Essäer om religionen - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om religionen

Tomhetens mandala. Foto Elsa Maria LindqvistDet oändliga lugnets ö
tomhet
en hän given causa secunda
över låten
Här hål
öde salar
spekt rum
Tillbaka till det skrivna
Ordet dröjer 

(Tomhet av Else-Britt Kjellqvist )

I buddhismen finns två begrepp som länge varit svåra för västerlänningar att acceptera och förstå, eftersom de ligger så långt ifrån det vi kopplar ihop med andligt liv och existentiell mening. Det är ”anatta”, icke-jag, och ”shunyata”, tomhet; två begrepp som kan upplevas som både besvärande och lite farliga att närma sig, för vart leder det att tänka sig att det inte finns något jag/själv och att den högsta insikten består av tomhet?

I boken The Good Heart säger Dalai Lama att man inte bör lära ut den djupa läran om tomhet till någon vars mentala förmåga inte är anpassad till detta, för då kan det istället för att hjälpa den personen att fördjupa sina andliga erfarenheter, leda till förvirring och möjligen också nihilism. Han går sedan vidare med att säga att det kan ta mycket lång tid att på djupet förstå anatman-begreppet (sanskrit: anatman, pali: anatta)

Hos mig finns ett behov att, trots dessa varningens ord, inte undvika det som känns svårt och lite skrämmande, utan närma mig dem och göra ett försök att ringa in vad buddhister av olika riktningar menar är det centrala i läran om anatta, icke-jag/obesjälat/, och shunyata, tomhet.

Läs mer...

Tage Lindbom tillsammans med Kurt Almqvist Foto ArtosSäg: Detta är Gud, det Ende.
 - Koran

I Vänbok till Tage Lindbom (1999) skriver arton närstående om sin relation till denne säregne svenske religionsfilosof, mystiker och statsvetare. 1999 fyllde nämligen Lindbom nittio år och boken tillkom som en hyllning. Bland skribenterna återfinner vi namn som Carin Stenström, journalist på tidningen Dagen, Stig Lundgren, hinduisk mystiker, Claes G. Ryn, konservativ filosof, Pierre Durrani, f.d. muslimsk företrädare, numera "grön anarkist", Carl-Johan Ljungberg, konservativ skriftställare, Jan von Konow, försvarsvän, Christian Braw, luthersk präst och Håkan Bengtsson från vänstertankesmedjan Arena, samt sonen Tomas. Redaktör var katoliken Jonas De Geer.

"Säg mig vem du umgås med så ska jag säga dig vem du är" är ett både passande och opassande talesätt i fallet Lindbom. Den komplexa sammansättningen av hans umgängeskrets speglar å ena sidan hans eget mångbottnade inre och motsägelsefulla levnadsöde, men å andra sidan kan ingen av dem som medverkat i boken andligen sägas ha "gått i Lindboms fotspår" och därmed blir talesättet mindre passande.

Vem var då Tage Lindbom? Han var ett adoptivbarn av okända föräldrar som växte upp i Hudiksvall. Efter militärtjänst vid Jämtlands fältjägarregemente kom han som student till Uppsala hösten 1929. Huvudämnet blev statskunskap för professor Gunnar Brusewitz. Under denna tid var Lindbom aktiv i Clarté och övertygad kommunist; det blev han efter Ådalshändelserna. Efter några år bröt han med kommunismen och gick till socialdemokratin. Sedermera doktorerade han i statskunskap vid Stockholms högskola för Herbert Tingsten på en avhandling om fackföreningsrörelsens historia. Mycket tidigt kom känslan av faderslöshet att prägla hans sökande. I ungdomen attraheras han av socialismens horisontella broderskap, men det skulle aldrig förmå uppväga förlusten av det vertikala faderskapet.

Läs mer...

Lorenzo Costa 1490Aldrig tidigare har väl jul firats i Sverige till ackompanjemang inte bara av ”Bjällerklang” och ”O helga natt” i popversion utan också av en mycket livlig och delvis upprörd debatt om de kristna symbolernas synlighet, deras vara eller icke vara, i det offentliga rummet: skolavslutningar i kyrkan, jul- och adventssånger i skolan o.s.v. Det alltmer medvetet sekulära samhället börjar ifrågasätta sådant som många av oss hittills tagit för givet, antingen som en del av vårt kulturarv eller som yttringar av en rad kristna tänkesätt och värderingar som förmodats ha en bred folklig förankring, oavsett människors kulturella eller livåskådningsmässiga olikheter. Hur det förhåller sig med detta, och vart debatten härvidlag kommer att leda i slutändan, återstår att se.

Innan någon form av julefrid sänker sig över oss – vare sig vi är kristna, ateister eller något annat, och vare sig vi önskar varandra ”God Jul” eller ”Merry Nothing” (som en brittisk cartoon nyligen föreslog) – kan det finnas skäl att söka svar på några frågor som eventuellt kunde intressera både kristna och andra: Hur länge har julen firats? Hur pass ”kristen” är den? Och hur viktig är den för kristen tro?

Läs mer...

torahDet finns få texter som är så enkelt och spartanskt skrivna som Torahn. Samtidigt är den från en svunnen tid med andra tanke- och levnadssätt. I denna öken av kargt språk måste ökenvandraren tolka varje klipputsprång, varje växt, varje fotspår i landskapet för att hitta rätt.

De rabbinska torakommentatorerna har redan vandrat i öknen och deras tolkningar har i olika antologier nedtecknats. De hjälper oss att se leden som guidar oss i den tillsynes fruktlösa vandringen emot förståelse.

Det finns flera skilda metoder inom judendomen för att tolka toran. I den här essän ska jag behandla derash och peshat.

Derashen var den tolkningsmetod som olika rabbiner använde i midrasheni. Ordet derash kommer från det hebreiska ordet darash, som betyder bokstavligen ”att söka”. I texten sökte man efter den ”gömda” meningen, det som låg bortom det uppenbara. Derashen tar inte alltid hänsyn till sammanhanget som versen befinner sig i. Istället fungerade den som en associationsfontän som kunde tillföra en mängd smaker, vilket skulle hjälpa den dolda meningen att enklare uppenbaras. Till exempel kunde rabbinerna i midrashen konstruera dialoger mellan de olika karaktärerna i bibeln, se profetior, mm. De använde sig alltså av texten som en kreativ språngbräda in i det okända, för att närma sig Gud och sanningen.

Tidens hjul är dock obarmhärtigt mot idéer. Morgondagens personer lär sig dagens idéer och omformar dem genom att tillföra det äldre nya element och ur smältdegeln av tradition och nyrön framträder nya idéer och metoder att närma sig texten.

Läs mer...

Nikolaj BerdjajevDen ryske religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) var under sin livstid en internationell kändis. Han levde ett dramatiskt liv och omnämndes till och med som Nobelpriskandidat. 1945 träffade Sven Stolpe Berdjajev i hans villa utanför Paris, ett möte som han redogör för i sin bok om den ryske filosofen. Många gäster var bjudna och man samlades kring tebordet i matsalen där en livlig diskussion tog sin början under ständigt tedrickande. Stolpe hade intrycket att han befann sig mitt i en roman av Dostojevskij. När han skulle gå, fick han ett exemplar av Berdjajevs självbiografi som några år senare gavs ut med titeln Vägar till självkännedom. Stolpe måste ha varit en av de första som läste boken.

I förordet till Vägar till självkännedom konstaterar Berdjajev att han genomlevt tre krig, två revolutioner, Frankrikes sammanbrott och den tyska ockupationen och levt som flykting i nästan 20 år i Berlin och Paris. Han har suttit fyra gånger i fängelse, två gånger under tsartiden och två gånger efter kommunisternas maktövertagande, tre gånger har han blivit förvisad och 1922 blev han slutligen landsförvisad. Han har deltagit i filosofiska och religiösa sammanslutningar och konferenser, varit tidskriftsredaktör och ordförande för den Fria Andliga Akademien under de första revolutionsåren i Moskva. Ändå känner han sig stå utanför samhället och de historiska skeendena och upplever en djup alienation och ensamhet. Det är en känsla av främlingskap som ligger till grund för hans frihetsfilosofi och sökande efter sanningen. På ett ställe i boken talar han om sitt ”första metafysiska skrik”, sin födelse som tänkare när han i barndomen vägrade att acceptera världens givna ordning. Fantasin ledde ut ur en kvävande verklighet då en annan värld öppnade sig. Även när Berdjajev är 66 år gammal, känner han sig som en pojke, en drömmare. Detta är hans ”eviga ålder”. I sitt tänkande förblir han en pojke som drömmer om metahistorien.

Läs mer...

Döden är också en sol. (Nietzsche) Den längsta resan är resan i det inre
(Dag Hammarskjöld)

I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden leder därför oftast till en svår chock - oberoende av i vilken ålder den döda är, vilket också förorsakar en lång sorgeprocess. Den döende omges ofta av modern teknik för att förlänga livet kanske med på sin höjd några minuter eller några timmar. Upplevelse av döden och kommunikationen med de närstående blir därigenom inskränkta. Jag går i denna uppsats därför närmare in på frågan hur vi kan förbereda oss inför död och sorg och tar även upp den tibetanska buddismens sätt att betrakta dessa frågor, där stora mästare har forskat i dödsprocessens faser. För var och en av oss kan det vara av stor hjälp om vi bekantar oss med denna process och därigenom lär oss att döden är en del av en naturlig process. Detta betraktelsesätt påverkar sorgeprocessen gynnsamt, eftersom vi lär oss att se döden som ett led i vår egen förgänglighetsprocess. Vi lär oss att släppa taget och att ge frihet åt både den döda samt oss själva. Mina källor är huvudsakligen ett par kurser i temat som jag deltagit i, en intervju med Dr. Anna Maria Kneisl och litteratur av Britta Lundgren, Dr. Léo Matos, Dr. Carlos Castaneda, den tibetanska meditationsmästaren Sogyal Rinpoche samt den skönlitterära romanen Katrina av Sally Salminen.

Läs mer...

Ahura Mazda, ZarathustraTeodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt att svälja denna motsättning, liksom icke troende, som inte sällan blivit otrogna just på grund av denna motsättning.

De gamla hebréerna brottades med lidandets problem i Jobs bok, men den chockerande berättelsen, där Gud låter Satan pina Job med förfärliga lidanden är inte särdeles uppbyggande eftersom Satan till exempel tillåts av Gud att ta livet av Jobs barn. Att Job sedan kompenseras för denna förlust med nya barn känns närmast osmakligt. Någon som helst hänsyn till de barn som Gud lät Satan offra för att testa Jobs gudfruktighet förekommer inte i berättelsen. (Abraham slapp åtminstone att offra Isak när det kom till kritan.)

Som förklaring till lidandets förenlighet med en god allsmäktig Gud, om det nu var meningen, vilket kan diskuteras, får nog Jobs bok betraktas som ett kapitalt misslyckande. Där hittar vi ingen lösning på teodicéproblemet. Inte heller kristna förklaringsmodeller, typ människans valfrihet känns speciellt trovärdiga.

Om vi i stället vänder oss till en av världens äldsta alltjämt existerande gudstroende, men också en av dess minsta religioner, så möter vi en föreställning som inte ger utrymme för något teodicéproblem.

Läs mer...

Ivan Aguéli”Ibn Arabis namn är inte helt okänt för en svensk läsare med litterär skolning”, skriver Axel Gauffin i sin monografi om konstnären och mystikern Ivan Aguéli. ”Kanske”, fortsätter han, ”känner han igen det från Verner von Heidenstams Endymion, utgiven 1889. Bokens olycklige arabiske hjälte Emin Ibn Arabi härstammar från den gamle skalden Muhji d-din Ibn al-Arabi.”1 Detta skrevs under slutet av 1930-talet. Idag är det mycket få svenskar, inte ens de med ”litterär skolning” som har läst Endymion. Jag hör till de få sjuttiotalister som har gjort det. Men den bedriften har inte hjälpt mig att bättre begripa Ibn Arabis filosofi, ty Heidenstams hjälte har, vid sidan om namn och härstamning, få likheter med den arabiske filosofen från Murcia, som levde mellan åren 1165-1240.

Om man inte blir klok av att läsa Heidenstam blir man inte klokare av att läsa Torbjörn Säfves romanbiografi Var inte rädd (1992). Det är idel påhitt och sofisteri. Men underhållande. Den handlar om Säfves syn på livsfilosofi, inte så mycket om Ibn Arabi.

Vi börjar vid slutet. Ibn Arabi slogs ihjäl av en uppretad pöbel i Damaskus. I en av stadens moskéer fanns nämligen en imam som levde för pengar och inte för Gud. Han dyrkade Mammon. En fredag år 1240 e. Kr ställde sig Ibn Arabi, radikal som han var, i moskéns dörröppning och ropade högt: ”Jag trampar på den gud ni tillber. Han finns under mina fötter!” Ibn Arabi tyckte lika lite som Jesus om att månglarna tog över templen. De bedjande blev förstås ursinniga och stenade honom till döds.

Långt senare upptäcktes en skatt under marken på just den plats där Ibn Arabi hade stått och ropat. Hans ord kunde alltså tolkas bokstavligt: eftersom dessa muslimer levde för pengars och inte för Guds skull så var rikedomen deras gud och denna gud fanns under hans fötter i form av en nedgrävd skatt. Men orden kunde också tolkas bildligt: Ibn Arabi hade genom andlig disciplin släckt sitt begär efter denna världs goda. Han hade nedkämpat sin fiende, världen, som därför fanns ”under hans fötter”. Här stod alltså återigen esoterism mot exoterism, radikalism mot extremism, eller för att tala med Strindberg: ”Buddhan” mot ”svinet”.

Läs mer...

Jesus and the Disciples

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each other. Such ethnicity is, in turn, linked to ethics and collective self-righteousness or self-conceit within a more or less secluded group.

By the use of reinterpretations and deconstructions of essential texts he has managed to point out the formidable, but unfortunate, aggression that arises between different religio-political identities, thanks to their fundamentalist promoters, and the implementation of their programs at the national and wider global levels. Dr. Jesudasan manages, in a very convincing manner, to show what alternative readings of different Holy Scriptures in general and the Bible in particular, may basically contribute to building bridges of dialogue and reconciliation between warring religious and ethnic groups. The task is delicate, but Dr. Jesudasan realizes it in a lucid, open-minded, an inviting manner and style.

As a sociologist, and within this profession perhaps especially concerned with ethics and religion, I must say that it has been an adventure to read most of his work. I have never come across interpretations in this field which are so provocative in a constructive sense then the books and articles of Dr. Jesudasan’s strong type. In line with this, my aim here is to present an eye-opening perspective concerning the mutual distrust among different disciples of many faiths – although the mythologies behind these faiths not only are mythologies but in fact siblings as well. And: orally transmitted myths often are as strong as written ore verbally ones, and very often they legitimate each other. 

Läs mer...

Det hinduistiska templet i KhajurahoHinduismen är Indiens till antalet utövare största religion. Den har också utsträckning i såväl västvärlden som andra länder i tredje världen. Buddhismen är till antalet utövare en av de minsta religionerna i Indien, detta trots att den fick sitt ursprung där för över 2500 är sedan. Under senare tid har dess popularitet ökat i västvärlden och den har redan sedan Buddhas tid vunnit stor spridning i Asien. Såväl buddhism som hinduism finns etablerade i Sverige.

Få svar hos google

Om jag googlar på hindufobi får jag knappt 300 svar. Om jag googlar på buddhofobi blir det 4 svar.

De flesta bland oss funderar väl knappast över dessa begrepp. Ändå grasserar de, just genom sin tystnad, i vårt land. Samma tystnad kan göra mig till hindufil, åtminstone någon som tycker att tystnaden är orättvis. Men den kan också göra mig till hindufob och längta efter ett tydligt uttalat granskande.

Jag är ambivalent och pekar inte med hela handen. I stället försöker jag gå runt om och upptäcka nya sammanhang.

Läs mer...

Andrei Rublev och den heliga trefaldighetenDen gotiska arkitekturen är, alla senare sekulära tillämpningar till trots, en ursprungligen sett religiöst betingad byggnadsstil och kan sannolikt inte fullt ut förstås och uppskattas utan hänsyn taget till den gotiska människans religiösa förhistoria. Förutsatt att goterna som folk inte bara genom en historisk nyck (i stil med den som för all framtid skulle komma att förknippa den italienske lycksökaren Amerigo Vespucci med två nyupptäckta kontinenter) fått ge namn åt en medeltida byggnadsstil, utan tvärtom i såväl Spanien som Norditalien under flera århundraden så upparbetat den genetiska myllan att den till sist visat sig mottaglig för den kommande nordiska grödan, är det här på sin plats att närmare ta i beaktande den speciella form av kristendom som de nordiskt hednatroende goterna omvände sig till i mötet med söderns folkstammar, nämligen arianismen.

Den rationaliserande historietolkningen (dvs. den som företrädesvis ser ekonomiska incitament till alla krig) menar väl att det främsta skälet till att goterna i såväl Norditalien som Spanien och Sydfrankrike bekände sig till arianismen var för att de i sina militära och andra mellanhavanden skulle slippa behöva ta hänsyn till den katolska och ortodoxa kyrkans politiska intressen. Men om vi för ett ögonblick bortser från det utan tvivel realpolitiskt motiverade i denna slutsats, och istället prövar hypotesen att de olika former av kristendom som förekommit i Europa, Mellanöstern och Afrika, faktiskt också motsvarar olika folk och deras specifika sätt att förhålla sig till andliga erfarenheter, respektive politiska realiteter, kan vi konstatera ett drag i den arianska kristendomen som på en avgörande punkt skiljer den från östlig bysantinsk och västlig katolsk tro. Det rör sig om substansproblemet inom treenigheten, och som i alla tider berett teologerna sådana svårigheter att de intill denna dag inte kunnat enas om en gemensam formulering – se specifikt den under århundraden förda debatten mellan representanter för den ortodoxa respektive katolska kristendomen angående den så kallade filioque-klausulen, enligt vilken Helig Ande, i katolsk definition, utgår samtidigt och jämbördigt från såväl Fadern som Sonen, medan det ortodoxa lägret vidhåller att Helig Ande utgår från Fadern allena.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen