Essäer om religionen - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om religionen

Kristus av Michelangelo

Amor trahit amantem extra se…

 

(”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)

 

När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen. De stora tingen försvinner, det är de små sakerna som är evi­ga. Det finns ett annat ”språk”, som är starkare än Eros; detta är mystikens språk.

 

Du lever ditt normala liv, du följer lagarna, har din tro, sköter dina sysselsättningar, men plötsligt sker någonting som kastar dig utanför allt det som du trodde var verkligt. Dina värderingar, övertygelser och löften kan inte längre skydda dig. Du är isolerad; en kraft som är större än dig har slungat dig ut ur det du en gång kallade din verklighet och värld. Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en: kärleken. Det finns inte bara en kärlek eller endast en form, ett alfabet för att uttrycka eller be­skriva den. Själva ordet kärlek är bara ett ord som vi använder för att ut­trycka någonting som förblir någonting annat. Våra ord och våra kroppar bär inte den här kraften som transfigurerar oss och världen omkring oss inför våra blickar. Vi inhämtar någonting som drabbar vårt individuella plan men det händer med en så osäglig kraft att vi tror oss stå ensamma mot världen. Världen (människorna) kan inte förstå oss då den inte upplever det som vi upplever lika starkt. Här uppstår först två möjligheter, och valet mellan dem beror på vår egen personliga styrka. Om vi är svaga och osäkra stänger vi oss inne i vår nya värld och bryr oss inte om vad omvärlden säger. Är vi starka och säkra gör vi samma sak, men då försöker vi också finna en balans mellan oss och de andra. Men vi förblir instängda även om denna erfarenhet tycks öppna dörrar som tidigare har varit låsta för oss. Emel­lertid finns också en tredje möjlighet: den upplystes väg.

 

Det grekiska ordet Agape har ingenting med de svenska orden barm­härtighet, välgörenhet eller givmildhet att göra. Agape har två möjliga ursprung: verbet ago – att handla, agera, men också putta fram; och agamai, att häpna, att bli extatisk. Ordet ago alstrar också ord som agonia som förutom dödskamp också i allmänhet betyder strid, kamp (jfr antagonism).

Agape (som caritas, charity) är den kärlek som inte saknar jordiska mål men som öppnar sig för alla människor och ger dem kärlek utan att förvänta sig nå­gonting tillbaka.

Läs mer...

den heliga KlaraRomersk-katolska kyrkan har i dagarna fått ett nytt överhuvud. Den 76-årige kardinalen José Mario Borgolio som är jesuit och kommer från Argentina är den förste påve som tar sig namnet Franciskus. Han vill därmed sätta den helige Franciskus som ledstjärna för sitt pontifikat. Som den förste påven från Latinamerika kan han förhoppningsvis ge röst åt miljoner fattiga och förtryckta människor över hela världen. De helige Franciskus är tämligen känd av många svenskar utanför den katolska kyrkan. Han var mannen med solsången, han som valde fattigdomen och som predikade för fåglarna. Klara av Assisi däremot som haft stort inflytande inom franciskanorden och som bildade den första kvinnliga grenen, har oförtjänt hamnat i skuggan av Franciskus. Under 1900-talet kom det exempelvis ut ett tjugotal biografier om Franciskus på svenska men inte en enda om Klara. Det kan tyckas märkligt eftersom Klara var den första kvinnan i kyrkans historia som skrev en regel för sin orden och en av få kvinnor från den tiden som efterlämnat skrifter. Boken Klara av Assisi Skrifter och dokument som utkom 2012 är den första översättningen till modern svenska av hennes skrifter. Författaren Henrik Roelvink, själv franciskan och teologie doktor, förklarar och sätter texterna i ett sammanhang. Förhoppningsvis kan den här boken lägga grunden till en mer utförlig biografi om denna inflytelserika och fascinerande kvinna.

Klara av Assisi föddes 1193 som dotter till riddaren Favarone di Offreduccio och hans fromma hustru Ortolana. I Klaras barndom stod staten under ledning av hennes farbror Monaldo Offreduccio. Tillsamman med några andra adliga familjer utgjorde de en egen stat i staden, de så kallade majores som stödde kejsaren och dennes vasall i borgen Rocca ovanför staden under maktkampen mot påven. Mot den stod handelsmännen som kallades minores. Eftersom Franciskus far var köpman tillhörde alltså Klara och Franciskus konkurrerande grupper. Då borgarna kom i uppror 1198 och förstörde borgen och byggde upp murarna kring staden fick adeln fly till Perugia som var kejserligt sinnad. Barnet Klara följde med sina föräldrar. I det därpå följande kriget förlorade staden Assisi och Franciskus tillfångatogs. Freden slöts 1203 men Monaldo med sin släkt återvände först två år senare. Slutligen kom 1210 majores och minores till en överenskommelse som garanterade trygghet för alla.

Läs mer...

  en sida ur Gutenbergbibeln 1455

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os i dagh. oc firilaat os waræ misgerningæ swa sum vi firilaatum them sum brutlike æru wider os. oc laat os æi ledhæs i frestelse. utan frælsæ os af illu. Amen.

Verkar det här bekant? Att det handlar om bönen Fader vår, framgår väl ganska tydligt, men på vilket språk?

Så här bad vi Fader vår, på klingande svenska, under första hälften av 1300-talet, den heliga Birgittas och kung Magnus Erikssons tid. Texten, som ger en spännande antydan om hur vårt språk sedan dess har utvecklats, finns bevarad i en pergamenthandskrift, som en gång tillhörde ett dominikankloster i Sigtuna och idag förvaras på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Det är ett av många skriftdokument som hjälper oss att skingra en del onödiga missuppfattningar om vårt förflutna. Vi får ju t.ex. ibland höra påståendet, att alla predikningar fram till reformationen hölls på latin. Det är naturligtvis fullständigt felaktigt. I så fall skulle hela predikans idé ha varit absurt förfelad, alltsedan första början. Predikan har alltid, sedan de första kristnas tid och fram till reformationen, hållits på folkspråket, i varje fall när församlingen bestod av icke-latinkunniga. Klostret, där man påträffade denna 1300-talsversion av Fader vår, tillhörde dominikanorden, även kallad predikarorden, en munkorden som hade och än idag har som särskild uppgift att predika – och det gjorde man, då liksom senare, “för bönder på bönders vis och för lärde män på latin“ (Karlfeldt).

Läs mer...

den uppfyllda tystnadenÅngest och smärta utgör en gemensam del av den mänskliga erfarenheten. Den kan också sägas vara en utgångspunkt för en metafysik som både är kroppslig och själslig. Skribenten här strävar efter att utveckla ett meningsfyllt språk i förhållande till denna vår ångest. Ett uttryck som väsentligt skiljer sig från civilisationens patologiska ångestsyn, och synen på denna inre smärta som ett brott mot ”vad som borde vara”.

0

Jag reser mig. Sträcker mig uppåt, förbi molnens formationer mot solens livgivande strålar. Bredvid ekens sträva yta framstår världen träda in i ett annat ljus. Det är höst, solen penetrerar försiktigt lövverket och bryts upp, i flera samtida mindre ljusligheter. För mitt inre är kampen tillfälligt över, jag omfamnar amor fati; älskar ödet, uppnår detta i ett sällsamt ögonblick av stillhet.

I

Inuti mig har jag burit på en existentiell ångest, periodvis i det närmaste total. Tidigare hade jag sökt dess utplåning och förintelse. Alla kan hamna i en kamp mot livsbetingelserna och därmed även sig själva. Sådan var min situation och därmed även min berättelse.

Läs mer...

Heliga Birgitta, detalj ur altarskåp i Salems kyrka 1400-talRos med dagg av idel godhet, stjärna skimrande av klarhet,

o, Birgitta, nådens kärl!
Skänk med daggen himlens kärlek, några stänk av livets renhet
in i denna tårevärld.”

Så hyllas den heliga Birgitta i en hymn, ursprungligen skriven på latin (”Rosa rorans bonitatem”) av biskopen i Linköping Nicolaus Hermanni – eller Nils Hermansson, som hans namn löd på vanlig svenska. En hymn som skrevs inte långt efter Birgittas död 1373 och som alltsedan dess sjungits överallt i den katolska världen.

Omkring 500 år senare skriver August Strindberg följande omdöme om samma person, den heliga Birgitta, i samband med att han arbetar på sitt drama ”Folkungasagan”:

Birgitta. Oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan: fick smörj som barn därför att hon var högfärdig. Profeterar, men klickar. (---) Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”

Det kan vara svårt för oss att tro, att dessa båda citat gäller en och samma människa. Men denna kontrast säger oss en hel del; dels om hur sammansatt Birgitta var som person, men dels – och inte minst – om hur komplicerat och komplexfyllt vår eget förhållande som svenskar, sprungna ur en protestantiskt präglad miljö, är och har varit till detta vårt lands första kanoniserade katolska helgon och tillika en av de i särklass mest kända svenskarna genom historien. Vi har under loppet av 1900-talet blivit tagna på sängen med nya insikter om vilken betydelse den heliga Birgitta hade i sin samtid och hur starkt hennes minne lever inom den katolska delen av den europeiska kontinenten. Birgitta var inte alls okontroversiell eller oemotsagd i sin samtid, men vid reformationen, omkring två århundraden efter hennes död, fann reformatorerna det angeläget att inte bara framställa henne på ett så nedgörande sätt som möjligt utan också, helst, att förmå svenskarna att utplåna henne ur sitt kollektiva minne. Hon var, och har förblivit, ett mycket populärt helgon i den katolska världen, och hennes popularitet bidrog utan tvivel till att stärka och befästa det katolska motståndet mot reformationens idéer.

Läs mer...

Montage: Guido ZeccolaDet är i år femtiofem år sedan kyrkomötet fattade beslut om kvinnors prästvigning i Svenska kyrkan. Samma år beslutades på annat håll att kvinnor kunde bli poliser. I Norge togs avgörandet om kvinnor som präster 1938 och i Danmark 1948. 1958 fick Svenska baptistsamfundet sin första kvinna som pastor. Hon heter Ulla Bardh och har just blivit doktor på en avhandling i kyrkovetenskap.

Inom framför allt Helgelseförbundet, Örebromissionen och senare Pingströrelsen finns en lång tradition av kvinnliga ledare. Sedan 1800-talet hade kvinnor sänts ut - ofta två och två - som förkunnare och församlingsledare. De kallades evangelister. Även om kvinnor inte blev evangelister kunde de tack vare frikyrkornas organisation som demokratiska folkrörelser få betydande inflytande. Ulla Bardh talar om den kritiska lojalitet som fortfarande präglar många av dessa frikyrklighetens sammanhållande länkar.

Ulla Bardh bor i Uppsala och är en välkänd profil i staden. Hennes doktorsavhandling heter Församlingen som sakrament. På omslaget är en underbar bild från Alnö gamla kyrka i Härnösands stift. Det är en leende Kristus vars kropp är sammanflätad med omgivningen. Kristusbilden är huggen i trä på den dopfunt där människor döpts i snart tusen år.

Bardhs material är 30 djupintervjuer med frikyrkligt engagerade individer födda mellan 1911 och 1965. Intervjuerna är gjorda 1993-1994. Analyserade genom Ulla Bardhs långa erfarenhet och grundliga bildning utgör de värdefulla tidsdokument. De berättar om en frikyrklighet som genomgår förändringar. Från ganska slutna föreningar, som kunde ge plattform och fostra samhällsengagemang hos samhällsklasser utanför styrelserummen, blev de på 60-talet engagerade för solidaritets- och rättvisefrågor. Ingen av de 30 intervjuade har vuxit upp helt utanför frikyrkan och det säger mycket om rekryteringen idag. Samtidigt har omvärlden har förändrats. Till exempel är Svenska kyrkan numera det samfund som vuxendöper flest.

Läs mer...

Entrè Altadena CalifornienReligiös dogmatik och religionen som hjälp i livskriser. Var går gränsen?

Anteckningar och associationer

En vacker sommar på 90-talet satte jag mig på balkongen med fötterna bland petuniorna för att läsa Hemliga Läran, den Teosofiska ”Bibeln” och H.P. Blavatsky’s viktigaste verk. Detta visade sig lättare sagt än gjort. Verket är snårigt, bissart , stundtals helt och håller obegripligt för en någorlunda normalt funtad människohjärna. Men skam den som ger sig.

Jag hade gett mig den på att nu skulle det ske. Min teosofiska oskuld skulle bort. Dessförinnan hade jag – i ca tjugo års tid – varit engagerad i buddhismen, som jag så småningom övergav. Intresset för religion och livsåskådning fanns dock kvar och har aldrig lämnat mig, inte minst i dess mest krångligt esoteriska aspekter samtidigt med dess etik och samhälleliga påverkan.

Kyrkan och kristendomen. Att veta eller tro

År 1952 fick vi religionsfrihet i Sverige. Dvs. lagen tillät oss att, efter ca. 400 år, lämna svenska statskyrkan, utan att redovisa tillhörighet i något annat samfund. Dock behöll kyrkan administrativa funktioner. Det som i dag heter födelsebevis kallades prästbetyg fram till år 2000, då kyrkan slutligen också skildes från staten och blev Svenska Kyrkan.

Läs mer...

Peter Brooks Mahabharata. Kriskna och Arjuna

”Din omsorg gäller bara gärningen
inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla
eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band”
(Bhagavad-Gita II, 47 i min översättning)

I Mahabharatas enorma litterära korpus intar Bhagavad-Gita, den välsignade herrens sång, en plats för sig själv. Boken tillhör en tid som förekommer flera århundraden, kanske millennier, den episka Mahabharata. Dessutom är berättelserna i Mahabharata till synes krönikor om det ariska Indiens myter och legender, medan  Bhagavad-Gita är en helig bok i sig.

Skillnaden är som mellan Snorres Edda och t ex Havamàl i den heliga Edda.

Tidsmässigt verkar Bhagavad-Gita vara mycket närmare den mytiska tiden när Veda gavs till människornas kännedom än tiden då Mahabharata skrevs.

Mahabharata som består av mer än 6.000.000 strofer daterats ca 600 år före Kristus. om det som många forskare påstår är sant, det vill säga att de första två kapitlen av Bhagavad-Gita skrevs längre tidigare och tillhör, som struktur (en dialog), Veda, då är poemet enormt mycket äldre.

Bhagavad-Gita är ett poem i 18 kapitel vari de första två är äldre än de andra som förekommit under en senare period. De forskarna som påstår att Bhagavad-Gitas verkliga kärna består av de första två kapitlen fram till strofen 38 kan ha rätt, detta eftersom från strofen 39 och framåt är de frågor som Arjuna ställer – väldigt korta och byggda enbart för att Krishna ska ge uttryck åt sin lära. 

Läs mer...

Svärdets vägNär Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det är vetenskapligt bevisat att magen snarare än hjärtat utgör kroppens mittpunkt. När den japanske samurajen skar upp magen med sitt korta svärd eller med dolken, när han begick seppuku och befriade själen från kroppens hölje, var det en förnuftsmässig handling.

Seppuku eller kappuku - harakiri i folkmun - innebär att andäktigt och i lagligt reglerade former ge krigaren/samurajen en chans att sona sina synder, be om förlåtelse för begångna oförrätter och undgå skammen; han tröstar vännerna, bevisar sitt ärliga uppsåt och tillstår sin skuld, sin stora skuld.

 Samurajen som beslutat ta sitt liv griper med fast hand om svärdets eller dolkens fäste, med blicken fixerar han kärleksfullt vapnet, samlar tankarna och låter klingan/bladet med ett kraftigt slag glida genom huden in bland tarmarna, strax under livbältet, på vänster sida. Snabbt vrider han vapnet ett trekvarts varv och gör ett snitt mot bukens högra sida. Inte en ansiktsmuskel visar smärtan han känner. Medan han drar vapnet ut ur kroppen böjer han sig framåt, sträcker fram huvudet utan att säga ett ord. Samtidigt reser sig kaishaku - som under hela akten knäböjt invid samurajen och bevakat varje rörelse han utfört - och lyfter sitt svärd för att så, med ett slag, skilja samurajens huvud från kroppen.

Samurajkrigare finns det ej längre. Samurajen och hans livsfilosofi, bushido, är icke tillåtna företeelser i dagens samhällen och föraktas av makthavare som bygger sin strävan mot dunkla mål med andra medel än hederlighet. Men enskilda individer stretar emot. Författaren Yuki Mishima, bisexuell och attraherad av S/M, begick seppuku för att visa det alltmer demoraliserade Japan att samurajens ideal ej var helt glömda. Mishima attraherades också av den kristne martyren Sebastian; Mishima får sin första utlösning som pojke när han i en av faderns böcker ser en kopia av Guido Renis Sebastianporträtt och drömmer om att bli älskad av martyren: "Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas."
För att förstå detta bör man veta något om bushido.

Läs mer...

Georg Klein Foto Bengt ObergerI essäsamlingen ”Jag återvänder aldrig” (2011) skriver Georg Klein bl.a. om religion från ett evolutionärt perspektiv. Han menar, med Pascal Boyer och många andra, att vi har ett medfött anlag för religiöst tänkande. Därför skulle det krävas ett större intellektuellt arbete att vara ateist. Klein skriver att ”den stora majoriteten väljer den bekväma och för vår disposition lättare vägen” (s. 193). Visserligen är det säkert så att vi har anlag för religion – vissa letar efter en speciell gen eller ett religiöst center i hjärnan – men det kan knappast vara riktigt att reducera troende till intellektuella latmaskar. Det kanske inte är det Klein menar, men med valet av ordet ”bekvämare” kan det låta så. Ateister, eller ”Brights” som de ibland hyperboliskt kallar sig, är inte bara smartare utan får också jobba mer för att få ihop sin världsbild.

Lika väl som det finns slentrianmässigt otroende, finns det troende av både rationell och fideistisk läggning som kämpar med sina gudar – och demoner förstås. Vem vill kalla Pascal, Kierkegaard eller C.S. Lewis, och i våra dagar Plantinga eller Swinburne för bekväma?

Något annat som väcker förvåning är Kleins påstående att Richard Dawkins polemiska anti-religionböcker, främst ”Illusionen om Gud”, skulle vara mindre framgångsrika än hans vetenskapliga arbeten. Detta alltså på grund av att de är i strid med våra naturliga anlag. På Pocketförlagets hemsida kan man hitta följande: ”llusionen om Gud var nummer 1 på Amazon UKs försäljningslista och låg i över 30 veckor i rad på New York Times Best Seller List”. Boken hade år 2010 översatts till 31 språk och sålts i över två miljoner exemplar. Kan något annat verk av Dawkins verkligen mäta sig med detta? Han kanske inte har lyckats konvertera några religiösa till ateister (vem vet?), men ”Illusionen om Gud” torde vara den mest sålda, lästa och omdiskuterade bok som någonsin skrivits av en uttalad ateist.

Läs mer...

det heliga i det profana

En intressant fråga, som blivit uppmärksammad på senare tid (både privat och offentligt), är den om relationen mellan religion och andlighet. Men kanske också den om vad religion resp. andlighet i sig står för. För mig har denna diskussion länge förts, men ändock på det stora hela lite vid sidan om. Men nu gick det alltså inte längre. Vi har religiösa fundamentalister och vi har ateister. Och vi har alla oss andra. Så det så!

 

Kan man vara ”religiös” utan att vara andlig? Tyvärr kan man nog det. Kan man vara både och? Ja, hoppas jag. Kan man vara andlig utan att vara religiös? Ja, det tror jag. Kan man vara vare sig andlig eller religiös? Det tror inte jag att man kan. Inte utan någon typ av psykisk sjukdom i varje fall.

 

Vad är då detta religiösa och andliga? Vad betyder det tex att ha en religiös upplevelse? Och vad betyder det att vara andlig?

 

En religös erfarenhet karaktäriseras ofta m h a uttryck såsom ”en upplevelse av ett meningssammanhang”, ”en erfarenhet av att ingå i en större helhet” och liknande. Med detta har man, tror jag, försökt fånga en mycket vida spridd och därmed även religionsfenomenologiskt betydelsefull typ av religiös upplevelse. Särskilt inom den judiskt-kristna traditionen – till skillnad från exempelvis stora delar av den buddhistiska, särskilt den zen-buddhistiska – förekommer vidare i stor utsträckning upplevelser av vad vi skulle kunna kalla möten med något personligt. Det är alltså mycket betecknande att kristendomens gud betraktas som en person (eller som tre i en). Även i judisk gudsuppfattning är det påtagligt hur Jahve uppfattas som stående i en speciell och personlig relation till individen eller till det judiska folket, och det motsvarande gäller också till stor del om islam i dess varierande former.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen