Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin - Tidningen Kulturen

Foto Hugo Kuhlin

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min vän, M, som var med mig som också hyser ett stort intresse för litteratur. Varför den heter ”Paris (Strupen)” beror på att M hade råkat bli sjuk under sin vistelse där (han ankom några dagar före mig) vilket gav upphov till de mest förskräckliga ljud som kan tänkas komma från en mänsklig strupe. Värst var det när han sov.

 


Foto Hugo Kuhlin

Foto Hugo Kuhlin

Strupen jämte mig jobbar som en vanvettig med sitt enda värv, sin enda funktion: att svälja... men Strupen förråder M och tvingar honom att ständigt harkla sig och spotta på museum, restauranger, Sacre Coeur, Notre Dame, Eiffeltornet, utställningar, affärer, Triumfbågen, på gator, torg och boulevarder, de mest vedervärdiga loskor som är färgade gula och gröna och fulla med bubblor och slem. Enligt klockan så kommer larmet snart att ringa och Strupen jämte mig har tystnat vilket irriterar mig ännu mer eftersom det får mig att tro att M inte kan andas mer och har dött.
Foto Hugo Kuhlin

Foto Hugo Kuhlin

Annons:

Förutom detta gav det honom dessutom ett svepskäl till att ständigt dricka whisky, något som han hävdade lindrade den smärta han erfor i sin hals, samt nödvändigheten av att ständigt spotta upp det slem som ansatte honom. Detta är anledningen till att jag skrev så mycket om just Strupen: för att jävlas med honom. Min plan fick önskad effekt och denna reseskildring retade honom precis så mycket som jag hade hoppats på. Med denna förklaring hoppas jag att du kommer att uppskatta den esofagiska humorn som genomsyrar den senare halvan, samt min personliga skildring av Paris som den förra halvan utgör.

Vi såg solen gå ner över Paris, där kvällen höll på att förtära återstoderna av dagen, eftersom mörkret aldrig blir tillfredsställt och de kvarvarande skuggorna tycktes fråga oss "Vad är Paris?"

Vi svarade: "Paris är bakverk, kaffe serverat av halvtrevliga servitörer på charmiga uteserveringar där hemlösa går förbi och tigger eller säljer tulpaner; Paris är kullar, backar och boulevarder och ständigt promenerande bland arkitektur som är främmande för skandinaver; Paris är doften av flott och bakverk, träningsvärk i vaderna och i höfterna efter ändlöst gående i allt för dåliga skor; Paris är horder av turister som säljer sin tid billigt i ändlösa köer vilka slingrar sig som hungriga maskar för att se Louvren, Notre Dame, äta falafel, se Picasso, gå på Champs Elysees; Paris är gravar av kända människor som har skänkt oss tröst som själva har hittat tröst i markens svarta jord, upplyst av en varm vårsol som jagar bort de kalla vindarna som sveper kring epitaferna och blåser vårt hår i olika riktningar; Paris är metron, Art Noveau, konst och litteratur, varje steg man tar trampar på minnen som vittnar om mänsklighetens potential (Hemingway, Joyce, Fitzgerald, Beckett, Voltaire, Rousseau); Paris är musik spelad med taskigt ljud från telefoner spelad i udda taktarter (Coltrane, Caravan, Aphex Twins) i en lägenhet med ingångar alldeles för små för vanliga människor, alla fransmän är dvärgar; Paris är ett eko av forna röster som fortfarande gör sig påminda; Paris är humor, råa skämt och kommer alltid vara baguetter, croissanter, Eiffeltornet, Triumfbågen och ett evigt skämtande om det franska språket; Paris är söta tjejer som ser helt ointresserade ut av de män de umgås med vilka ser ut att vara tolv år äldre än de själva, vi dricker ständigt vin, whisky, öl, kaffe och kranvatten, vi pissar alltid med våra kukar; Paris är alla kulturer samlade under samma ok som resten av människan bär på sina sneda axlar, säljandes falafel, gyros, choklad, leksaker, miniatyrer, vykort, souvenirer, trix, bakelser, skräp och krimskrams; Paris är ypperligt god mat som man äter till det känns som att man ska sprängas för att sedan ta en öl som man knappt får ner; Paris är litteratur, intellekt och lamslående dumhet och viljan att lära sig franska; Paris är kondommaskiner i bögkvarter bebodda av judar där alla pussar varandra på kinderna, en högst svåraccepterad vana... att resa är att vara trött fastän man vill vara pigg och imorgon reser jag hem medan M stannar kvar bland alla dessa byggnader, monument, barer, brasserier, kiosker, tobaksaffärer, uteliggare och gapande galningar."

Skuggorna brydde sig inte om vad vi sade. De rörde sig i samma takt som solen vilkas sista strålar, trött vältrandes över staden och folkmassorna, tycktes porla ner bakom hustaken. Min plan var att på allvar bekanta mig med skuggorna nästa dag, då Paris katakomber väntade

När du träder in genom porten som är rektangulär och grovt uthuggen, kantad av två vitmålade obelisker mot en svart bakgrund, har du redan läst det plakat som sitter över porten och översatt den så bra du kan med din bristfälliga franska...

Stop!
Det här är dödens rike

20150321 120306

... men du stannar inte, du fortsätter och släpper snart den tanken när du fortsätter framåt på det grova golvet och passerar två väggar som du inte ser på grund av de enorma mängder mänskliga ben som ligger uppradade. Från väggens kant ligger det ben ungefär tre-fyra meter ut och staplade på en höjd av ungefär en och en halv meter, ibland mer, ibland mindre... det är mest femurben och kranier som har staplats och du undrar: var har alla de andra benen tagit vägen? Alla ryggrader, revben och bröstkorgar, händer och fötter, ben från armar och axlar och höfter?

Någon borde ha tagit reda på dem och dina tankar lyses upp av åtskilliga kamerablixtar, både från din kamera och andra turisters kameror, men lämnar inga skuggor, eftersom här redan finns så många skuggor att ännu fler enbart hade varit överflödigt. Det är uppskattat att ca sex miljoner människor ligga begravda här. Det är fler ben än vad Danmarks befolkning har, det är fler ben än vad Norges befolkning har och om man räknar med att alla de sex miljoner skelett som ligger här har två femurben så blir det till ca tolv miljoner femurben. Du vet att i slutet av denna dödsfärd så står det en vakt och söker igenom väskor och du vet att han kommer att titta på dig misstänksamt och även om du hade listat ut ett sätt att stjäla ett ben, så hade skulden varit skriven i ditt ansikte.

Din blick hade flackat, dina händer hade rört sig för mycket och du hade svettats, lett som en idiot mot vakten och du hade åkt fast, inget mer rödvin och promenader för dig. De hade öppnat upp din hud och av ren hämnd tagit dina egna ben och lagt ner dem i kryptan och du hade enbart varit skinn och organ som hade fladdrat i vinden som inte blåser här nere, tack och lov, eftersom du redan har stått i vinden i en och en halv timme i kön för att krypa ner i Dödens Rike.

Du har frusit och stampat fötterna i marken och avundsjukt tittat mot de som hade vett att köpa med sig varmt kaffe och cigaretter för denna väntan och du tänker avundsjukt på M som ligger hemma i den varma sängen och tänker på döden och vårdar sin strupe. Men du visste att enbart en tanke på döden inte räckte, inte när det finns sex miljoner döda att beskåda inom räckhåll... jag har sett åtskilliga ben och mänskliga kvarlämningar förut, i Kutna Hora, Brno, Dublin och de har alla varit de samma, döden ser alltid likadan ut till slut, den får alla att bli jämlika, döden är den ultimata jämlikheten, och även om jag vet att döden ser likadan ut var jag än befinner mig så kallar den mig ändå till sig vid varje tillfälle för att skåda dess ödeläggelse... och du visste att du kommer få köa ett tag, även om en och en halv timme var ungefär en timme mer än vad du hade tänkt dig och det är med nöd och näppe som ditt tålamod, eller bristen därav, låter dig stå kvar där i kön. Bakom dig i kön stod en missbildad amerikanska. Hennes ansikte var helt snett.

Hon såg inte ut att vara äldre än nio år och var fruktansvärt oattraktiv och du insåg medan hon pratade att hon troligtvis var äldre än vad du var med god marginal och du misstänkte att hon led av Progeri eller någon annan sjukdom, för ingen kan vara så ful av naturliga skäl och du fann det svårt att sluta titta på henne, så som det alltid är när man får syn på något som går emot det normala man oftast fäster sina ögon på.
Den svaga belysningen nere i katakomberna lyser upp ett kors målat i vitt, ståendes i en liten halvcirkel där ett par tusen ben ligger och väntar på Den Yttersta Domen, vilken inte har kommit än. Du har gått vidare och kommer till ännu en port med ännu två obelisker målade i vitt mot en bakgrund av svart som kantar denna port och ännu ett plakat hänger över porten, men du vet inte vad det betyder, för du kan tyvärr inte latin...

Medan våra dagars vågor bryter.

... så du tar en bild på plakatet och planerar att översätta det senare medan du fortsätter framåt, idel framåt och du hör både framför och bakom dig viskande röster av människor som är där nere bland dig, röster som darrar av skräck, förtjusning och häpnad och du vet av rösterna att döma att en far eller mor eller äkta make eller fru står och pekar på mängden av skelett och passar på att spela allan med någon låtsad vishet om livet och döden som de har läst i en bok eller tidning. När du har kommit uppför en relativt brant backe stöter du på ett gäng scouter med bisarr utstyrsel bestående av höga strumpor och shorts, skjorta och en vinröd basker full med utmärkelser i någon slags metall, vilket förbryllar dig eftersom det är en rätt absurd syn bland all död och det är nog bland det sista du hade förväntat dig att se här nere ... att ett par scouter kan förbrylla mig här nere bland sex miljoner döda är väl mer förbryllande än något annat... och bittert inser du att de säkert har företräde ner hit för att de är scouter, så du tränger dig lite bryskt förbi dem och deras guide som står och gestikulerar vilt och fortsätter uppåt till det att du kommer till en bärande pelare som är formad som en kista, vilket väcker din fascination och känsla för estetik och du tycker det är synd att M inte kan vara här nere med dig.

Men du tänker enbart detta ett tag, eftersom där M är, där är Strupen och du är rätt övertygad om att vakterna inte hade sett med blida ögon på att folk spottar på liken. De hade bara behövt följa spåret av slemmiga spottloskor och inhumana harklingar för att hitta oss. Vidare hade Strupen, med sina morbida uppstötningscrescendon, skrämt folk här nere från vettet och fått dem att tro att liken gick igen... nej Herr Domare, vi spottade inte på liken, det var enbart M som gjorde det, inte jag, jag är oskyldigt, je suis Charlie... för att dra med turisterna till sina ruttnande benhögar och spärra in dem under högar av ben och kranier... nej Herr Domare, M spottade inte på liken av ren illvilja, det var blott på grund av hans strupe, ja just det, Strupen, han har oerhörda problem med svalget och måste hela tiden harkla sig och spotta, fråga vem som helst i Paris, alla lär ha beskådat de vid detta laget...och folk hade trott att det nu var Den Yttersta Domen, eftersom de döda vaknade till liv och de hade fått panik och börjat springa och trampa på varandra i desperata försök att ta sig upp och ut från denna enorma massgrav och massgraven hade blivit ännu massivare med de färska lik som nu hade legat här nere, ihjältrampade bortom all kännedom och ingen gud hade väntat dem ute på gatorna, bara en mulen förmiddag där kalla vindar blåser.

M (Strupen) har berättat för dig (med hjälp av Strupen, där ju stämbanden sitter) att det ibland hålls svartfester här nere (orden lät tjocka färdandes genom Strupen) och att det anses coolt (man kunde nästan se orden, nedtyngda av slem, medan de krälade sig ut från Strupen) att kunna orientera sig bland katakomberna och du minns att en kompis som har varit i Paris före dig i sin tur hade kompisar som kunde alternativa nedgångar till katakomberna och tog honom ner till dessa mitt i natten och du finner dig själv vara avundsjuk på din kompis, för vad hade kunnat vara bättre än att vara här helt ensam, eller i näst bästa fall, vara här på en svartfest? Du hade då kunnat dansa med skeletten här nere till elektronisk musik spelad i dödsföraktande volym.

När du har gått ännu en bit, hänryckt av denna enorma uppvisning av undergång, börjar tankarna i din hjärna att växa som maligna tumörer: Varför är ungefär hälften av alla kranier vända inåt, mot väggen? Vad hade de som arrangerade dessa ben för hemlighet att dölja? Hur länge hade M stått ut med att gå här, med tanke på att han lider av grov klaustrofobi? Hur makabert såg det inte ut de åren då de grävde upp alla ben, fraktade dem genom staden, flera tusen vagnslaster överfulla med skelett? Och återigen: var är alla de ben som inte syns? Flera av dessa frågor kommer du aldrig att få svar på, någon fråga du kanske inte vill ha svaret på och någon kanske du får svar på i framtiden. Så du går vidare och märker att katakomberna har kommit till sitt slut, precis som du visste att de skulle och några meter ovanför dig står en fyllegubbe och pissar mot ett staket, en uteliggare sitter och säljer hundvalpar, en kärring säljer tulpaner på trottoaren, någon slår sitt barn och floden Seine flyter vidare som den alltid har gjort och du tar trapporna upp medan dina dagars vågor bryter och snart ser du M ståendes vid Notre Dame, spottandes, och du tänker enbart på det sista plakatet du ser...

För mig är döden en vinst
Phil. 1. 21.

20150321 121750

Jag ser solen gå upp över Paris genom ett fönsterglas som sitter i en vit, kal vägg som skrek efter dekorationer och prydnader. Jämte mig ligger en snarkande Leviathan, en strandad val i en säng som tillhör en bög där kroppsvätskor har utbytts till flimret av doftljus, till skenet av en lampa utan skärm. Jag vaknar varannan timme av de nätt och jämt mänskliga ljuden som föds från en värkande strupe som vägrar att svälja det man stoppar i den, en klubbad säl med halsont liggandes helt däckad på mage.

Ständiga harklingar och snytningar genomljuder i natten där jag ligger vaken med halva madrassen liggandes utanför extrasängen jag sover i. Jag vaknar förvirrad och försöker rätta till den, men jag missuppfattar situationen och försöker lyfta upp hela sängen på den sängen som M ligger och sover i och han tar sig rätten att irritera sig på mig för mitt enda lilla felsteg efter att själv ha låtit som en kanonad, ett Hiroshima, ett jordskred, en hel orkester, en vulkan, en jordbävning och han fräser åt mig när jag snörvlar lite försynt eftersom HAN inte kan sova... det gör inget, vi är kompisar ändå, hänger man upp sig på alla små grejer har man snart inga vänner kvar... vilket ibland hade varit fördelaktigt eftersom det inte finns något bättre medel för sömn än ensamheten. Då hade jag sluppit ligga jämte M, som nu har reducerats till en enda stor strupe vars totalitära slem vägrar att ge honom någon frist.

Strupen jämte mig jobbar som en vanvettig med sitt enda värv, sin enda funktion: att svälja... men Strupen förråder M och tvingar honom att ständigt harkla sig och spotta på museum, restauranger, Sacre Coeur, Notre Dame, Eiffeltornet, utställningar, affärer, Triumfbågen, på gator, torg och boulevarder, de mest vedervärdiga loskor som är färgade gula och gröna och fulla med bubblor och slem. Enligt klockan så kommer larmet snart att ringa och Strupen jämte mig har tystnat vilket irriterar mig ännu mer eftersom det får mig att tro att M inte kan andas mer och har dött.

Jag har precis har stoppat in en öronpropp i örat som jag inte någonsin har tvättat, varför den har blivit lika svart som Prousts grav och nu är helt överflödig, eftersom inga snarkningar längre hörs. Minnen av breda gator med höga byggnader som tornar upp sig på båda sidor flyter genom min dödströtta hjärna lika segt som slemmet som Strupen försöker harkla upp; alla minnen av Paris reducerade till en spottloska. Strupen jämte mig stönar och mumlar ordlösa läten i ett försök att kommunicera med de vakna vilket är meningslöst eftersom M sover och befinner sig i ett annat rika än oss vakna medan Strupen aldrig sover. Jag minns inte hur länge jag inte har sovit. Strupen vakar över mig som statyetterna på Notre Dame vakar över turisterna som radar upp sig som boskap för att se något vilket de ändå bara kommer ta selfies jämte. Min kropp reser på sig, lemmar-som-vilja, likt en grotesk parodi på Eiffeltornet och mina trötta ögon som släpar i marken ser över packningen (Stendhal, Bataille, Leopardi, Ligotti) en gång till medan Strupen protesterar och till och med rapparna smakar gott i Paris. Morgondagen kommer vara svår att svälja, ännu mer så för Strupen.

Hugo Kuhlin

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts