Vad vi ibland ser och ibland inte ser - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi

Min tanke är att allt som existerar för oss är handling medan handlandet i sig och dess bakomliggande strävan saknar mening och förmår inte förverkliga något av verkligt värde. Det som däremot ger mening är de historiska spåren, oavsett var de leder, eller inte leder. Spår som alla genomkorsar varandras riktning men ändå delar samma mål för mänsklighetens kollektiva strävanden, och jag tror, tänker jag, att bara genom att tyda dem kan vi ana oss vårt öde.




 

 

Därför ska du älska din ensamhet och bära den smärta den orsakar med en vackert klingande klagan. För de som står dig nära är långt borta. Och om det som är nära är långt borta, då är din vidd väldigt stor och redan bland stjärnorna.
Gustave Courbet Porträtt av Baudelaire

Gustave Courbet Porträtt av Baudelaire

Annons:

” … och ingenstans finns ingenstans att gå, allt är borta efter flykten.”

Det belysande med att förutsättningslöst spåra vår historias genomkorsade vägar är att den kan lära oss att värdesätta alla riktningar, speciellt med tanke på en mänsklig utveckling som gått mot en allt större likriktighet och historien reducerats till en uppsamlingsplats för bortsorterade tankegångar. Att likna vid de fotsteg som en människa lämnat efter sig i sanden, avtryck som visserligen visar i vilken riktning hon gick, men som inte kan berätta vad hon såg, för att spåra det måste vi öppna våra egna ögon och se att det finns ett oändligt antal sidor av våra strävanden och personligheter.

Spårar så vidare bakåt, följer tidens förändliga rörelse av absolut reduktion, den som endast kan avlösas av sin motsats, samtidigt som jag tar plats bredvid Sokrates som, för första gången, citerar Protagoras odödliga sats:

”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det inte är.”

Ingen som närmar sig gestalten Sokrates kan undvika att bli berörd eller tillika berövad. Ett exempel är att eftervärlden låtit den nedvärderade diagnosen ”kataleptiskt anfall”, som Sokrates felaktigt fick påstämplad ännu fått leva kvar som ett historiskt faktum.

Dessa ”anfall” var egentligen Sokrates dagliga meditation som han rekommenderade alla sina lärjungar att följa medan majoriteten av tillskyndade åhörare enbart ville stilla sin nyfikna retning eller bekräfta bekräftelsen av Sokrates, genom att tolka Sokrates dagliga meditation som ett sjukdomsutbrott fixerat i en kroppsförstenad själsfrånvaro och själva symtomen för hans irrlära.

Här inskrivet som ett odödlig och ett historiskt spår att följa för eftervärlden och så Pascal: ”Förebrå oss inte brist på klarhet, då det är den bristen som vi bekänner oss till.”

Bristen på klarhet

Albert Camus förhållning till sin tids lyriker var att de, vid sidan om existentialismen, börjat skapa ett bildspråk utifrån sina egna deterministiska erfarenheter för att på så vis utveckla formen till sig själv. Camus menade att de skrivande som misslyckades med att finna en egen stil oftast utvecklade ett låsningsbehov av att ständigt vara densamma, oförmögna att anpassa sin identitet efter de upplevda erfarenheterna, den omedvetna paradox, som istället förtränger dem.

Det är kluvenheten, inom denna litterära horisont, som den språkliga gestaltningen först skapar en livsavgörande miljö där skrivarprocesserna bedrivs och omformas.

Det bortvända

 

Till det bortvända

talar ingen gryning

ingen gud,

ingen evighet.

Bara tillvända kan vi

famna varandra

och låta oss leva

låta oss dö

utan att gryningen

guden, evigheten,

eller du behöver kräva

någonting tillbaka

just bara för att höras

lämna det som går

i snabbare takt

ty bara den hörande tar in

det uppseendeväckande

gör det med tårar

för att någon ska se

och tala orden om

varats eviga återvändande.

Med den hedervärda benämningen ”i begynnelsen var Horatius” så var det hans poetik iUt pictura poesis(Dikt är som målade tavlor) som kom att stå i centrum med tyngdpunkten lagd på episteln ”Ars poetica”.

Ändå blir Horatius poetik, i texternas hela kontext, grumlig genom utelämnandet av de teoretiska motiv som kan styrka sambanden mellan bildkonsten och ordkonsten. Jag försöker själv med ett exempel trots att versen, här nedan, bara är ett litet fragment ur episteln:

 

”Dikt är som målade tavlor. En del skall man granska på

närhåll

för att bli gripen helt, medan andra verka på avstånd.

En kräver dämpad belysning, en annan i klaraste dager

träder för domaren fram och fruktar icke hans skarpblick.

Somliga göra effekt blott första gången man ser dem,

andra måste du vänja dig vid, De blir bättre och bättre.”

/ tolkning av Ivar Harrie

 

Ett jag

Djupt nere i sömnen glödde hjärnas darrande trådar utan att lyckas sprida sitt ljus genom mörkret, armarna var låsta efter kroppen, ögonen hårt slutna, tankarna kvar i den dröm som irriterat börjat vakna trots att varken ljus eller ljud ännu trängde in från omvärlden.

Först långt efteråt uppfattade någon ett skrik som ett avklingat eko och kände en skräckslagen förnimmelse av det fruktansvärda ordet – JAG.

 

Nivåernas formspråk

Stress och en på ytan flytande kunskap utan djupare botten, bara ett klick bort, betraktas alltmer som en dygd, men står i kontrast till meditation, inlärning av etiken, den långsamma vägen till intellektuell kunskapsbredd och fördjupning. För egen del gäller något annat, absorberas jag av den yttre världen är allt skapande omöjliggjort, eftersom det i så fall är omvärlden som handlar om mig.

Tänker, tänker jag, att tänka på möjligheten till en fri vilja vilken endast är infriad om vi är ovetande om ett visst kausalsammanhang. Alltså, vi kan inte göra något utan att först ha en orsak för vårt handlande, så om vi tror oss ha gjort en fri handling är det därför att vi är okunniga om orsaken till densamma.

För Dostojevskij innebär frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människan och Gud. Hela världsskeendet förlöper endast som en funktion av friheten. Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse och dess nedsjunkande till en dålig nödvändighet. Å ene sidan leder förnekandet av friheten till det onda och det exklusiva hävdandet av friheten till det goda likaledes till ett förnekande av friheten och dess nedsjunkande till en god nödvändighet, som likväl är en nödvändighet.

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en sorts formspråksetik. Och till alla de dimensioner som redan tidigare har identifierat och karakteriserat det litterära verket så fortsätter nu dess pågående utarmning genom att formerna i sig utgör en sorts parasiterande utväxt på den intellektuella funktionen.

Det har gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria.

 

Vad avgör om en text bottnar?

Har varit ensam hela dagen och enbart läst, ur flera böcker, men bara korta stycken, helt utan intresse. Snart natt. Luften blir allt tunnare, så mina textrader.

När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger:

”Det tänkande som försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett förebud om döden”.

Tänker, tänker jag, att det var först efter ett långt och tålmodigt sökande som jag själv förstod att ”upptäcka” diktens dubbla kärna, nyckeln som öppnar för en djupare innebörd samtidigt som den är instängd i bildspråkets metaforik.

Jag har även en vag känsla om att det varden italienska poeten Ungarettti (som flyttade till Paris vid 24 års ålder), som först såg och kunde precisera, denna dubbla kärna som blev Mallarmés poetiska vision (det öppna kontra det slutna) vilken han till slut trängde igenom med ett nytt diktspråk för att synliggöra tillvarons gömda kausalsammanhang. Paul Valéry kom att kalla dessa dikter för; ”kristallgåtor”. För eftervärlden en ny ism – symbolism.

Mallamé i en, för honom, typisk visionär dikt:

”Det strålande eviga geniet har ingen skugga.

Jag, mån om er önskan, jag vill se,

honom som försvann […]

som den genomskinliga blicken, regn och diamant,

fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,

avskiljer bland timmen och dagens strimma!” / ur Toast funèbre

 

Exempel på en distinktion mellan konst och poesi:

Den sentimentale diktaren främmande inför naturen, om man vill bestämma hållningen negativ, men närmare oändligheten från en positiv utgångspunkt. Medan den sentimentala konsten strävar efter att gestalta det outsägliga och kan kallas det oändligas konst. Den naiva diktaren är realist och empirist, den sentimentale idealist och rationalist.

Paul Valéry skriver:

”Jag tror på den andliga världen

och resten är ingenting för mig.

Men jag tror inte den andliga världen äger

någon existens annat än genom oss, i oss,

att den beror på oss, av det stöd vår kropp ger den.

 

Ty (som Baudelaire säger) det finns känslointryck

som i sin obestämdhet inte utesluter intensiv lidelse,

och det finns ingen nålspets som är mer vässad än oändlighetens”.

 

Baudelaire fortsätter:

”gestens emfatiska sanning i livets avgörande ögonblick

[…] Och här var revolutionen i alla högsta grad

ett sådant avgörande ögonblick.

 

Skall jag säga: jag gick i skymningen i trånga gator,

Såg ensamma män i skjortärmar

luta sig ut genom köksfönstret,

Såg röken ringla blå från deras pipor.”

Här fungerar de två dikterna ovan som en negation, till bildspråk kontra formspråkets stil, och är den första gränsen för det omöjliga, stilen den nödvändighet som kopplar samman författarens lynne med – uttryckssätt.

Men stilen är aldrig annat än en metafor, det vill säga en ekvation mellan den skrivandes litterära intention och substantiella struktur, liksom diktformen när den lyckas ta gestalt inför ens ögon alltid frammanar förargelse: som lysande verkar den omodern, anarkistisk blir den asocial; speciell i förhållande till tid eller människor – under alla förhållanden är den liktydig med isolering.

 

Sanningsdjupet älskar masken

Känner så väl igen min egen osäkerhet till detta, vet aldrig vem jag är. Ändå känns det som jag skulle trivas bäst just där jag inte befinner mig – och skälet till detta – själen den balanserade svarar inte, hjärtat det passionerade svarar inte.

Så min vän, jag måste fråga: ”vilken mänsklig betydelse har den yttre och inre verkligheten om den inte hjälper oss att leva, inte formulerar vilka vi är, och vilka vi kan vara.

Men allt som har sanningsdjup älskar masken; de allra djupaste tingen hyser till och med hat till bild och liknelse. Och den människa med djup i sin blygsel möter också sina öden och subtila avgöranden på vägar som sällan andra beträder, och om vars existens hennes närmaste och förtrogna inget får veta.

Därför ska du älska din ensamhet och bära den smärta den orsakar med en vackert klingande klagan. För de som står dig nära är långt borta. Och om det som är nära är långt borta, då är din vidd väldigt stor och redan bland stjärnorna.

Viktigast ändå är de viktigast att hålla kärleken högst trots att kärleken är svår då den med tiden även innefattar sorg Att älska en annan människa är kanske den svåraste uppgiften vi fått, det sista provet, den yttersta prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är en förberedelse för.

Motsatsen är den gemensamma hjälplöshet som tillkom löftet om det fria, enkla, ensamma, tänk-på- dig- själv-livet där alla motstridigheter som finns inom oss att bara gömts undan i ett omfattande brus; precis som sjukdomar när de behandlas ytligt bara drar sig inåt, för att sedan återkomma och bryta ut allt häftigare. De samlas inuti oss och är liv, olevt, förlorat liv som det själsliga dör av.

Vill som avslut följa en känsla som ger det sista avsnittet en mer komplex dimension, och gör detta med ett utdrag ur Birgitta Trotzigs De utsatta.

”Så var det sedan alltid som spåret av en blick var i henne. Det växte med henne. Det djupnade med henne. Det levde med henne. Det var inte att fatta. Det var mörkt. Det var levande och rent. Det var också som en port i henne in mot ett djup. Åren och tiden som gick, barnkroppen som växte och blev en vuxen och puckelryggig kvinnas kropp, allt det fanns inte till annat än för att isa hur omättligt djupet var – allt vidare vidgade sig djupet i henne. Ett blåsande havs ändlöshet var därinne. Och i havet ändlösa mörker en brinnande stillhet. Och i stillhet den outsägliges boning.”

 

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen