Humanismens kris - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi

Det torde vara ett välkänt socialpsykologiskt faktum, att individers självuppfattning i hög grad formas av omgivningens bemötande av dem. En internalisering av de normer, som omgivningen uppvisar, sker, liksom av omgivningens skattningar av den enskilde och hans grad av uppfyllelse av dessa normer.




 

 

Melin påstår, att vi har en huvudsakligen emotiv (skönlitteraturen) och en huvudsakligen intellektuell form av läsning (sakprosan). Det minsta man kan säga är att Melin här begagnar synnerligen grova kategorier. Det synes mig osannolikt, att det är möjligt att överhuvudtaget få syn på någonting med så grova fångstnät. Visserligen har Melin en ”härtill är jag nödd och tvungen”-formulering, när han säger, att ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men allt han i övrigt säger annullerar detta påstående. Och det är det allvarliga: genom dessa grova kategorier synes Melin frånkänna skönlitteraturen kunskapsvärde. Den enda funktion han tycks vilja tillerkänna den är underhållningsvärde. Han säger också, att skönlitteraturen delvis ersatts av andra medier, t.ex. bildmedier som är effektivare och bättre i sin underhållningsfunktion. Så betydelsefullt är alltså språket för språkforskaren Melin! In med Illustrerade klassiker och Hollywoodfilmer!

Annons:

melinDen enskildes självförtroende blir då en komplex avspegling av de intryck som omvärlden format. Som alla förstår är detta en enkel och ingalunda uttömmande modell för hur individuella medvetanden formas. Allt detta torde vara tämligen okontroversiellt, men hur förhåller det sig med grupper av individer? Kan gruppens medvetande också sägas vara en reflex av omvärldens bemötande, och kan den enskildes självförtroende också påverkas av att han tillhör en viss grupp? Mycket tyder på att detta är fallet. Detta är iakttagbart, när det gäller t.ex. sociala grupper: det är ofrånkomligt att en gång undertryckta och marginaliserade grupper som arbetarklassen har vunnit ett avsevärt förbättrat självförtroende i takt med dess allt viktigare politiska roll, och detsamma gäller kvinnorna i den civiliserade världen, dvs. den del av världen, där dessas kamp för likställighet rönt viss framgång. Det är på detta sätt emancipation av grupper försiggår.

Men kan processen gå i motsatt riktning? En betydelsefull grupp av intellektuella var en gång renässansens humanister, en grupp, vars sätt att vara närmast kommit att bli definierande för begreppet humanism. Dessa humanister omgavs av nästan vördnadsfull beundran för sin stora lärdom och sin stora insats i den mänskliga kulturutvecklingens tjänst.

Detsamma gäller den tyska nyhumanismens portalgestalter, en Goethe, en Wilhelm von Humboldt. Det är i stort sett denna kulturrörelse, som en gång skapade den definition av bildning som sedan dess kommit att bli bestående. Begreppet finns huvudsakligen på tyska, Bildung, och dess avkomling i svenskan. Att begreppet bildning är nära relaterat till ordet bildär tydligt i tyskan och svenskan liksom i dess motsvarighet i ryskan obrazovanie som avleds från obraz med betydelsen bild eller ikon. Innebörden av bildning tycks vara relaterad till frågan vilken bild av människan som gäller som den önskvärda, dvs vilket människoideal som omfattas, vilket förklarar varför moderna diskussioner om bildning och dess sentida avledning utbildning tenderar att bli ovanligt hätska. Här befinner vi oss i centrum i värdenas rike. I modernitetens rike råder kronisk splittring i detta avseende.

Det ter sig nästan patetiskt att jämföra vår tids humanister med dessa stolta pionjärer för en kungslinje i västerländsk kulturutveckling. Det är en trivialitet att humanismen och humaniora i ett hypermaterialistiskt samhälle som det svenska undergått en drastisk marginalisering. Frågan är då: vad blir kvar av humaniora och humanism och vad blir kvar av humanisternas självförtroende? Kommer det att bli möjligt att hävda värdet av studiet av människans mentala aktivitet och dess innebörder i en tid då det enda värde som kan påräkna allmänt stöd är det ekonomiska? Vad händer med humanistens självmedvetande, då hens verksamhet skrumpnar till en betydelselös specialitet, berövad omvärldens anseende?

Ett svar som ligger nära till hands är vad den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, dvs. ett avståndstagande från det egna. Med andra ord: humanisterna pressas att be om ursäkt för sin egen existens för att på detta sätt förvärva ett halvt erkännande för insikt från de tongivande ekonomistiska kretsarna. Det är uppenbart att detta predisponerar för en neurotisk existensform. Det innebär också, att humanisterna retirerar och hamnar i ett betydelselöshetens reservat, där de förväntas hålla sig och skriva högtidstal och ge bidrag till jubileumsskrifter. Därmed har de avväpnats och gjorts irrelevanta i en värld, där kommersiella krafter ges obegränsat spelrum.

För vad är egentligen humaniora, dvs. vad är gemensamt för språkvetenskaper, historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap, estetik, praktisk och teoretisk filosofi, idé- och lärdomshistoria m.m., som synes en vidsträckt och disparat samling discipliner? Det ligger nära till hands att bestämma ett grundläggande drag i dessa discipliner som studiet av innebörder i mänskliga aktiviteter. Människan är det symboliserande djuret.

Och här framträder det stora hotet: vår tillvaro håller på att tömmas på sin symboldimension: den innebördsbefriade världen står för dörren. Inte minst kan man skönja denna utveckling, när man betraktar hur människor i dag förhåller sig till skönlitteraturen. En gång sågs skönlitteraturen som en oundgänglig och viktig del av vår bildningsgång. Jag minns, att i min ungdom fanns många som inte läste böcker, men det ansågs sannerligen inte som något att skryta med. Tvärtom var det något som den enskilde helst ville dölja. I dag är detta ingalunda fallet. Läsning av skönlitteratur ses i stället som i bästa fall en stunds oförarglig underhållning, något man kan företa sig i brist på bättre men del av bildningsgång: nej! Man har börjat anse, att skönlitterär läsning tillhör adiafora. Detta visar, att skönlitteraturen befinner sig ytterst på grenen, när samtiden tar ställning till humaniora.

Mycket tyder på att samtidens skattning av mänskliga aktiviteter har sina rötter i något slags dold antropologi, dvs. uppfattning om vad en människa är, vad som är sant mänskligt etc. Om man betraktar humanioras närmaste granne i vetenskapssamhället, samhällsvetenskaperna, så kan man finna, att olika samhällsvetenskaper dominerat under olika epoker. Sålunda hade under 60- och 70-talen sociologin en stark ställning, vilket sammanfaller med en kollektivistisk epok, då människan som grupp- och samhällsvarelse stod i centrum för intresset. Senare kom i stället ekonomiska discipliner, särskilt företagsekonomin att inta den viktigaste platsen. Nu stod plötsligt individen i centrum men ingalunda hela individen utan individen som ekonomisk aktör, dvs. producent och konsument som förutsätts maximera sin individuella nytta. I båda fallen gäller dock en reduktionistisk antropologi, som lyfter fram bara en aspekt av människan och som i synnerhet i det senare fallet skapar endimensionella människor.

Författaren Lars Gustafsson skrev en gång att trots vetenskapens enorma framsteg vad gäller att kartlägga olika aspekter av människan, biologiska, medicinska, historiska, sociologiska m.fl. har hittills ingen lyckats med uppgiften att definiera vad en människa är. Denna antropologi är av avgörande betydelse vad gäller att förklara motståndet mot humaniora på det sättet, att när man trots detta försöker definiera människan resulterar det i endimensionalitet, och endimensionella människor känner inget behov av humaniora och allra minst av skönlitteratur.

Personligen stöter jag mycket sällan på uppfattningen, att skönlitteratur är oväsentlig hos tekniker, naturvetare, medicinare eller jurister i motsats till de populära föreställningar om fackidioti, som florerar. Däremot har jag inte så sällan påträffat sådana uppfattningar hos humanister, inte minst i mediala sammanhang. Det menar jag nog exemplifierar den framförda hypotesen om humanisternas avtagande självförtroende och därmed deras oikofobi. Senast man kunde se exempel på detta fenomen är i en serie artiklar, som publicerats i Dagens Nyheter sommaren och hösten 2016 av läsforskaren och docenten i svenska Lars Melin. Melin ansluter sig till det som kunde beskrivas som litteraturhatarens bravurnummer: dela skolans svenskämne i två: ett språkligt och ett litterärt.

Alla med någon erfarenhet och fantasi vet vad det skulle resultera i: litteraturämnet görs först frivilligt och avskaffas sedan helt som en följd av besparingsbehov och schematrängsel. Sådana propåer är desto mera oroande, som de kommer från en akademiker med makt över svenskämnets utformning. Kanske är Melins utläggningar något så banalt som ett vanligt revirskvättande. Den akademiska utbildningen av blivande svensklärare skedde förr via två universitetsämnen: litteraturvetenskap (litteraturhistoria med poetik) och nordiska språk. Med det sena 1900-talets teknokratiska universitetsreformer har denna ordning ersatts av olika varianter av blockämnen, i vilka litteraturstudierna fått en alltmer undanskymd roll. En ytterligare marginalisering eller ett avskaffande av skolans litteraturstudium skulle i vanlig ordning mest drabba de elever som kommer från hem utan böcker, för vilka det är avgörande att någorlunda tidigt få stimulans av litterära klassiker och modernister. Men se, det vill inte Melin!

Han har nämligen upptäckt, att den svenska skönlitterära traditionen är djupt skadlig för förvärvandet av realistisk ”textkompetens”. ”Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer”. I motsats till det Schöngeisterei det innebär att läsa Strindberg sätter Melin ”Körkortsboken” eller ”Charmen med tarmen”, alltså enkla instruktions- och självhjälpsböcker och framför allt den strida ström av dokumentationsskrifter, som företagen avsätter, något som vida överstiger den volym som en långtradare skulle kunna transportera.

Detta är vad Melin benämner ”sakprosa” och som enligt Melin är vida viktigare än skönlitteraturen. Fan tro’t! För vad är ”sakprosa”? En slasktrattskategori, som synes innefatta allt som skrivits och som gemensamt bara har det att det inte skrivits i litterärt eller konstnärligt syfte, sålunda en tvättmaskinsinstruktion, en offert från ett företag, en avhandling i fysikalisk kemi eller en broschyr till förmån för nynazismen. Allt detta skulle enligt Melin kräva en textkompetens, som är viktigare och mera komplicerad och svåruppnådd än tolkandet av litterära symboler. För vad är Bröderna Karamazov i jämförelse med Charmen med tarmen?

Melin påstår, att vi har en huvudsakligen emotiv (skönlitteraturen) och en huvudsakligen intellektuell form av läsning (sakprosan). Det minsta man kan säga är att Melin här begagnar synnerligen grova kategorier. Det synes mig osannolikt, att det är möjligt att överhuvudtaget få syn på någonting med så grova fångstnät. Visserligen har Melin en ”härtill är jag nödd och tvungen”-formulering, när han säger, att ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men allt han i övrigt säger annullerar detta påstående. Och det är det allvarliga: genom dessa grova kategorier synes Melin frånkänna skönlitteraturen kunskapsvärde. Den enda funktion han tycks vilja tillerkänna den är underhållningsvärde. Han säger också, att skönlitteraturen delvis ersatts av andra medier, t.ex. bildmedier som är effektivare och bättre i sin underhållningsfunktion. Så betydelsefullt är alltså språket för språkforskaren Melin! In med Illustrerade klassiker och Hollywoodfilmer!

Men låt oss för resonemangets skull ett ögonblick anta, att Melin har rätt: att det bara finns en emotiv förståelseform av skönlitteratur. Skulle man då kunna motivera, att man avstår från den form av kunskap om möjliga mänskliga tillstånd, som Idioten, Inferno eller Mannen utan egenskaper kan ge oss? Melins svar torde vara givet: bara det som ger framgång i livet är värt att söka. Och det där som kallas för ”framgång i livet”, vad är det? Anställningsbarhet? Hög årsinkomst? Hög social status? Många sexpartners? Många barn som får tillträde till elitutbildningar? Ett lyckligt äktenskap? Klart är, att detta är ett exempel på en humanistisk akademikers förvillelser i Trumps och Brexits tidevarv.

Att någon intellektuell läsart inte är i bruk, då man tillägnar sig Dostojevskijs livsåskådningsdiskussion i Bröderna Karamazov, Strindbergs uppgörelse med den offentliga lögnen i Röda rummet eller den cerebrale, djupt intellektuelle Robert Musils genomlysning av förra sekelskiftets värld, medan den är förhanden då någon studerar Körkortsboken, faller på sin egen orimlighet.

Att Melins bisarra texttaxonomi är ohållbar, innebär också att det inte är möjligt att bejaka dess konträra motsats, för det skulle bli lika fel. Melin säger också något som är alldeles riktigt: förmågan att läsa mera komplicerad sakprosa var vida bättre, innan ”förmedlingspedagogiken” förpassats till sophögen, när läraren lade ut texten om ett ämnesområde och därefter gav eleverna i uppgift att läsa i läroböcker, i biologi, historia, fysik etc. och sedan redovisa det i någon form. För vad är läroböckerna tillsammans med kompletterande texter som läraren rekommenderat annat än sakprosa? På detta sätt kunde skolans samtliga ämnen bidra till högre textkompetens, och vad skulle hindra dettas genomförande annat än knäfall för pedagogiska modedoktriner?

Det finns dock en symbolisk innebörd i motståndet mot skönlitteratur, för vi minns väl alla Svenskt Näringslivs herostratiskt ryktbara rekommendation att inhibera studiebidrag för humanistiska studier (”Konsten att strula till sitt liv”) i det att enbart studier som resulterar i anställningsbarhet skulle rendera någon studiebidrag. Det förefaller som om det ligger något slags symbolvärde i att endast erkänna det s.k. praktiska livets krav, d.v.s. sådant som ger förment framgång i livet. Detta förutsätter en sorts värdeteori som är lika orimlig som omedveten. Alla som sysslat med denna typ av frågor vet att man måste skilja mellan vad som är gott i sig självt (egenvärden) och vad som är gott som medel till att uppnå det som är gott i sig självt (instrumentella värden). Det intressanta är då: vilka är egenvärdena? Eftersom det är svårt att ta ställning till denna fråga i samhällsskala, blir följden ofta , att man utser nyttantill det enda egenvärdet. Det är fallet t.ex. i den liberala nationalekonomin såtillvida att den enskildes val sägs avse att maximera hans marginella nytta. Men kan verkligen nytta vara ett egenvärde? Man måste fråga sig: vad betyder nytta?

Den rimligaste innebörden torde då vara just: värdefull som medel! Resonemanget löper alltså i cirkel. Man skulle kunna kalla denna slags värdeteori ”instrumentalism”, eftersom det endast instrumentella värdet nytta erkänns som enda egenvärde. Överfört på kultur- och utbildningsområdet blir detta förödande: inte bara humaniora utan också centrala naturvetenskapliga vetenskapsområden som astronomi och teoretisk fysik riskerar med denna snäva syn att betraktas som mindre viktiga, då de inte uppfyller villkoret att garantera framgång i livet. Kan det då finnas en värld som motsvarar instrumentalismens värld, dvs. en värld som har instrumentella värden men inga egenvärden? Nej, en sådan värld skulle aldrig kunna existera, det är det som är poängen!

 

Claes-Magnus Hugoh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur.
1472 – Den dansk-norske kungen Kristian I pantsätter Orkney- och Shetlandsöarna utanför Skottlands kust till den skotske kungen Jakob III. Ögrupperna har tillhört Norge sedan 800-talet, men då Kristian har ont om pengar överlämnar han öarna som säkerhet för sin dotter Margaretas hemgift, sedan hon 1469 har gift sig med Jakob. Öarna ska förbli i skotsk ägo tills hemgiften är betald, men eftersom pengarna aldrig kommer att erläggas kommer öarna i och med detta att förbli skotska och därmed upphör de sista resterna av de vikingatida norska besittningarna på brittiska öarna.
1513 – Vid den dansk-norske kungen Hans död efterträds han som kung i båda länderna av sin son Kristian II. Sedan Hans blev avsatt som svensk kung 1501 har han försökt återta den svenska tronen och Kristian övertar anspråken på den. Först 1520 lyckas han dock göra sig till kung även av Sverige.
1636 – Den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna utfärdar förordningarna Om Post-Bådhen, Beställning för Postmästaren Anders Wechell samt Beställning för Oluff Jönsson att resa omkring landet och förordna Posterne, vilka blir grunden till det svenska Postverket. Redan 1620 har en postlinje inrättats på sträckan Stockholm–Markaryd–Hamburg, men nu åläggs en del bönder (mot skattefrihet) att låta sina drängar befordra post mellan de större städerna i det svenska riket. Redan 1685 är den svenska postorganisationen utbyggd med postmästare och -ryttare, så att det finns postlinjer över hela Sverige, upp till Torneå i norr, Nyen (nuvarande S:t Petersburg) i öst, Stettin i Svenska Pommern i syd och Hamburg i väst.[2]
1928 – En telefonlinje mellan Sverige och USA öppnas officiellt. Det första samtalet mellan Stockholm och New York har dock utväxlats redan den 29 november året innan.
1935 – Dansk-norskan Caroline Mikkelsen blir den första kvinnan som landstiger i Antarktis. Detta sker över 100 år efter den första landstigningen på kontinenten (1821).
1990 – Knappt tre och en halv månad efter att Berlinmuren har öppnats (9 november året innan) är hela mursträckan mellan Berlins gamla riksdagshus och gränsövergången Checkpoint Charlie nerriven.
2002 – Under en kvartsfinal i ishockey under årets vinter-OS i amerikanska Salt Lake City mellan Sverige och Vitryssland skjuter vitryske spelaren Vladimir Kopatin ett skott från halva planen. Pucken studsar på svenske Tommy Salos axel och glider sedan in i mål. I och med detta blir ställningen 4–3 till Vitryssland och under matchens få återstående minuter ändras inte läget, varför Sverige förlorar gruppspelet och därmed är ute ur ishockeytävlingen.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur. 1923 – Den brittiske egyptologen Howard Carter öppnar den förseglade ingången till faraonen Tutankhamuns gravkammare, under stor bevakning från världspressen, lite mer än tre månader efter att själva graven har upptäckts (4 november året före).
1959 – Sedan den kubanske presidenten Fulgencio Batista har blivit avsatt och tvingad i landsflykt från Kuba av kommunistiska kubanska revolutionärer den 1 januari samma år kan revolutionsledaren Fidel Castro nu ta över som landets premiärminister. Han innehar denna post till 2 december 1976, då han istället blir landets president och förblir så till 2008, då han avgår av sjukdomsskäl och lämnar över makten till sin bror Raúl.
1962 – Det svenska 1600-talsörlogsfartyget Vasa, som bärgades den 24 april året innan efter nära 333 år på botten av Stockholms ström, visas för publik för första gången på Wasavarvet. Här kan besökare bese fartyget fram till slutet av 1980-talet, då man istället flyttar det till det nuvarande museet, som öppnas 1990.
1987 – En ny svensk 100-kronorssedel införs med bild på 1700-talsforskaren Carl von Linné. Den ersätter den tidigare 100-kronorssedeln med bild på 1600-talskungen Gustav II Adolf och blir den första svenska sedel, som inte har en kunglighet som motiv. Den följs under 1990-talet av en 20-kronorssedel med Selma Lagerlöf och en 50-kronorssedel med Jenny Lind och idag (2017) är 500- och 1000-kronorssedlarna de enda, som fortfarande har regenter som bild (Karl XI respektive Gustav Vasa). Från och med 2015 ska helt nya sedlar införas, som helt saknar kungliga motiv.
1990 – Kjell-Olof Feldt avgår från posten som Sveriges finansminister, dagen efter att statsminister Ingvar Carlsson har lämnat in regeringens avskedsansökan. När Carlsson den 27 februari bildar ny regering är samtliga ministrar från den gamla regeringen kvar, utom just Feldt, som tillfälligt denna dag efterträds av Odd Engström och i den nya regeringen av Allan Larsson, då han har blivit kraftigt kritiserad för sitt ekonomiska åtstramningspaket.
2005 – Den internationella överenskommelsen Kyotoprotokollet träder i kraft. De flesta länder i världen har skrivit under och ratificerat avtalet, som säger att de globala utsläppen av växthusgaser ska minska med 5,2 procent mellan 1990 och 2012. Medan några få länder, såsom Västsahara, Somalia och Afghanistan, inte har skrivit under avtalet är idag (2017) USA det enda av de underskrivande länderna, som har vägrat ratificera det.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur. 399 f.Kr. – Den grekiske filosofen Sokrates döms av atenska myndigheter till döden, för gudlöshet och fördärvande av ungdomen. Han vägrar gå i exil och tvingas därför ända sitt liv genom att dricka odört.
1362 – Den norske kungen Håkan Magnusson väljs till kung av Sverige i opposition mot sin far Magnus Eriksson, vilket är första gången källorna omnämner att representanter från den östra rikshalvan (Finland) deltar i ett svenskt kungaval. Senare under året ingår de båda dock en förlikning och kommer överens om att gemensamt styra Sverige som samregenter.
1364 – Kung Magnus Erikssons svåger Albrekt av Mecklenburg, som hösten innan har inkallats av svenska stormän, för att avsätta Magnus, väljs till kung av Sverige vid Mora stenar, varvid både Magnus och hans son Håkan förklaras avsatta som svenska regenter. De vägrar dock erkänna avsättningen och trots att de lider ett avgörande nederlag mot Albrekts trupper året därpå kommer kriget mellan de båda partierna pågå i många år, innan Magnus och Håkan erkänner sig besegrade och drar sig tillbaka till Norge.
1891 – Den svenska Allmänna Idrottsklubben (AIK) grundas av några ungdomar på Biblioteksgatan 8 i Stockholm och ordförande blir initiativtagaren Isidor Behrens. Namnet antas, för att man har tänkt ägna sig åt alla möjliga olika sorters idrotter, till skillnad från de flesta andra idrottsklubbar, som bildas vid denna tid, som oftast är inriktade på en enda idrottsgren. 2017 är den Nordens största idrottsförening med över 16 000 medlemmar.
1899 – Den ryske tsaren Nikolaj II utfärdar det så kallade Februarimanifestet, vilket inleder en aktiv förryskningspolitik av det autonoma ryska storfurstendömet Finland. Manifestet anger, att rikslagarna (finländska rikslagar, som kan beröra hela Rysslands intressen) inte längre ska stiftas gemensamt av tsaren och den finländska lantdagen, utan att tsaren ensam ska ha beslutanderätt och lantdagen endast yttranderätt i dessa ärenden. Efter flera protester, bland annat den stora deputationen i mars samma år, utfärdar tsaren 1905 det så kallade Novembermanifestet, som upphäver Februarimanifestet och bekräftar rikslagarna.
1978 – Rhodesias premiärminister Ian Smith går med på att tillåta en övergång till färgat majoritetsstyre i landet. Han kvarstår som premiärminister till den 30 juni 1979, då han avgår och efterträds av den färgade nationalistledaren Abel Muzorewa.
1990 – Den svenska socialdemokratiska regeringen lämnar in sin avskedsansökan, efter att dess förslag om lönestopp har fallit i riksdagen. Då det inte finns underlag för någon borgerlig regeringsbildning kan statsminister Ingvar Carlsson bilda ny regering den 27 februari, där samtliga ministrar från den gamla regeringen återkommer, utom finansminister Kjell-Olof Feldt, som har blivit starkt kritiserad för sitt ekonomiska åtstramningspaket och därför tvingas avgå den 16 februari. Carlssons nya regering sitter sedan fram till hösten 1991, då de borgerliga vinner årets riksdagsval och Carl Bildt kan bilda den första borgerliga regeringen i Sverige sedan 1982.

Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen