Världen är som en bok eller en målning, en spegel för oss - Tidningen Kulturen

Arthur Schopenhauer. Porträtt av Ludwig Sigismund Ruhl 1815

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ensam berövad allting ända till minnet. Förstenad, till synes helt död, de förlorade tårarnas källa med sina drag samlade, avlagrade från allt levande och söndergråten världens döda splittring med Ting, varelser – åtskilda.
Skapelsens osynliga kors som framträder, mörknar, förtydligar och avtecknar sinnet långsamt.




La non più  vergine e l'unicorno

La non più vergine e l'unicorno

 

”Sedan jag trängt in mig i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att avsöndra mig från min omgivning. Följdaktningen lät jag mina vänner förstå, att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra underverk.”
Lars Norén Foto Michiel Hendrychk ccbysa4.0

Lars Norén Foto Michiel Hendrychk ccbysa4.0

Annons:

Omnis mundi creatura

Quasi liber et pictura

Nobis est, et speculum

Som en dröm buren av den hemlighetsfulla sötmans doft, bräddfylld av kärlek; den som i livet blir förvriden och ödelägger människan. Men ändå känslan om ett löfte att också döden är fylld av denna.

På grund av mänsklighetens ofrånkomliga våldsverkan och lögnernas sanning som de flesta av oss känner i sina hjärtan men ändå accepterar, detta för att vi vill vara kvar i vår egen uppbyggda samhällsnorm något vi delar med de flesta av världens kulturer som också skapat den illusion som ger människan en bild av ordning och trygghet.

Denna tysta överenskommelse visar många blinda fläckar i vårt medvetande och vår egen stora begränsning som individer.

Kanske måste vi söka fullfölja något som är större än oss själva, inordna oss i ett sammanhang och försöka uppgå in en högre moralisk enhet.

Redan denna nyfödda tisdag, är jag sedan några timmar sammanväxt med min skrivarsoffa, i ett försök till strävan mot konkretion likt ett bildobjekt som försöker att gestaltskapa sig själv.Jag som alltid är, och kommer att vara, en son som aldrig fick träffa sin Far.

Och det vore så enkelt att glömma dessa sorgsna sagor, om inte allt fanns där, på andra sidan livet.

Så fann det frånvarande tecknet en djupare betydelse: något slags grundläggande visshet som en mörkdelad själ har beträffande sig själv, något som inte går att söka, inte finna och kanske heller inte mista. – ”En själ i saknad söker aktning för sig själv. –”

 

 Schopenhauer

Schopenhauer trodde inte att hans lära hade kunnat förverkligas utan den återkommande läsningen av hans högst älskade bok Upanishaderna (till stor del byggd på tankar om en icke-personlig Gud utan dogmer om synd, straff och försoning. Men med en central del i den djupa meditationen över människors lidanden), samt Platon och Kant.

När Schopenhauer, vid ett tillfälle, lyssnar till Schleiermachers berömda föreläsning i Berlin så rycker han till vid denna sats:

”ingen kan vara filosof utan att vara religiös”.

Schopenhauer skriver så i sina anteckningar:

”Ingen som är religiös kommer fram till filosofin; hon behöver den inte. Ingen som verkligen filosoferar är religiös: filosofen går utan ledband, farofyllt men fritt.”

 

Schopenhauers huvudverk: DieWelt als Wille undVorstellung (1819), framställde ett helt nytt filosofiskt system med många hänvisningar till Kant.

Schopenhauers filosofi har tyvärr, av de oinvigda icke-läsarna, ofta kallats för både dyster och världsfrånvänd vars föråldrande texter består av inget annat än döda metaforer och en oklar vilja som för länge sedan gick vilse. Vad menas med den blinda viljan? Solipsism? Jag rekommenderar att läsa.

Detta är pärlbandet: Kant – Goethe – Schopenhauer – Hegel och Husserl – Nietzsche – Ludwig Wittgenstein – Sigmund Freud.

Schopenhauer menade att för att förstå världen eller världsalltet så handlar det om en förståelse av viljan, men inifrån, just för att vi ska kunna förstå oss själva och vår förbundenhet med denna ”blinda vilja”, och skall vi på sikt verkligen kunna förstå priset av klimatökningarna, konsumtion mammon, krigens lönsamhet i oöverskådlig Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna, och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. (Dessa objektiveringsgrader ser han som identiska med Platons idéer och som det mellanliggande ledet då viljan gör sig sina föreställningar.) Genom att vi människor har den högst utvecklade förmågan till självmedvetande och reflektion, utgör vi viljan i dess mest objektiverade form.

vapenförsäljning och skövlandet av naturen på vår planet innan det blir försent för att få vår plats i världen. Men som den gamla klyschan säger: så måste vi först förstå oss själva.

Blandar nu fritt och utan tanke, då jag från håll tycker mig se Strindberg komma gående inför mitt inre öga. Börjar tänka på ”Sömngångarnätter på vakna dagar”

”Jean-Jacques, jag går med dig i naturen,

att gråta ut vid dess varna bröst,

och tar mig Darwin högt bland de högre djuren,

det blir till sist min filosofiska tröst.

 

Och kom, Voltaire. Kom, lär mig att flina,

när tvivlets tårar krupit i skrin,

och, Schopenhauer, när tankarna mig pina,

Räck hit en spruta med Buddhas morfin.”

 

Filosofi som sfärernas  musik 

I efterkommande tid skriver en ung Wittgenstein:

”Världen och livet är ett”

”Jag är min värld.”

 

Först i och med Beethoven vänder sig musiken till människorna; för honom talade den inte till någon annan än Gud. Bach och de stora italienarna kände alls inte denna glidning mot det mänskliga, denna falska titanism som från och med den Döve förvanskar den renaste av konster. Viljans vridning ersatte den mjuka ljuvligheten; känslornas motsägelser ersatte den naiva flykten; raseriet ersatte den behärskade sucken: ”himlen” försvann ur musiken, och människan slog sig ner där.

 

Bach: kosmologisk trånad; en stege av tårar på vilka våra Gudsbegär klättrar; våra bräckligheters arkitektur, en positiv – och en allra högsta – upplösning av vår vilja; himmelsk undergång i Hoppet; enda sättet att förlora oss utan att störta samman och att försvinna utan att dö…

Är det allt för sent för att på nytt lära ett sådant försvinnande? Och måste vi fortsatt försvagas utan orgelns ackord?

******

I och med detta anropade jag filosofin: men ingen idé tröstar i mörkret, inget system motstår sömnlösheten. Sömnlöshetens analyser får vissheterna att falla samman. Trött på en sådan förströelse sade jag tyst till mig själv: ingen tvekan mer: sova eller dö… återerövra sömnen eller försvinna in i den kommande dikten.

 

Eget korrektiv

Var är det mänskliga vi förlorat i att leva?

Var är det hjärta som förlorats genom att veta?

Sålunda blir pessimisten sitt eget korrektiv

och sålunda rymmer uppfattningen

inte bara desillusion utan även hopp;

trösten som inbegriper det enda möjliga hoppet:

kretsgångens,

återställelsens.

Precis som en utandning

kan väga tung att bära

just då livet ligger tätt,

ligger nära:

mot djupet av ett inre hav

med underströmmar bortom tidens nav;

som ljusfälten i den kroppsliga natten

levande genom inandningens tunna vatten.

 

Ambivalenta tankar …

 

Ur Rilkes första elegi:

”Ty det sköna är intet annat än det förskräckligas början, som vi nätt och jämnt uthärdar, och vi beundrar det så, emedan det likgiltigt försmår att förgöra oss.Varje ängel är förfärande.”

 

Och …

”Är det inte tid, att vi i det vi älskar befriar oss från den älskade och skälvande uthärdar: såsom pilen uthärdar bågsträngen för att samlad i språnget bli mer än sig själv.

Ty förblivande finns ingen stans.”

Känner min frihet begränsas mer och mer och att jag börjat reducerats till en bestämd ”roll” – av andra en pålagd livsuppgift – medan för några mer priviligierade kvarstår ännu friheten (om än skenbar), att själva få välja denna roll. Här uppstår det sällsamma: i en högre ålder börjar dessa alltmer förväxla sig själva med denna roll, de blir sina egna offer för att de hållit god min och spelat den så väl, att de glömt bort i hur hög grad av tillfälligheter, nycker, sinnesstämningar regerade dem den gången då deras ”livsuppgift” avgjordes dem.

Motsats

Tecken på förnämlighet: tanken på att aldrig degradera våra plikter till plikter för alla: inte vilja avstå från den egna ansvarigheten, inte vilja dela den med någon; räkna sina privilegier och utövningen av dem som sina ”plikter”. Och att välja hövligheten till sitt sällskap, denna gäcksamma och leende last. Och behålla kontrollen över sina fyra dygder, modet, klarsyntheten, medkänslan och ensamheten.

Utan fakta leker jag dem lika olika i sina filosofiska byggen, gemensamt älskade de dock konsten.

 

Hegel vs Schopenhauer

Dialektik – Hegels dialektik.

Tes:

Konsten är ett experiment som försöker få en metafysisk visshet bortom förståndet. Novalis skrev att ”poesin är det absolut verkliga”. Att betrakta de synliga tingens värld som symbol för en osynlig värld, att försöka nå en bländande idévärld och att störta sig ner i sina egna avgrunder är bara olika sätt att nå det vi inte kan veta något om.

 

Antites:

Den överväldigande kraften i dessa målningar är ännu större än den i den rent dröminspirerade, eftersom de går till direkt angrepp mot verkligheten vars välkända element de återför till ett ursprungligt kaos. Denna hallucinatoriska konst, som är överlägsen poesin genom sina bilders precision, föder ”fullständigt nya och uppenbarligen illasinnade väsen”.

 

Syntes:

Konstnären och metafysikern förenar sig i sina strävanden att frigöra visionen, att koppla fantasin till naturen, att anse allt möjligt som varande verkligt och att visa att det inte finns någon gräns mellan öververkligt och verkligt: de är två sidor av något absolut som inbegriper dem båda.

 

Fenomen – Schopenhauers fenomen.

 

Sinnevärlden är som objekt för subjektet blott en föreställning – vi kan bara uppfatta fenomenet, ej tinget. Vidare har varje fenomen sidor av både objekt och subjekt och är därmed sammankopplade. 
Fenomen framträder i tre former:

Tid

Rum

Kausalitet

 

Att förvänta sig några stora förbättringar är naivt då staten inte vilar på förnuft, utan bara är något nödvändigt ont. Människan är i första hand vilja och ur detta manifesterar sig också historiens och samhällets villkor. I Schopenhauers filosofi finns inte plats för någon idealstat eller några utvecklingsfaser som hos Hegel.

Ljuset i tillvaron fanns för Schopenhauer hos konsten. Enkom konsten låter oss glömma vår strävan för ett tag. Hos konstverken bor evigheten. Musiken är konstarten som Schopenhauer sätter högst. Musiken förmedlas med direkt kraft och är en sann avbild av viljan. 

 

Minnesbildernas upplösta

 

När slutet närmar sig finns inte några minnesbilder kvar, bara ord. Det är inteunderligt om tiden har förväxlat de ord som en gång berättade om mig med dem somvar symboler för mina följeslagares öde, han som följde mig under så många sekel. Jag har varit Homerus, inom kort skall jag vara Ingen som Odysseus. Inom kort skall jag vara alla: skall jag vara död. (Dold i framtiden väntade honom uppenbarelsens natt: natten då han till sist såg sitt eget ansikte, natten då han till sist hörde sitt namn. Rätt förstådd utplånar den natten hans historia: eller rättare sagt: ett enda ögonblick den natten, en enda handling den natten, ty våra handlingar är vårt kännemärke.) Varje livsöde, hur lång och komplicerat det än må vara, består den egentligen av ett enda ögonblick; det ögonblick då en människa för alltid förstår vem han eller hon är.

Om ödet skänker mig ännu en strid skall jag vara den värdig ty jag visste att vi var skuggor ur en dröm. I dödsångesten återupplevde han sin strid, och han stred som en man med spetsen för det sista anfallet innan en kula träffade honom mitt i bröstet.

 

Den bortvända

Jag är nämligen inte säker på att alltid skrivit sanningen. Jag misstänker att det finns felaktiga minnesbilder i min berättelse. Något liknande är fallet med dikten som behandlar det förflutnas oåterkallelighet, precis som världen väntar på en obeveklig tid.

Det är vi som har format den, vi som redan är dess offer. Må himlen finnas, trots att vår plats är i helvetet.

Ser mig så i spegeln för att upptäcka vem jag är, för att finna ut hur jag kommer att bete mig om några timmar när jag står inför slutet.

Mitt kött ska kanske förskräckas men inte jag ochbaratill de bortvända talar ingen gryning,ingen gud, ingen evighet,ty endastde tillvända, genom att vattna våra törstande själars känsloliv, kan få allt levandeatt åter växa och utveckla livsrörelsen mot ett flerbottnat andligt liv.

Trots min tro på andlig öppenhet blev jag ändå slavmärkt och tilltvingades leva som de bortvända, där jag under mina rotlösa vandringar förlorade många förflyktade år vilse i mörkret. Därför intresserar mig inte längre vad denena människan kan förmedla till den andra. Likt filosofen anser jag att ingenting kan förmedlas genom skrivkonsten. Liksom förödmjukade och triviala tillstånd inte upptar min ande, som är utrustad för det storslagna.

Jag har heller aldrig fäst mig vid skillnaden mellan den ena bokstaven och den andra. En viss överdådig otålighet har hindrat mig från att läramig läsa. Ibland beklagar jag det, då dagarna känts långa. Men när jag, efter att ha lärt mig läsa, var på sista sidan kände jag att min berättelse bar en symbolform för den människa jag då var medan jag skrev på den, och för att skriva ihop hela berättelsen var jag tvungen att bli en annan person; den person som jag varjag tvungen att skriva fram.

Det jag lärt är att inte påverkas av varken berömmelse eller av mitt eget medlidande. Och under åren som bortvänd kom jag i villfarelsen fram till att det intefanns någonting på jorden som inte utgör ett frö till ett möjligt helvete: ett ansikte, ett ord, en kompass, eller en enkel cigarettannons, som liksom de andra, skulle kunna driva en människa till vanvett, om hon inte kunde glömma den.

 

Don Quijote

”… sanningen, vars moder är historien, rival till tiden, bevarare av tidshändelserna, vittne till det förflutna, förebild för nuet, förvarning om framtiden.”

/ Cervantes

 

Huset var inte så här stort tidigare, tänkte jag. Det är bristen på ljus, symmetrin, speglarna, de många åren, min vilsenhet och ensamhet som gjort att det vuxit.

Tänker, tänker jag, eller jag föreställde mig, föreställer jag, labyrinternas labyrint, en slingrande, växande labyrint som skulle omfatta det förflutna och framtiden (även universums väsen skulle få plats där).

Efter att ha varit uppslukad av dessa illusoriska fantasier som befunnit sig, och mig, i en gränslös tidsrymd var jag nu tillbaka med dessa tankar förgrenade och sammanfattat svävande: ”En människa kan vara fiende med en annan människa, avundsjuk på vissa händelser i hennes liv, men en människa kan inte vara fiende till ett land, eller till lysmaskarna, till orden, till trädgårdarna, havet och solnedgångarna, tänkte jag.”

 

RAINER MARIA RILKE 

Den som seriöst betraktar detta kan konstatera att i likhet med döden, vilken är svår, så har den svåra kärleken inte kunnat förklaras eller lösas, inte ens minsta riktning eller väg har skymtats; och att dessa två problem, som vi bär med oss som inslagna paket och ger vidare utan att öppna kommer aldrig att lösas genom sociala regler och normer.

Men precis som vårt initiala prövande av livet görs självständigt, kommer dessa stora fenomen att möta oss, som enskilda individer med större intimitet.

Priset – det självklara – tilldelas om vi kan hålla ut och ta oss an denna kärlekens börda istället för att förlora oss i alla simpla och lättsinniga spel, bakom vilka människor gömmer sig för det allvarligaste allvaret i sin existens.

Detta vore stort och en liknelse:

Nätterna finns fortfarande, och vindarna som susar genom träden; bland tingen och djuren är allt fortfarande av skeenden du kan ha del i; och barnen är precis lika sorgsna och lyckliga som när du var barn – och när du tänker på din barndom, då lever du åter bland dem, bland de ensamma barnen, och de vuxna är ingenting och deras värdighet saknar värde.

/ ur ”Brev till en ung poet”

 

Inferno

Fysisk minne är en sinnlig uuplevelse

Kontakten med andra bruten och jag har svårt att andas in luften, trots att alla säger att det finns massor. Stödd mot denna tanke, tänker jag, att det att få finnas mitt ibland alla andra människor har något häpnadsväckande över sig.

När blodtrycket sjunker får det till följd att cirkulationen upphör i kranskärlen. Mitt eget intryck nu är att jag kommer att förlora medvetandet – inget hände.

Nu tappade jag tråden – över till … ”Genom kroppen förblev själen intakt”.

”Sedan jag trängt in mig i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att avsöndra mig från min omgivning. Följdaktningen lät jag mina vänner förstå, att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra underverk.” / August Strindberg ur ”Inferno”

 

Tankar om filosofi/poesi

"Massans kunskap formas enligt ett konstant förhållande, och åtföljs av ett omdöme om existensen av de abstraktioner som den avser: detta omdöme är verkligheten" men "idén om det verkliga är främmande för varje sann filosofi... Eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den förs och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket framförallt fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga ät ett av poesins kännetecken."

/ Vilhelm Ekelund

 

CODA

Sången

Förlöst

Sin övergivenhet

Av outtömlig

Hemlighet

Där evig

Beslutsamhet

Delar

Skuggans ensamhet

 

Den entreprenör

Som evigt förför

Evigt förströr

Förlustens enda provokatör

Vibrationen vilken

Ständigt överför

Det oerhörda

Musiken berör

Likt vågorna

För

Sången

Först

När stämmorna förgör

Allt till

Tonernas villkorslösa gehör

 

Älskade Nelly Sachs

Att poeten Nelly Sachs använder sin diktning för att skärskåda lidandet och döden, lite frågande för de oinsatta, lika självklart för de som känner hennes öde, och för Sachs fanns nog bara den vägen med frågan: om det finns någon mening med lidandet och döden.

 

I Sachs samling ”und niemanweiss weiter”, så skriver hon i en av dikterna:

”Vem vet […] om i jordens sorgespel

Fiskens blodigt uppslitna gäle

är bestämd

att fylla ut stjärnbilden MARTYRIUM

med sitt rubinröda.”

 

Det är inte långsökt att Sachs i många av sina dikter söker ögonblicket då matrians förvandlingar kan upplevas.

Ett exempel är hennes ofta citerade ord som hon även själv använde under sitt nobeltal.

”i stället för hemland

Håller jag världens förvandlingar.”

 

Appendix:

”Ännu mer än att få oss att känna tiden
får oss musiken att känna hur det är att lämna den”

/ Lars Norén

 

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen