Leprasjuk i Visby av Simon O. Pettersson - Tidningen Kulturen

Simon O. Pettersson

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Germanist och kulturskribent. Debuterade skönlitterärt med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag, 2015).

 


Det enda avbrott som skedde här var efter mörkrets inbrott. Då gav sig den friskare delen av gemenskapen ut i facklornas sken för att leta föda. Det var en märklig känsla för Brunner att tillhöra detta spökuppbåd. Han hade tidigare betraktat dessa gestalter, som några som kom framspringande ur underjorden; som några som kom från en helt annan värld än denna. Nu hade han själv blivit en del av klungan. Han jagade efter de andra och tänkte att ödets lotter falla verkligen olika. Nu hade han gått från normalitet över till till att bli en del av de mest utstötta, nu hade han tagit värvning i skuggornas armé. Dock, sade han till sig själv, det var bara en lek. Han skulle efter tre dagar fly i väg från dessa halvmänniskor och bli en del av det normala samhället. Han kände tvivlet, var detta över huvud taget möjligt eller ens önskvärt? Kunde man bli normal, efter att ha sett, vad han har sett? Denna fråga tedde sig inte självklar.
Leprasjuk i Visby

 

Lepra är förvisso en förskräcklig sak. Det senlatinska namnet döljer en verklighet som inte ens det svenska bondnamnet, spetälska, kan ge rättvisa åt. De väldiga smärtorna är ingenting emot den fysiska deformering som är sjukdomens oundvikliga konsekvens. Utstötta fick de leva, förbannade av samhället, på avstånd från varje normal gemenskap. Det var inte utan att detta också utövade en pervers lockelse. Vad kunde de tänka, de halvmänniskor som i skydd av mörkret samlade ormbunkar, under det att anständiga människor sov? Hur såg de på sina liv? Hade de ännu drömmar? Kunde de ännu älska?

Mystiken ökade av att sjukdomens orsak ännu var okänd. Först på artonhundratalet skulle Hansen lokalisera leprabakterien. Ännu var alla teorier möjliga. Man kunde fråga sig, om det var ett straff för begångna handlingar, men man kunde också tänka sig att de bar på insikter som ingen annan bar på, att de hade ett särskilt uppdrag – att de ville säga människorna något. De flesta Visbyborna var förstås rädda för dem. Ja, de, om ordvitsen tillåts, skydde dem som pesten. De var sådana som jagade dem i deras drömmar, sådana vars plågade skrik man kan höra i natten. De påminde om människans bräcklighet. De erinrade om Guds makt och människornas plats på jorden.

En Visbybo vid namn Brunner, eventuellt mera våghalsig på grund av sin tyska börd, hade fascinerats av dessa som levde sina liv på samhällets skuggsida, som kravlade omkring utanför murarna efter mörkrets inbrott. Som en del av bagarskrået gick han upp tidigt och bakade bröd. Han hörde då skriken ljuda från S:t Göran. De bredde ut sig i den i övrigt tysta staden. Han reagerade lika mycket med bestörtning som med fascination. Det som i ena stunden föreföll vara apokalypsens basuner, föreföll i nästa ögonblick närmast vara sireniska locktoner. Denna dubbelhet fyllde Brunners bröst. I vår tid kan det tyckas finnas en överdriven vurm för det sjuka och avvikande, men en viss dragningskraft måste det alltid ha utövat. Det sjuka får oss att reflektera över det friska – sundheten blir uppenbar först i det sjukas närvaro.

Förvisso hade Brunner det bra i jämförelse med de spetälska. Även om han drabbats av vissa sorger, flera barn som dött i späd ålder och en första hustru som ryckts bort tidigt, och var tvungen att slita hårt för sitt levebröd, hade han mat för dagen. Tröst gav en ung och fager hustru som han fått i ersättning för den första. Hon skänkte glädje i trötta stunder och lyste upp hemmet med sin fägring. Det saknades alltså inte alls – tvärtemot vad man kunde tro – inslag av vad man senare kom att kalla borgerlig idyll.

Brunner var dock en fantasimänniska, en som inte nöjde sig med det lilla. Hans fantasiöverskott fick dock allt för litet utrymme. Han hade en klar föreställning om den hinsides världen, och njöt varje söndag av den lokale prästens åskådliga predikningar. Hans fascination kunde här i lika hög grad gälla himlen som helvetet. Allt som på något sätt lockade fantasin vann hans gillande. Han ogillade egentligen bara abstraktioner. Det skulle vara konkret och levande. Han älskade att höra de lågtyska handelsmännen, vars märkliga språk han av släktskäl förstod, berätta om främmande hamnar och länder. Han fick höra om främmande seder och bruk, om människor som liknade apor, om vilda backanaler och fallna fruntimmer. Han trodde på allt, inklusive berättelser om främmande vilddjur med flera huvuden.

Hade han hört de märkliga berättelser om konstiga älgar som Caesar fick höra i Gallien hade han nog trott också på dessa. För honom var hans fantasiliv hans käraste egendom. Det viktigaste var vad han kunde föreställa sig, inte vilka uppgifter som ansågs vederhäftiga. Om något fanns i hans föreställningsvärld fanns det också i verkligheten. Det Parmenidiska problemet löstes sålunda; några filosofiska spetsfundigheter ville han inte veta av.

Det fanns dock ett område, där han var helt och hållet praktisk: bakandet. Det var den avgränsade värld, där hans fantasiliv inte fick spela någon roll. Här var han i stället en petimäter och en besserwisser – eller kanske ännu bättre: en perfektionist. Kvantiteterna i brödet var tvungna att vara exakt korrekta. Han tillät inga avvikelser och skrek "bönhasare!" åt den som gjorde det minsta fel. Därför iakttog de som bjöd honom noga, att de inte lät något bröd ligga framme, eller ännu värre att de inte höll på att baka något bröd, när han kom. De ville inte avslöjas som taffliga dilettanter, som han omedelbart skulle spänna blicken i och rikta en ändlös tirad mot. Den annars godmodige Brunner betedde sig i sådana frågor som en ren tyrann. Bröd var för honom på liv och död och de som inte respekterade detta blev behandlade som kättare eller skurkar.

Kanske var det just denna perfektionism som drog honom in på farliga vägar. Puritanen och hedonisten kan vara samma person i olika livsfaser. Ett underskott av fantasiimpulser i vardagen och arbetet kan leda till att de måste få ett utlopp. Sådana utlopp kan knappast bli stillsamma, utan de kan liknas vid en fördämning som brister. Detta förklarar också den till synes märkvärdiga paradox, att allt vansinnigt som företagits i historien egentligen gjorts av tämligen stillsamma personer. Vansinnet som sådant är ju för övrigt en rent banal företeelse. Det enda vansinne som är intressant är det som bär vissa drag av normalitet, i vilken det finns något system, något som gör att det inte är fullkomligt slumpmässigt.

Att närma sig de leprasjuka var förvisso ingen enkel sak, även om hans fantasi oupphörligen sysslade med dem. En möjlighet var förvisso att ta hjälp av sakkunskapen. Han brukade emellanåt besöka en apotekargesäll, för att få hjälp med sina ledbesvär. Han tänkte, att han kanske kunde fråga denne, om man på något sätt, utan risk för personlig fara, kunde närma sig de leprasjuka. Han visste inte riktigt, hur han skulle föra fram ärendet, men han tänkte att han bara kunde ställa frågan rent hypotetiskt, utan att suggerera att han själv skulle företa sig något.

Att han bara intresserade sig för det på en rent teoretisk nivå, som en bisarritet; han kunde likaväl intressera sig för märkvärdiga fåglar eller ovanliga ord. Det var dessutom inte helt osant. Det var inte lepran i sig själv som var intressant, det var den extrema avvikelsen. Ja, fanns det någon grupp som avvek mer från det gängse än denna grupp? Någon kunskap om lepran som medicinskt fenomen hade han, liksom ingen annan vid denna tid, inte. Han ville veta, vad som dvaldes i de leprasjukas inre, vad som formade deras drömmar, vad som förorsakade deras höga skrik. Han ville bara inhämta tillräckliga kunskaper för att närma sig dem. Mer än så behövde han inte.

Apotekargesällen föreföll vid första påseende en smula upptagen och föga meddelsam, men efter några muntra skämt lyckades bagaren slå an den rätta tonen, och apotekargesällen började prata om ditt och datt. Ett gemensamt intresse var människor, särskilt från främmande kulturer, som kunde berätta om främmande världar, om platser med vilda seder och märkliga ritualer. Mitt i en diskussion om sådana saker, sade Brunner plötsligt: "Vi har ju våra egna avvikare här.

Ja, jag tänker på de leprasjuka. Kan man tänka sig några som lever på större avstånd från normala levnadsförhållanden? Ja, kan man egentligen över huvud taget tala om levnadsförhållanden. Det är snarare dödsförhållanden. De lever bara för att dö. Men döden är långsam, del efter del ramlar av. Det kan man kalla ars moriendi. På sätt och viss motsatsen till att dö hastigt och ärofullt i krig, eller i ett skeppsbrott, eller något annat snabbt och dramatiskt. Det är den långa och utdragna döden såsom paria. Inte bara är det långt och smärtsamt, men måste dessutom tåla att bli föraktad och bespottad av alla.

Det kanske inte kan synas finnas någon mening eller positivt i detta, men tänk vilka stoiker som klarar av att härda ut detta. Den som behåller sin Gudstro under sådana förhållanden måste egentligen vara den bästa människan på jorden. Man skall förvisso inte underskatta styrkan i Jesu budskap förs sådana människor." Brunner tystnade, då han märkte att hans resonemang började bli alltför våghalsigt och att apotekargesällen inte längre kunde följa.

"Du fascineras av dessa", sade apotekargesällen. Brunner nickade. Den mer nyktre apotekaren förmådde bara säga "olycksaliga varelser".
– Självklart olycksaliga, men inte desto mindre fascinerande. Finns det något sätt att närma sig dem?
– För den sjukligt perversa människa, som vill trotsa allt vett och utmana sitt eget öde, och närma sig dessa, finns det en metod. Det är verkligen inget som rekommenderas, men man kan låta sig svagt smittas av sjukdomen och därigenom utveckla ett skydd mot den. Det kan göras genom att äta köttet av ett avlidet djur, som drabbats av sjukdomen. Då kan man nå tre dagars och tre nätters skydd, men aldrig mer än så. Det är alltså en extrem risk som tas.
– Är det häxeri?
– Nej, det är i enlighet med skapelsens ordning, men allt som är i enlighet med skapelsens ordning bör inte göras.

Brunner visste nu innerst inne, att han snart skulle bli tvungen, att närma sig de leprasjuka. Frestelsen, när han nu visste hur man gjorde, skulle snart bli för stor. Det fanns nu knappast någon återvändo. Trots detta var han förstås rädd. Hur skulle han reagera, när han fick syn på människor som höll på att tappa sina kroppsdelar? Det visste han inte. Hur är det att konfronteras med den totala desperationen? Kanske kunde de spetälska bli aggressiva och attackera honom. Kanske uppskattade de inte alls, att någon kom och tittade på dem, som om de vore apor i en bur. Dessutom fanns det förstås en risk, att metoden inte skulle fungera, och att han skulle drabbas av lepra på riktigt. Allt detta var invändningar som skulle ha fått varje sansad människa att avstå. Men Brunner var en gränsöverskridande människa och nyfikenheten var hans främsta drivkraft. Han kunde inte stoppas av några enkla riskkalkyler. Han skakade av upphetsning. Tänk, vilket äventyr han skulle få uppleva, om han bara vågade använda apotekargesällens metod.

För att inte väcka apotekargesällens misstanke, skyndade han inte omedelbart ut ur apoteket, utan talade först om en del ovidkommande saker, liksom gav honom en utskällning, för att han använde ett synnerligen tarvligt mjöl till sitt bröd. Han skyndade sedan hem. När han gick över gården till sitt hus, fick han syn på sin huskatt, som strök sig mot husväggen. Han utbrast för sig själv: "Du skall bliva mitt verktyg." Han råkade bara undslippa sig de skickelsedigra orden, men han visste väl, att det skulle visa sig sanna. När han kom hem, märkte hans fru att han var uppjagad, men han förklarade det med att apotekargesällen berättat om några sällsport skräckinjagande vidunder. "Jaja, ditt fantasiliv känner verkligen inga gränser", sade hon, och sedan var hon tvungen att ta hand om de sjövilda barnen, som var i färd med att kasta råttor på varandra.

Frågan lämnade Brunner ingen ro. När han försökte sova hörde han skriken från S:t Göran. Skulle han verkligen vara beredd, att våga steget? När han somnat, spann tanken vidare i hans drömmar. Han drömde om stora skaror, ja, jättearméer av leprasjuka som sprang över fälten, och kroppsdelar som tappades på vägen. Det var som om om apokalypsens ryttare snart skulle framträda i horisonten och änglarna skulle blåsa i sina basuner. I denna dramatiska stämning jagades plötsligt de leprasjuka bort av en armé av katter. Han väcktes dessutom upp av sin huskatt, som hade tagit sig upp i bädden. Han tog detta för ett tecken, för att det var denna katt som skulle bli hans skyddsvakt in i de leprasjukas värd. Oändligt skrockfull letade han alltid tecken på att det han gjorde var riktigt. Sådan var han natur. Han försökte hela tiden finna gudomlig bekräftelse på att hans vansinnesupptåg hade gudomlig sanktion. Problemet var att han alltid kunde hitta något tecken som tydde på att det han gjorde var riktigt. Denna inställning innebar därför ingen spärr, utan bara en uppmuntran, att förete sig allt märkligt han kunde tänka ut.

Sålunda stärkt i sin övertygelse, fortsatte han ut för att baka bröd. Han funderade på, hur han skulle gå tillväga. Uppenbara invändningar var tvungna, att tränga sig på, trots all entusiasm han kände inför företaget. Hur skulle han egentligen undvika att katten inte sprang runt i staden och spred lepran? Hur kunde han veta att lepran hos katten försvagats till den grad, att han inte skulle bli sjuk på riktigt? Han kom fram till en lösning, som knappast var särskilt övertygande, men som för honom framstod som ett ointagligt fort. För de flesta, realisterna, är det graden av förutsägbarhet, likheten med kända situationer, som får människor att ta beslut. För andra, fantasimänniskorna, gäller motsatsen, att vildheten i fantasin, ja, idéns djärvhet, som är bedömningkriteriet. Ju dristigare företag, desto bättre.

Hans tanke var, att han skulle skicka ut katten på kvällen. Katten skulle sedan återkomma på morgonen, som den alltid gjorde när man skickade ut den på kvällen. Han skulle omedelbart slå ihjäl den, och sedan efter två dagar, när man kunde förvänta sig att lepran försvagats, skulle han koka en gryta på den. Det syntes honom vara riktigt djärvt minsann, en ordentligt intelligent idé, som det krävs en hel del pusseltänkande, att tänka ut. Han prisade sin uppfinningsrikedom och tänkte, att han som tänker så djärvt, minsann borde gå till historien som en nytänkare och visionär. Ja, han var urtypen för den västerländska upptäckaranden, en faustisk människa, långt innan uttrycket började användas. Han skall visa den förstockade världen, att den fanns mer i himlen och framförallt på jorden än den kunde föreställa sig i sin gottköpsfilosofi. Han skulle närma sig gränsvarelserna, de som hade en fot i världen och en hinsides världen, de skymningens halvvarelser som andra bara vågar se på avstånd.

Dagen förgick i all stillhet, med en pirrande känsla att något stort var i görningen, något verkligt avgörande. Han gjorde sina plikter, men med förvissningen, att de ingenting betydde. Han stod nu över alla sådana futtigheter. Han skulle göra något verkligt banbrytande. När han släppt i väg huskatten i närheten av S:t Göran, under det att han hört skriken och på avstånd dunkelt ana de tragiska gestalterna som bodde där, började han dock hemsökas av tvivel. Hur skall han reagera inför dessa deformerade, skrikande människor som i sin desperation kanske kunde bli våldsamma? Kanske skulle han själv misslyckas med att skydda sig och drabbas av lepra. Han var inte längre lika styv i korken, som han varit tidigare på dagen. Eftertankens kranka blekhet började smyga sig på. Han började fundera på om det han gjorde kanske var ett rent vansinnesdåd. Hans sömn fylldes av Hieronymus Bosch-liknande scener. Väldiga landskap av deformerade, såriga människor som skrek ut sin kval bredde ut sig för honom.

Han vaknade tidigare än vanligt, kallsvettig. Han märkte, när han tittade sig omkring, att katten inte kommit tillbaka. Förvisso, det var tidigt, men när tiden förflöt och den inte ville visa sig, fann han sig snart tvungen, att gå ut för att baka bröd. Så långt hade inte visionären kommit, att han försummade sina småborgerliga plikter. Tvärtom, han gick in för dem med desto större lust. I detta läge av osäkerhet beredde hans mästerskap i brödbakning desto större glädje. Han kände här total säkerhet – han visste exakt vilka proportioner som krävdes, för att brödet skulle bli gott. Han visste exakt vilken form det skulle ha, exakt hur länge och vid vilken temperatur det skulle bakas. Ingen kunde slå honom på fingrarna i detta hantverk, ingen var hans överman. Här uppnådde han den storhet som nekades honom på livets andra områden. Han kunde för en stund förtränga varje annan tanke än den att brödet skulle bli storartat. När förmiddagen gått, började han emellertid bli orolig. Vad hade egentligen hänt med katten? Var den kvar hos de spetälska eller hade den sprungit i väg, och kanske spridit lepra på stadens gator? Dessa frågor var tvungna att tränga sig på.

På eftermiddagen kände han sig tvungen, att gå ut, för att leta efter den. Luften var frisk, men inom honom dvaldes oro. Han gick de tunga stegen genom staden och ut genom ringmuren, bort mot S:t Göran. Han behövde förvisso inte oroa sig, för att stöta på de spetälska vid denna tid; på dagen höll de sig inne. Han tänkte leta litet, mest av terapeutiska skäl, i närheten av hospitalet. Han tänkte, att det var som att finna en nål i en höstack. Denna gång hade han dock för en gångs skull tur. Han såg den älskade och trogna katten ligga död för hans fötter, strax efter att han kommit utanför ringmuren. Han gladde sig, men det var en skräckblandad glädje. Han insåg leprans oerhörda potens. Han hade alltså inte lyckats ta sig längre än de få meter, som vägen från S:t Göran till platsen, där Brunner stod, mätte. Detta var i sanning häpnadsväckande. Han hade här att göra med krafter så starka, att de övergick mänskligt förstånd.

En glädjande sak var förstås, att djurvännen Brunner nu slapp, att bära hand på sin älskade och trogna katt, som så många år tjänat honom. Lepran hade hunnit före honom. Han mindes nu de fina stunder han och katten upplevt tillsammans. Hur den varit med honom i med- och motgång. Hur den tagit död på svartråttorna, som flockades i hans håliga hus. Ett stygn av dåligt samvete kom dock över honom. Han var den, ehuru indirekt, som bragt sin älskade huskatt om livet; han var ensam ansvarig för detta fruktansvärda dåd. Han tröstades dock av tanken på att katten var gammal och snart skulle dö. Dessutom hade han lärt sig av sin kyrkoherde, att djuren inte hade någon själ. Han hade ingenting emot att äta slaktat kött, och detta kunde väl knappast värre.

Han försökte alltså, att stöta bort de känslor av saknad, som kom över honom, och han gömde katten i en buske i närheten, för att kunna hämta den två dagar senare, när lepran blivit något svagare. Han slogs nu av en annan tanke, som var mer upplivande. Tänk vilken hjälte han var, som gjort detta offer. Tänk, att han var beredd att utge sin egen katt, för att vinna visdom om världen. Detta var väl en verkligen storartad handling. Det visade på en gränslös vetgirighet, en upptäckarglädje utan gräns. En verklig forskarnatur var han Brunner. En som ville skåda stjärnorna, men också titta djupt in i sitt inre. En profet för en ny tidsålder.

De två dagarna, tills det att han skulle hämta katten, förgick, ehuru i all stillsamhet, sålunda med en särskild intensitet. Det var som om en man i krigszon, som inte vet, hur länge han skall överleva, och därmed lever varje stund extra uppmärksamt, extra intensivt. Hans sinnen skärptes, det var som om han i varje ögonblick koncentrerade sig helt och full. Det var livet levt i sin absoluta fullhet. Blommorna i hans trädgård, som väl inte utmärkte sig på något särskilt sätt, blev till en stor naturupplevelse, större än de mest storslagna trädgårdar man kan tänka sig. Maten som han åt blev till en kulinarisk njutning. Hans förvisso redan tidigare täcka fru fick karaktären av sköna Helena. En gammal sanning, att lycklig är den som glädjer sig åt det lilla, blev här besannad. Kanske har de flesta i sitt liv tillräckligt med glädjeämnen, för att, om de blott lyckas hitta den rätta måttstocken, se vad som där är värdefullt, bli lyckliga. En så övervägd tanke kom dock inte över Brunner. Han levde som barnet eller den ädle vilden, helt i ögonblickets rus.

Snart hade emellertid de två dagarna förflutit, och nu var han tvungen, att sätta sin plan i verket. Något annat var knappast möjligt, ty han hade t.o.m. låtit sin trogna huskatt dö för denna sak. Vidare visste han, som den nyfikenhetsmänniska han var, att han eljest skulle plågas hela livet, över att han inte vågade ta steget och fullfölja sin plan. Detta skulle i sanning vara ynkligt. Han ville inte framstå som en känslig liten pojke, utan nu var det bara att kavla upp ärmarna och sätta i gång. Någon annan råd finns inte att få.

Han hämtade katten ur buskaget, där han lämnat den. Han smög in i sitt hus och lade den i en garderob, där inga andra familjemedlemmar skulle se den. De skulle minsann undra, om de plötsligt såg den kära huskatten död, och skulle nog vilja anordna en högtidlig begravning. Minst av allt skulle de vilja att han kokade en soppa på den. Han lät den sedan ligga där, till det att han i gryningen gick upp vid den tid, då han vanligen började baka bröd. Alla andra låg ännu och sov. I stället för att baka bröd skyndade han sig, att ta fram katten, som, förutom att den började lukta kadaver, redan deformerats före sin död av den potenta leprasjukdomen. Det var sannerligen ingen särskilt aptitlig föda. Han försökte göra den mer ätbar genom att laga en gryta på den, och tillsätta kryddstarka örter. Det lyckades bara delvis, kanske för att han kände ett naturligt äckel av att äta en leprasmittad katt, som dessutom hade varit hans egen huskatt. Han var dock en viljemänniska och lyckades tvinga i sig det som behövdes. Resterna lade han i ett tygstycke, som han bar med sig.

Det var med tunga steg han gick därifrån. Tanken slog honom, att det möjligen var en smula egoistisk, att lämna sin familj vind för våg. De skulle kanske bli oroliga och undra var han försvunnit i väg. Å andra sidan hade de mat för många dagar, och det skulle inte gå någon nöd på dem. Dessutom kunde han inte skriva någon lapp, för att han kunde inte skriva och de kunde inte läsa. Han såg alltså ingen utväg. De fick grubbla; han ansåg sig ha en högre mission. Likt en pilgrimsvandrare gick han den tämligen korta sträcka som ledde till S:t Göran. Det var också en inre resa. Han stod vid en gräns, ett före och ett efter. Han stod vid sitt livs upplevelse, och det var långt i från säkert, att han skulle komma helskinnad därifrån. Men det var ett som var säkert: hans liv skulle hädanefter inte vara blott medelmåttigt, utan det skulle få en särskild betydelse, bli radikalt annorlunda än de flestas.

Kring S:t Göran var det ännu tämligen stillsamt. Han hörde vissa lågmälda uttryck för smärta, det låt mer som de bara gnydde litet än som att de verkligen skrek. De riktiga skriken skulle komma i gång först framåt kvällen; de leprasjuka föreföll ha en omvänd dygnsrytm mot de vanliga människorna. Han knackade på dörren till hospitalet. Den spänning som han kände i detta ögonblick var ojämförlig; ja, det var hans livs spänningsklimax. Därför blev det något av ett antiklimax, när en nedböjd man helt fredligt mötte honom och uttalade följande ord:
– Ve Dig, Du satans kreatur. Du Gudsförgätne. Du skuggvarelse. Vad för Dig hit till denna dödens boning, de fördömdas sista tillflykt?

Utan att låta sig avskräckas av domedagsstämningen i hans yttranden, svarade bagaren helt kort:
– Jag har lepra.
– Jaså, Du säger det. Du ser inte vidare sjuk ut. Du ser nästan kärnfrisk ut.
Under tiden tittade Brunner in genom springan och blev livrädd. Han såg där människor med plågade och lepraskadade ansikten ligga på golvet. Vissa av dem saknade vitala kroppsdelar och andra kved av smärta. Stanken var därtill oerhörd. Inte så att Brunner saknade all erfarenhet med lukter, men här var det som om lukten från själva dödsriket flödade ut. Även om han förberett sig på en upplevelse utöver det vanliga, hade han knappast kunnat föreställa sig detta. Trots chocken sökte han verka stoisk och inte röra en min. Han sade med bibehållet lugn:
– En välrenommerad apotekare har tolkat mina utslag på detta sätt och han försäkrade, att inget tvivel kunde råda.
– Aha, nu ser jag utslagen på Dina händer. Du arme själ, välkommen till vår illustra sällskap
– det enda som ingen vill tillhöra och vilket ingen går i från levande.

Brunner tittade på sina händer och förskräcktes. Sannerligen jag säger eder, hans händer hade verkligen blivit fläckiga. Så snart hade alltså hans kattgryta verkat på honom. Ja, vad var egentligen annat att vänta. Lepra var inte vilken sjukdom som helst, och om han skulle erbjudas skydd var han tvungen att också drabbas av den. Någon annan väg fanns inte. Det var bara att bita i det sura äpplet, även om det denna gång var surare än vanligt. Den krokryggige framför honom fortsatte:
– Jag är föreståndare här. Eller i alla fall än så länge. Jag känner mig rätt krassligt, kanske måste jag bytas ut snart. Av naturliga skäl blir ingen särskilt långvarig på denna post.

Orden var egentligen obehagliga, men de framsades med en närmast lättsam ton. Det var som om han inte beklagade sitt öde, utan såg det som den naturligaste sak i världen. Detta lugnade Brunner något, även om han höll på att svimma vid synen av alla deformerade kroppar. Föreståndaren fortsatte:
– Kanske undrar du, hur många av de som ligger här som faktiskt lever. De flesta gör det, men inte alla. Vi brukar bära bort och begrava kropparna ungefär en gång i veckan. Det är vad vi orkar med. Att det sprider sig en viss likluft är ofrånkomligt. Man vänjer sig. En annan sak: vad har du gjort, innan Du kom hit?
– Jag var bagare.
– Utmärkt, då kan du sannolikt hjälpa till med matlagningen. Det blir förstås tämligen primitivt. Vi tar det vi lyckas finna i omgivningen – svamp och rabarber, samt ormbunkar som lindrar våra kval. Låt mig nu introducera Dig för Dina kamrater, de fördömda stackarna som ligger här omkring.

De flesta av de leprasjuka lyfte på någon lem och utstötte mumlande ljud till hälsning. Något större engagemang kunde inte en nykomling påräkna i en dylik församling.
– Sätt dig bredvid Peder Skräddare, han är alltjämt talför, sade sedan föreståndaren.
Peder Skräddare började tala sålunda:
– Jag är Peder Skräddare, en gång var jag en skräddare av Guds nåd. Skicklig i mitt värv som få andra – vitt omtalad och framgångsrik. Ingenting saknades mig, men jag var otacksam mot Gud. Jag klagade över att jag inte hade mer, att jag inte var som de verkligt rika köpmännen som badade i pengar och åt festmåltider vareviga kväll. Fördömd har jag blivit och detta med all rätt. Jag har nu blivit Gudsfruktig och vet meningen med livet. Jag vet, att jag lever för denna värld, utan för evigheten. Jag beklagar därför inte mitt öde, utan jag fogar mig i det, ty jag vet att Guds rike är inte av denna världen, och att det inget hjälper, att vinna hela denna värld, om man tar skada på sin själ. Evigheten är det enda perspektivet som räknas. Det timliga livet är meningslöst och jag behöver bara invänta den eviga vilan. Smärtan, kanske Du invänder, är oerhörd, och jag bekräftar, att det är den. Men i smärtan, i den svåra stund, kunde ingen tröst vara störa än Guds nåd.

Detta var verkligen något som väckte Brunners intresse, just ett sådant perspektiv han här behövde. Han såg det som han dunkelt anat, när han företagit sig denna vansinniga handling, att närma sig de leprasjuka. Att de just som samhällets fördömda, som de som berövats all världslig lycka, skulle vinna andra insikter, skulle få ett annat perspektiv, vinna en djupare insikt. Han hade på detta sätt inte kommit förgäves.

Dessutom fick han en inblick i de leprasjukas sociologi. Deras sociala relationer var verkligen inte av denna världen. För det mesta låg de helt passiva och rörde sig inte ur fläcken. Deras enda livstecken var att de då och då utstötte ljud av smärta, samt ryckte litet i sina lemmar. När föreståndaren kallade till middagsmål, reste sig den starkare hälften och hjälpte till med maten, som bestod av svamp och rabarber som man plockat i närheten. Däremot var tystnaden kompakt, efter de inledande samtalen med föreståndaren och Peder Skräddare, var det helt tyst. Förberedelserna sköttes utan samtal. Brunner tänkte först, att de kanske var för sjuka för att tala, men insåg snart att denna teori var otillräcklig. De var tysta, för att orden hade tagit slut. Ingenting väsentligt kunde längre sägas. Allting var för futtigt jämfört med det evighetsperspektiv som de leprasjuka hade, ja, hade blivit tvingade att tillägna sig. De var som trappistmunkar som avgivit tysthetslöfte, bara att de var ännu mer asketiska – de tillät sig ingen öl.

Aktivitetsgraden ökade efter att de fått i sig mat. Alla gjorde ett mer vaket intryck; de flesta satt upp. Men ingen företog sig egentligen något. De var en kompakt sysslolöshet. Också det verkade vara typiskt för de leprasjuka. Alla sysslor verkade meningslösa. De levde redan som om de vore döda. Det märkliga var, att de däri uppnådde en väldig hög grad av gemenskap. Det var som om alla på ett djupare plan var bästa vänner, som om de visste allt om varandra, trots att de aldrig talade med varandra. Det var en gemenskap som gick bortom orden, en gemenskap som uppstod, när alla sociala roller och masker fallit. De var nakna inför varandra, de kunde skåda in i varandras själar, och därför uppstod en särskild gemenskap. Brunner stördes inte av sysslolösheten, utan han var upptagen med att anställa alla möjliga reflektioner. Efter det att det första äcklet över de leprasjukas deformerade kroppar, likstanken och löst liggande lemmar gått över, fann det hela omåttligt fascinerande. Denna dödens gemenskap utövade på honom en obeskrivbar lockelse, som han inte kunde värja sig i från. Här fick han också tid, även om tiden som man kunde tillbringa här hade en naturlig begränsning, att verkligen tänka igenom de existentiella tankar, som ständigt avbröts av vardagsbestyren.

Det enda avbrott som skedde här var efter mörkrets inbrott. Då gav sig den friskare delen av gemenskapen ut i facklornas sken för att leta föda. Det var en märklig känsla för Brunner att tillhöra detta spökuppbåd. Han hade tidigare betraktat dessa gestalter, som några som kom framspringande ur underjorden; som några som kom från en helt annan värld än denna. Nu hade han själv blivit en del av klungan. Han jagade efter de andra och tänkte att ödets lotter falla verkligen olika. Nu hade han gått från normalitet över till till att bli en del av de mest utstötta, nu hade han tagit värvning i skuggornas armé. Dock, sade han till sig själv, det var bara en lek. Han skulle efter tre dagar fly i väg från dessa halvmänniskor och bli en del av det normala samhället. Han kände tvivlet, var detta över huvud taget möjligt eller ens önskvärt? Kunde man bli normal, efter att ha sett, vad han har sett? Denna fråga tedde sig inte självklar.

När han lade sig att sova på det obekväma golvet hade den alltid tankfulle Brunner mer att tänka på än vanligt. Trots den ovanliga, och rimligen nervösa, situationen lade han sig tillrätta och somnade nästan omedelbart. Hans drömmar var denna gång ännu livligare än vanligt, ja, de fick en alldeles särskild intensitet. Drömmarna hade förvisso ohyggliga inslag, något annat var inte möjligt efter det han tvingats se i dag. Men samtidigt hade de en särskild klarhet och lyster. De var präglade av nyvunnen insikt.

Han vaknade av att föreståndaren kallade till Gudstjänst. De som ännu hade något slags förmåga att röra sig reste sig upp, för att ta sig till den intilliggande kyrkan. Det var gripande att se vilken möda de trötta själarna gjorde, för att ta sig dit. Också flera av de som Brunner tidigare inte sett röra sig från sin liggande position rörde nu på sig, vissa stödda eller burna av något friskare kamrater. Det var en uppvisning av tro som han knappast sett maken till. Ett bevis på vilka prioriteter som här var väsentliga, var också att den intilliggande kyrkan var långt större och mera utsmyckad än hospitalet. När de efter stor möda satt sig till rätta, gick Peder Skräddare allvarstyngd fram till altaret. Någon verklig präst stod här inte till buds, man fick nöja sig med en from lekman. Han läste med alla möjliga feluttal mässan på ett språk som var lika obegripligt för honom själv, som alla andra som var där. Han läste dock de lärdes språk med en sådan övertygelse, att det ändå på ett märkligt gjorde intryck. Han förstod att det han sade var viktigt, att det var ett uttryck för trons fundament, trots att de enskilda orden inte hade någon betydelse för honom. På samma sätt gick det för församlingen; de hade aldrig känt sig närmare Gud. Aldrig hade några ord betytt så mycket för dem som dessa obegripliga ord på latin.

Än mer hänrycktes dock församlingen, när det var dags för predikan. Med djupt allvar i rösten sade Peder Skräddare: "Vi alla har det gemensamt, att vårt öde är utmätt. Vårt liv kommer bara vara ännu en liten stund. Vi har ingen möjlighet att projicera våra drömmar på ett framtida liv. Vi har ingen möjlighet att fly undan de väsentliga frågorna, och i stället ägna oss åt världens nöje. Vi har bara en sak vi kan inrikta oss på, och det är livet efter detta. De flesta skulle se detta som att vi drabbas av det värsta öde, som över huvud taget är möjligt. Man kan emellertid också se det som ett privilegium. En gräns har satts för vår timliga tillvaro. Vi har ingen ursäkt att fly det eviga livet, att inte bekänna våra synder och komma till tro på Jesus Kristus. Vi må ha blivit fördömda i detta liv, men inte nästa. Alla vi kan ännu räddas, ingen stängs ute från himmelriket."

Det förfelade knappast sin verkan. Sällan har men sett än församling, så nedsjunken i tanken på det eviga livet. Ja, knappast någonstans har man sett större Gudsfruktan. Brunner rördes till tårar. Han tänkte att detta var det verkliga livet, och alla han världsliga strävanden var förgäves. Samtidigt var han medveten om, att predikan riktade sig egentligen inte till honom. Ty han var där av fri vilja, och skulle lämna, innan han drabbades av dödlig lepra. Ja, detta hade han ju förutsatt sig om. Samtidigt skulle det bli svårt att lämna denna, de utstöttas gemenskap. Han började växa samman med den, och kände att det närmast vore ett svek att lämna den. Att det vore som att välja världens nöje framför den eviga saligheten.

I sådant vankelmod förgick denna dag och också nästa. Ehuru väldigt litet skedde, ja, tillvaron i rent objektivt hänseende var direkt vegeterande, hade hans oroliga själ uppnått ett lugn, som de tidigare inte besuttit. Han hade uppnått en ny klarhet, när han plötsligt insett att det inte var människans yttre väl och ve, som diktare hennes välgång.

När han gick i sådana tankar närmade sig kvällens inbrott den tredje dagen. Han hade planerat att fly, samtidigt som de genomförde det dagliga samlandet av föda. Strax innan de skulle gå ut, kom dock föreståndaren fram till honom, och ställde den fråga, som innerst inne visste skulle komma:
– Jag känner mig inget vidare. Jag vet inte om jag klarar natten, och om jag gör det, kommer jag aldrig klara morgondagen. Brunner, min vän, du tillhör de starkaste här och har dessutom visat sådan duglighet under tiden här, att jag vill utse dig till min efterträdare.
Brunner hade aldrig i sitt liv känt en större stolthet och ansvarskänsla. Han visste nu, att han skulle anta erbjudandet. Detta var hans kall. Han skulle uppge sitt tidigare liv. Han skulle nu sluta leva livet för dess egen skull, och bara leva de sista kvarvarande dagarna för det eviga livets skull. Han var nu en fullkomligt lycklig människa.

Simon O. Pettersson

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts