Bortom Martin Heidegger - Tidningen Kulturen

den sovande älvan av Sergej Marshennikov

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) hade han knappast tagit itu med den estetiska sfären. Poesin och konsten var i ”Holzwege” (1950) det huvudsakliga ämnet med avsnitt som går från en studie om konstverkets ursprung till en om Hölderlin i ”Wozu Dichter?”. Mänskligheten har blivit så fattig att den inte känner Gudsfrånvaro som en frånvaro.

 


Martin Heidegger

Martin Heidegger

Någonting större än den monoteistiska tron kan ana. Någonting mer än varje tanke om odödlighet, om uppståndelse och reinkarnation kan föreställa sig.
Det som väntar på oss är större än alla dessa illusioner, större än det som religioner och filosofier lovar oss.
Det som väntar på oss är mycket mer än det mest omättliga begäret kan önska.
Det som väntar på oss är det som vi redan i evighet är, men som vi ännu inte kan språka och se.
Bild Hebriana Alainentalo

Bild Hebriana Alainentalo

Annons:

Konsten och poesin som var den sublima trösten hos Nietzsche blir en hermeneutisk – tolkande – dialog med tänkandet hos Heidegger. Det är genom konsten som sanningen kan komma till uttryck. Konsten är sanningens grund därför att den väcker häpnad och frenesi. Det som kännetecknar ett riktigt konstverk är Befremdung, det vill säga en sorts avlägsnade oväntad gåva. Efremdung är den sammanstörning som Verket framkallar. Denna verklighet är naturligtvis ontologisk – alltså 'läran om varandet och de verktyg som behövs för att beskriva denna verklighet på ett trovärdigt sätt och samtidigt i ett slutet system'. (red. anm.)

Konsten tycks inta en metafysisk värld hos Heidegger och, som sanningens bärare, kommer den hermeneutiska tolkningen av konsten att bli ett mycket lockande filosofiskt objekt hos många tänkare samtida med Heidegger: Gadamer, Lacan, Foucault, Vattimo, Lyotard och flera andra nyplatoniker i den senare delen av 1900-talet. Men den heideggerska hermeneutiken är inte entydig utan kan begripas även genom suggestiva och uttrycksfulla metaforer med mytologiska hemvister.

Redan sedan urminnes tider var jorden tänkt både som en givare av underjordiska skatter och som platsen där alla livsformerna var möjliga. På samma sätt är konsten en evig källa av oförutsägbara intuitioner som har rötter i de olika emotionella och intellektuella kärnorna. Till Jorden som tes motsvarar Världen antites, en värld som behöver framlägga och visa sina kommunikativa, ikoniska och systemiska relationer. Det är därför som ett estetiskt verk kräver ett språk i Västlandet, ett språk sammanfattat av omedelbara bilder och perceptioner. Men den heideggerska estetiken innehåller också vidsträckta betraktelser om den konstnärliga erfarenheten som ingenting har med metafysiken att göra. Heidegger beskriver konstverket som någonting strukturerat och kodifierat; någonting som kan tolkas och erfaras i sina specifika utformningar; konsten är tecken av något som ständigt fördröjs, som ständigt hänvisar till någonting annorstädes men som glider ur vårt förnuft och ändå är oåterkalleligt.

Konsten talar ett språk i stånd att kommunicera sina värderingar till var och en just därför att det grundas på en syntax som tillhör en universell hermeneutik. Det är på dessa förutsättningar som Heidegger upphöjer poetens plikt till summa och syntes av det som en gång var filosofens roll. Poeten ordar ty han säger mer än någon annan människa, poeten är den som riskerar mest därför att han förhåller sig till en värld till honom främmande och fientlig. Poeten blir en sorts hypostas till den enskilde individen och representerar människan som konfronterar sig med det "som är i fara och faller" i Varat – som Dasein, alltså: att-vara-in-i-världen eller "därvaron", "tillvaron". Poeten vet ingenting om framtiden dock stöter han sig fram, mot någonting han har i själva verket redan har passerat.

Vändpunkten hos Heidegger betyder som sagt ett stort intresse för språket som intar en ontologisk värd. I "Unterwegs zur Sprache" från 1959 – på svenska i översättning av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson för Drucksache förlag – indikerar Heidegger möjligheten till ett ontologiskt Språk.

Språket är Varats röst, Varats väsen och natur, Daseins kärnpunkt. Språket är inte ett verktyg för att kommunicera mellan människor, språket språkar människan. Förhållandet mellan tänkandet och litteraturen skapar en terapeutisk betydelse som är nödvändig för att kunna tolka världen. Det är i det ursprungliga diktandet som vi möter det som föregår och grundar tanken och dikten. Det är för dennes skull som vägen mot Språket avstår det abstrakta anspråket på en sägbarhet genom det kodifierade ordet, utan att fördenskull förneka ansträngningen mot det som ändå kan sägas.
Den tänkande poesin bidrar att fastställa herraväldet av en diktande tanke.

Tanke och språk

Hur kan man finna en gångstig som leder oss till en annan begynnelse, inte längre förbunden till metafysiken och dess sätt att tänka på Varat? Hur kan man överstiga metafysiken? Vändpunkten hos Heidegger får nu en ny betydelse. Den som väntar på en ny begynnelse och ställer sig utanför det moderna tänkandet som karakteriseras av människans herravälde över alla andra varanden. Det är kanske för det skull som Heidegger redan från slutet av det andra världskriget i "Brev om Humanismen" tar avstånd från existentialismen eftersom den, genom Sartre, bara blev en form av modern subjektivism och därför tillhörde metafysiken. Det som nu skiljer Heidegger från hans "Varat och Tiden" är att människan, enligt honom, inte längre bestämmer över Varat utan blir en Varats herde.

Människan är i sin tur templets präst, Varats vaktare. På det sättet flyttas brännpunkten från Varats existens till dess Sanning, en sanning som aldrig är statisk utan visas och göms för oss hela tiden. Varat konfigureras som händelse, och företeelse. Vändpunkten föranleder en genomförsel från glömskan – som är metafysikens – till bevakningen av Varats innersta väsen. Detta betyder dock inte att sanningen om Varat blir någonting orubbligt och definitivt. Beslöjandet av sanningen och glömskan, fortsätter att förbli kvar. Det är därför som Heidegger ständigt återkommer till traditionen och klassikerna, till filosofin före Sokrates och Platon, men det gör han på ett annat sätt än det som inramas i det metafysiska tänkandet.

Försokraterna kallas av Heidegger tänkare och inte filosofer, därför att filosofin enligt Heidegger börjar med Platon. För att försöka överskrida metafysiken är det nödvändigt att finna det ursprungliga elementet på vilket hela det metafysiska systemet baserades utan att kunna bli Språk.
Tänkandet övergår därför till historisk analys för att regenerera, i en ny begynnelse, det som blivit gömt och glömt i den tidigare begynnelsen. Det handlar inte om en historiografi som tros vara vetenskap, det som är nytt är att denna erfarenhet aldrig blir sig lik utan ständigt förnyas i nya riktningar och på nya banor. Tänkaren förhåller sig med allt det som tidigare blivit tänkt av filosofin, en filosofi som inte längre är fast och säker utan kan hela tiden ifrågasättas. Detta betyder att allt det som är värdigt men som ännu inte blivit tänkt kan börja tänkas.

Dialogen med traditionen kan börja när Varats historia blir en historia av dess sanning, när tanken blir Vara. Heidegger kommer här tillbaka till Parmenides ("Detsamma är att tänka och vara"), tillbaka till den stund när tänkandet ännu inte blivit abstraktion, den stund när det platonska fadersmordet på Parmenides ännu inte hade skett. När Heidegger talar om tänkandet menar han inte någonting som har med sunt förnuft och teori att göra: logiken, enligt honom, ger inte ett svar till alla frågor, tvärtom, logiken tror sig förtjänt ett anspråk på det som är sanningen, detta betyder att också logiken är del av det metafysiska tankesystemet. Att tänka är för Heidegger någonting mer praktiskt, det vill säga det ursprungliga avseendet att bevaka Varat och att bebo världen. Detta blir möjligt bara om vi lämnar metafysiken, det vill säga det moderna sättet att tänka. Filosofins historia är metafysikens historia menar Heidegger.

Läsaren inser säkert hur långt bort från Husserl och fenomenologin i "Sein und Zeit" Heidegger är här. Han skulle, om han levde, resolut förneka alla bindningar till postmodernismen av idag. Heideggers tänkande är antimodernt och traditionellt... på riktigt. Han försöker efterlikna de tidigare tänkarna (Tales, Herakleitos, Parmenides med flera) som befann sig framför något som aldrig någonsin hade blivit sagt och tänkt. Och språket som dessa tänkare till slut mötte blev förintat av Platon och Aristoteles. Det moderna tänkandet ser språket som ett sätt att kommunicera med varandra. Det moderna tänkandet ger också orden vissa värderingar som kan förstås och uppskattas av världen. På detta sätt tvingas människan att tro på det som inte baseras på Sanningen (alltså Varat) utan på idéer och kriterier om sanningen.

Varat förblir gömt; filosofi, religion, vetenskap har makt över varanden utan Vara. Teaterns masker utan hjärnor, kroppar utan själar.
Men människan skapar inte språket, människan finner det som redan är, språket som är Varats hem. Det är bara genom att söka borg hos Varat som människan når sanningens essens. Poeten på vägen mot språket är vägvisaren, den som "skaldar" ordens etymologi och säger det osägbara. Varat är människohemmet ty i Det bor människans väsen, i Det kan Sanningen uppenbara sig, i Det kan människan finna sitt mirakel, i Det kan hon möta "skeendet av Sanningen". Därför behöver människan stigar och inte handlingar.

Men Heidegger är fortfarande gisslan hos Västlandets dårskap

Heidegger kommer tillbaka till försokraterna och till Parmenides, alltså till tänkarna som Aristoteles definierar som fysiker, men han missar ändock en viktig aspekt hos Parmenides: evigheten.
"Skåda hur det frånvarande ändå för tanken är ständigt närvarande; ty du skall inte skilja det varande från det varande. Varken när det enligt ordningen överallt sprids eller när det sig samlar".(Parmenides)

Världens tillblivelse blir då en lek mellan varanden som först visar sig och sedan försvinner från våra sinnen.

"Det engelska ordet disappear som är motsatsformen av appear är här mer illustrativt. Tinget, varandet, appear och sedan, med döden disappear. Men detta disappear är inte ett intet, utan disappear och faller i det not-appearing när den disappear från våra sinnen, från erfarenheten. Det som inte visar sig, det not-appearing eller det som inte uppenbarar sig, är inte förintat utan det har slutat att uppenbara sig...bara det! Men det fortsätter att finnas som not-appearing. I det varandet framträder Varat" . (Guido Zeccola "Det Sakrala", 2010 s. 66)

En illusion ligger bakom den tro som säger att allting kommer från intet och till intet återkommer. Hur kan det finnas något som inte är? Frågar sig... Parmenides... men inte Heidegger. Hur kan Intet överhuvudtaget finnas om detta är intet? Innebär inte detta att metafysiken kallar Intet (eller gud) det som förnuftet inte kan orera? Betyder inte detta att metafysiken, ett synonym för filosofin, kallar Intet det som i Varat är gömt och glömt?

Redan nu, som levande, är människan lindad i en fullkomlig vaka som är radikalare än alla motsägelselagar och förnuft. Det är i denna vaka som människans suveräna öde uppenbaras.
Någonting hon inte längre tror på eller har glömt.
Människan är inte det som förnuft och myt vill få henne att tro, människan själv är, i djupet, denna fullkomliga vaka.

Vakan öppnar sig och visar en... Gloria. Och det gör den genom att i sig omfamna Alltets otaliga drag, det vill säga människoglädjen.
Den fullkomliga vakan är Ödet.
Ödet är uppenbarelsen av det som verkligen är, det vill säga varanden – människor, växter, djur, stenar, spöken, levande, döda, gudar, himlar, världar...
Ödet visar att varje varande är sig själv, det förändrar sig inte utan förblir evigt; evig alltså, och inte oändlig.

Jorden i sin isolering fortsätter att tro, sedan Platon, på tillblivelsen, det vill säga att människor och ting blir annat än sig själva. Viljan till makt och viljan till frälsning ser oss som ett segment mellan två intet. Ur detta perspektiv betyder döden att bli någonting annat, det vill säga det omöjliga.
Kristendomen försöker tolka döden som ett sätt att bli annat än sig själva, genom att mörda Gud (Adam), eller genom en allians med honom (Jesus).

Kristendomen försöker vinna över döden med hjälp av döden.
Men Erakleitos säger: "Det som väntar på människorna när de är döda det är det som de inte förväntar sig och inte kan tänka sig."
Det betyder saker som är oändligt mycket mer än det som människan önskar och drömmer om.

Någonting större än den monoteistiska tron kan ana. Någonting mer än varje tanke om odödlighet, om uppståndelse och reinkarnation kan föreställa sig.
Det som väntar på oss är större än alla dessa illusioner, större än det som religioner och filosofier lovar oss.
Det som väntar på oss är mycket mer än det mest omättliga begäret kan önska.
Det som väntar på oss är det som vi redan i evighet är, men som vi ännu inte kan språka och se.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen