Ty poesins förblivande finns ingenstans - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi

Ambivalenta betraktelser




 

 

Poeten och därmed poesin blir här inte längre igenkännbar i anekdotens logik, speciellt då den store sonettmästaren Baudelaire kastade upphöjelsens gloria till förmån för den oansedda och ännu opretentiösa prosadiktningen.

Annons:

Nattmorgontankar

Käre läsare, lika bra att, så här i natten, acceptera att stora handlingar och tankar ofta har en obetydlig upprinnelse. Även det absurda. Framförallt hämtar den absurda världen (min värld) sin storhet ur ett obetydligt ursprung, inte med potent skrammel utan ur en talande tystnad. Och längst in i mörkret ser avgränsningen livets innersta och överraskar där skymningstankens feberyra som varken kan eller vill få värdkroppen i vila.

 

Istället fortsätter den bara djupare in i de inre traumatiska hjärngångarna för att finna de mest smärtsamma och djupast förträngda minnesbilderna för att på så sätt begränsa värdtillvaron än mer och för all tid positionera sin enväldiga makt genom plågan och ångesten: en människonatur som ständigt – utplånar.

Älskande vet detta mycket väl.

Jag visste.

Jag har älskat.

Ännu några timmar kvar sammanväxta med min skrivarsoffa, i ett försök till strävan mot konkretion likt ett bildobjekt som försöker att gestaltskapa sig själv. Och i en annan sökande konkretion skrev en ung Wittgenstein: ”Jag är min värld.”

Med detta citat anropar jag så poesin: men ingen idé tröstar i mörkret, inget system motstår sömnlösheten. Sömnlöshetens analyser får visheterna att falla samman. Trött på en sådan förströelse sade jag tyst till mig själv: - Ingen tvekan mer: sova eller dö… återerövra sömnen eller försvinna in i den kommande dikten.

Valde Rilke: ”Är det inte tid, att vi i det vi älskar befriar oss från den älskade och skälvande uthärdar: såsom pilen uthärdar bågsträngen för att samlad i språnget bli mer än sig själv.

Ty förblivande finns ingen stans.”

Och allt föder sig själv på samma plats och genomgår så många förvandlingar att bara språkets karta möjliggör var du befinner dig. Ja, språket talar oss men när jag finner det finns det inte. Herakleitos: ”Jag sökte mig själv.”

Själv prövar jag försiktigt med att viska fram: Agape (αγάπη) … och förlänger så redan viskandets ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop på utanförskap och berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.

Målningens framkomna

Trots allt målar hon ännu mitt väsen

min aldrig avslappnande sömn

med otaliga skisser av de liv som aldrig hänt

men som frammålade konturer

förmörkar de ett aldrig mer sett skymningsljus

tillsammans med skuggorna från det förgångna

som när partiturets andningsmetafor

står blind inför målningens framkomna

men varsamt följer varje rörelse i pensels målardans.

 

Och nu – dagarna framför, åren framför,

De tycks vanmäktiga, vindlösa och det kretsande,

Krasande, nedbrutna tidsljudet överröstar allt annat

/ Gröning

 

Poesins materia

Utvecklingens signum gällande poesin och dess poetik är att den alltid upplevs gå fortare ju närmre vår egen tid den kommer. Det beror kanske på att vi fäster större vikt vid det närliggande och har svårare att urskilja vad som är riktigt betydande. Inom lyriken pratar man om en lång rad ismer decennierna före och efter sekelskiftet, symbolismen, futurismen, dadaismen och surrealismen.

Ändå står de riktigt stora poeterna oftast över alla riktningar och vi närmar oss detta med ord från Michel Foucault:

”Tja, ni inbillar er väl inte att jag skulle göra mig en sådan möda och finna en sådan tillfredställelse i att skriva … om jag inte – något febrilt – förberedde en labyrint där jag kan bege mig på upptäcktsfärd, … så att jag kan tappa bort mig och slutligen dyka upp inför blickar jag aldrig mer behöver möta.”

 

Hos den franske symbolistpoeten Paul Valéry låg inte sökandet i upptäcktsfärden eller labyrinten utan i metamorfosen:

”Såsom frukten smälter i njutning, såsom den förvandlar sin frånvaro

till välbehag i en mun där dess form dör, inandas jag här min kommande rök,

och himlen sjunger för den förtärda själen om förvandlingen hos sorlande stränder.”

 

Medan ständigt nya resemål till sällsamma platser, och ett sökande likaväl i minnet som i drömmarna, återskapades bilderna till den egenartade poesi som signerats Artur Lundkvist:

”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer synerna liksom under lätta, plötsliga korsande vinddrag … […] Hur svårt det är att vakna till liv igen, hur lätt det är att bara färdas i drömmar och på nytt uppleva sådant som man redan upplevt förut efter sådant man aldrig varit med om …”

 

Den djupaste och mest komplexa poetiska egenarten bar, i mina ögon, Stéphane Mallarmé. Poesins materia liknar för Mallarmé dessa drömmar, av vilka inte ens askan återstår när gryningen kommer efter poetens genomvakande natt och genom läsningen, får anden, som återuppnår betydelsen i en mindre klang: inget psykiskt medel som upphöjer symfonin saknas, förtunnat det är hela saken – genom tanken – genom Mallarmé

 

För Mallarmé är den andra värld, där tystnaden ljuder,

inte Guds himmel utan intigheten

 

Poesins materia liknar för Mallarmé dessa drömmar, av vilka inte ens askan återstår när gryningen kommer efter poetens genomvakande natt. Ändå är drömmarna och ångesten lika närvarande i texten, som serveringsborden, urnan, spegeln och det öppna fönstret. Emellan de konkreta men likgiltiga föremålen urskiljer vi på sikt och sikt av väsenslösa ting och gestalter, och det är dessa som triumferar och fyller dikten med liv.

Om begreppen ”diktande” och ”födelse” hos Mallarmé kan man säga att de är oupplösligt sammanlänkanse och samtidigt oförenliga.

 

Mallarmé tänker på den inre rösten som både rik och intig. Lockelsen ligger just i denna substanslösa påtaglighet, som gör texten till en parallell värld utanför varat: ett skuggrum

Jag talar om en dikt som, antingen den lärt av musiken eller inte, insett och förstått att ’tiden har sin egen form’, eller rättare: ett konstverk.

Horace Engdahl ger tanken:

”Vad sker alltså med poesin då den blir ’ren’? Något avlägsnas, nämligen konturerna av en författare i texten, som ger sin betoning och sitt eftertryck år orden. Något tillkommer, eller blir först nu förnimbart.”

 

Stéphane Mallarmé:

”Det rena verket förutsätter poetens försvinnande

som talande, i det han överlåter initiativet åt orden,

satta i rörelse av deras olikhets stöt;

de lyser upp varandra

med ömsesidiga reflexer

likt ett virtuellt eldstråk över ädelstenar,

vilket ersätter den förnimbara andningen

i den gamla lyriska ingivelsen eller den

entusiastiska personliga inriktningen av frasen.”

 

Att ge sig själv en röst

Efter många intensiva timmar där bilder mejslats fram och skurits bort; att likna vid det oförklarligt självklara som vi kallar andning vill jag så fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen och andras poesi, i en vågrörelse av länkade textstycken och efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig.

Men kommer de någonsin att leva? Och förflytta oss in i den tavla som vår tanke målat? Tavlan som liknar sig själv.

 

Tänker, tänker jag, att det som bekymrade mig mest var den sorg som hade lagt sig över mig. Inget var säkert. Världen svajade. Och i de tankar jag tänker nu blir min sorg en indikation på att världen har förändrats till sitt eget utanförskap, och att detta pågått under en lång tid utanför min intellektuella ambition av de stora rörelserna skeenden.

En indikation med stark förebråelse till de allt oftare accepterade vardagslögnerna där de tidigare sanningsanspråken redan förångats framför mitt trötta ansikte

 

Vet inte var jag gömt mig, har sökt på så många olika ställen, i lägenheten, under trappuppgången, på vinden och nere i källaren, men nej.

Kanske är det inte så konstigt, uppdraget igår var ju att lämna mig själv, att släppa ett ständigt navelskådande ’jag’ och få vila undan ett tag. Gärna som en förvirrad som förvillat sig och hamnat i de långsamma timmarnas dröm.

 

Jag vet inte hur mycket jag skulle ge för att tillbringa några dagar med dig, den enda varelse på vilket mitt liv beror, åtta dagar, tre dagar, några timmar …

 

”för att kontrasterna av stunden ska vara svårare att urskilja”

/ Agnes Lidbeck

 

Skrivandets egen gest av ömhet: att ge sig själv röst.

 

Bakom sitt tilldragande eller i våra ögon frånstötande utseende håller varje människa inne med en egenskap som verkar vara som en tillflyktsort, som gör att hon på en mycket hemlig och kanske ofrånkomlig plats är detsamma som alla andra.

 

Så lade sig sorgen över mig igen, och även om den var mer eller mindre uthärdlig, så var den påtaglig och lämnade mig inte.

Blicken var inte en annans, det var min egen som jag av misstag, i ensamhet och glömska av mig själv, mötte i en spegel.

Att inte vilja någonting, detta är ett uttryck som man oftare hör. Det är kristet. Bör man förstå det som att människan strävar efter att förlora, efter att låta sig upplösas och frigöras från det som på något sätt utgör hennes banala kännetecken, det som ger henne sin ogenomskinlighet, för att tillslut på dödsdagen, kunna erbjuda Gud en ren genomskinlighet, utan minsta skimmer! Jag vet inte, jag bryr mig inte, men vill samtidigt avbilda världen, då detta är måleriets ändamål, och göra den oigenkänlig.

Är detta något någon omedelbart inser själv?

 

Vår blick kan vara vaken eller trött, och det beror lika mycket, eller mer, på det objekt vi betraktar som på oss själva. Det är därför jag exempelvis talar om denna hastighet som skjuter objektet framför oss, eller om en tröghet som tynger ner det.

 

Man får gärna om man vill, söka sig till det förgängliga, men först efter den irreversibla handling vi kommer att dömas för, eller om man så vill, den bestämda handling som dömer sig själv.

 

Att likna med vår tids skrivande ensamhet som genom verket drabbar författaren.

Skrivandet är nu något ändlöst, något oupphörligt. Författaren hör inte längre hemma inom det myndiga område där att uttrycka sig är detsamma som att uttrycka exakta och säkra ting och värden genom att avgränsa dem.

 

Vridna värden

Tänker, tänker jag, om vi kan säga att Goethe var en dilettant i naturvetenskap och Tolstoj i praktisk filosofi?

Menar man då att vad de skrivit utanför sitt fack inte förtjänas att tas på allvar?

Givetvis är Goethes färglära på mer än ett sätt dilettantisk. Den kommer inte på fråga som en vetenskaplig konkurrent till Newtons optik. Goethes lära om de morfologiska analogierna är inte heller exakt vetenskap i samma mening som Darwins eller Mendels teorier.

Här kan man se Tolstojs filosofi ungefär som man har anledning att se på Goethes naturvetenskap. Pedanteriet, den torra lärdomen, ofördragsamheten och yrkeshögfärden kommer alltid att förhålla sig likgiltig, oförstående eller föraktfullt mot Tolstojs idéer.

Tyvärr frodas dessa negativa egenskaper, tänker jag, i minst lika hög grad på de områden – estetik, filosofi, och humaniora i största allmänhet – vilka Tolstoj beträdde som dilettant, som på dem där Goethe rörde sig i ett liknande ärende.

Men förstockningens förekomst upphäver inte faktum att Tolstojs tankar om konst, historia, uppfostran, moral och religion, för dem som försöker tänka allvarligt och uppriktigt om dessa ämnen, är en oöverträffat effektiv sporre till fördjupande ställningstaganden, självkritik och omprövning av vedertagna sanningar och värderingar.

Och ingen tid är undantagen denna regel. Också åsikten om det estetiska livets autonomi och försöken att bestämma konstens väsen i rent estetiska termer är ett uttryck för en sorts religion.

 

Tolstoj:

”I alla tider och i varje mänskligt samhälle har det funnits en gemensam religiös känsla för vad som är gott och ont, och det är denna religiösa uppfattning som bestämmer värdet av de känslor konst framkallar. Därför har det alltid varit fallet att sådan konst, som enligt vårt religiösa medvetande uppväckt goda känslor, erkänts såsom god och blivit föremål för uppmuntran, medan däremot sådan konst, som enligt samma värdemätare uppväckt dåliga känslor, ansetts dålig och kastats på sophögen.”

 

Picassos visionsvärde:

”Svart, vitt och grått är de enda färgerna: ångesten och tidlöshetens färger, hjärnans och askans färger. Det levande blodet lyser inte med sitt mänskliga och hoppfulla röda. Lidandet, den stelnande konvulsionen är allt. Ur det gråvita sjunger själva tystnadens ton. Det våldsamma sammanstörtande försiggår i stillhet och tystnad, bortom nuet med explosionerna och skriken, i den alltbevarande och alltutplånande evigheten, tidlösheten.”

 

Rembrandts konstvärde (Text: Jean Genet):

”Denna ansträngning leder till att göra sig av med allt inom sig som skulle kunna återföra en differentierad, diskontinuerlig, hierarkisk vision av världen: en hand är lika mycket värd som ett ansikte, ett ansikte som ett bordsben, ett bordsben som en käpp, en käpp som en hand, en hand som en ärm …

 

En man har just helt och hållet trätt in i sitt verk det som återstår av honom räcker för själva färden men innan, precis innan han anträder den, måste han hinna måla ”Den förlorade sonens återkomst.

 

Han dör innan han har fått lust att spela pajas.”

 

Tes:

Konsten är ett experiment som försöker få en metafysisk visshet bortom förståndet. Novalis skrev att ”poesin är det absolut verkliga”. Att betrakta de synliga tingens värld som symbol för en osynlig värld, att försöka nå en bländande idévärld och att störta sig ner i sina egna avgrunder är bara olika sätt att nå det vi inte kan veta något om.

Antites:

Den överväldigande kraften i dessa målningar är ännu större än den i den rent dröminspirerade, eftersom de går till direkt angrepp mot verkligheten vars välkända element de återför till ett ursprungligt kaos. Denna hallucinatoriska konst, som är överlägsen poesin genom sina bilders precision, föder ”fullständigt nya och uppenbarligen illasinnade väsen”.

Syntes:

Konstnären och metafysikern förenar sig i sina strävanden att frigöra visionen, att koppla fantasin till naturen, att anse allt möjligt som varande verkligt och att visa att det inte finns någon gräns mellan öververkligt och verkligt: de är två sidor av något absolut som inbegriper dem båda.

 

Prosadikterna

I och med Prosadikterna tar Baudelaire poesin upp till en ny opposition mellan poesi och prosa, och sidoställandet av olika stilimpulser tar en ny vändning.

Om diktverket Les fleurs du mal hade prosaiserat diktens bildspråk, så prosaiserade han rytmen i Prosadikterna.

Vad Baudelaire gör är att utforska två skrivsätts motsatser som korsar varandra: Den formella mellan vers och prosa, och den tematiska mellan det poetiska och det prosaiska. Baudelaire finner att de samverkar på ett komplext sätt, något som blir centralt för konstutieringen av den moderna prosadiktens tidiga ljus.

Baudelaires prosalyrik är inte versifierad, inte utdragen, och de flesta är egentligen inte speciellt poetiska. De iscensätter istället ofta en kollision mellan det poetiska och det prosaiska som ’innehållsliga kategorier.

Inte sällan presenteras denna kolition som ett fall från lyckokänsla ner i missmod. Ett exempel är Baudelaires dikt ”La chambre” där diktarjaget i kraftig berusning känner sig upplyft i oändligheten, men väcks brutalt ur sin berusning och mister drömmens förtrollning, för att nyvaken se sitt sjaskiga lilla rum och inser att hans egna torftiga vardagsliv endast består av ett tryckande ingenting,

 

Poeten och därmed poesin blir här inte längre igenkännbar i anekdotens logik, speciellt då den store sonettmästaren Baudelaire kastade upphöjelsens gloria till förmån för den oansedda och ännu opretentiösa prosadiktningen.

Baudelaires tidiga medvetenhet om samtidens rörelse genomsyrar hans dikt ”Förlust av glorian, och när det gäller Baudelaire, en nyckeldikt till modernismen.

Diktens parodiska anspelning gäller den autentiska diktningens förlorade aura och öppnar för en poetik som inte bara är modernistisk, utan också potentiellt avantgardistisk, genom att den inta bara manar till självreflexion, utan också ställer frågor tillinstitutionella föreställningar som är knutna till våra föreställningar om konst.

 

Det som sker i den moderna litteraturen är att båda dessa förväntningar omformuleras. Det finns fortfarande kritiker som definierar poesin utifrån dess innehåll, medan andra gör det utifrån graden av versifikation eller språklig musikalitet. Nu tänker, tänker jag, att varken som innehåll eller form år poesins egenskaper odiskutabla.

Det betyder att prosadikten i viss mening presenterar sig som en dikt, men att den gör det på ett dynamiskt sätt där själva diktbegreppet attackeras. Det kan göras på flera sätt. Det avgörande med denna definition är emellertid att prosadikt tillskrivs egen status, inte som en bestämd typ av dikt, utan som något annat – självständigt – mellan dikten och andra former av text: prosadikten som ett gränsfenomen.

 

Tänker, tänker jag, hur orden fångar mig och ibland blir alltför genomträngande, speciellt som de vänner jag har är just mina böcker; böcker som bortom sina titlar fått sina egna smeknamn, böcker som kärleksfullt ordnas för att snart ordnas om med varsamma händer.

Och varje morgon läggs nya travar fram, alldeles bredvid mig i soffan, jag bläddrar, slöläser, närläser, ställer frågor, stryker under, spårar influenser och söker tidsperioder. Allt under de tysta samtalen växlar böckerna, tills de fyllt mig med lust inför påbörjandet av dagens skrivande.

Tänk att de mest betydande vännerna, från hela ens livstid, samlades i ett sällskap, ivriga att upplysa, lära, lyssna, skvallra, lyfta sitt innersta och diskutera de stora livsfrågorna med nya frågor som svar. Nonsens eller allvar, kanske båda. Som att pussla Proust med Bernhard.

 

Marcel Proust:

”Ibland kunde det till och med hända att denna för tidiga timme slog två slag mer än den närmast föregående – det måste alltså ha varit ett timslag som undgått mig: något som hade ägt rum hade inte ägt rum för mig; intresset för läsningen hade lika magisk verkan som en djup sömn; det hade bedragit och förvillat min hörsel och utplånat den gyllene klockan från tystnadens azurblå yta”

 

Thomas Bernhard:

”Jag tänkte med ett glas mineralvatten framför mig, läsa om `Den unge Törless förvillelser´ av Musil, men det lyckades inte, jag står inte ut med berättelser längre, läser en sida och är ur stånd att läsa vidare. Jag står inte ut med beskrivningar längre […]. Därför nöjde jag mig med landskapsbetraktande”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göran af Gröning

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts