Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi - Tidningen Kulturen

Gaston Bachelard 1965

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)




Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

 

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”
Bar sur Aube

Bar sur Aube

Annons:

Få tänkare verksamma under det fragmenterade förra seklet – och kanske i synnerhet få under dess senare hälft – har med sådan skärpa och elegans förmått närma sig poesins väsen som den franske naturvetaren, postämbetsmannen och filosofen Gaston Bachelard. Utan större överdrift är det till och med möjligt att påstå att han, i och med det verk från vilket ovanstående citat är hämtat, utgjorde en av de sista utposterna för den redan vid tiden för hans verksamhet utrotningshotade intellektuella tradition som tog poesin för vad den faktiskt var – poesi. (Efter honom blev – åtminstone för de mängder av akademiker och kritiker vilka av äregirighet eller jagsvaghet forslades in i de trendiga nya skolbildningarnas hegemoniska fåror – poesin någonting annat, inte minst föremål för ideologiskt misstänkliggörande. Men detta är möjligen en annan historia…)

Till Bachelards främsta förtjänster som uttolkare av diktkonsten hör det faktum att han – till skillnad från häpnadsväckande många nutida litteraturvetare och -kritiker – förstod att det poesin framför allt kräver för att överhuvudtaget uppfattas på sina egna villkor är ett fenomenologiskt angreppssätt, det vill säga ett angreppssätt som snarare än att kräva förmenta förklaringar och betydelser söker diktens sanning i själva dess uttryck, i dess poetiska omedelbarhet. Dikten, ansåg Bachelard, måste behandlas som mål i sig och inte som medel.

Detta kan – och borde – tyckas vara en självklar utgångspunkt, men den som ger sig in i en närmare undersökning noterar snart att en fenomenologisk läsning får konsekvenser som inte alla ställer upp på. En kompromisslöst anammad fenomenologi, som uppehåller sig enbart vid den poetiska föreställningen, placerar inte minst begreppet tolkning inom en skakig parentes. Frågan om vad ett givet poetiskt uttryck betyder – en fråga som alltjämt ekar mellan skolbänkar inom alla utbildningsnivåer och som kan ha såväl ideologiska som psykologiska undertoner – blir nämligen, i fenomenologiskt avseende, redundant.

För vad betyder egentligen poesin? Bachelard ger i Rummets poetik en ledtråd i sin uppdelning mellan begreppet metafor och begreppet bild:

”Metaforen skapar en relation till en psykisk verklighet som den skiljer sig från. Bilden, som är ett verk av den absoluta Föreställningen, undfår däremot hela sin existens från föreställningen. Genom att i fortsättningen driva vår jämförelse mellan metafor och bild inser vi att metaforen knappast kan ägnas en fenomenologisk studie. Den är inte värd besväret. Den saknar fenomenologiskt värde.”

Metaforen ”saknar fenomenologiskt värde” eftersom den relaterar till något som den inte är, den bär på en förutbestämd betydelsedimension och saknar därför poetiskt egenvärde. Den är med andra ordingenting i sin egen rätt. Bilden – såsom Bachelard använder begreppet – är å andra sidan, eftersom den inte har någon motsvarighet i det verkliga. Metaforen är verklighetens ställföreträdare, bilden är ständigt ny, upplevd verklighet. Det senare är poesi i dess renaste form, det förra är det inte.

Denna jämförelse demonstrerar med tydlighet Bachelards position; en position som – i och med sin skepsis mot en av våra mest kända poetiska troper, metaforen – underkänner en mängd läsningar av poesin. Inte minst visar Bachelard vid återkommande tillfällen i Rummets poetik tvivel på värdet av psykologiska, för att inte tala om psykoanalytiska, tolkningar. Här ett utdrag ur kapitlet ”miniatyren”:

”Men om psykoanalysen, som vi ofta har anmärkt, förmedlar värdefulla upplysningar om författarens djupare natur, kan den ibland få oss att försumma studiet av en bilds direkta förtjänst. Det finns bilder av sådan väldighet, deras kommunicerande makt kallar oss så fjärran från livet, från vårt liv, att de psykoanalytiska kommentarerna bara kan utveckla sig i värdenas marginal. [---] Sådana bilder bör åtminstone tas i sin egenskap av uttrycksverklighet. Det är från det poetiska uttrycket som de hämtar hela sitt vara. Man skulle förminska deras väsen om man ville återföra dem till en verklighet, rentav en psykologisk verklighet. De behärskar psykologin. De motsvarar ingen psykologisk drift, utöver ett rent behov av att uttrycka, med en varats frihet där man i naturen lyssnar till allt som inte kan tala.”

Psykologin, och i synnerhet psykoanalysen, bekymrar sig endast om de poetiska uttryckens psykologiska betydelser, och underlåter enligt Bachelard därmed att uppmärksamma poesins fenomenologiska självständighet. Den rena föreställningen förlorar i och med psykoanalytikerns tolkning sitt oberoende och dikten betraktas som blott och bart ett medel – en representation – för ett givet själsligt korrelat. Detta medför att den viktigaste frågan – det vill säga frågan om vad en poetisk bild väcker i oss, i och med sin blotta uppenbarelse – aldrig ställs av en psykoanalytiskt skolad uttolkare, eftersom en sådan aldrig tillåter sig vila i själva föreställningen. Bachelard igen (ur kapitlet ”byrålådan, koffertarna och skåpen”):

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”

Den försvagade tilltron till diktens frihet är visserligen inte enbart psykologens och psykoanalytikerns särskilda sjuka, utan kännetecknar i stort alla överdrivet teoribundna läsare. Marxisten, feministen, queerteoretikern, den postkoloniale teoretikern – alla karakteriseras de av en benägenhet att foga in poesin i tankesystem som, alldeles oavsett deras eventuella lämplighet som analysverktyg överlag (vilken åtminstone vad gäller vissa av de nämnda exemplen är tveksam), förminskar poesin och tvingar den att uppträda som något den inte är.

Sanningen är naturligtvis att poesin inte utan våld går att inlemma i något system eller förklara med hjälp av någon teoribildning. Systembyggaren sätter sina klor i levande dikt och lyckas inte fånga annat än död aska; teoretikern sammanfogar valda delar av poesins utanpåverk till en begriplig helhet och stänger därmed dörren till det talande varat. På en mängd olika sätt gör akademiker och kritiker sig skyldiga till brott mot poesins enda kategoriska imperativ, eftersom de inte vill eller vågar erkänna att diktens verklighet alltid är ny, oförutsebar och utan motsvarighet i såväl det vardagliga som det akademiska språket.

Bachelard erkände detta faktum och lämnade – åtminstone i Rummets poetik – systemen därhän. Boken utmärks av en befriande avsaknad av konventionella, reduktionistiska metodologier; en naturlig konsekvens av insikten om att varje sådan ansträngning vore meningslös. Snarare än ett teoretiskt anlagt fångstnät är boken en vinkning till läsarens oräddhet, och, i vidare mening, en ansats att rädda läsandets konst, en påminnelse om att även läsaren i viss mån bör vara poet.  

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen