Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda. - Tidningen Kulturen

Carol Rama. Ögon

Agora - filosofiska essäer
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av min kommande text, så bildar dessa morgontimmar underlaget för de mest klarsynta och rörliga tankefragment – en kort men intensiv tid då den inre diamanten gnistrar.




Carol Rama.

Carol Rama.

 

Djupt in i det mörka stirrade jag, länge stod jag där och undrade, fruktade, tvivlade, drömde drömmar som vi dödliga aldrig någonsin möjliggjorts drömma förr; men tystnaden var obruten, och stillheten gav inga orostecken.
Carol Rama.

Carol Rama.

Annons:

05.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av min kommande text, så bildar dessa morgontimmar underlaget för de mest klara och rörliga tankarna – den korta men intensiva tiden då den inre diamanten gnistrar.

Till och med de tillsynes banala verken är ofta de mest minutiöst konstruerade, de inkluderade variationerna måste få genomsyra allt.

Försöker med min egen dikt: ”Sanningens misstag”

 

Nu har orden fötts ur tystnaden,

de har öppnat sig för verklighet och önskan,

för varje sannings misstag;

precis som den fysiska njutningen är en sinnlig upplevelse,

där det öppna seendet, tron på sinnesförnimmelsen äger

stor kunskap om världen;

all kunskaps fulhet och glans, naken eller i mask.

/ Gröning

 

Att resa mot natten!

Inget slår detta lugn, dessa nattliga timmar av sysslolös vaka där jag nu genom mitt öppna fönster tycker mig höra någon sjunga. Jag är mycket trött men lyssnar ändå uppmärksamt. Någon formar orden: ”Fråga mig inte vem jag är och säg inte åt mig att förbli den jag är”

Inser så att de flesta människor tänker sig att gå in i sig själv innebär att bortse från yttervärlden. Måste inte då det jordiska/yttre livet för den rena själen - på ett analogt sätt - vara ett slags inre betraktande, en väg att gå in i sig själv?

Sitter i min skrivarfåtölj, en plats för mitt vara, i ett försök att åter skriva. Tror jag är för rastlös, vet inte riktigt var texten vill hamna. Jag reser vidare mot natten

 

Min vän, vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt, det ligger ute vid medvetandets gräns. Men om vi är observanta, märker vi att vi deltar i en mänsklig byteshandel. Att vi i djup, ömsesidig misstro mot andra, utbyter de upplysningar vi är tvungna att lämna ifrån oss för att få något i gengäld.

 

Polyfem förvandlad

Tänker på Willy Kyrklund, kommer han att finnas kvar, jag menar i vårt medvetande?

Rösterna, de många som vi bär, alltid, hela tiden. Ingen huvudroll men rollen just nu. Min roll just nu! Ett futurum där du är rollen i ett annat nu. Nu, nu.

Jag följde innan jag visste att tankegången fanns. De som frodades i Hellas, de vars baksida blev en världsreligions framsida, och ytterligare en … Upprepning av upprepning av upprepning.

Polyfem förvandlad. Mot detta går att tvista, mot detta kan varje röst säga sitt. Själv ser jag bara en position.

Som att sanning kan falla sönder i sanningar och sanningar kan uppstå i sanning. Liksom viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Och det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Levas bort.

Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val. – Trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet.

 

Goethe:

Hur svårt har inte människan att rätt avväga mot ett annat,

det som måste uppoffras och det kan vara svårt att vinna,

hur svårt att vilja ändamålet och inte försmå medlen.

 

När nalkas den andra åldern?


Käre Vän!

Är i stunden aktningsvärt borta. Det kittlar i benen, river i armarna, kvider i magen, överallt känner jag pulsslagen och tarmarna som vrider sig. Sover jag eller är jag vaken? Vet bara att jag går omkring och försöker vakna – spåra mitt jag.

Uppdrag i dag: Att hitta mig själv.

Vet inte vart jag gömt mig, har sökt på så många olika ställen, letat i lägenheten, trappuppgången och i diverse rabatter, men nej. Detta är nu inte så konstigt, uppdraget igår var ju att lämna mig själv, att släppa ett navelskådande jag och bara få vila ett tag. Men tänk om jag inte hittar mig själv, tänk om jag ligger någonstans under långsamma timmar som en seende blind, eller kan även detta vara en dröm?

Tar bara dagen … dagen … dagen …

för att överleva kvällen … kvällen … kvällen …

tomrummet under natten … natten … natten …

men på morgonen … morgonen … morgonen …

färdas jag vidare med Morgenstern:

”Palmström står vid en damm och vecklar helt och hållet ut en röd näsduk: en ek är avbildad på näsduken och därtill en människa med en bok. Palmström vågar inte snyta sig i den. Han tillhör dessa underliga figurer, som ofta oförmedlat – naket grips av det sköna”

 

Visionen

Var detta ingången? Jag lade handen på vad som tycktes vara portens låsta dörrhandtag och gick in: jag var ensam. Sakta ebbade visionen ut och känslans hänryckning övergick till något helt annat. Jag sökte en känsla som varken stiger eller sjunker.
Världen strax före natt
utan hörbar klang
utan synbar punkt
klädd i sin form
avklädd sitt lyssnande. 

Allt från en ensam tanke
som nyss öppnat dörren
och pressat dig
natt
innan du kramar 
tystnaden ur mig.

När nalkas oss den andra åldern?
När nalkas oss den andra åldern?

 

Morgonkaffe med Lars Norén och Samuel Beckett:

”Charles de Gaulle-terminal,

vid varje gate blinkar avgångstider för instigandet i elden,

och vi väntar på att få hamna i de rätta lågorna,

och en äldre man bläddrar desperat i Plutarchos

för att finna sin döda motsvarighet”

 

 

Universum och Luis Borges symbolspråk

 

Djupt in i det mörka stirrade jag, länge stod jag där och undrade, fruktade, tvivlade, drömde drömmar som vi dödliga aldrig någonsin möjliggjorts drömma förr; men tystnaden var obruten, och stillheten gav inga orostecken.

Och jag grät då jag vid vattnet så jag en skymt av mig själv likt någon som visar sig för sig själv. Denna syn, hur alldaglig den var, gladde mig så oerhört, som om jag vore en liten fågel och gungade på en gren i någon av de snåriga buskarna och som långt där borta såg hur månen glömde att gå upp, trots att den redan låg och väntade bakom berget och förmodligen var rasande över förseningen. / G

 

Att jag i texten ovan, försökte närma mig delar av Borges symbolspråk – hans spegeltankar, slumpartade tidsförskjutningar och vansinnets sinneslogik – blev bara den oförstående utblicken i Borges eget universum, något som jag väntat mig

 

Luis Borges:

”Min flygande tanke gav mig detta – i stunden: All skönlitteratur handlar om samma sak, med alla tänkbara variationer. De av filosofisk natur innehåller alltid tes och antites, ett rigoröst för och emot en doktrin. En bok som inte innehåller sin kontrabok anses ofullständig.

Sekler av idealism har inte undgått att påverka verkligheten. Så, två personer söker efter en blyertspenna; den ene hittar den utan att säga något; den andra hittar en annan penna, inte mindre verklig men mera som hon tänkt sig den.”

 

Bara en minut kvar

Utanför bär vinden sanningen om sig och säger oss ingenting. Den färdas, vi säger att det blåser. Det är söndag, söndag klockan 05.16.

Texten betyder ingenting men meningen, orden, bokstaven, tecknet, symbolen och etymologin betyder allt. Kan man skriva så? Kan man så skriva? Skriver man så? Så skriver man men kan jag skriva så? Kan jag så skriva? Tredje gången söndag. Söndag en fjärde gång och detta utan att hämta andan. Regnet som blandas utanför får vinden att svettas på sin färd. Vart och varför får jag inte följa med?

Min kärlek heter Noak, heter Anna och givetvis Mysak.

Ändå är det någonting utanför som bär min längtan, den bär oron som föds innanför. Vilka känslor är dess vägg?

Muren som jag läser om i ”Muren”; murarna vi bär är det lögnen, lögnerna? Kan det också vara frihet? För femte gången är det söndag med regnet utanför.

Det regnar glasklara små prickar, osynliga på taket där de fastnat i regnet. De genomsura fåglar ruskar grenarna, rör sig genom träden, söker en annan värme i den röst som bjuder dem in. De söker en röst som är bortommänsklig, bortomsinnlig, den som då och då genomborrar min hund. En röst som varken är innan eller utanför, varken före eller efter, varken förr eller senare. Just där! Här! Jag är osynlig, jaget bortom språket, upplöst liksom dimman utanför.

Regnet - fukten – dimman, den blötlagda marken, träden med de genomfrusna fåglarna, taken som samlar på det osynliga, mitt fönster (mitt fönster!), vad vill de säga mig? Säg nu inte: ingenting! Förstår att de säger allt, att deras meningar är långa och komplexa liksom att de ingår i ett gemensamt tillståndsvara och att tonen för dem alla blir densamma ändå polyfon.

Vad är det jag inte förstår när jag blickar igenom just för att jag inget kan se, inget som är igenom, helt igenom, igenom. Känner så starkt en hemlighet med just det ordet: Igenom.

Regnet som en droppe glas, droppen som svävar still, fönstret en bruten fasad; det svarta hål allt tränger igenom och inget som allt tränger ut igenom. Så, sönag för en sjätte gång, en text som lånat min tid under 57 minuter och jag så dum att jag tror det finns tid kvar. Att hela min tro och mitt väsen är de koncentrerade tre minuter som finns kvar. Måste ur och försvinna, bara en minut kvar. Bara en…

 

INGEN VÄRLD

Tanken är kvävande – krävande. Men den har en tvilling som är värre: den söker mig inte alls, den flyr från mig, bort genom andra, bort genom tanke efter tanke, med ett rop som inte erinrar mig om mitt namn utan bär en lättnad över att jag inte finn

Utanför mitt fönster är det mörkt, gatorna tomma. Tömda som jag, och ännu ingen sömn. Jag törs heller inte lämna min soffa, för i natt finns ingen värld, inga träd, inga moln, inga stjärnor som dansar i öppen rymd.

Mörkret som sagt kompakt vilket gjort mig orolig och betryckt. Till vem vågar jag be när hjärtat tynger som bly och rädslan vill ta mig i sitt våld? Tänker på en rad ur Joyces Finnegans Wake: ”Vinn mig, våga mig, vig mig, ah, vörda mig till trötthet, djupt”.

 

DAIMON

Vet inte om jag citerar rätt men har för mig att Goethe skrev följande:

”En ständigt verksam, inåt och utåt fortgående poetisk bildningsdrift utgör centrum och grund för min existens.”

Detta är kanske inte viktigt i mångas vardagsliv men jag menar nog att konsten är ett ursprungligt tillstånd av mänskligt liv; den är inte en avbildning eller komplettering av

individens liv utan själva detta livs finaste gestalt – och här blir motsättningen med textens nyss tillförda uppenbar; en motsättning som paradoxalt nog ändå får dem att följas åt.

Konsten är varken ett efterhärmande av livet eller ett igenkännande av livet utan en primär form av livet, som därför får sina lagar varken av religion, moralen, vetenskapen, den sekulariserade staten eller andra primära som sekundära livsformer. Med andra ord: Goethe var inte i sin dualistiska livsåskådning som jag nys citerade ”utsatt” för ett öde, han ”var” ett öde – där sammankopplingen av det gudomliga och dödliga utgjorde själva essensen för den mänskliga själen och var vad Goethe menade med den ”daimon”, som ständigt återkom i hans eget livssökande.

 

 

SVEN DELBLANC – ur hans sista resa, Slutord, därefter W. B. Yeats.

 

Att filosofera är att lära sig dö – en gammal välkänd sats. Cicero och Montaigne pratar strunt om ämnet.

För att rationalisera döden, för att konstruera en ideologi som kan hantera detta Ingenting, måste man vara mycket levande, frisk och stark. När döden kommer blir man en pinad kropp som vältrar si i orenligheter och skriker av skräck för döden.

”Jag är inte rädd för att dö”, säger du.

Och du ljuger.

/ Delblanc

 

WILLIAM BUTLER YEATS

DEATH

Nor dread nor hope attend

A dying animal;

A man awaits his end

Dreading and hoping all;

Many times he died,

Many times rose again

A great man in his pride

Confronting murderous men

Casts derision upon

Supersession of breath;

He knows death to the bone-

Man has created death

Kanske en stimulerande tanke till din fortsatta fredagsafton…

 

Amorfen

Tankestigarna har redan börjat växa igen och jag klarar inte längre att urskilja det uppenbaras symbolik. Förgäves försöker jag hålla dem samman men det är som händerna skulle greppa ett brinnande rep och när jag släpper taget har de redan fallit isär, upplösts till osammanhängande tankefragment på en oframkomlig väg. Är detta utvecklingen som min hjärna sedan länge föreskrivit?

Som ett resultat av för många hopväxta nattmorgnar, numer min livsvardag, den vanligaste av dagar och mitt enda skydd mot yttervärlden.

De enda jag samtalar med, under mina nattliga morgonpromenader, är de skiftande träden, sammankopplade på ett sätt som jag tycker mig förstå, och anledningen till att jag aldrig brytt mig om att lära mig mina förenade vänners olika namn, lika lite som jag, efter alla år av skogsvandringar, inte kan återge de mångfasetterade livssträvarnas enskilda namn.

På ett sätt blind för de namngivna delarna men öppen för det klara seendets övergripande bild där allt ingår i samma namnlösa helhet; det omedelbara ögonblickets minnesbild, en tidens undflyende rörelse, omöjlig att syngöra till ett upplevt minne.

När formen är ny, tänker jag, är världen åter subjektiv och att allt som är fast förflyktigas, vilket naturligtvis inte bär någon ny insikt i våra tider. Och den tankegång jag valt som formens bakgrund för idealism och realism, eller varför inte

i bakgrunden av romantiken och modernismen?

Här finns i alla fall en möjlighet att fundera på Eliots påstående: ”Diktverkets innehåll har inge intresse i sig, det tjänar bara som en förevändning.”

/ Ur The use of poetry on the Use of Criticism.

 

Ambivalenta fredagstankar …

Jag sticker ut hakan och säger: dikten är det som kännetecknar allt språk, även vardagsspråket när det återkallar sitt ursprung.

Och för att citera Hölderlin:

”Ty det som är kvar, stiftar diktarna.”

 

Så åter den vidunderlige Joyce:

”JJ O`Molloy återtog, formade orden väl:

– Det han sade om den var: Denna stenstod i frusen musik, hornprydd och fruktansvärd, av människan i gudomlig gestalt, denna vishetens och profetians eviga symbol vilken, om någonsin en skulptör med ande och hand i marmor har skapat något själsförklarat och själsförklarande som förtjänar att leva.”

 

”Måsen flaxar tärd av hunger

hennes öde jag besjunger”

Det är så poeterna skriver, ljudlikheter. Men Shakespeare har å andra sidan inga rim: blankvers. Då är det språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

”Hamlet, jag är din faders ande,

dömd till en tid att gå igen på jorden.”

[...]

Och betrakta likaså hur den porlande bäcken slingrar sig och stimmar, som om den trätte med hindrande stenar, på sin väg mot de vältrande vågorna i Neptunus blå domän, mellan mossbevuxna bräddar, svalkad av den vänaste sefyr, glittrande i ljuvligt solsken eller tankfullt ruvande under skuggor från jordens jättar som välver sina lövverk över dem.

/ Ur ”Ulysses”. Förträffligt översatt av Erik Andersson

Mer … Mer …

 

JAMES JOYCE:

Vi har alltid varit de hopplösa fallen trogna, sade professorn. Framgång är för oss intellektet och fantasins död. Vi har aldrig varit de framgångsrika trogna. Dem tjänar vi. Jag lär ut det skräninga latinet. Jag talar ett språk som tillhör ett släkte vars lynne bäst sammanfattas med maximen. Tid är pengar. Det materiella dominerar. ’Domine!’ Herre! Var finns det andliga? Herre Jesus? Herr Salisbury? En soffa på klubb i West End. Men grekiskan!

/ Ur ”Ulysses”

 

Subjektet före allt

Jag skrev på dessa rader långt innan, i min egen ensamhet, de växte och fick fäste hos någon, några, innan jag gick vidare, in i tunneln där jag sökte skydd mot dem som säger sig företräda det nedersta men som i verkligheten inte alls gör det.

Och bara ditt sätt att andligt avstå från dig själv är det sätt som sätter dig över nästan alla.

Detta trots att subjektet vet att tiden är alltför kort för allt som vill öppna och bara glimtvis öppnar för insikten om hur vi bör bära oss själva i tillvaron.

 

Så även, i ett något långsökt hopp, poesin i Bruno K. Öijers poetik där subjektet går före allt och som i andlig mening låter det döda ordet återupprättas inom oss, liksom sorgen ingen kommer undan, oberoende av dess ursprung – historisk eller existentiellt.

Det är ur detta Öijer skapar sitt poetiska universum:

”Vi lämnade

varje fest sist av alla

och vi hade ingenting

bara våra unga ansikten

och jag vet inte vad det är värt

hur mycket som finns kvar

men det satte sig i våra kläder

satte sig i vårt hår

och vi har inte kommit hem

det är en lögn att vi kommit hem

vi kommer aldrig hem/ingen av oss kommer hem”

/ Ur Dimman av allt

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen