Nattvandrare, magiker och deras anhang... (Heracleitus) - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Bild. Hebriana AlainentaloPå Slingan, stigen mellan berg och hav, söker jag svar på mina frågor. Jag letar bland musselskal, i kaprifolsnåren eller bland de hemlighetsfulla tecken som ristats i de gamla bänkarna, följer de listiga blå färgfläckarna som visar vägen över klipporna. Men denna gång har jag gjort det komplicerat för mig. Jag vill undersöka om det finns ett samband mellan dimman, fullmånen och näktergalen: dimman - för seglaren en mur, för vandraren ett vilseledande töcken, näktergalen vars sång lockar poeters pennor att glöda och den sömnlöse att förlora förståndet och fullmånen, som förlett människor till mången dumhet. Jag har länge misstänkt att det finns ett dolt samband, en gemensam frekvens.

En eftermiddag var jag ute på strövtåg. Jag rafsade bland sly och buskar, medan jag lyssnade till en hissnande duell mellan två näktergalar. Då kom dimman. Den kom rullande, tät och gulfärgad av solens bleksiktiga strålar. Jag kunde nästan röra vid den. Vad är dimmans mysterium? Och kan näktergalen eller månen hjälpa mig med svaret?

På kvällshimlen visade fullmånen sitt svårmodiga ansikte. Jag ställde frågan igen.

Gällande näktergalen haglar svaren in: Keats’ Ode to a Nightingale, prerafaeliternas sentimentalitet, A Nightingale sang in Berkeley Square. Alla svärmar för näktergalen. Jag anade att min fråga oundgängligen måste formuleras om. Vad uttrycker dimman, fullmånen, näktergalen och – jag?

Min intuition säger att här finns ett samband, att vi alla kan vara av samma skrot och korn. Jag snavade över ett av mina favoritbegrepp: intuitionen. Skattas intuitionen högt nog idag? Var det bara den franske eleganten Henri Bergson med sitt stilfullt flödande språk som kunde grunda sin filosofi på någonting så eteriskt som intuition? Damerna må ha dånat under hans föreläsningar, men kan inte detta ha berott på deras alltför hårt spända korsetter? Han skulle ha föredragit Slingan utan de beskäftiga anslagstavlorna, hellre suttit på en bänk, inandats den saltmättade luften och kaprifolens sötma. Går Henri Bergson någon gång på Slingan? Varför inte? Jag har mött mången ande där, skyggt smygande utmed buskarna, för att inte hundarna skall ge skall. Hundar är andekänsliga, det är en bekant sak. Men Monsieur smyger inte, han svingar sin käpp, lyfter sin hatt och passerar.

Nu styr jag stegen mot Halselånge strand, begrundar sandvirvlarna och vattenväxterna, som torkat till frasande fragment. Jag minns att monsieur B. sagt att nuflödet stelnar på ytan, blir till små rester att plocka upp. Kanske de där vita stenarna som jag är så fascinerad av är mina egna relikter?

– Jaget kan känna jaget, säger jag till mig själv, jag har sett Halselånge, och jag har sett allt.

näktergalenI samma ögonblick ser jag en man sitta på en sten, blickande ut mot vattnet. Jag känner igen honom som den jag just haft i mina tankar. Slingans magi är stark! Jag vill genast fråga honom om intuitionen. Monsieur Bergson verkar melankolisk i kväll. Kanske är detta en melankolisk kväll? Fullmånen är i vardande, och molnen sveper mörka fåror över månskivan.

Jag hör honom sucka:

– Litteratur, litteratur. Upp stiga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når. Nobelpris i litteratur! Men min artrit hindrade mig från att resa. C’est la vie.

Han tittar sorgset upp och stryker sina oklanderliga mustascher.

– Minsann, fransmannen citerar Hamlet, tänker jag, inte illa!

Men jag måste gå. Vresrosorna fångar mig i sina klor, vill söva mig som Törnrosa, men renfanans skärpa manar mig vidare genom den djupnande skymningen. Här gäller: carpe diem eller noctem! Jag letar mig ned till havet igen, lyssnar till de stillsamma, saktfärdiga vågorna som slickar sanden. Dimman lyfter. Det känns kyligt i luften.

Då ser jag ser en man i ålderdomliga kläder vid vattenbrynet. Jag ser att han inte tillhör promenadörerna; han är en av De andra – jag höll nästan på att skriva Oss. Han öser vatten över sina tår, lyfter fötterna lekfullt och låter dem falla ned med ett plask. Men vad säger han?

– Ursäkta, säger jag, jag hör inte riktigt?

Han vänder sig om och mumlar en aning högre, men inte tillräckligt för att jag skall kunna höra. Han har gjort upp en eld vid strandkanten. Jag ser med tillfredsställelse att han inte tänt elden på en klippa. Mannen vet någonting om naturen. Nu hör jag ett återkommande ord. Mindfulness!

– Har du kurser, säger jag trendtrött.

Nu blir han irriterad. Blixtar klyver hans ögons svärta.

– Början är slutet, säger han, vägen fram är vägen tillbaka.

Jag känner mig stukad. Han är trots allt ingen framgångsguru. Han sänker sina knöliga korta tår som liknar små potatisar, i vattnet, viftar med dem.

– Varje gång jag badar fötterna är vattnet nytt, säger han med vänligare röst. Du kan inte bada två gånger i samma vatten.

– Inte ens om det är en liten badbalja, frågar jag och minns min barndoms zinkbaljor.

Han ruskar på huvudet och suckar lätt. Jag försöker urskulda mig. Jag var banal. Men en sak måste utredas:

– Mindfulness?

stenenHans svar kommer svävande över vattnet:

Nattvandrare, trollkarlar och deras anhang… Folk tillber stenar, de kunde lika gärna diskutera med sin egen dörrpost.

Jag skäms över min egen glorifiering av de vita stenarna, men mannen verkar bekant.

Tystnad, helande, säger jag, plötsligt lycklig över att jag känner igen honom som den vise och älskvärde Herakleitos. Röken från elden följer mig en stund och förenar sig med dimman.

Nästa morgon var klar och frisk. Jag slog följe med min väninna F, en snusförnuftig, lätt förvirrad person men praktiskt lagd. I slingans mitt finns en otillgänglig mur av stenblock, som jag gärna vill forcera. De är placerade där av naturen eller av naturens riddare för att hålla människor borta. I dag ville jag göra ett nytt försök. Efter flera försök kände jag mig uppgiven, men min väninna sade att svårigheter är till för att övervinnas. Utmattad efter mina kullerbyttor sjönk jag ned. En mycket liten bock stod blickstilla och iakttog mig.

– Vad han är gullig, sade min väninna.

Jag var tvungen att hålla med henne. Hon lyfte upp en rund sten i handen och sade:

– Den här stenens form är evig, inte sant, och av gott material, bohusgranit.

– Materia, sade jag, fortfarande medtagen.

– Så där säger du alltid, sade F, än är det materia eller substans, än är det form eller flöde. Det går inte att resonera med dig. Vi borde ha tagit med kaffe!

– Hoppas det inte blir dimma, sade jag.

– Dimman är svårare, fortsatte min väninna, även för dig! Om den kan man säga att den varken är form eller flöde eller materia. Den är något mitt emellan.

Visst hade hon rätt, dimman var ett problem för mig. Jag undrar vad min gamle vän Aristoteles skulle ha sagt.

– Den kan vara något som skall bli en aktualitet, framkastade jag.

– Har du hunnit se Aktuellt, sade F. förvånat.

Min intuition väcks till liv igen, när jag hör näktergalen köra igång sina vildaste bröllopssånger: trumvirvlar, flöjter, virtuosa violiner. Vår yttre sinnesvärld förvandlas av näktergalens sång till drömmens inre verklighet, hade min vän poeten sagt. Jag föreslog att det inte fanns någon skillnad mellan den yttre och den inre världen. Vi behövde bara finna nyckeln, passagen mellan dem.

– Och var finns nyckeln?

Jag ställde frågan högt.

– Kan det vara tallkottskörteln, sade min väninna.

– Det där säger du bara för att du står i en hög med tallkottar, sade jag och pekade mot hennes fötter.

– Förmodligen, sade F, det verkar alltför dumt!

– Jag tror att näktergalens sång kunde vara en sådan nyckel, fortsatte jag min tankegång.

Min väninna F gick hem för att gräva i sina rabatter, och jag fortsatte promenaden denna soliga förmiddag, då vattnet glittrade som änglahår och vågorna påminde mig om min mors frisyr. Kanske var det viktigt? Naturen var en ensams skådande, fåglarna spelade, allt var frid och ro. Jag gick länge, glömsk av all metafysik, men så småningom blev tiden mig utsträckt och lång, och jag sökte efter sällskap. Jag såg en man sittande vid ett av slingans nya grillbord, med sin käpp stadigt förankrat mellan benen. Han var slätrakad och prydligt klädd.

mindfulness– God dag, sade jag, så trevligt! Jag trodde jag hade förlorat kontakten med vår materiella verklighet. Det är ofta dimmigt här.

– Vad har ni emot min form, svarade mannen utan att se upp på mig.

Jag blev konfunderad av frågan, jag hade verkligen inget emot mannens form, som var harmonisk, lätt spolformad och krönt av ett tilltalande huvud.

– Absolut ingenting, jag blev bara så glad över att träffa er.

– Man får inte handskas vårdslöst med begreppen, sade mannen.

– Ursäkta, säger jag, vad anser ni om Keats’ Ode to a Nightingale, till exempel?

Jag tyckte att han lät väl docerande i tonen.

– Det hänger på ändamålet, sade han.

Jag tänkte att här kanske fanns något att lära, men det kändes inte som det fanns någon riktig orsak till det just idag. Men mannen var utan tvivel sympatisk.

– Får jag slå mig ned, frågade jag.

Han nickade. Vi satt tysta en stund. Sedan frågade jag honom:

– Vad är er uppfattning om dimma? Är den form eller materia eller kanske en skugga eller idé?

Mannen suckade djupt, och han lyfte för första gången på huvudet.

– Blanda för guds skull inte ihop mig med Platon, sade han.

Nu såg jag att det var Aristoteles, men jag såg också att han verkade trött. Kanske han var trött på mig? Var jag trött på honom?

Han fortsatte med samma svaga stämma:

– All utveckling är relativ. Barnet är form i relation till spädbarnet men materia i förhållande till den vuxne.

– Mitt barnbarn är möjligheternas konung, sade jag överväldigad av stolthet

Medan jag satt där uppfylld av varma känslor kom dimman tillbaka. Den svepte in bänken som bomull kring ett smycke i en ask.

– Ren form, hördes han röst tona bort.

Älskarna. Bild av Hebriana AlainentaloSkulle jag inte återse min honom? Jag kände sorg som när en vänskap tar slut. För att komma över min svacka gick jag ned mot en undanskymd sandstrand för att samla snäckor och vrakgods. Måsar skrek och ett par tärnor övade dykning i viken. En skrattmås skrockade när han gjorde en snabb sväng ovanför mitt huvud.

Jag kom fram till strandremsan, betraktade havet. En tanke pockade på min uppmärksamhet - tanken om alltings helhet. Vad är egentligen skillnaden mellan tiggare och konungar, dimmor eller vresrosor, retorik eller näktergalsflöjtande? Jag började se mig själv som en liten vårta i ett jättelikt ansikte, där viken, bergen och solen, allt ifrån den minsta stjärnblommatill blåstången också fanns inskrivna. En krabba skymtade genom den glasklara vattenytan, två hundar skällde på stigen ovanför mig. Två människor möttes samtidigt, deras tal sipprade ned till mig.

– De är av samma skrot och korn, hörde jag en av dem säga, lika som bär!

Hundgläfs och måsskrik. Jag var osynlig vid min vik och kunde fortsätta mina överläggningar. Är allt jag undersökt av samma skrot och korn? Jag själv, min väninna F och min vän poeten och sanden jag står på? Just då kände jag att någon fanns med mig i viken. En gestalt satt böjd och petade i sanden vid vattenbrynet.

– Herr Spinoza, sade jag, för jag hade börjat ana att det var han som var i faggorna,

– jag har drömt om att få träffa er. Det är ju ni som har sagt, att verkligheten, fåglar, dimma, hav och människor – allting finns i den totala existensen. Naturen och Gud och …

Orden stockade sig i munnen på mig, jag blev alltför ivrig när jag äntligen träffat den som jag kände hade svaret.

Han satt och letade efter något i sanden och hade uppenbarligen inte hört vad jag sagt.

– Herr Spinoza, sade jag, kan jag hjälpa er med något?

Han vände blicken mot mig och log ett bekymrat leende:

– Jag letar efter min kontaktlins, den föll av mig här i sanden. Jag ser inte så bra, jag har suttit alltför mycket och petat med mina linser, så att jag har förstört ögonen. Är det inte ganska ironiskt? Jag slipar linser så att andra kan se, medan jag själv blir halvblind av samma verk.

– Det var tråkigt, sade jag med uppriktig medkänsla, Herr Spinoza, låt mig hjälpa er!

– Kalla mig Baruch, sade han, eller Benedict, men av nostalgiska skäl föredrar jag det förra. Tack för hjälpen. Det finns lyckligtvis några som hjälper mig, ibland. Min bästa vän Arne t.ex.

– Arne Naess, frågade jag.

– Just den samme, svarade Spinoza.

SpinozaHan var klädd i alltför varma 1600-talskläder, av vadmal eller ylle, jag visste inte så noga, eftersom jag inte var klar över 1600-talets klädkod. Men han bar ingen kippa.

– Sörjer ni, herr Baruch, över att ha blivit utesluten ur den mosaiska församlingen, frågade jag.

– Nej, inte speciellt, men det har påverkat min ekonomi. Jag lever på andras välvilja – och litet arbete.

– Som att slipa glas, fyllde jag i.

– Jag har läst er Etik, fortsatte jag med ny energi, den har gjort ett stort intryck på mig. Den påminner om poesi, enkel, nästan minimalistisk. Jag tycker själv om att skriva så, reducerar så mycket jag kan.

Han såg förvånad ut, mumlade något om att han inte var poet, att geometri låg närmre hans intressen.

Substans är det, som är genom sig självt och genom sig självt begripes - är inte det poesi?

Era egna ord, envisades jag.

– Det är filosofi, sade Spinoza, dikter är för mig en tankeflykt som inte har …

… Någon substans, sade jag triumferande. Erkänn att ni tänkte säga så!

– Jag hade tänkt säga att den inte har några utkomstmöjligheter. Den giver intet bröd.

– Människan lever inte av bröd allenast, sade jag glatt, för nu kände jag att vi verkligen talade med varandra. Ett sant filosofisk samtal.

Attribut är det, som förståndet fattar hos substansen såsom utgörande dess väsen, sade Baruch.

– Underbart, poetiskt, det är sådant jag vill höra!

– Snarare sant än poetiskt, hoppas jag, några ord på vägen, sade han, men skulle ni verkligen inte kunna hjälpa mig att leta efter linsen?

Jag började gräva omkring bland snäckskal och blåstång. Vattnet glittrade som tusen stjärnor: det skulle bli svårt. Jag hittade flaskskärvor och vita kiselstenar. Jag såg stim av småfisk, som silverslöjor i vattnet.

– Det finns för mycket att leta bland, suckade jag.

Allt som existerar är i Gud eller existerar i Gud, sade Spinoza, och den här gången sade jag ingenting om poesi.

Allt kändes stort. Jag behövde min väninna F.

– Kanske er vän Arne har större möjligheter, mera tid. Jag måste hem och ge katten mat, och jag skall ringa till min son i ett angeläget ärende.

Abstraktion. Bild Hebriana AlainentaloJag var nervös inför Baruch Spinoza, det var bara att erkänna det.

Han reste sig upp med en ansamling tång i handen.

– Adjö, lilla modus, sade han med oväntad förtrolighet i rösten. Kom ihåg - sub specie aeternitatis.

– Allt är ett enda väsen, sade jag, om det så är dimma, fullmåne, näktergal, tång eller jag själv.

Just då hörde jag ett förtjust utrop från stranden – Spinoza hade hittat sin lins.

Och jag kände hur allting omkring mig förvandlades, jag förvandlades, historien förvandlades, min väninna F, min vän poeten – allt var delar av ett galaktiskt ansikte som log av ljus. Och allt var lugnt, och allt var nödvändigt. Och allt var fritt enligt sin natur.

Jag tror att jag i det ögonblicket kände en fläkt av den lycksalighet som Spinoza hade skrivit om.

Fast nästa morgon gick jag igen ut på Slingan och föll genast i samspråk med min väninna F

– var de nya fula bänkarna verkligen nödvändiga…

I detta strövtåg har ni förutom min väninna F och jag själv mött följande filosofer

  • Heracleitus

  • Aristoteles

  • Spinoza

  • Bergson

samt cameos av

  • Arne Naess

  • Platon

  • John Keats

  • W. Shakespeare

 

Kerstin Svea Dahlén
Cron Job Starts