En diktares svårighet … - Tidningen Kulturen

Locus meditationis

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som helhet, liknas vid en essäliknande prosalyrik. Även ett urval av andra lyriker, författare och filosofer har fått tjäna som underlag och fördjupning till de egna tankar (givetvis under påverkan och sammanflätade med redan skrivna och tänkta tankegångar långt före mig) som jag försöker föra i en dialektisk riktning.




Det finns ändå ett språk utanför oss båda, ett okänt system som borde ha brustit samman men som jag obesvärat rör mig igenom med din hjälp. Dessa intakta, nästan intakta tankeföljder, dessa självklara minnen i varje ord – det ger mig känslan av en fälla som jag steg för steg ger mig in i. Tänk om jag inte kan dela trots att vi redan är båda?
Michelangelo Della Morte, San Sebastiano

Michelangelo Della Morte, San Sebastiano

(I)

Genom att behärska all litterär teknik, alla stilar, alla konstgrepp: får de samtidigt dikten att bli meningslös, ty det är bara en maskin som fungerar. All värdering är omöjlig; därför att den kan jämställa allt och upplösa allt. Ingenting har längre någon verklig betydelse, kvar återstår bara en lek med ord och former; därför är denna skrivkonst att likna en verbal virtuos utan att vara någon stilist. Det finns inte kvar något att dikta om och ingen handling att utföra; och den saknar inte endast tro utan också tvivel. Fördjupandet och kunskapen har upplöst även myten om tvivlaren. När diktaren själv inte kunnat leva har inte heller världen låtits leva. När skrivandet själv förvandlats till en mekanism har också världen blivit en mekanism. Så återstår bara urelementen, vars lagar dikteras av den egna fördömelsen.
Dags att söka andra ord.
Söker inte ord, söker mina ord och mening som är min. Ord och mina ord som konstruktion, är med andra ord inte identiska. Den medvetna avsikten får aldrig bli för påträngande: då skadas ingivelsen.

Ett tillräckligt djupgående engagemang undgår likväl aldrig att sätta spår.
Så vad kan vara vanligare för den skrivande: lidelsen för litteratur, den bergsfasta tron på litteraturens fundamentala funktion och tvivlet på att vårt budskap ska nå fram till tillräckligt många. Självklart är det inte bara skrivandet som bär upp denna lidelse och tro på litteraturen utan också läsandet av litteratur.
Och för oss som läsande, skrivande, finns det aldrig någon konflikt mellan liv och litteratur, läsningen är i högsta grad liv, en stegring av livet, en utvidgning.

POET

Jag samlar underverken
som tystnaden i en skog
som rådjuren i flykten
som drömmen drömd i drömmen
och gemenskapen i sömnen.

Då förnimmelsen tog tag i våra kroppar
ögonen öppnades utan gräns
och detta var blott ljuset av en dag
då ögonen slöt sig i begrundan
till ditt härdade men mjuka bröst
vars förlust trängde undan allt som var bittert.
(att bära Aspenström som en egen skatt)
"Poet, inte nagelbitare"

(II)

Tröttheten är framme, ligger som en hinna eller besvärjelse, långt bakom, långt framför och mal i ett entonigt mantra: "släpp och känn, släpp min vän." Viljan till fortsatt skrivande kämpar dock på, vill nå, uppnå, ord som självständigt kan stå, meningar som lever bortom det jag själv kan nå. Min enda tanke är att jag inte förgäves bemödat mig med denna tankekraft, en vilja över känslan. Låt se, vi tar det från Brott och straff: "Det är inte för dig jag böjer mitt huvud utan för hela mänsklighetens lidande."

SPÄNNVIDD

Tragiken kan den aldrig undvika som fått den i ödesgåva. Ja, ingen människa som känner och tänker kan undvika tragik. Men vad man kan och måste besegra är viljan till tragik, viljan att göra det onda värre: det är livsoduglighet, det är sådant som gör en mindre än man kunde vara.
I KÄNSLAN
Mörkret, var ett växande flöde av former som ständigt förenades och föll isär. Ljuset innehöll en mångfalds fogliga element, kroppens värld sönderbruten i bitar som en leksak; dunklet tillstånd av frid. Men mörkret bestod varken av element eller tillstånd, enbart av former som blev till och smulades sönder till ett nytt vardandes fragment, utan kärlek eller hat eller någon begriplig förändringens lag. Här fanns ingenting annat än rörelse och rena former av rörelse. Här var ingen fri, bara ett stoftgrand i den absoluta frihetens mörker. Det gick inte att röra sig, bara vara en punkt i det oupphörliga villkorslösa skapandet och utplånandet av linjer.
AV AVSLUT
Känner du inte, käre läsare, tänker jag, att du ibland samtidigt kan söka dig till din kropp, själ, hörselintryck, tunga, syn och hud, som om alltsammans lämnat dig och hörde till någon annan, och hur du samtidigt kan ha motsatta förnimmelser som både fryser och brinner, så att det inte blir en enstaka känsla som märks hos dig, utan ett sammanlopp av många?

(ELLER ETT BREV TILL SJÄLSLIGA FRÄNDER)

Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormrivna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett huvud som snurrar. Tänker så en stund, vaken i nattlig vaka och blicken stark i skenet som sprids genom min sammetsgröna lampskärm vars lugna ljus är följsam denna skrivarambition. Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text. Dock får morgonsolen, om ett antal timmar, texten att ömsa skinn men den byter bara skepnad och visar att den pånyttfödd ännu formas min.

Men allt är inte lika.
Där lever minnet av dig,
hos oss alla som du smekt
hos oss alla som du kysst.
Ändå
omöjligt att helt delge sin tanke,
också till den man älskar.
Och
din kärlek färdas.
Den färdas
men som himlakropparna.
Det som binder den
gör banan regelbunden
gör den fri.
Så lyser den starkt
av allt som är bakom
av allt som är framför

(III)

Känner ingen oro, istället känner jag mig behagligt tom, oberörd av allting omkring mig och glad över att inte vara sedd av någon. Jag lägger upp fötterna på soffan och lutar mig bakåt, på det sättet kan jag bäst känna avskildhetens hela välbefinnande, tänker jag.
Tänker, tänker jag, att inte ett moln finns i mitt sinne, ingen känsla av obehag, och jag har heller ingen önskan eller någon åtrå så långt mina tankar kan nå. Jag ligger med öppna ögon i ett tillstånd av frånvaro från mig själv och känner mig ljuvligt borta.
Språket – flytande ...

Det finns ändå ett språk utanför oss båda, ett okänt system som borde ha brustit samman men som jag obesvärat rör mig igenom med din hjälp. Dessa intakta, nästan intakta tankeföljder, dessa självklara minnen i varje ord – det ger mig känslan av en fälla som jag steg för steg ger mig in i. Tänk om jag inte kan dela trots att vi redan är båda? Sanningen ligger ju i att jag redan gjort det, resultatet ligger framför dig i den fortsatta texten. Blunda och ta sats, du måste vara den som orkar om inte fällan skall slå igen.
Döm själv, döm själva!

DÖDSMÄRKT

En dödsmärkt skriver
genom disiga minnen
under isen och kylans sinnen
i längtan efter fyrens ljus
ensam med tornet
som det öppna och stängda
men alldeles bakom
under ljuskupolens sken
står din skugga och ser
avlägsen, främmande
nära, förväntande.

En dödsmärkt läser
genom sidornas tankar
söker nerven hos bokens karaktär
i sin längtan att ge textens liv
orden som det sedda, som det osedda
men alldeles bakom
över lampans ljus
står din skugga och ser
nära, främmande
avlägsen, hämmande.

En dödsmärkt skriver
genom själsliga stationer
penslar dag som natt
i väntan på de avslutande orden
priset satt till den sista inskriptionen
och alldeles bakom
upplöst av en dimridå
står din skugga otydlig och grå
både försvagad och stärkt
som det var Du som döden hade märkt.

(IV)

Vet inte riktigt till vem jag skriver men vill förmedla några midnattstankar som rör sig fritt. Allt i sin linda och utan disposition. Tänker en dikt, en skiss, fragment av bild i samklang av toner. Hm, med början så här ...
Av maktens doft blir själen svekfull och tvivel uppstår om tingens verklighet. Det gäller ständig en balans mellan dröm och realitet, tanke och handling, vila och extas. Från fåglarna i rymden faller skuggan över marken och högt över människans handling på jorden färdas många tecken, flyger många frön: föränderlighetens förebud. Nuet innesluter framtiden, dess storhet eller nedgång: de döda (det förflutna) härskar över jordens land och vatten, som bestämmer kommande släkters existens. Människan lever såväl framåt som bakåt i tiden, jaget är inte definitivt avgränsat, individen ej innesluten i sig själv.

Hör hur lysmasken spinner!
metamorfosens enda och alla Du
med ögon som sett allting brinna
lika gamla som jag ser Nu.
Att förvandlas ...
Att försvinna ...
Hör hur tiden återklinga!

I försök att finna
finner vad fann
funnit och ...
(försvann)

Allt till den osynliga harpans musik
vars gestalt gestaltar sin egen publik
som en utandning
kan väga tyngd att bära
just då livet ligger tätt
ligger nära;
mot djupet av ett inre hav
med underströmmar bortom tidens nav
som ljusfälten i den kroppsliga natten
omgivna av en klarblå hinna,
levande genom inandningens tunna vatten.
Och
vad säger denna väg av stig jag måste ta?
Den som uppstår av tårar som jag inte fäller
som om varje sol vore försvunnen
varje törst bunden under vattnet
av rörelsen jag inte har
och ögon som längre har sett

(V)

Titt som tätt sker det att jag kommer på idéer som jag kan använda för berättelser eller handlingar men nästan lika ofta sker det att jag förkastar dessa idéer på grund av min egna blinda övertygelse att jag kan skapa något bättre. Man skulle kunna säga att jag underskattar min förmåga samtidigt som jag överskattar min nuvarande kapacitet. Jag är helt enkelt rädd för att misslyckas trots att det är en nödvändig del av ens liv för att man ska kunna förbättras. Naturligtvis leder detta till att jag sätter ännu mer press på mig. Och desto mer ens egna vardagsnormer tynger samvetet desto mer skrämmande blir den för en själv att möta.
Jag bestämde formen och rörelsen för varje konsonant, och med instinktens rytmer trodde jag mig kunna uppfinna ett poetiskt språk som en eller annan dag skulle vara tillgängligt för alla sinnen. – Jag förbehåll mig rätten till översättning.
Det blev först ett studium. Jag skrev tystnader, nätter, jag nedtecknade det outsägliga. Jag gav form åt känslor av svindel.

Den är återfunnen!
Vad? Evigheten
Det är havet som blandas
Med solen.

Så, jag går att se den skugga som ni blev

MITT FÖNSTER

Då andningen är upplöst
i sin kapplöpning med molnen
och solen som skingrar dimmorna
liksom tårar leder floden
och barnet ännu oviss om morgondagen
... jag vaknade i en stillhet så djup att
jag kunde föreställa mig fåglarna som
väntade utanför mitt fönster

(VI)

"Bakom mig är mina ögon slutna"
Den stora generaliseringen har låtit mig vakna 01.42. Klockan nu 01.49 och jag är redo i soffan. Vänta ... kaffe... måttet, tre skedar ... 01.56. Redo!
Varje ting har sitt pris, allt kan köpas och vill köpas, allt kan betalas och vill betalas om än på kredit, och det är rättvisans äldsta och naivaste utvecklingsmoral, fröet och begynnelsen till all duktighet, billighet, god vilja och objektivitet i vårt konsumtionssamhälle. Alltså, den goda viljan hos ungefär lika starka, på det sociala och kulturella planet, att dra jämt med varandra, att genom förlikning komma överens sinsemellan – och att, när det gäller de svagare, tvinga dem till förlikning. Vad övrigt, i vår iver att konsumera och tillfredsställa yttre betingelser, livet beträffar och våra upplevelser – "vem har ork nog att befatta sig med dem? Vem har över huvud taget längre tid?", så är vårt hjärta sällan där – de flesta gånger inte ens vårt öra. Och så frågar vi oss förbluffade, sönderstressade, överarbetade och överrumplade: "vad har jag upplevt?" eller "vem är jag?". Tänker därför att vi med allt högre fart i stort blir främmande för oss själva. Vi kommer på detta sätt alltid att felbedöma oss själva. För oss gäller ovillkorligen satsen: "Var och en är sig själv fjärmast. I frågan om oss själva är vi absolut inga insiktsfulla."
Avslut i kort reflektion: de mänskliga tingen tycks mer än någonsin höra hemma i tillfällighetens rike; och i det riket med den "nya" tidens materiella subjektivism korsfäster vi oss själva.
"Med öppna ögon möter allt som skapats."

TILLÄGNAD

Vi skall alla tillslut falla fritt
efter "hemligheter på vägen"
som en dröm i motsats
som en blick från himmelsglimten
allt inom "den stora gåtan".
Vi "för levande och döda"
då middagstimmen tänker sig själv
i förvandling av sig själv
mot dag, mot natt,
fastande, väntande, vattenlik
som "sanningsbarriären",
som den tomma raden på "det vilda torget",
som den diktarström längs vägen då vattnet följer
sommaren bort på sin "sorgegondol".
Snart hemma bland döda fränder,
smekt till ro bland de levandes händer
Vi lever, vi dör – allting vänder.
Tack!

"[...] Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel." / T. Tranströmer

(VII)

Det finns ingenting som säger att en metafor måste vara fysisk påtaglig för att vara precis, och ingenting säger att det inte går att använda abstraktioner på ett exakt sätt mot det subjektiva metaforiska. Vi ser att det poetiska jaget inte längre är bärare av den tragiska åtskillnaden mellan subjekt och omvärld i försöket att försona språket. Här faller då den traditionella uppfattningen om poeten som en försonare och kännare av sanningen. Man måste så offra personligheten för att rädda stilen och formen för att rädda uppriktigheten utan vilken ingen stil kan existera. Jag vet inte om den etiska lyriken egentligen har ett värde, då den etiska lyrikens krav på oss är så fodrande och ständigt vill framhärda motsättningen och aldrig får vila i illusionen. Det kvalitativa är just i mötet med texten, ändå är det ingen formel för en bra dikt, kanske till och med tvärtom. Det är med hänsyn till innehållet hos denna poetiska kvalité som varje ny generation måste värna eller skapa sig sin egna lyriska kvalité.
"Du ska sätta din egna levda tid på spel, du ska satsa den egna erfarenheten i en rörelse utan slut mellan din bortre och den inre meningen. Och när du på så sätt uppger ditt eget levda skapande får du den igen." Mellan kött och ande stiger där lyriken tvärs igenom sitt ögonblick. Om detta handlar poesin som i sin kraft reproducerar och kritiserar, den är en form som i sin kraft är upprinnelsen till den röst och minne som motiverar uppmärksamheten vi måste ge den.

ANDAS UT

En sista diktar-sång
rinner över det tomma arket
och samlar några rader
Andas in ...
Andas ut ...
Men de få skrivna raderna
med dess utandning
gör att arket börjar fladdra
under försök att blicka upp mot himlen;
och vill flyga iväg
på ett rätt inandats sätt,
är det heller inte osannolikt.

Himlen svarar:
"Bara barnets sång bär
och den sången är redan här."

Göran af Gröning

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen