Förnuftets källor är språkets förbrytelse - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Filosofen (eller diktaren) som en världsfrånvänd, opraktisk, naiv och excentrisk människa. Likgiltig socialt anseende, förmögenhet eller personlig lycka (gör ingen korrelation mellan dessa). Däremot, utan att generalisera, kan den ”teoretiska” människan uppfattas med drag av hybris genom dragningen åt gränsöverskridande tankar som träder över det som ”anses” vara gott hos människan och riskerar så att stå utesluten för en normgivande gemenskap (för vissa en väg till olycka).



Fördomen tankens förbrytelse


 

 

Kanske kan det fria valet av ensamheten konstatera att vi i likhet med döden, vilken är svår, så har den svåra kärleken inte kunnat förklaras eller lösas, inte ens minsta riktning eller väg har skymtats och att dessa två problem, som vi bär med oss som inslagna paket och ger vidare utan att öppna.

Kraven som det svåra kärleksarbetet ställer på vår utveckling är enorma, och vi, som nybörjare, kan inte hantera den. Men en dag något stort!

Annons:

Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen – icke en del av den.

Eftersom de omöjligt kunde föreställa sig att en filosofisk människa lever i en yttersta anspänning och är allra mest engagerad just då hon så att säga hänger sig åt overksamheten. Tänka: handla, dina otillräckliga krav och förslösande av tid vid böcker, aldrig verksam i livet – men den fullkomliga handlingen – handlingen av styrka – är icke-handling, självglömska och utplånelse. Om lyckan, om jagandet efter ny lycka är meningen, och håller det levande fast vid livet då har ingen filosof mer rätt än cynikern.

För den filosofiskt tänkande människan är den så kallade overksamheten ju inte möjlig. Men den filosofiska människan är tvärtom allra verksam då hon så att säga ingenting gör.

Nej, låt oss nu istället kort vrida tiden mot historiens Hellas och de fragment vi har från filosofins gyllene era (det outtömliga kraftflödet ur dessa enkla filosofer som är oss överlämnade i några få sidor).

Herakleitos själsvärde:

”Själens gränser kan ingen vandring nå, om du ock prövade alla vägar: så djupt ligger dess väsens Ord förborgat.”

Vrider tidsflödet…

Picassos visionsvärde:

”Svart, vitt och grått är de enda färgerna: ångesten och tidlöshetens färger, hjärnans och askans färger. Det levande blodet lyser inte med sitt mänskliga och hoppfulla röda. Lidandet, den stelnande konvulsionen är allt. Ur det gråvita sjunger själva tystnadens ton. Det våldsamma sammanstörtande försiggår i stillhet och tystnad, bortom nuet med explosionerna och skriken, i den alltbevarande och alltutplånande evigheten, tidlösheten.”

Vrider igen …

Dostojevskijs gudsvärde:

Furst Mysjkin om ett möte med en ateist, hämtat ur ”Idioten”:

”Men en sak frapperade mig: det var som han hela tiden hade pratat om någonting annat, och det frapperade mig just därför att, hur många ateister jag än träffat och hur många sådana böcker jag än läst har jag alltid tyckt att de talar och skriver i böckerna om något helt annat, fastän det ser ut som om det vore om detta …

Den religiösa känslans väsen…är något som ateisterna ständigt skall glida över, och de skall ständigt prata om annat.”

Raskolnikovs självhävdelse:

”En estetisk lus är jag och ingenting annat…först och främst därför att jag själv säger att jag är en lus. För det andra därför att jag en hel månads tid besvärat den allgode försynen med att taga den till vittne på att jag inte gjort det för mina syndiga lustars och för det köttsliga begärens skull, så att säga, utan emedan jag hade ett stort och välbehagligt mål i sikte…”

Becketts skugga

”Vad finns emedan det fattas oss?

Oändligheten.

Vad är oändligheten?

Ett ord för något som förutsättes existera emedan det fattas oss.

Vad är alltså oändligheten?

Allt efter önskan.”

Den första romanen Beckett skrev handlar om en Dublinbo med förnamnet Balacqua; en person som kom att närvara i ett flertal av Becketts senare böcker. Vi känner honom från episoden i Den gudomliga komedin, när Dante och Vergilius på skärseldsberget får syn på en man tillsynes överväldigad av trötthet och som knappt orkar lyfta huvudet när de tilltalar honom. Det är den florentinska instrumentmakaren Balacqua, känd för sin lojalitet, nu straffad för att han ångrade sina synder för sent.

Balacquas ihopkrupna ställning kan, om man vill, stå som en metafor för Becketts ensamma individer, bakom en ram av ett myller av människor, vars tid och rum ofta upphör i regioner bortom födelse och död.

Ett Becketts eget skuggrike.

Skymningstankar

Käre läsare, lika bra att, så här i natten, acceptera att stora handlingar och tankar ofta har en obetydlig upprinnelse. Även det absurda. Framförallt hämtar den absurda världen (min värld) sin storhet ur ett obetydligt ursprung, inte med potent skrammel utan ur en talande tystnad. Och längst in i mörkret ser avgränsningen livets innersta och överraskar där skymningstankens feberyra som varken kan eller vill få värdkroppen i vila.

Istället fortsätter den bara djupare in i de inre traumatiska hjärngångarna för att finna de mest smärtsamma och djupast förträngda minnesbilderna för att på så sätt begränsa värdtillvaron än mer och för all tid positionera sin enväldiga makt genom plågan och ångesten: en människonatur som ständigt – utplånar.

Älskande vet detta mycket väl.

Jag visste.

Jag har älskat.

 

Borges – den blinde bibliotekarien

Vårt samtal hade varit allvarligt och stilla. Men våra tankar var förlamade och förtorkade – våra minnen redan förrädiska. Jag hade ändå här strövat med min själ genom en jättelik allé fylld av trädens dofter.

Men nu när jag återvänt till min kammare med hela min själ brinnande inom mig kändes de tidigare tankarna mer livsbejakande: jag tvekade inte längre. Alla vägar i livet går till oändligheten, tänkte jag, och herdarnas flöjter sjöng redan i skymningen, natten var åter på väg.

Djupt in i det mörka stirrade jag, länge stod jag där och undrade, fruktade, tvivlade, drömde drömmar som vi dödliga aldrig någonsin möjliggjorts drömma förr; men tystnaden var utbruten, och stillheten gav inget tecken. Och i natten spreds en oemotståndlig förhoppning till en vändpunkt. De vägar som, ur drömmarna framträtt: var begärets, praktens och hemsökelsens val. Jag grät.

Men vid vattnet så jag en skymt av mig själv likt någon som visar sig för sig själv – där var speglingen igen. Denna syn, hur alldaglig den var, gladde mig så oerhört att jag – som om jag vore en liten fågel och gungade på en gren i någon av de snåriga buskarna långt där borta – glömde att låta månen gå upp, trots att den redan låg och väntade bakom berget och förmodligen var rasande över förseningen.

Försöker ofta närma mig Borges symbolspråk, spegeltankar, loopar och hans sinneslogik? Är inte ens i samma universum men strävar. Och nu Borges!

”Min flygande tanke gav mig detta – i stunden: All skönlitteratur handlar om samma sak, med alla tänkbara variationer. De av filosofisk natur innehåller alltid tes och antites, ett rigoröst för och emot en doktrin. En bok som inte innehåller sin kontrabok anses ofullständig.

Sekler av idealism har inte undgått att påverka verkligheten. Så, två personer söker efter en blyertspenna; den ene hittar den utan att säga något; den andra hittar en annan penna, inte mindre verklig men mera som hon tänkt sig den.”

Jorge Luis Borges – labyrinterna, uppslagsverken – den blinde bibliotekarien som sa: ”Läs lite om mycket men mycket om lite”. Författaren Borges med den tunna bok-utgivningen men med det mest fulländade text-innehållet, där lagren tycks oändliga och i min egen återkommande läsning av Borges noveller finner jag alltid något nytt eller ges möjlighet till ett nytt tankesätt med frågan om vad litteratur är och bör vara.

Här Borges i översättning av Sun Axelsson:

”Att tala är att göra sig skyldig till tautologier *. Vissheten att allt är skrivet utplånar oss och förvandlar oss till spöken. Jag har just skrivit ’oändligt’. Jag har inte använt detta adjektiv av retorisk vana. Jag finner inte åsikten att universum är oändligt ologisk. De som anser att det är begränsat tror att korridorerna och trapporna och hexagonerna i avlägsna trakter, otroligt nog, kan upphöra – en åsikt som verkligen är absurd.

De som tänker sig ett universum utan gränser glömmer att det finns ett begränsat antal böcker. Jag vågar föreslå följande lösning på detta problem. Biblioteket är oändligt och periodiskt. Om en evig resenär skulle korsa biblioteket i vilken riktning som helst, skulle han efter många sekel kunna bevisa att samma volymer upprepar sig i samma oordning. Min ensamhet gläder sig åt detta hopp.”

 

* Tautologi (logik) Tautologi är en benämning på en sats inom satslogiken, som är sann för varje tillordning av sanningsvärden till dess satssymboler. Ludvig Wittgenstein introducerade begreppet 1921 i verket ”Tractatus Logico-Philosophicus”. Negationen av en tautologi är en kontradiktion.

 

T. S. Eliots kretsgång

Människan är i själva verket ensam begränsad och ofullkomlig. Hon är behäftad med arvsynd. Hon kan stundom utföra handlingar som närmar sig fullkomligheten, men hon kan aldrig själv vara fullkomlig, Vissa slutsatser beträffande den vanliga mänskliga livsföringen i samhället följer därav. En genomgående bristfällig människa kan endast uträtta något värdefullt genom disciplin, etisk och politiskt. Ordning är sålunda inte blott något negativt, den är skapande och frigörande.

Institutioner är nödvändiga.

En stor del av den moderna lyriken (modernismen) hade en stark intellektuell prägel. Det var en poesi i konflikt mellan den intellektuella kritiken och den lyriska impulsen: en kritisk epoks kritiska poesi, och dess styrka och svaghet återfanns sammanfogade som det mest typiska hos Eliot och genomsyrade hans skrifter.

Men lämnar så, ännu en gång, över till Artur Lundkvist och låter hans tankeflöde nå T. S. Eliot – som jag personligen håller som en av de riktigt stora diktarna.

”Det existerar ingen framgång i Eliots värld: människan är beständigt densamma, andens villkor desamma, livets tragik densamma. Inte heller inom konsten givs det något framåtskridande, den blott förändras, som allt förändras, men den når aldrig högre.

Vi kämpar för förlorade saker emedan vi vet att vårt nederlag och vår förnedring skall bli begynnelsen till våra efterföljares seger, vi kämpar snarare för att hålla något vid liv än i förväntan att något ska triumfera.

Sålunda slutes cirkeln: pessimismen blir sitt eget korrektiv. Och sålunda rymmer Eliots uppfattning inte bara desillusion utan även hopp, det i hans ögon det enda möjliga hoppet: kretsgångens, återställelsens.”

På grund av mänsklighetens ofrånkomliga begränsning som individ så måste hon söka sin fullföljelse i något som är större än hon själv, inordna sig i ett sammanhang, uppgå in en högre enhet. Eliot pekar på den katolska paradoxen: ’samhället är till för individens frälsning och individen måste offra sig för samhället’. Kommunismen för vilken samma formel kan gälla, avfärdar Eliot som kätteri, dock med tillägget att ’kätteri är bättre än ingenting’.

 

Mänsklighetens ”förbättrare”

”Man borde känna till mitt krav på filosofen att han ska ställa sig bortom gott och ont – ha illusionen om moraliska domars giltighet ’under’ sig. det uppenbarar, åtminstone för den insiktsfulle, att moral är bara ett normativt teckenspråk, bara symtomatologi: man måste ha klart för sig på förhand vad saken gäller för att få utbyte av den.

Men det är inte handlingarna som definierar människan – handlingar är alltid så mångtydiga, alltid outgrundliga – det är heller inte ’verken’, inte gärningarna, det är ’tron’ som här är det avgörande.

I en djupare betydelse: något slags grundläggande visshet som en förnäm själ har beträffande sig själv, något som inte går att söka, inte finna och kanske heller inte mista. – ’En förnäm själ söker aktning för sig själv. –’”

Han är klok här, den gode Nietzsche och även vidare ...

”Om uppfostran. – så småningom har det gått upp för mig

vad som är den genomgående bristen i vårt bildnings och uppfostringssystem:

ingen lär sig, ingen eftersträvar, ingen lär ut – ’att uthärda ensamheten.’”

Och så många motsatta och korsade sanningar om denne ensamvandrare Nietzsche, så många böcker skrivna på hörsägen och okontrollerad kontrollerad okunskap.

I dag vet vi att stora textblock ur Nietzsches kvarlåtenskap förfalskades och hur kontexten i de senare skrifterna, efter hans död, anpassades av hans syster, för att legitimera den tyska nationalsocialismen.

En klarsynt, vass, rolig, orädd och lättsmält ingång, med en Nietzsche i högform, förblir alltjämt ”Den glada vetenskapen.”

Den första läsningen var först ett studium, sedan lästes allt som översatts med Nietzsche och jag började så småningom själv att skriva. Jag skrev tystnader, nätter, jag nedtecknade det outsägliga. Jag gav form åt känslor av svindel.

Den är återfunnen!

Vad?

Evigheten.

Det är havet som blandas med solen.

Och världen för att bli en annan

måste som helhet avta eller tillta

växlande ringar som sträcker sorg och glädje över tingen

liksom de askgrå löven utanför krusiga och förtorkade –

trotsar regnet.

 

Wittgenstein och slöjan

”Jag skulle gärna ha åstadkommit en god bok”, skriver Wittgenstein i förordet till ”Filosofiska undersökningar”. – ”Det har inte blivit så; men den tid är förbi, då jag kunde ha förbättrat den.”

”Ungefär som när någon, som inte är van att i skogen söka efter blommor, bär, och växter, inte finner några, därför att hans blick inte har skärpts för dem och han inte vet var man särskilt ska finna dem.

Så går den i filosofi oövade förbi alla ställen där svårigheter ligger under gräset, medan den övade stannar upp där och känner att här finns en svårighet, även om han inte ser den.”

Kanske menade Wittgenstein, att allt som geniala konstnärer och geniala tänkare, har sett egentligen, fast bara efter stor ansträngning, kan uppfattas av alla som besitter intellektuell hederlighet.

Wittgenstein själv 1939: ”Geniet har inte mera ljus än en annan, rättskaffens människa. […] för människorna döljes ofta det eviga, det viktiga, av en ogenomtränglig slöja, Slöjan reflekterar dagsljuset.”

Det finns så många av oss, men ännu flera av oss borde det finnas. Vi är icke jordens salt eller dess sällsynta örter – vi är jorden, den växtvilliga fröhungriga jorden – må de komma till oss, som har frön i sina skäppor! Vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Intet dödar oss – när En är död, är Mången kvar; ur gårdagens gravar hälsar vi de i morgon födda. Vi har ingen annan historia än den levande jordens; En ritar kanske i den sitt namn, men mången utför dess gärningar – Den starkes kraft är stor, men störst är den förenade kraftens styrka. Du En, gå till Mången, och du Mången bliv ännu större En. Och om man lever ensam talar man inte för högt, man skriver inte heller för högt, ty man fruktar det ihåliga återskallet – ty alla röster har en annan klang i ensamheten.

Kanske kan det fria valet av ensamheten konstatera att vi i likhet med döden, vilken är svår, så har den svåra kärleken inte kunnat förklaras eller lösas, inte ens minsta riktning eller väg har skymtats och att dessa två problem, som vi bär med oss som inslagna paket och ger vidare utan att öppna.

Kraven som det svåra kärleksarbetet ställer på vår utveckling är enorma, och vi, som nybörjare, kan inte hantera den. Men en dag något stort!

Lärdomen är den att jag underskattar min förmåga samtidigt som jag överskattar min nuvarande kapacitet. Jag är helt enkelt rädd för att misslyckas trots att det är en nödvändig del av ens liv för att vi ska kunna förbättras.

Naturligtvis leder detta till att jag sätter ännu mer press på mig. Och desto mer ens egna vardagsnormer tynger samvetet desto mer skrämmande blir de för en själv att möta.

Jag bestämde formen och rörelsen för varje konsonant, och med instinktens rytmer trodde jag mig kunna uppfinna ett poetiskt språk som en eller annan dag skulle vara tillgängligt för alla sinnen. – Jag förbehöll mig rätten till översättning.

 

Ditt ansikte

Så egendomligt, tänkte jag, ännu ingen gryning,

stilla, nästan andlöst, insikten skärande,

under några minuter hade jag blivit iakttagen av mig själv.

Jag hade sett bilden av mig själv,

på ett sätt som andra, utan att berätta,

alltid genomskådar.

 

Långt bort har alla ungdomsminnen farit

och stum är rösterna från de liv de flytt

nu när tiden skymmer

Ändå bländar din frånvaro mig

och osynliggör mina tankar.

Du kommer ändå ibland

och mina ögon sköljer över ditt ansikte.

Men varje morgon skiner du starkare

oro och rastlösa tankar snuddar vi ditt ljus

och fryser själen till häpnad men

det är inte kärleken som stryper själen.

Själen har sin största tillgång i konsten

och i rörelsen mellan liv och död.

 

Denna väg, livet!

Denna väg, döden!

De båda stöter bort

medan tomheten för mig tillbaka

och jag blev fylld av barnet,

fylld av hemma, fylld av skrivande,

där jag försöker minnas allt mindre,

tills mitt sista minne har bevarat

havets isblå frihet dit man tar sig ensam.

 

 

Skriven för ingen

Tycker mycket om när Olof Lagercrantz i 2Från Aeneas till Ahlin2, nämner sin vän Gunnar Ekelöf som en sökare för likheter, sånt vi alla har gemensamt, trots vetskapen om att Ekelöf själv kallades sig för en outsider, vilket även hans äldsta vänner senare kom att göra.

Ekelöf myntade till gode vän Ekelund. ”Jag skriver för ingen …” Därav självständigheten och Ekelöf jobbade så länge med sina översättningar att han nästan levde med dem, förändrades med dem, skrev eget ikapp med dem, ställde frågor och försökte utröna svar från dem, putsade, ändrade och blev mer och mer en del av verket. Som många översättare säkert känt för honom.

Vi låter fem rader, översatta av Ekelöf, tala och de gör det med stor igenkänning:

”Änglar är ljusa än. Fast den ljusaste föll

Men säg mig, säg mig, hur kan ni tro

att han miste sin del av sitt ljus när han föll.

Han föll bara ur er synkrets, ni rättrogna änglar,

ni ledsamma änglar, som sekler av vana förmörkat.”

 

Inläsningen är från en redan svunnen tid då skönlitteraturen och lyriken, i våra dagstidningar och tidskrifter, till största del recenserades av författare och poeter. I dag är dom en minoritet då varumärket ”kulturellt känd”, oavsett område, premieras.

Tänker inte lägga någon värdering i detta men älskar mina gamla BLM med sina långa bokrecensioner speglade av samma yrkesskrå.

Här Artur Lundkvist om William Faulkner:

Hans romaner har tycke av sömngångarvandringar där tid och rum har upphört att vara fasta begrepp och kontinuiteten upphävts. En sällsam gränsernas utplåning råder, en fatalistisk identitet mellan gott och ont, mellan kärlek och hat, mellan seger och nederlag, mellan tragedi och komedi. Hans människor stirrar förhäxade in i sitt eget öde som i det ljus i vilket de skall fullkomnas eller förgås. Ingen lycka tycks möjlig för dem och snarare än kärleken söker de döden bortom kärleken. Allt och alla rör de sig mot samma mål: utplåningen som är den slutliga, absoluta besegringen. Dessa romanförlopp innebär ett ständigt återkommande och en oavbruten förnyelse; för Faulkner utgörs hans diktnings slutna värld verkligen ett universum. Det är i grunden samma öden som gång på gång fullbordas, samma smärtupplevelse som aktualiseras på nytt. Och så stor betydelse för honom har dessa smärtfyllda öden att han ständigt med oförminskad styrka kan uppleva och gestalta dem på nytt.”

 

Den dubbla.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Och här i det tidlösa är det som poeterna Mallarmé och Ungaretti möts, i det oföränderliga som är stilla i all rörelse; detta öppna slutna som är nyckeln till deras hermetism. Sedan är det självfallet betraktarens blick som avgör: ”det som rör sig det ser vi medan det som är stilla det ser vi inte”, detta som Martin Heidegger, i sin filosofiska terminologi, skulle komma att namna ”das Sein”, dvs. ”varat” som tingens grund och ursprung, utanför intigheten ”Nichtsheit”, och utanför vår varseblivning.

Ur mitt perspektiv så preciserar Ungaretti, så nära det bara går, det visionära Mallarmé skådar, och det var i detta öppna/slutna som Mallarmé utvecklade sin poesi, till vad Paul Valéry kom att kalla; ”kristallgåtor”, där dikten försöker synliggöra tillvarons gömda kausalsammanhang. Alltså, Mallamé skådar mot Rimbaud:

”Det strålande eviga geniet har ingen skugga.

Jag, mån om er önskan, jag vill se

honom som försvann […]

som den genomskinliga blicken, regn och diamant,

fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,

avskiljer bland timmen och dagens strimma!”

/ ur ”Toast funèbre”

Generellt för Rimbaud var ändå besvikelsen och bitterheten, sedan barndomen, vänd mot kvinnosläktet, något som följde med från barndomens omvända uppfostran, ändå var det i umgänget med kvinnor som han kunde få lugn och ofta frikoppla sin dödsångest. Precis som han måste gjort här i sin hyllning till sin Quatrain:

”Stjärnan har gråtit rosenrött i dina öronsnäckor,

oändligheten vänder vit från din nacke till dina länder;

havet har droppat röst i denna bröstspenars korall.

Och Mannen förblöder mörk vi din härskarsida.”

 

Den katolska paradoxen

På grund av mänsklighetens ofrånkomliga våldsverkan och lögnernas sanning som de flesta av oss känner i sina hjärtan men ändå accepterar, detta för att vi vill vara kvar i vår egen uppbyggda samhällsnorm något vi delar med de flesta av världens kulturer som också skapat den illusion som ger människan en bild av ordning och trygghet.

Denna tysta överenskommelse visar många blinda fläckar i vårt medvetande och vår egen stora begränsning som individer.

Kanske måste vi söka fullföljelse i något som är större än oss själva, inordna oss i ett sammanhang och försöka uppgå in en högre moralisk enhet.

Hm, den katolska paradoxen: ’samhället är till för individens frälsning och individen måste offra sig för samhället’

– Motsats –

Hugh Auden kan betecknas som säker och fri i både obunden och traditionell vers och förfogade över ett komplext bildspråk som rörde sig med lätthet mellan vetenskap och psykologiska metaforer, förenade med teknikens framsteg och marxistiska tankegångar. Det centrala i Audens poesi är kärlek, religion och moral. Förhållandet mellan individuellt emanciperade människan kontra den anonyma och opersonliga världen av naturen.

Det Borges kom att bli för prosan; en ”författarnas författare” blev Auden för poesin, det var alltså i sitt eget skrå han aktades som högst och nådde väl aldrig riktigt ut till den riktigt breda massan.

Audens lyriska produktion har en så rik tematisk spännvidd att hans like inom detta är svår att finna, vilket kan ses som både en svaghet och styrka. Auden som diktare var utan profil. Jag menar; det är lätt att känna igen en dikt från Eliot eller Yeats även om man inte ser författarnamnet, något som man inte gör med Audens texter. En kännare av litteratur kan nog känna igen eller koppla Audens bilder och även koppla den frapperande tekniska skicklighet som sällar lämnar Audens skrifter. Men ofta låter Austens dikter som om de skulle kunna vara skrivna av en annan, då de kan uppfattas som utan personliga kännetecken.

Ta med dessa meningar till dikten som kommer något stycke längre ner.

Lay your sleeping head, my love,

human on my faithless arm;

time and fevers burn away

individual beauty from

thoughtful children, and the grave

proves the child ephemeral:

but in my arms till break of day

let the living creature lie,

mortal, guilty, but to me

the entirely beautiful.

 

Soul and body have no bounds:

to lovers as they lie upon

her tolerant enchanted slope

in their ordinary swoon,

grave the vision Venus sends

of supernatural sympathy,

universal love and hope;

while an abstract insight wakes

among the glaciers and the rocks

the hermit’s carnal ecstasy.

/ W. H. Auden två strofer ur dikten ”Lullaby”

 

Sigillet

”Och begäret att öppna den sista porten och bryta det sista sigillet flyttar plötsligt min fantasi till sagorna där hjälten lämnats ensam i ett slott med många dörrar av vilka en förbjuden och förseglad. De andra dörrarna frestar mig inte längre. De blinda festerna har öppnat mina ögon och jag vet nu att allting bara tjänar till att uppskjuta eller förbereda det långa ögonblicket framför den stängda dörren, då handen, redan utsträckt, tvekar att bryta sigillet som kanske är evighetens jungfrudom.”

 

Upplöst

 

Framför natten

gick jag vilse

avlägsnad tanken

avlägsnad ljudet

upplöst av bilderna

de som lägger alla broarna.

Vilsenheten bär allt framåt

Bär allting tillbaka

utan mått, utan namn

mitt i den livlösa gryningen

irrandes som den nedtystade dagen

där minnet förfaller undan natten

och i en sådan syn äter timmen upp nuet.

Vad säger den?

Förnuftets källor är språkets förbrytelse.

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts