Humanioras syfte och värde - Tidningen Kulturen

Bild Hebriana Alainentalo

Agora - filosofiska essäer
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tre betraktelser om humaniora av Marcus Myrbäck




 

 

Alla som håller på med humaniora på ett eller annat sätt är medvetna om de svårigheter humaniora befinner sig i för tillfället, i det att humanistiska studier syns få allt mindre uppmärksamhet i vårt samhälle och tillräknas allt mindre värde i det positivistiskt präglade vetenskapssamhället i stort. Allt färre är de som tror humaniora om någonting annat än som en stunds förnöjelse eller som någonting som blott bör vara förbehållet ens fritid. När det omgivande samhället tror allt mindre om humaniora tvingas man som humanist reflektera över värdet eller nyttan med de egna studierna; det handlar väl lite dramatiserat om att försvara sitt existensberättigande till siste man.
Foto Hebriana Alainentalo

Foto Hebriana Alainentalo

Annons:

Sömnlös natten till idag låg jag och funderade lite över det här med att hålla på med humanistiska studier och varthän de egentligen syftar. De är inte för ett ögonblick menande att vara uttömmande; humanistiska studier kan vara så otroligt mycket och humanister kan vara inbegripna i dem för så många olika syften. Här följer bara ett antal reflektioner som härrör ur min egna erfarenhet av att hålla på med humaniora – en humanists vardagsbetraktelser kan man väl säga.

Alla som håller på med humaniora på ett eller annat sätt är medvetna om de svårigheter humaniora befinner sig i för tillfället, i det att humanistiska studier syns få allt mindre uppmärksamhet i vårt samhälle och tillräknas allt mindre värde i det positivistiskt präglade vetenskapssamhället i stort. Allt färre är de som tror humaniora om någonting annat än som en stunds förnöjelse eller som någonting som blott bör vara förbehållet ens fritid. När det omgivande samhället tror allt mindre om humaniora tvingas man som humanist reflektera över värdet eller nyttan med de egna studierna; det handlar väl lite dramatiserat om att försvara sitt existensberättigande till siste man.

Första betraktelsen

Det är kanske inte särskilt konstigt att de hårda positivistiska vetenskaperna och de humanistiska verksamheterna många gånger känner ett ömsesidigt främlingskap inför varandra: deras intresse kan ibland synas så alldeles olika varandra. Naturvetaren är framförallt intresserad av sitt forskningsobjekt, som finns där någonstans utanför forskaren själv. Detta i slående kontrast mot den humanistiska forskaren som ofta lika mycket intresserar sig för vad som händer med det subjekt som är inbegripet i forskningsföresatsen, som det är av forskningsföresatsens uttryckliga objekt (som kan vara en skrift, en bild eller något annat). Naturvetaren studerar ett objekt utanför sig själv; humanisten intresserar sig för vad som händer i subjektet när detta subjekt möter ett objekt av vilket slag det än må vara, det vill säga att hon intresserar sig för den »bomerangrörelse« där det objekt humanisten studerar slår tillbaka och påverkar och sätter igång en inre rörelse hos forskarsubjektet själv. I snäv bemärkelse kallas ju detta hermeneutik men egentligen handlar ju stora delar av humaniora om att utforska hur subjektet erfar mötet med en kulturell artefakt.

Detta kan naturvetaren inte känna igen sig i, det vill säga denna »bomerangrörelse«, denna subjektiva erfarenhet av mötet med en kulturell artefakt, ligger inte innanför naturvetarens förståelse av vad den egna vetenskapen handlar om. Det händer att en del humanistiska studier anklagas för att vara alltför subjektivt präglade för att kunna betraktas som vetenskap. Visst är det så, i någon mening – den subjektiva erfarenheten är ju ofta hela poängen med humanistiska studier! Humanisten är här intresserad inte nödvändigtvis av verkligheten i sig, utan människans gensvar på denna verklighet. Ungefär: "Hur bearbetar människan i tanke och ord och i konstnärlig gestaltning den märkliga erfarenhet det är att överhuvudtaget vara vid liv och vandra på detta förbluffande jordklot som är vår hemort?".

Andra betraktelsen

En sak som starkt kännetecknar mitt egna intresse för humanistiska studier är mitt intresse för människan som en historisk varelse. Det är en av mina få övertygelser att människan är en alltigenom av tidsligheten präglad varelse. Tiden lagras i människan som historisk och kollektiv varelse och sätter spår i henne och förändrar henne inifrån och ut. Här åsyftar jag inte bara den mycket den korta tid en enskild individ erfar under en livstid, utan kanske än mer människan som tidslig i bemärkelsen varande en varelse som är inbegripet i ett världshistoriskt skeende där hennes existens är framsprungen ur historien, som ett utfall av historien. Men både den redan inträffade och "avklarade" tiden (som aldrig är avklarad utan alltid existerar i presens, vilket är min övertygelse) och den hon själv erfar under sitt liv präglar henne på djupet. Det må vara så att människan är denna ögonblicksvarelse, denna trollslända sett ur evighetens synvinkel, men hennes livshorisont är alltigenom tidsligt präglat: hon blickar både mot historien, det som varit, och mot framtiden, det som ännu inte inträffat.

Jag skulle vilja hävda att de tre psykologiska tillstånden Augustinus hävdar präglar människans tidshorisont, nämligen minne, uppmärksamhet (mot nuet) och förväntan, är en psykologisk treenighet som kännetecknar all mänsklig erfarenhet. Människan lever å ena sidan mellan den omväxlande ångest och nostalgi som hemsöker all minneserfarenhet och å den andra mellan den bävan och tillförsikt som präglar allt blickande mot framtiden. Jag skulle därvid vilja utveckla dessa tre psykologiska tillstånd till att de var och en innefattar någonting större än blott det som utspelat sig under individens egna liv och hennes förväntningar för sitt framtida liv. Den samhälleliga gemenskapen har ett gemensamt minne, en gemensam mot nuet inriktad uppmärksamhet, och en gemensam framtidsförväntan. Och utifrån sitt gemensamma minne och sin gemensamma framtidsförväntan blickar samhället mot och förstår sitt nu, denna smala gräns mellan "dessa bägge oändligheter" (för att låna en lockande formulering från Spengler).

Det är min övertygelse att människan och samhället till sin existens beror av det som inträffat i historien. Jag tror inte att vårt samhälle i färdig gestalt ramlade ned till oss från himmelen. Men denna tanke om det varandes beroende av historien åsyftar inte bara samhälleliga institutioner, handgripliga artefakter eller nationella gränsdragningar – saker som alltså finns där ute i verkligheten. Jag tror också att människan som »själslig« eller medveten varelse till sin existens springer ur historien: hennes sätt att tänka och de begrepp och tankefigurer hon betecknar sin verklighet med är henne givet av en Tradition eller flera som är större än henne och som hon inte rår över. Jag tror att denne Tradition tänker genom henne och styr hennes verklighetsuppfattning även när hon som minst anar det. Även när vi tror oss om att vara som mest fördomsfria och intellektuellt självständiga finns det en eller flera traditioner som ligger bakom vår varseblivning. Detta är inte en värdering, utan en beskrivning: det handlar inte om att "tycka om" eller "gilla" de traditioner som ligger bakom vår verklighetsuppfattning; det handlar om att erkänna och beteckna att de finns och att de påverkar oss vare sig vi vill det eller inte.

Nu till mitt intresse som humanist med avseende på människan som tidslig varelse. Det jag som humanist allra helst vill undersöka och förstå är de tidens »avlagringar« på människans själ som historien satt som prägel på henne. Jag vill förstå vilka medvetandeskikt som utgör hennes själ, varifrån de kommer och vilken roll de spelar för hennes verklighetsförståelse. Hennes medvetandeskikt är många, sammansatta och härrör från olika tider och platser. Här handlar det om att finkänsligt urskilja medvetandets väv för att få syn på dess olika nivåer. Mina intressen handlar här om att förstå de två traditioner som i Europas historia strålar samman till en förunderlig och mäktig tankebyggnad: dels den judisk-kristna och dels den hellenistiska traditionen.

Tredje betraktelsen

Var ligger egentligen humanioras sanningsanspråk? Vilken är den »sanning« en humanist kan nå om människan som inte naturvetaren eller någon annan vetenskapare kan nå? Jag funderar på om vi inte här kan jämföra humanistiskt vetande med den kunskap vi människor kan nå om andra människor i våra mellanmänskliga förhållanden. En vän till mig kan jag känna väldigt väl. Jag kan känna hennes eller hans livshistoria och vara förtrogen med dennes egenskaper och karaktärsdrag. Men jag kan aldrig kalkylera eller beräkna henne; jag kan inte »fastställa« vem hon är eller nagla fast henne med en formel. Det finns alltid någonting hos henne som förblir gåtfullt, någonting hos henne som undslipper mig eller undergår min uppmärksamhet, ett överraskningsmoment där även den vän jag är som mest förtrogen med kan säga eller göra någonting fullständigt nytt och oväntat.

Men jag kan likväl tycka mig »känna« och förstå min vän och jag kan med tillförlitlighet förvänta att hon eller han kommer att vara ungefär likadan nästa gång vi träffas. Här skulle jag vilja hävda humanioras sanningsanspråk och sanningsvärde ligger i att en duktig humanist kan »lära känna« till exempel människan som kulturell varelse, eller en enskild författare, text eller ett konstverk – men hon kan aldrig såsom matematikern räknar måttmässigt fastställa människans eller ett konstverks väsen. Såsom vi blir förtrogna med en vän blir en humanist förtrogen med människan. Humanisten lär känna en författare eller en text utan att gåtan över denna människa eller artefakt fördenskull upplöses. Humanistens sanning är förhållandets, vänskapens och kärlekens sanning. Och hur viktig och vägledande är inte den för våra liv?  

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen