Polyfona kontexter – cirkulära texter - Tidningen Kulturen

Hölderlin

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop, allt hänger på det öppna, fördomsfria ögat – Polyfem förvandlad.

 


Sole Nero

Sole Nero

Musiken har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Den föddes ur måttan och har sina rötter i det stora ena. Det stora skapar de två polerna: de två polerna alstra mörkrets krafts och ljusets.

När världen har frid, när allt befinner sig i vila, när allt i sina förvandlingar följer exemplet uppifrån, kan musiken nå sin fulländning. När begären och lidelserna inte går orätta vägar, kan musiken bli fullkomlig. Den fullkomliga musiken har en grundval: den uppstår av jämvikten.
[...]
Musiken vilar på harmoni mellan himmel och jord, på överensstämmelsen mellan mörkret och ljuset.
Calliope musa delle  poesia epica di Charles Meynier

Calliope musa delle poesia epica di Charles Meynier

Annons:


Käre läsare!
04.24 Ännu ingen sömn trots att timmarna släpar sig fram. Tidigare under kvällen fann jag mig på lokal. Det blev två lager, några blickar runt omkring och skyndsamt hem (vad annat att vänta). Nu lever jag i natten, i mörkret, utan tankar, utanför min kropp. Jag ser mig själv på soffan mattare än mörkret, stilla som en möbel. Ändå är mitt huvud i rörelse, det är inte tankar, heller inga bilder, bara ett brus som då och då bildar ett ord: leva. Hallå! Vad? Jag vill leva. Vet bara inte hur. Jo i mörkret vet jag, i tystnaden vet jag, utanför tiden vet jag men bara om rummet ger plats i detta nu. Är det nu jag skall sova när de flesta andra sover? Eller vaka med dem som också vakar? Eller bara fortsätta att ligga här? Att ligga och invänta morgonljuset, spela en dag till? Kanske en dag till?
Har börjat läsa "Muren", läser alltid poesi, läser alltid om, läser även "Strändernas svall", åter. Läser mina bokryggar, lär mig mest så, berikar fantasin bäst så, men nu "Muren". Ja inte just nu men den ligger här, lagd precis bredvid, precis så jag kan röra den, ana dess väsen och insupa lockelsen av textens myriad.

FRIEDRICH HÖLDERLIN

Griechenland

1
Vägar för vandraren!
Ty-- Skuggor av träden.
Och kullar, soliga, där
vägen går
till kyrkan
--gullregn, likt pilregn
och träd stå slumrande, dock
infinna sig Skuggan av Solen,
ty alldeles som när het
brinner över städernas dunst,
så vandrar över regnet
behängda murar Solen

Likt murgrön nämligen hänger
detta regnet gränslöst nedåt. Men sköna
blomma vägarna för de resande
--i fria luften skiftar som
gulbärsträd skogsliknande över St. Gotthard
steg för steg trevar hästen, lagerträd
susa kring Vergilius och för att
solen icke
omanligt må söka, Graven. Mossrosor
växa
på Alperna. Blommor taga
vid utom Stadens portar, på jämnade vägar opåaktat
växande liksom i havets öken kristaller.

Trädgårdar växa kring Windsor, Hög
drar ur London
Konungens vagn.
Sköna trädgårdar ana årstiden.
Vid Kanalen, men Djupet ligger
det jämna världshavet, glödande.


Måndag morgon, regn och vind som bröd för de genomblöta fåglarna, det sker så stilla här i fönstret innanför. Utanför bär vinden sanningen om sig och säger oss ingenting. Den färdas, vi säger att det blåser.
Det är måndag, måndag klockan 12.00. Texten betyder ingenting men orden, bokstaven, tecknet, etymologin betyder allt.
Kan man skriva så? Kan man så skriva? Skriver man så? Så skriver man men skriv "jag" det blir så könlöst annars, så allmängiltigt, och det är väl inget att sträva efter. Kan jag skriva så? Kan jag så skriva? Tredje gången måndag. Måndag en fjärde gång och detta utan att hämta andan. Regnet som blandas utanför får vinden att svettas på sin färd. Vart och varför får jag inte följa med?

Ändå är det utanför som bär min längtan, den bär oron som föds innanför. Vilka känslor är dess vägg? Muren som jag läser om i "Muren"; murarna vi bär är det lögnen, lögnerna? Kan det också vara frihet? För femte gången är det måndag med regnet utanför. Det snöar genomskinliga små droppar osynliga på taket där de samlats av regnet. Genomsura fåglar ruskar grenarna, rör sig genom träden, söker en annan värme i den röst som bjuder dem in. De söker en röst som är bortommänsklig, bortomsinnlig, den som då och då genomborrar min hund. En röst som varken är innan eller utanför, varken före eller efter, varken förr eller senare. Just där! Här! Jag är osynlig, jaget bortom språket, upplöst liksom dimman utanför. Regnet - vinden – dimman, den blötlagda marken, träden med de genomfrusna fåglarna, taken som samlar på det osynliga, mitt fönster (mitt fönster!), vad vill de säga mig? Säg nu inte: ingenting! Förstår att de säger allt, att deras meningar är långa och komplexa liksom att de ingår i ett gemensamt tillståndsvara och att tonen för dem alla blir densamma ändå polyfon. Vad är det jag inte förstår när jag blickar igenom just för att jag inget kan se, inget som är igenom. Helt igenom, igenom. Känner så starkt en hemlighet med just det ordet: Igenom. Regnet som en droppe glas, snön som svävar still, fönstret en bruten fasad; det svarta hål allt tränger igenom och inget som allt tränger ut igenom. Så, lördag för en sjätte gång, en text som lånat min tid under 57 minuter och jag så dum att jag tror det finns tid kvar. Att hela min tro och mitt väsen är de koncentrerade tre minuter som finns kvar. Måste ur och försvinna, bara en minut kvar. Bara en...

JAMES JOYCE

ur Chamber Music
I
I skymningen från en ametist
mot dunkelblått går skyn.
En lampa fyller med grönblek glöd
Träden mot avenyn.

Det gamla pianot spelar lugnt
en avmätt, gladlynt låt.
Hon lutar sig över dess elfenben,
hennes huvud böjs hitåt.

Blyg, tankfull storögdhet, en hand
Som vandrar oförtänkt –
mot dunklare blått går skymningen
av ametister stänkt.

9
Majvind, dansande runt i fröjd,
runt över havet, hjärtans förnöjd,
från våg till våg, medan ovanför
skummet silvergirlanger gör
att spänna i luften över din dans,
säg, såg du min käraste någonstans?
Väl mött ändå! Väl mött!
Vind som vårmånad fött!
Kärlek har sorg när kärlek dött!

34
Sov nu, o sov nu,
hjärta utan ro!
En röst som ropar "Sov nu"
Hörs lova mitt hjärta ro.

I springan ropar vintern,
Vid dörren, längst ner.
O sov, fastän vintern
ropar "Sov aldrig mer".

Min kyss skall ge dig frid nu,
skall ge ditt hjärta ro –
sov vidare i frid nu,
du hjärta utan ro!


Fråga: Vad är existentialism?

 

Svar: Människan som skapar sig själv under sitt liv genom sina handlingar.
Ljuset utifrån får soffan att förändras, även jag förändras. Har tagit två nya bilder så jag vet. Utanför – i mitt fönster när jag ligger i soffan – ser jag tre förkvistade trädtoppar, en tredjedels hustak, ett övergivet skatbo, självklart skator både i tid och otid (kråkorna kommer på kvällen), föränderliga moln som stryker, himmel och rymd samt all skillnad däremellan. Det finns ett ord inom matematiken för mina trädtoppar, något på A tror jag men kan inte minnas. Är det därför jag är tom? Därför jag tänker på existentialism och läser sådan litteratur för tillfället? Kommer ej ihåg vad jag läste för någon månad sedan och vilken "fas" som gällde då. Det måste ha varit någon för jag är alltid inne i någon fas av något slag. Kanske en Eliot/Ezra-fas eller en Bolano/Öijer.
Lämnar alltid soffan när jag går på toaletten, gör så av nödvändighet. Två kristallpungar i fönstret vilka badar hela rummet i sitt spektra när solstrålar träffar. Jag brukar gunga dem för att ge färgprakten i rummet en större spridning. Funderar åter på ljus men är för tom för att utveckla, att ge tanken ord; de ord som texten kräver av mig, nej, utkräver av mig. Igenom – Utkräver – Båda att älska! Älska, aj det bränner till. Stoppa, stoppar undan. STOPPA UNDAN FÖR I HELVETE! Ibland så ramlar mina pennor ner från soffkanten, någon måste ha gjort så nu för det bränner till i ryggen av något illvilligt.

DRÖMMARNAS FÄRD

Hela min barnsliga känslosamhet
lever upp i klättrandets drömmar
Och trädets tjusning över barnens
klätterlekar öppnar åter meningsdrömmar.

Men först de kära gamla dimmorna, som sveper in i ens hjärna
och får en mycket säregen doft så förförande att de förhöjer
varje finfördelat medvetande.

Precis som en tystnad lika högljudd som då tiden infann sig
allt medan tystnaden uppmärksamt lyssnar
efter nya ljud att lugna mardrömmarnas färd.
/ Gröning


Allt är lugnt, så lugnt, jag skriver igen. Hör en röst från Brunkebergstorg: "Hur fan skall vi hinna med allt?"
Vem är rösten, oron och ändå trösten? Hon bär rösten, hon är både oron och trösten. Med henne följer vargtimmen men också lugna minnen och jag har mött henne förr, många gånger förr men alltid med samma resultat. Låt mig blanda och ge:
"Änglar är ljusa än, fast den ljusaste föll.
Men säg mig, säg mig, hur kan ni tro
att han miste en del av sitt ljus när han föll?
Han föll bara utanför er synkrets, ni rättrogna änglar,
ni ledsamma änglar, som sekler av vana förmörkat."

Man skulle kunna säga att vi teoretiserar redan vid varje uppmärksam blick ut i världen. Men att göra och företa sig detta med fullt medvetande, med självkännedom, med frihet och, för att använda ett vågat ord, med ironi – en sådan smidighet är nödvändig om den abstraktion, som vi är rädda för, skall vara oskadlig, och det erfarenhetsresultat, som vi väntar oss, skall bli levande och nyttigt. Avslutningsvis: Kära läsare, försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

I FALLET

Att falla i ljuset
eller segra i mörkret
och i fallet ...
det andra världsalltet
människohjärtats världsallt
där jag både övermodigt
och naivt tolkat den orörliga rörelsens
stilla fall.

Jag faller så igen
faller upp igen
i ett försök att greppa eller släppa
och när det gäller "ditt hjärta
har ingen visdom
lärt dig att förtvivlan förgår"

Högst upp vilar dock
en strålande blick
vars öga förblir osynligt.
Platsen där jag har väntat på mig själv
där jag har saknat mig själv
avstannad till bilden
av mitt barndomsland
under nattlig himmel
med en avlägset blinkande stjärna.
/ Gröning


Morgonen på väg, har skaffat mig ett litet pennställ, ställt bredvid soffan, där fem nyvässade pennor tar plats. De har med andra ord fått ett eget hem och jag kan se på dem att de är mycket stolta och vill vara mig till lags. Måste erkänna att det mesta jag skriver skrivs för hand och den text som får sitt liv här är oftast avbildningen eller det förstärkta porträttet. Betyder inte porträtt just förstärkning och skall inte ses som en avbildning. Det som i texten lever i dagboksform är en frigjord mimesis medan det eftertänksamma är en bunden spegling, trots detta är det senare friare i sin ram. Ord som är självklarheter för vissa, meningar som oräkneliga redan tänkt och skrivit. Rappakalja för andra, meningar som är helt utan mening och klarhet. Nu en tidig Dahlgren. Hur högt håller jag inte skivan Förväntan.
Ljuset har nu tagit plats utanför mitt fönster, med en för mig, stark symbolik. Symbolen som metafor, metaforen som allegori, allegorin som sluten i mytisk form av emblem, emblemet som symbol, en avbild av ljuset från mitt fönster.

BUREN MASK

Tänker, tänker jag, om verklig olycka
någonsin funnits i tidernas långa kretsgång,
så är det olyckan hos den varelse
som alltid stör sina likars sömn.
Och på djupet av olyckans patos ligger
om man rätt lyssnar ett hat till själva stilen,
till alla stilar, dess ironi och först och sist
en allt överskuggande misantropi.

Tänker, tänker jag, att en sådan orättvisa,
om den var verksam, inte går att bära.
Plötsligt var det glasklart:
att jag skulle återvända till
människorna och deras burna masker.
Men utan mask kan en död människa
vara mycket vacker.
Döden ger ofta våra drag
en sorts frid och klarhet när livet flytt.

Jag ville att du tog mig på mitt ord
Jag, som låg nära till ditt hjärta, togs ifrån det.
Jag miste all min lidelse
Jag miste syn, lukt, hörsel, smak och känsel

För att nå fram till vad ni inte vet
måste ni gå den väg som heter ovetskapens
för att bli jägare till det ni inte har
måste ni vandra utarmningens väg.

För att nå fram till vad ni inte är
måste ni genomgå ett icke-varats väg.
Och vad ni inte vet är allt ni vet
och vad ni inte har här är vad ni inte har
och där ni är, där är ni inte.
/ Gröning


Namnet humanism betecknar som känt, ursprungligen en medlem i det fria samfund italienska lärde, som i medeltidens slutskede återupptäckte antikens bildning och från den hämtade ideal för sin samtid. I en vidare bemärkelse kan vi emellertid med humanismen förstå en bestämd sinnesförfattning eller livsåskådning, som varit av utomordentlig betydelse för hela den europeiska kulturen – och samhällsutvecklingen från renässansen till de två världskrigens tidsålder. Humanismens första kännetecken, förbundet med själva namnet, är aktningen för människan. För att denna individualism inte skall tas till intäkt för strävanden; som kanske är motsatta humanismens, måste den emellertid kompletteras med andra kännetecken: vördnad för bildningen såsom den högsta formen av det egenartat mänskliga. Humanismens fullkomlighetsideal är den bildade människan, som erkänner sanningens egenvärde ovan varje auktoritet. Att söka sanningen. Och dogmatismen, inte skepticismen är sanningens verkliga fiende; men dogmatismen spirar i åsiktsförtryckets hägn medan skepticismens hälsosamma frukter framträder, var helst tanke – och yttrandefrihet får råda. Mon ami, får jag dra en långsökt parallell: Den sentimentale diktaren står främmande inför naturen, om man vill bestämma hållningen negativ, men närmare oändligheten från en positiv utgångspunkt – den sentimentala konsten strävar efter att gestalta det outsägliga och kan kallas det oändligas konst. Den naiva diktaren är realist och empirist, den sentimentale idealist och rationalist. Vad gör det då mig när jag ställer mig oförstående till dem båda, inte oförstående till distinktionen - bara gällande mig.

Paul Valéry skriver:
"Jag tror på den andliga världen
och resten är ingenting för mig.
Men jag tror inte den andliga världen äger
någon existens annat än genom oss, i oss,
att den beror på oss, av det stöd vår kropp ger den.

"ty" (som Baudelaire säger) det finns känslointryck
som i sin obestämdhet inte utesluter intensiv lidelse,
och det finns ingen nålspets som är mer vässad än oändlighetens".

Baudelaire fortsätter:
"gestens emfatiska sanning i livets avgörande ögonblick
[...] Och här var revolutionen i alla högsta grad
ett sådant avgörande ögonblick.

Skall jag säga: jag gick i skymningen i trånga gator,
Såg ensamma män i skjortärmar
luta sig ut genom sköksfönstret,
Såg röken ringla blå från deras pipor.


God morgon!
Nu vill jag fråga: faller människan lättare offer för denna illusion, när hon strävar efter kunskap och bildning, än när hon strävar t.ex. efter rikedom och inflytande? Är sanningen mer insmickrande och därför farligare att äga än t.ex. makten? Är den bildade lättare självgod än den rike eller mäktige. Personligen tror jag inte att man kan svara jakande på dessa frågor (varför ställa dem då?). Den som ger ett jakande svar däremot, nedvärderar kunskapen som livsform på ett sätt som påminner om irrationalismen oberättigade nedvärdering av kunskapen som lyckoinstrument.

JAVISST, LÖVEN
Javisst, löven glänser,
löven glänser ännu,
och så hänger du längst ut
i denna frodiga grönska, likt en frukt.

Fast du är människa, fast du var människa,
vägkantens Gud.

/ ur "Szálkák" av János Pilinszky
Översättning: Emöke Andersson Lipcey
&
Elise Ingvarsson


Det är en vetenskapsteoretisk ståndpunkt att man när allt kommer omkring bara kan känna sig säker på existensen av det man själv erfarit. I så fall måste det vara mycket få personer som känner sig alldeles säkra på att jag existerar klockan 03.10 på morgonen.
Nu vill jag fråga: faller människan lättare offer för denna illusion, när hon strävar efter kunskap och bildning, än när hon strävar t.ex. efter rikedom och inflytande? Är sanningen mer insmickrande och därför farligare att äga än t.ex. makten? Är den bildade lättare självgod än den rike eller mäktige. Personligen tror jag inte att man kan svara jakande på dessa frågor (varför ställa dem då?). Den som ger ett jakande svar däremot, nedvärderar kunskapen som livsform på ett sätt som påminner om irrationalismen oberättigade nedvärdering av kunskapen som lyckoinstrument.

HAMNEN
av Charles Baudelaire

En hamn är en härlig tillflyktsort för en av livets strider utmattad själ. Det vidsträckta himlavalvet, molnens rörliga uppbyggnad, havets skiftande färgspel, de blänkande fyrarna, allt bildar tillsammans ett underbart prisma, liksom enkom skapat för att fängsla ögonen, utan att någonsin trötta dem.
De smäckra fartygsskroven med deras sinnrika tackling, vaggade av dyningens jämna vågslag, bevararar i själen en känsla för skönhet och rytm.
Och därtill blir det särskild förnäm och hemlighetsfull njutning för den som inte längre har plats för vare sig nyfikenhet eller ärelystnad att uppe från utsiktstornet eller stödd mot piren med ögonen följa varje rörelse hos dem som far bort och kommer hem, dessa som ännu har kraft att vilja, längtan att resa och berika sig,

/ ur "Prosadikter


På sätt och vis tror jag att vi alltid skriver om det vi inte känner till, vi skriver för att ge den oskrivna världen en chans att uttrycka sig genom vår förmedling.
Och hur kan man skriva och tala på samma gång, hur kunna skriva om vad man har sagt, säger, ska säga, och samtidigt fortsätta skriva, man tänker på vad som helst, man säger vad som helst mer eller mindre, man hänger sig åt grundlösa självförebråelser som man inte kan bemöta, det är fråga om något annat, det är därför min text ständigt upprepar samma sak,
Men i det ögonblick min uppmärksamhet lämnar den skrivna sidans bestående ordning, för att ryckt sig mot myllret och mångfallet hos en värld som ingen mening helt och full kan rymma, anar jag ändå att det bortom orden mycket väl skulle kunna finnas något annat som endast orden kan utsäga – eller musiken.
Låt mig få släppa in en författare vars betydelse för mina ungdomstankar aldrig kan underskattas

Hermann Hesse:
Musiken har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Den föddes ur måttan och har sina rötter i det stora ena. Det stora skapar de två polerna: de två polerna alstra mörkrets krafts och ljusets.

När världen har frid, när allt befinner sig i vila, när allt i sina förvandlingar följer exemplet uppifrån, kan musiken nå sin fulländning. När begären och lidelserna inte går orätta vägar, kan musiken bli fullkomlig. Den fullkomliga musiken har en grundval: den uppstår av jämvikten.
[...]
Musiken vilar på harmoni mellan himmel och jord, på överensstämmelsen mellan mörkret och ljuset.

/ ur "Glaspärlespelet"


Tankar om filosofi/poesi

"Massans kunskap formas enligt ett konstant förhållande, och åtföljs av ett omdöme om existensen av de abstraktioner som den avser: detta omdöme är verkligheten" men "idén om det verkliga är främmande för varje sann filosofi... Eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den förs och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket framförallt fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga ät ett av poesins kännetecken."

Vilhelm Ekelund

SÅ BARNSLIG ÄR MÄNNISKAN

Så barnslig är människan. En dag var han så föga lycklig, att han beslöt att ej uppleva dagens slut.
Vandrande på havsstranden, befäste han sig mer och mer i denna tanke. Då fann han ett ovanligt stort stycke bärnsten,
uppkastat av stormen – och tanken på att lägga den bland sina papper där hemma
väckte en svag lustkänsla i hans sinne, vilken gav en stöt åt andra slumrande och halvt döda.
Kanske var det också den vackra analogien: stormen som kastar upp smycken – havets och lidandets, nog av, en dager
Hade fallit in på hans själs ödekust, och småningom kom livet igen – svalt och tyst ... så svalt och tyst ...
/ ur "Nattvandringar"

Och ett överdådigt avslut med poeten MELISA MACHADO

Ur dikten "DEN SVARTA SÅNGEN"

"Om natten är din kropp gudsfeberbrun"
/ Paul Celan

1.
Jag har sett dig bror, kammande mitt hår som man
klappar en hund.
Nattens blommor gestikulerar.
– Kroppen som en stängel –
Händerna utsträckta till tungan.

Och det metriska hårsvallet:
salighetens bröd.

II.
Jag sover med hopfällda vingar,
liggande i en ordlös fåra.

Jag tuggar den mörka frukten,
dess bittra sötebröd.

Frusen honung, gudlös mask.

Alla de svarta djuren parar sig.

III.
Fullkomlig är denna is,
vattnet förvånar fötterna.

Ögon slitna av febern,
smak i munnen av ett upplöst namn.

IV.
I utkanten av händerna
är mörkret mjukt som
din tunga när den far över min hjärna.

V.
Dina ögons vindel stelnar,
fiskens plåga dricker din tungas sten:
lysande fåglar invid nyckelbenen.

[...]

VIII.
Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry dig om mig med dina isiga tänder,
jag river sönder blomman som växer här under min tunga.

[...]

XIII.
Låt mitt hår flöda i ditt tungomål.
Jag åldras inuti mig,
med ljuset skälvande som en kniv.

/ ur "Den röda sången"
(övers. Magnus William-Olsson)

Göran af Gröning

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts