådarna som bildar särskilda mönster. Täta trådvävar mellan mönster av håligheter. Det liknar inget annat hon tidigare sett. Denna spetsgardin. För en stund som kanske verkar längre än vad den faktiskt är, glömmer hon varför hon sitter där i vardagsrummet. "Vad tittar du på?" Hans röst påminner henne om att hon inte är själv där i rummet. "Spetsgardinen." Hon svarar utan att titta på honom, utan att egentligen ta någon särskild notis om varför han just då är där, där hon är. "Spetsgardinen?" Nu tittar hon på honom. "Ja. Spetsgardinen." Han verkar irriterad. Eller kanske frustrerad.

Den dagen sa han rakt upp i ansiktet på henne, "Jag kan inte ge dig det livet som du vill ha." "Men vad pratar du om." Sa hon. "Jag har inte sagt något om att jag vill ha ett annat liv, ett sådant där särskilt liv. Ett liv som vi inte lever." Han sa. "Det är möjligt att du inte har sagt det just med dom orden. Men jag vet att det är så." Hon förstod inte. Kunde inte förstå vad han menade. Vad han fick det ifrån. "Men det är så", sa han. "Jaha." Sa hon. Till slut. Det kanske är så.

Men det var inte så. Aldrig var det så. Det var bara någonting ingen av dom förstod. Det där som hade gnagt sig in där mellan dom. Det som dom inte förstod.

Sedan blev det någonting annat.
Ska vi fortsätta med dom här upprepningarna. Tyckte hon sig säga en dag. Till honom. Men det var något av allt det som hon aldrig sa. Det hittade inte fram mellan alla lager av misslyckanden.

Han sa att han trivdes så bra i hennes sällskap. Där med henne. Att det stämde så bra. Det som fanns där. En närhet som inte var nödvändig att beskriva, att liksom klä i ord. En naken närhet som inte bara handlade om naken hud. Åtminstone inte till stor del.

Han berättade om en kvinna han tidigare träffat. En kvinna som enbart fick betydelsen naken hud. Det var ingenting någon av dom kunde göra något åt. Förutom att sluta träffas. Att sluta vara nakna tillsammans. Att undvika det som inte verkade rätt. Trots att det kanske var rätt på ett annat sätt. Sådant där berättade han för henne. Helt ogenerat öppet. Som om det inte fanns någonting kvar att förlora.

"Nu håller jag din hand." Sa han den där dagen. "Och snälla du, vill du hålla min hand." Det var inte längre något osagt mellan dom. Just då. Just då den dagen. Men allt det räckte inte till. "Vi räcker inte till i den här världen." Sa han. Eller var det någonting hon redan sagt en annan dag, och nu upprepade han det.
"Jag nästan hör dina hjärtslag." Sa hon. "Eller är det mina jag hör?"
"Lägg dig här intill." Sa han. "Och lyssna på allting som aldrig sagts. Men som ändå sägs varje dag. På andra sätt. På andra vis. Någon annanstans. Lyssna nu, är du snäll."

"Jag vet att du älskar honom fortfarande." Sa han en dag då han uppfattade det som att hon inte lyssnade. "Det bara är så." Sa han. Utan att hon visste vad hon skulle säga. Som om han förstod något hon aldrig förstått.

En kväll hävde dom sig mot varandra på ett knarrande trägolv på ett tungt tyg i en djupröd nyans, framför en öppen eld i en kakelugn. Vedträn som sprakade i flammor av brännhett ljus och fallande skuggor över blek hud. Mitt emellan nakna kroppar, tända ljus, rödvin, salta kex, röda och gröna vindruvor, krämiga ostar och klibbig fikonmarmelad, sa han att han längtade efter någon annan. Och fick det att låta som att han redan sagt det förut. Till henne.
"Jag visste inte." Sa hon. Hur kunde hon veta.
"Men nu vet du." Sa han. Som om luften helt plötsligt tog slut.

Det var en dag om hösten eller om den övergått till vinter, då han sa att han väntade på någonting. "Väntar du på någonting?" Sa hon.
Dom faller in i varandra. Deras röster blir nästan som en röst.
"Ja. Jag väntar på någonting." Sa han. Igen. "Att någonting ska hända. Jag väntar på dig." Sa han. Hon sa ingenting. Ingenting. "Du säger ingenting." Sa han. "Säger jag ingenting." Sa hon. Som en upprepning. "Men jag säger ganska mycket." Sa hon. "Ibland väldigt mycket. Men jag säger kanske inte det du vill höra." Sa hon. "Det är just det." Sa han. "Du säger ingenting av det hon sa. Hon som jag längtar efter. Hon som du aldrig kan bli." Så sa han.

"Men hur kan du säga så." Sa hon. "När jag inte är hon." Sa hon. "Men du kanske kan bli som hon." Sa han. "Men sluta nu." Sa hon. "Sluta leta efter någon som inte finns här. Som inte får plats här. Som inte är på riktigt här. Det går inte att leva så. Jag vill inte leva så." Så sa hon. "Men kan jag få ha kvar den längtan här? Kan jag få längta efter henne här hos dig?" Sa han. Så sa han. "En sådan längtan kommer att leva som en skugga här intill. Och gräva sig inåt." Sa hon.
"Det är ditt hår." Sa han en annan dag. "Det liknar hennes." Hon stod inte ut.

"Du står här framför mig naken, och tror att du är allt som betyder något i mitt liv." Så sa han till henne en dag om hösten. Eller var det vinter, vår eller sommar. Mitt i ett landskap som dom båda kände igen sedan innan. "Du tror att du betyder allt för mig." Sa han. "Som om jag aldrig mer kan hitta något annat som betyder mer." Hon förstod inte vad han egentligen pratade om. Det lät som en förebråelse. Som om hon gjort något fel. Som om hon förstört något viktigt för honom. Utan att förstå hur. När hösten blev vinter, som blev vår, som blev sommar, fanns inget av det kvar. När allting förändrades. När dom inte ens drack te tillsammans. När hon inte längre förstod någonting av det hon inte förstod. Då förstod hon, att det inte gick att förstå. Det som inte går att förstå.

Allt som gick sönder och försvann. Allt som föll och rasade samman i din hand. Bland kaffekoppar och vinglas. "Du blev allt som han aldrig var." Det var så hon sa. Och ibland undrade hon om hon eller han försökte iscensätta något som redan hänt, någon annanstans. Som om det var något dom inte kunde värja sig ifrån. En slags oundviklighet.
Var det så det hade blivit. "Det var inte så att vi ville såra varandra." Sa hon och han. Nej. Så var det inte. Sa hon och han i munnen på varandra. Och sedan i munnen på någon annan.

När hon sedan tittar på hans händer så ser hon det. Blicken fastnar där utan att kunna fly åt ett annat håll. Hans händer som kvällen innan och kanske alldeles nyligen vilade mot hennes hud. En naken hud. Med rörelser som liknade smekningar. Som var smekningar utan att stanna kvar. Det finns en tillfällighet i hans händers rörelse. Som om det finns en längtan efter någonting annat. En saknad av något som tidigare förlorats. Det är så det verkar.

Hon tittar på hans händer och ser där en slags sorg. En sorg som ibland också finns i hans skratt. Det var inget hon egentligen ville se. Men en dag fanns det där. Utan att kunna döljas. "Du kan inte gömma det här." Sa hon. Hela rummet fylldes av hans gömda sorg.
Och hon satt intill och kunde bara titta på.

Dagen efter tittade hon på hustak med mönster som liknade andra mönster hon tidigare sett.
Det fanns något hårt och skrovligt där bland alla takplattor som trängdes på en för liten yta. En del såg nästan fallfärdiga och trasiga ut, andra tycktes ha en slags glans som bara nya saker har. Tills det falnar, och blir en mattare variant av det som tidigare var.
Dom gråsvarta takplattorna skilde sig markant från dom brunröda i terrakotta. Olikheterna var så slående att ibland blev hon tvungen att titta bort, titta åt ett annat håll. När sedan regnet började falla förändrades intrycket, med andra färger i mörkare nyanser och med ytstrukturer som blev översköljda och dränkta i fukt och allt det blöta.

Takrännor fylldes av regnvatten som så småningom började forsa fram i det som liknade små rännilar av vatten. Blöta löv och annat slam rycktes med i små skvalpvågor som trängdes där i takrännorna bland all plåt. Hon stod under ett verandatak och tittade på allt det här. Det som slutade med att allt regnvatten slutligen sjönk ner i marken, bland packad fuktig jord.

En natt låg hon hemma i sängen med en så stark längtan att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, eller göra av sig själv. Hon låg där ensam i sängen bland skrynkliga lakan med denna längtan, och kunde inte förmå sig annat än att stirra upp i taket och lyssna till vindens ljud utanför. Det var en så stark upplevelse som etsade sig fast någonstans inuti. Och ibland undrar hon om hon någonsin kan bli sig själv igen efter det.

Det var som om att sängen svalde henne hel och hon blev liggandes där orörlig.
Den natten sov hon oroligt liksom oregelbundet. Vaknade och somnade tills morgonen hindrade henne från att ligga kvar i sängen i väntan på sömnen.

En annan natt när rummet är nersläckt, famlar hon efter en hand, hans hand. Mellan lakan och täcke rör sig händerna likt varma sökmotorer. Där. Just där. Hon vet inte om han har somnat, och hon tar hans hand. Den är varm och mjuk, större än hennes hand. Avslappnad, nästan tung. Kanske sover han. Han vrider lätt på sig, ändrar kroppens liggande mönster. I sovande rörelse. Andhämtningen är tyngre än i vaket tillstånd. Hon rör vid honom, hans hud. Dom ligger tillräckligt nära för att kunna vidröra och känna värmen mellan kropparna, och andningen.

Hon ler där i mörkret. Ingen ser det, inte ens han. Men hon ler. Det är nästan så att hon vill väcka honom, men hon låter bli. Låter honom sova. Tröttheten börjar kännas under ögonlocken, och hennes kropp verkar tyngre. Tankarna slumrar. Hon håller hans hand.

När hon vaknar på morgonen ligger han fortfarande intill. Det är tidigt. Hon drar undan täcket och går upp. Tar på sig sin morgonrock över all naken hud. Går ut i köket. Dricker ett glas juice, och läser i dagstidningen.
"Du har förändrats". Sa han. Och fick det att låta som en anklagelse. Som om hon hade gjort något allvarligt fel. Som om hon hade misslyckats med något.
"Hur menar du?" Undrar hon. Men han är ovanligt tyst för vad som just avslöjades.

Hans besvikelse. Kanske en förhoppning om något annat. En förväntan på henne som hon inte kunde leva upp till. "Jag vet inte riktigt vad du menar." Och precis så är det. Hon vet inte. Oklarheterna vibrerar mellan dom, och placerar kilar som verkar omöjliga att rubba.
När saker faller vid sidan av varandra lämnas håligheter som blir svåra att fylla.

Beatrice Månsdotter 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts