Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
Han betraktar henne och ser hennes ansikte,
som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig.
Han är böjd över sig själv, det intet som väntar,
han är böjd ner över sig själv och sin kropp som i en spegel,
mot en spegel där han inte kan skönja sin egen bild,
böjd över sitt eget djup och sin kropp, som inte längre är hans.
/ L. Norén


Thomas Bernhard, med sin tidigt obotliga lungsjukdom, som han bar under hela sitt författarskap aldrig släppte döden i sina romaner likaledess med Dramatiken, för honom, den yttersta klarheten och essensen för människans ogripbara existens. och han gjorde ingen hemlighet av sin beundran för Wittgenstein och tillskrev klädnaden för hans tänkande: ”Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna”.

Annons:

Inledning

Diktbetraktelsen av Lars Norén står i denna essä som utgångsbild för en allmän fördjupning av Ludwig Wittgensteins (1889-1951) tankevärld, i synnerhet på hans ”senare filosofiska period” och förhållningssättet mellan poesi, filosofi och musik vilken kom att dra riktlinjer till både Samuel Beckett (1906-1989) och Thomas Bernhards (1931 -1989) litterära universum.

Kort ang. Wittgensteins ”senare period”:

Det var inget övervägande beslut, utan en lång process, som fick Wittgensteins filosofiska arv att bli indelad i två faser; den tidigare med Tractataus Logico-Philosophicus (1921)och den senare med utgångspunkt av anteckningarna i Blue book ur vilken han dikterade för sina elever på Cambridge i 1933-1934.

Denna Cambridge-periods skrivande var alltså fröet till Wittgensteins senare fas och vändningen bort från den tidigare fasens logikdistanserade språkfilosofi.

Som underlag för den sene Wittgensteins tankegångar står alltså Samuel Beckett och Thomas Bernhard med ett formspråk i prosa och dramatik som korsväxlades av en djup misstro mot litteraturens illusionsmakeri lagt mot ut ett vecklande av språkets möjligheter. Avrundat: en språkligt litterär misstroendeförklaring av två säregna författarskap som i dag, paradoxalt nog, gemensamt framstår som två av litteraturhistoriens mest säregna och suggestiva textvärldar.

För Beckett och Bernhard själva var det inte en fråga om någon valfrändskap snarare direkta influenser där den bärande bron byggdes av en stark tilltro för det musikaliska tonspråkets inre tillflyktsort och i min text en sorts tonsättning av Wittgensteins språkskepsis i fortissimo.

Musikens språk

Wittgenstein hade absolut gehör, och liknade sin filosofi i förhållande till musiken som ett livsnödvändigt näringsämne behövligt genom livets alla skeenden.

Det finns åtskilligt att läsa om musikens livsbetydelse och storhet som konstformi Wittgenstens efterlämnade manuskript, anteckningar och brev; speciellt den musik som vägledde hans egen filosofi, komponerad av några ytterst få tonsättare som gemensamt upplyfts med mycket bestämda åsikter om musikens väsen och tillkomst.

Även Bernhard hade absolut gehör och var som person djupt förankrad i musiken med ungdomsdrömmar om en sångarkarriär, något hans tidiga men livslånga lungsjukdom omöjliggjorde (lysande läsning är Bernhards bok Undergångarenmed en fiktiv Glenn Gould som en av tre hopkomna musikstudenter, vilka utvecklar en stark vänskap under sina aldrig avslutande samtal om musikalisk genialitet. Detta med en genomgående underton genomsyrad av den äldre Glenn Goulds tolkningar av Bachs Golbergvariationer).

Och så Becketts tidiga formspråk, ännu i Joyce efterföljd, som med sina ekvilibristiska meningar och dubbelbottnade ordlekar bildade en symfonisk kakofoni av språktoner. Att likna en tonsatt prosa, bort från allt förkroppsligat, som möjliggjorde nya gränsvärden för talets förmåga att kunna uttrycka och omgestalta begränsningarna för existensens form.

Ett första formspråk som vid 1950-talet hade utvecklats till ett krävande skrivsätt med ordknappa formuleringar och konturlösa bilder, tillsammans en språklig tonsättning med sikte på en undflyende nollpunkt och själva signumet för Becketts kommande prosa och dramatik.

Här kan dessa tre särlingar gemensamt sammanfattas med ett nyckelord: musiken; den enda form av logiskt skapande som utan omskrivningar når det inre helt utan omskrivningar.

Ur Wittgensteins postumt utgivna Filosofiska undersökningar(1953):

”att förstå en sats i språket är mer besläktat med att förstå ett tema i ett musikstycke. […] När vi talar om att förstå en språklig sats kan vi mena att vi kan ersätta den med en annan sats som har samma mening; men vi kan också mena, att den inte kan ersättas av en annan sats.”

Vidare:

”hur kan man i det andra fallet förklara ett uttryck, överföra ens egen förståelse? Fråga dig själv: Hur mycket leder man en person till att förstå en dikt eller ett musikstycke?”

Svaret gav han nog själv några år tidigare: ”Filosofi borde egentligen diktas.”

Wittgenstein menar att klyftan mellan ord och verklighet förblir oöverbryggbar precis som musikens uppbyggnad av tonernas struktur, när den spelas, inte kan preciseras men ändå har ett språk i det den symboliserar. Den kan därför tolkas, men slutgiltigt inte förklaras. Den har ”signifikans” och kan placeras in i sammanhang men utan någon speciell egenskap för att förklara dess väsen. Vi kan enbart påvisa i det att de, och jag citerar Spinoza:

”se ipsam patefacit” (avtäcker sig själv).

Thomas Bernhard skriver ang. språkets omöjlighet:

”Att göra sig förstådd är omöjligt, det förekommer inte. […] Ett språk som fåross att säga det vi inte vill säga, kan man tänka sig ett värre dilemma?”

Som om språket kunde ge benämnandet av intet dess existens och genom förnekandet av Gud få något av Gud inom sig. Och är det inte detta Beckett åsyftar i slutraderna av pjäsen I väntan på Godot?

VLADIMIR. Ska vi gå då?

ESTRAGON. Nu går vi.

(De rör sig inte.)

Undflyende rörelse

En annan gemensam nyckel ligger i deras skrifters outtalade längtan till det som var i döden före livet och dess ofixerbara, flytande rörelse, eller motståndet mot allt fixerat med sina fasta egenskaper och stelnade truismer. Och i fonden avmusikens stora betydelse, drar jag mig till minnes, den 32-årige Wittgensteins näst sista paragraf ur Tractataus Logico-Philosophicus:

”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens,

när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem.

(Han måste så säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.)

Han måste övervinna dessa satser, då han ser världen riktigt”

Både Beckett och Bernhard gjorde allt för att övervinna motståndet i sina satser. Bernhard: ”Jag ville ha just detta fruktansvärda motstånd, och därför skriver jag prosa”. Liksom ordflödet i Becketts Den onämnbare (ur romantrilogin: MolloyMalone dörDen onämnbare):

”jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga orden tills de hittar mig, tills de nämner mig, en undrlig plåga, en underlig skuld, jag måste fortsätta, de kanske ha fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”

Utvecklingen av en språklig rörelse är att göra musik av den, eller åtminstone ge den en rytm. Det behöver för den skull inte vara vackert. Fast på sitt sätt vackert, till och med hos Bernhard:

”Låt oss för all del säga tänka, när det inte handlar om att tänka, och förstånd, när det över huvud taget inte kan handla om förstånd, och eftersom det över huvud taget inte kan vara detta tänkande och förstånd, så kommer vi vidare, alltid vidare.”

Utforskandet av språkets rörelse, i sin rörelse, gör att det viktigaste inte kan uttalas i det fasta språket eftersom rörelsen överskrider språkets fixerade gränser (som de enskilda tonerna i ett musikstycke) och, enligt Wittgenstein: ”i viss mening de mest raffinerade av alla konstarter.”

Till skillnad från de flesta filosofer som försökte skapa ett logiskt och perfekt språk hade den sene Wittgenstein en grundläggande respekt för vanligt vardagsspråk. Wittgenstein var inte, som Goethe, ute efter färgernas ”essens” han ansåg till och med att Goethe med sin Färglära, inte hade bidragit med något nytt till naturvetenskapen. Wittgenstein ville inte utforska språkets ”väsen”, och hade heller ingen allomfattande teori om konst. Wittgenstein sökte istället efter ordens och de språkliga uttryckens funktioner i olika språkspel i skilda kulturer, och problematiserade hur musik och poesi kunde väckas till liv genom att skilja sig från det vanliga meddelandets språkspel.

Det är således med oändlig möda som den sene Wittgenstein går igenom rader av exempel för att försöka förstå språkets ”ytgrammatik” som kan skilja sig från dess ”djupgrammatik” i olika språkspel. Det är en känslig verksamhet och jag citerar:

”Här är det svårt att, så att säga, hålla huvudet uppe – att se att vi måste förbli bland det alldagliga tingen och inte råka in på den avväg, där det tycks som om vi måste beskriva de yttersta finesserna, som vi ju i alla fall inte kan beskriva med våra medel. Det känns som att vi hade att med våra händer ställa i ordning ett trasigt spindelväv.”

Wittgenstein menar att det i vårt språk inte finns ett enda allmängiltigt skäl till att vi talar så eller så:

”Ett litet barn babblar ofta bara för att framsäga ljud. Det är också ett av skälen till att vuxna talar.”

Klarhet

Knappt trettio år efter Wittgensteins debut, satt Samuel Beckett i Frankrike och skrev på romanen Wattsom publicerades1953- ”ett sista stammande på det engelska språket”, som han kallade den och man kan tycka sig se Wittgenstein torna upp i bakgrunden, speciellt i passagen om en borttagen stege vilken leder tankarna till slutsten i Tractatus Logico-Philosophicusdär satserna kan liknas vid pinnar i en stege som måste kastas bort efter avslutad klättring.

Beckett själv förnekade dock något direkt inflytande från Wittgenstein med hänvisning till att han över huvud taget inte läst något av filosofen i fråga förrän i slutet av 50-talet.

Ändå kan Wattläsas som subjektets upplösning och alienation i en tid då möjligheterna att skapa samband mellan offentligt och privat språk brutits ner.

Detta då Wittgenstein understrukit ett flertal paralleller mellan den verkliga livsproblematiken kontra de filosofiska problemen. Han såg inte på filosofi som en fritt svävande aktivitet som förmår att själv legitimera sig. Filosofi innebar för Wittgenstein framför allt den enskilda människans arbete med sig själv, hennes sätt att betrakta tingen. Filosofiska problem uppkommer om man inte på ett rimligt sätt angriper förhållandet mellan språk och verklighet, såväl inom olika språkspel som vad gäller skilda former för liv. De filosofiska uppgifter som knyter sig till språket rör sig om mänsklig självinsikt, därför att ”språket är vårt språk”.

Wittgenstein hävdar att filosofer måste lämna friktionsfri is och återgå till "ojämn mark" av vanliga språket i bruk. En stor del av de undersökningar består av exempel på hur de första falska steg kan undvikas, så att filosofiska problem löses, snarare än löst: "klarheten vi siktar på är faktiskt klar . Klarhet Men det betyder helt enkelt att de filosofiska problemen bör helt försvinna."

Thomas Bernhard, med sin tidigt obotliga lungsjukdom, som han bar under hela sitt författarskap aldrig släppte döden i sina romaner likaledess med Dramatiken, för honom, den yttersta klarheten och essensen för människans ogripbara existens. och han gjorde ingen hemlighet av sin beundran för Wittgenstein och tillskrev klädnaden för hans tänkande: ”Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna”.

Bernhard upplevde en sådan stark identifikation med Wittgenstein att han avböjde en tidskrifts förfrågan om att skriva en artikel om landsmannen med motiveringen:

”Frågan är inte: skriver jag om Wittgenstein. Frågan är: är jag Wittgenstein ett ögonblick utan att förgöra honom (W.) eller mig (B.). Denna fråga kan jag inte besvara och alltså kan jag inte skriva om Wittgenstein.”

Bernhards starka identifikation ligger i Wittgensteins klarhet över att de logiska strukturer som utgör språkets själva förutsättning aldrig kan utsägas: de kan bara visas, framträda, genom avbildningars och utsagors form. Men utöver denna tystnad står en djupare, tyngre, än mer existentiell sådan, tigande i alla sina instanser.

Wittgenstein: ”Till ett svar som inte går att uttrycka, finns en fråga som inte heller går att uttrycka.”

Detta trots att de filosofiska uppfattningar som Wittgenstein argumenterade för i de tidiga respektive de senare skrifterna skiljde sig radikalt från varandra. men där de båda fortfarande explicit eller implicit omfattas av många. Wittgensteins ungdomsteser är visserligen i sin specifika utformning unika för honom, men de är också starkt påverkade av den tradition han verkade i. Helheten eller rörelsen mot Wittgensteins senare filosofi blir i vidare utsträckning en reaktion på de teser han lagt fram i sin ungdom och sammanfattar den typ av logiskt tänkande och semantiska frågeställningar hemmahörande den analytiska filosofin i början av 1900-talet. Det är inte minst det sistnämnda förhållandet som gör hans senare filosofi så relevant för så mycket av dagens filosofi.

Appendix

 Tänker, tänker jag att verkligheten övertäcks av orden är ingen trivialitet, där distinktionen mellan bortre och hitre mening från min sida inte försedd med några pretentioner, Det vill säga å mellan ena sidan en transhistorisk mening som vi alltid kommer för sent till och som inte behöver några tecken för att gälla.

1947 flyttade Wittgenstein till Irland, för att arbeta i avskildhet. Fyra år senare, med en långtgående cancer dog han i Cambridge, 62 år gammal.

Postumt utgavs Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations(1953), som följdes av en rad sammanställningar av anteckningar, manuskript och föreläsningsreferat. Bl. a Blue booksom han läste ur för sina studenter under första delen av 1930-talet.

 

 

 

 

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen