Oswald Spenglers undergång ? - Tidningen Kulturen

Oswald Spengler, av von Rudolf Großmann i tidskriften Simplicissimus, 1922

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi

Det finns författare vars tänkande man bävar inför; vars texter ger sådana utblickar att läsaren känner svindel inför den bergstopp hon ställs på och den vy hon därmed skänks. Den idag nästan motsägelsefullt bortglömde tyske filosofen Oswald Spengler (1880–1936) är en sådan författare: då filosofen på allas läppar; nu sällan läst. Under mellankrigstiden fångade han väl upp de pessimistiska stämningar som rådde i Tyskland och utvecklade detta till en hel historiefilosofi med det verk som gjorde honom känd i hela landet över en natt – Västerlandets undergång (utkommen i två delar mellan 1918-1923)

 


 

Spengler föreställer sig att varje kultur föds med en ursjäl eller en uridé som denna kultur kommer att försöka sträva efter att förverkliga till vilket pris som helst (han har alltså en för oss idag främmande essentialistisk syn på kultur – också här har man anledning att vara vaksam).
Kadmos drake

Kadmos drake

Annons:

En filosofi om varje civilisations nödvändiga förfall som följd av det faktum att varje kultur är en organism med ett levnadslopp som liknar biologiskt liv.

En stor del av den omfattande begreppsapparat Spengler utvecklar är i själva verket hämtad från biologins område. Den västerländska civilisationen (civilisation markerar för Spengler slutfasen för en kulturs levnadslopp) var på väg att gå under och slutet stod för dörren.

Samtidigt är Västerlandets undergång en olycklig titel i det att den i själva verket egentligen inte handlar särskilt mycket om den västerländska kulturen. Temat Västerlandets undergång löper förvisso som en röd, underliggande tråd boken igenom men blir först uttryckligen förtydligat i bokens avslutande kapitel. Istället är denna civilisations förfall en del av ett betydligt större, och världshistoriskt sett, mycket viktigare maskineri: historiens vara. Vad är historien för någonting? Hur artar sig tidens gång? På vilket sätt framskrider det förgångna mot en framtid?

Dessa frågor kan sägas peka mot Spenglers mest centrala fråga: "Har historien en logik?" som han skriver i början av första kapitlet. Vid första anblick kan historien framstå som en sträcka med slumpmässigt utförda händelser utan struktur eller mål. Med sin retoriskt ställda fråga och det därur följande tysta jakandet vill Spengler antyda någonting annat. "Finns det bortom det tillfälliga och oberäkneliga i de enskilda händelserna en så att säga metafysisk struktur i mänsklighetens historia, som i det väsentliga är oberoende av den synliga ytans populära, slagords-politiska bilder?" (bd I, s. 21)

Detta menar Spengler att det gör: historiens tillfälliga och oberäkneliga händelser är enbart ytans bedrägliga sken vilken döljer djupstrukturen i historiens vara. Hans mål i detta verk är att teckna denna historiens djupstruktur, att visa att och på vilket sätt historiens logik styr varje enskild kulturs liv samt hur en enskild kultur förhåller sig till den större frågan om världshistorien och övriga kulturer historien frambringat. Detta därför att den västerländska kulturen inte är ensam om att ha varit styrd av "historiens logik". Fallet är det motsatta: bland oräkneligt många kulturer, ur vilka Spengler skönjer åtta så kallade "högkulturer" (den egyptiska, babyloniska, kinesiska, indiska, mexikanska ((Aztek- och Mayaindianska)), arabiska, antika Grekland/Rom samt slutligen den västerländska) är den västerländska kulturen enbart en. Ur detta framträder en historiesyn som gör upp med den enligt Spengler så allmänt vedertagna utvecklingssynen på historien; att historien börjar med primitivism och oundvikligen når utveckling utifrån ett linjärt schema.

Detta schema med tanken om "forntid-medeltid-nutid" har i själva verket hindrat en verklig förståelse över historieforskningens problematik. Istället hävdar Spengler historiens cykliska förlopp, där kulturer föds, lever och dör som vore de biologiska organismer.

Detta kallar Spengler för sin kopernikanska upptäckt på historiens område där utvecklingstanken överges och ingen enskild kultur hamnar i centrum för historikerns blick. Hans uppgift blir således att fokusera denna historiens logik och se på vad sätt händelser, konstverk, individer inom en enskild kultur kan säga om den djupstruktur som bestämmer dessa uttryck. Varje sådant uttryck är enligt Spengler symboler för hur historiens logik fungerar. Ifall detta företag lyckas och djupstrukturen genom symbolerna i den enskilda kulturen påträffas blir det möjligt att spegla dessa symboler mot andra kulturer. Detta öppnar för svindlande perspektiv eftersom vi därmed – enligt Spengler kan se det gemensamma för varje kulturs levnadslopp. Världshistorien blir oss då begriplig.

Den missvisande titeln har haft den olyckliga följden att han glömts bort och ofta förkastats: han har slentrianmässigt betraktats som en radikalkonservativ domedagsprofet. I själva verket inför han en kraftigt relativistisk syn på historien där varje kultur måste förstås utifrån sin egna 'logik' – vi måste vända oss ifrån eurocentrismen och förstå världshistorien bortom det västerländska ramverket. Han bygger upp en enorm tankestruktur som fungerar som ramverk för hur han läser enskilda historiska fenomen, företeelser och människoöden – bara det att han kan hålla ihop alltsammans i huvudet är hisnande.

Spengler har en egenartad förmåga att se mönster i världshistoriens skådespel (jämförelser och paralleller mellan folk, nationer och epoker), en förmåga att så att säga betrakta världshistorien som en enhet och vars mindre delar måste läsas i ljuset av varandra och denna större enhet – världshistorien som helhet. Västerlandets undergång utmärks av en oerhörd beläsenhet i vitt skilda områden: Spengler var lika intresserad av litteraturhistoria som han var av matematik och biologi (vilket han också undervisade i) – jämförelserna som häremellan görs är lika klartänkta som våghalsade.

Spengler föreställer sig att varje kultur föds med en ursjäl eller en uridé som denna kultur kommer att försöka sträva efter att förverkliga till vilket pris som helst (han har alltså en för oss idag främmande essentialistisk syn på kultur – också här har man anledning att vara vaksam).

Under en lång förkultur vaknar till slut den begynnande kulturen till liv – som när ett barn till slut öppnar ögonen för första gången. Spengler beskriver en kulturs uppvaknande i majestätiska ordalag:

"Det börjar som ett rop. Den oklara blandningen av fruktan och motvärn övergår plötsligt i ett rent och innerligt uppvaknande, som tycks utgå från moder jord, växtlik blommande, och som fångar in djupet i ljusvärlden med en enda blick. De som förstått sin situation har upplevt och välkomnat denna vändning som en inre återfödelse. Det är en tid då de utvalda drabbas av ett väldigt ljus, som upplöser all rädsla till helig kärlek och plötsligt visar det osynliga i metafysisk klarhet, en tid som inte funnits tidigare och som inte återkommer senare med denna makt och innerlighet. Här förverkligar varje kultur sin ursymbol. Var och en har sin egen art av kärlek, vare sig vi kallar den himmelsk eller metafysisk, med vilken den skådar sin gudom, fångar och assimilerar den, och som förblir onåbar och föreståelig för alla de andra." (bd II, s. 257).

En förkultur har efter en tids famlande i en kaotisk tillvaro skapat sig en världsbild. Det är när en sådan världsbild har formats som en kulturs liv på allvar börjar: det är då människan blir en skapande och verksam kulturvarelse som erövrar, framställer konst, skriver litteratur. Varje begynnande kultur föds med en ångest inför den värld hon upplever, en "jagets ensamhet i världen, om obönhörligheten i naturen och om den absoluta gränsen, åldrandet, döden" en ångest hon gör allt för att undfly. Världsbilden blir här grundläggande för att kulturvarelsen ska uthärda tillvaron. "Tron på de funna sammanhangen får världsångesten att vika" skriver Spengler. Men någon 'objektiv verklighet' bortom världsbilden tror Spengler inte att människan kan finna – människan har i alla tider fått hålla tillgodo med tolkningar.

Som översättaren Martin Tegen framhåller är Spengler en svårplacerad tänkare. Han är varken enbart filosof, författare, historieskrivare eller profet utan förenar alltsammans på en gång. Det blir tydligt i hur andra bandet inleds med dessa ord:

"Betrakta blommorna mot kvällningen, när solen sjunker och den ena efter den andra sluter sig: du grips av en skrämmande känsla, en gåtfull ångest inför denna tillvaro, som är så blint, så drömskt, så nära knuten till jorden. Den stumma skogen, den tigande ängen, den här busken och den där rankan rör sig inte. Det är vinden som leker med dem. Bara den lilla myggan är fri; den dansar i kvällsljuset; den rör sig vart den vill. [...]. Bundenhet och frihet: däri ligger det avgörande kännetecknet, som skiljer växtens tillvaro från djurets. Men bara växten är helt och hållet vad den är. I djurets väsen ligger något kluvet." (bd II, s. 1).

Han använder ett historiskt stoff för att frambringa stämningar och känslor för att gestalta en filosofisk tankegång. Han är historieskrivare men vill också vara så mycket mer – han är visionär och profetisk samtidigt som han aldrig försummar den kritiska blicken på historien eller det varsamma handskandet med sitt källmaterial. Det är ett verk att förundras över, att lära av, men också att hålla sig på avstånd från och kritiskt läsa och ifrågasätta. Det sistnämnda just därför att hans anspråk är såpass omfattande – han vill förklara hela världshistoriens skeende. Han genomför en slags historieskrivningens metafysik. I det ovan anförda stycket ger sig ett problem med honom tillkänna.

Det finns en kännbar tvetydighet i hur Spengler egentligen vill bli läst: den kulturens uppvaknande han skriver om kan knappeligen bevisas rent empiriskt så varthän ligger syftningen? Det är ett stycke som tar andan ur en men mer som diktning än som ett prov på historievetenskaplig forskning. Spengler är de stora bildernas mästare och förmår förvandla en upplevt död historia till någonting levande framställd som en skapelse av den meningsskapande människan – men dettas pris är att han fördunklar och mystifierar mer än han förklarar.

Ytterligare en svaghet med hans arbete, men som också utgör dess styrka och egenart, är dess kraftigt idealistiska stomme (att världshistorien, enskilda händelser och människor ytterst sett frambringas och drivs av idéer och tankar snarare än till exempel materiella orsaker) som gör analysen ensidig och i någon bemärkelse "naiv". Vi får veta mycket om till exempel Jesus och hans första lärjungars del i vad han kallar en apokalyptisk-undergångsmentalitet och vilka andra tankeströmningar som är besläktade härmed, men ingenting alls om vilka levnadsförhållanden som kan ha frambringat ett sådant tänkesätt.

Samtidigt är just detta charmen med Spengler: han är rakt igenom en idéernas och tankens man, som tror på den symbolskapande människan. Människan må vara av kött och blod men lever i ett av henne besjälat universum. Man kan nagelfara honom gällande enskildheterna i framställningen (till exempel hävdar han att de kristna kyrkofäderna "ologiskt nog" godtog Torahn som helig skrift när det vid denna tid framstod som självklart, i och med att Jesus och den första kristna rörelsen helt igenom var judar och levde i och genom den hebreiska bibels föreställningsvärld); men det är de stora perspektiven som är viktiga för honom och verkligt givande för läsaren.

Jag skulle vilja avsluta denna kortare essä med att citera ett stycke där han framhåller dödens centrala ställning i vad som formar en kulturs världsbild. Det är ett stycke där Spengler kärnfullt visar prov på den egna föreställnings- och tankegestaltningskraften..

"Att vi inte bara lever, utan vet vad »livet« innebär, är ett resultat av att vi kan betrakta vår kroppsliga tillvaro i ljusvärlden. Djuret erfar vad livet är, men känner inte till döden. Om vi vore växtartade varelser, skulle vi dö utan att veta om det, ty då skulle dödserfarenheten och döendet vara identiska. Men också djur hör dödsskriet, ser liket, vädrar förruttnelsen; de ser döendet, men förstår det inte. Först med det renodlade förståndet, som med språkets hjälp frigörs från ögats vakenhet, framträder döden för människorna som den stora gåtan i ljusvärlden. Först därmed blir livet den korta tidrymden mellan födelse och död. Först tanken på döden gör födelsen till den andra hemligheten. Först nu blir djurets världsångest till människans ångest inför döden och det är denna som frammanar kärleken mellan man och kvinna, moderns förhållande till sonen, anföljden ända ner till barnbarnen, och därutöver familjen, folket, och i sista hand människornas historia med dess outgrundliga ödesfrågor och skickelser. Till döden, som varje människa går till mötes, knyts idéer om skuld och straff, om tillvaron som en botgöring, om ett nytt liv bortom ljusvärlden och om en frälsning från all dödsångest. Först kunskapen om döden framkallar det som vi människor äger, i motsats till djuren: en världsåskådning." (bd II, s. 20).

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen