Essäer om religionen - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om religionen

Fruktus ventrisÄr Gud man eller kvinna? Ja, frågan kan verka dum eftersom Gud saknar kön, åtminstone i den västlänska civilisationen.
Men om vi tänker på Gud är den första bilden som vi tänker på den av en manlig figur, och på de flesta språk vänder vi oss till Honom med maskulint pronomen.
Bakom ligger millennier av förmanligande av det gudomliga, ett sociokulturellt sätt att se som florerade hos de monoteistiska religionerna.
Men det har inte alltid varit så. I denna korta essä kommer jag inte att skriva om det så kallade Matriarkatet utan om den sakrala aspekten hos Feminina eller Kvinnan.

Man kan med rätt påstå att i de ”primitiva” arkaiska samhällena bildade den urspungliga religiösa känslan en gudavärld där kvinnorna spelade en mycket aktiv roll.

Detta är också begripligt om vi tänker att människorna inte gjorde skillnad på ”naturen” och deras egna liv. Allting var ett och den primitiva människoblicken var öppen, inte diskriminerande.

Läs mer...

HesekiaMänniskan söker sällskap. Hon vill inte vara ensam. Men när sällskapet väl infinner sig, blir hon rädd. Hon blir det när hon inser (eller misstänker) att hennes ensamhet är någonting annat, eller att den är hotad.

Den riktiga sociala verkligheten, den ideala, finns inte. Allting är en konflikt mellan ensamheter. Ensamheter som ibland möts men bara för att kunna livnära sig, klona sig (fortplanta sig), för att sedan skiljas på nytt.

Hos mystikern är det en annan sak.

Mantra

Mantrat är inte bara ett ljud utan en förening av mycket starka och olika nivåer av energi. Varje bokstav i ett mantra innehåller förutom en färg och en ljudfrekvens även den specifika och särskilda egenskapen av ett element.

Som enstaka element kan det förnimmas som ett konstigt och kanske grovt ljud men när mantrat utveckas till psalmodi, det vill säga till en kedja av ljudelement, blir det hela harmoniskt och melodiskt. Mantrat äger fyra exsistensnivåer och dess högsta nivå är i stånd att krossa den mörka kraften (det som psykoanalysen kallar det undermedvetna) och uppliva Kundalini.

För att psalmodiera och repetera ett mantra bör bedjaren enligt många mästare och lärare först veta vilket mantra han eller hon ska psalmodiera, det måste finnas en syntes och sammanfattning av olika möjliga inre verkligheter som är kompatibla med bedjarens kulturella natur och identitet.

Flera guruer, som månar om bedjarens bästa, rekommenderar att söka denna ”källa” i bedjarens egen kultur och inte i de vilseledande och lätta exotismerna (de främmande kulturerna).

Däremot finns det mästare som säger att om bedjaren psalmodierar på ett okänt språk kan han eller hon koncentrera sig mer på dess ljud än på betydelsen.

Läs mer...

 ibn Arabis mest kända vers. Jag bekänner mig till kärlekens religion, vartän dess karavan leder, kärlek är min religion och min tro.

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E. J. W. Gibb Memorial, Cambridge University Press). Redan då omfattade materialet i denna första utgåva huvuddelen av Niffarís båda storverk: Kitáb al-Mawáqif och Kitáb al-Mukhátabát.(1) 1953 upptäckte Arberry en ny handskrift i Chester Bettys bibliotek som innehöll tidigare okända texter av Niffarí. Dessa nya fragment publicerade han under rubriken ”More Niffarí” i BSOAS (vol. 15, ss. 29-42). Med åren skulle ytterligare nya fragment upptäckas på olika bibliotek i Turkiet (Konya) och i Iran (Teheran) av den kaldeiske jesuitpatern Paul Nwyia (1925-1980), Louis Massignons elev och fram till sin bortgång professor i islamologi bl.a. vid Université Saint-Joseph i Beirut och vid l’Ecole Pratique des Hautes Etudes i Paris. 

Enligt Paul Nwyia, vars samling nyupptäckta Niffarí-texter publicerades 1982 på originalspråket med en dedikation till poeten Adonis och litteraturkritikern Khalida Said,(2) utgör särskilt fyndet i Teheran en av de vackraste handskrifterna av Niffarís texter. Fader Nwyia skriver i sitt förord: ”Publiceringen av texter skrivna av muslimska mystiker har knappt inletts om man betänker det stora antal undangömda handskrifter på allmänna och privata bibliotek som ännu väntar på att bli upptäckta. Dessa texter tillhör inte enbart den islamiska, arabiska eller icke arabiska, litteraturens skatt utan än mer mänsklighetens andliga arv. Utan tvivel intar de där en privilegierad ställning, ty sufismens andliga äventyr tillhör ett av den religiösa historiens mest extraordinära.” I Nwyias samling som publicerades under titeln ”Trois oeuvres inédites de mystiques musulmans, Shaqíq al-Balkhí, Ibn Atá, Niffarí” (Collection Recherches, Dar el-Machreq, Beirut 1982) möter vi tre sufier. ”Om den förste tar oss till detta äventyrs trevande ursprung”, skriver Nwyia, ”vittnar den andre om vad Koranens andliga hermeneutik betydde för de tidiga sufierna medan med den tredje närmar vi oss det symboliska språkets värld, uttryckt på en arabiska som med Niffarís penna eklaterar som ett fyrverkeri. Så som Niffarí skriver kunde enbart en Jesaja skriva, eller en Massignon… Ord som brinner medan de omfamnar andra ord!”

Läs mer...

M C EscherPastor Ralph Waldo Emerson stod inför sin församling. Han hade fattat ett beslut. För honom hade nattvarden blivit ett bekymmer som han inte kunde komma över. Under predikan förklarade han sin ståndpunkt med orden: ”What I revere and obey in it is its deep interior life. Freedom is the essence of Christianity. Its institutions should be as flexible as the wants of men.”i

I sin dagbok skrev han att han tvivlade på att Jesus verkligen ville att nattvarden skulle bli en ”perpetual celebration”ii. I predikan anförde han att nattvarden inte var förenligt med det sätt han ville minnas Jesus. Inför sin församling ställde han därför frågan om han eller nattvarden var viktigare? För honom var kristendomen något annat och det var upp till de troende att välja vilket de föredrog. De valde nattvarden.

Han var en man i tiden, den moderne teologen som utgick från sig själv, från den enskildes syn och förmåga att välja rätt. Han var en kristen man och länge hade han kontemplerat sitt beslut.

I moderniteten hade människan mognat. Hon ansåg sig ha förmågan att fatta egna beslut. Människorna i Emersons församling var inte lika säkra och valde för säkerhets skull ritualen före pastorns slutledningar. De spelade säkert utifrån Blaise Pascals vad. Samtidigt visade det på hur skilda teologerna ibland var (och är) inför dem som de ska förkunna ordet för.

Läs mer...

Polygamisk TårtaUnder det senaste halvåret har en viss debatt och diskussion förkommit i Sverige gällande månggifte efter att ett av riksdagspartierna lyfte denna fråga. Diskussionerna har i stort varit mycket osakliga och märkliga. Den har används av islamkritiska grupper, då man försökt göra gällande att detta rör endast muslimer och att det är ett sätt att gå deras önskningar tillmötes. Feminister har anklagat förslaget för att vara kvinnofientligt, och kristna och konservativa grupper har påstått att månggifte strider mot kristendom och aldrig förkommit i Europa. Oavsett om man anser månggifte som en acceptabel levnadsform eller inte, har debatten alltså varit extremt osaklig och hänvisningar till historien och den kyrkliga juridiken har varit allt annat än korrekt. Så hur står det det egentligen till med den saken?

Ofta hör man att månggifte bland de kristna är något som bara förekommit och förkommer bland marginalgrupp som olika konservativa mormonriktningar et c. Allmänt spridd är också uppfattningen att kristendomen och därmed de kristna kyrkosamfunden inte bara tar avstånd från utan också aktivt förbjuder bigami. Men så förhåller det sig inte. Plurala äktenskap har under lång tid setts som en helt naturliga, om dock ett undantag, samlevnadsform i Västerlandet, och det är först på senare tid som uppfattningen att den monogama skulle vara det enda riktiga blivit den allmänna uppfattningen. I många europeiska länder förkom månggifte under betäckningen ”vänsterhandsäktenskap” länge, till exempel i Danmark och Tyskland.

Läs mer...

Resurrectio av Beato AngelicoDin uppståndelse, Kristus Frälsare,
lovsjunger himmelens änglar,
låt även oss på jorden
lovsjunga dig med rena hjärtan.”

Med denna hymn, som sjungs gång på gång under det att man i nattens mörker går i procession runt kyrkan, med början i mjukt piano och sedan successivt stigande till ett mäktigt forte, inleds i de ortodoxa kyrkorna världen över påsknattens festgudstjänst, Uppståndelsefesten, som inte är bara den ortodoxa kyrkogemenskapens utan hela kristenhetens största högtid under året.

Eller kanske vi snarare skall säga: borde vara, sett ur historiens perspektiv.

Många har påpekat, säkerligen med rätta, att det ortodoxa, östkyrkliga påskfirandet, med sin jubelstämning, sin ohämmade, näst intill extatiska glädje över Kristi uppståndelse, är något unikt i de kristna kyrkornas värld. Inte ens den romersk-katolska kyrkan med sin rikt utformade påskliturgi förmår förmedla en sådan känsla av jubel och delad hänförelse.

Läs mer...

Kristus av Michelangelo

Amor trahit amantem extra se…

 

(”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)

 

När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen. De stora tingen försvinner, det är de små sakerna som är evi­ga. Det finns ett annat ”språk”, som är starkare än Eros; detta är mystikens språk.

 

Du lever ditt normala liv, du följer lagarna, har din tro, sköter dina sysselsättningar, men plötsligt sker någonting som kastar dig utanför allt det som du trodde var verkligt. Dina värderingar, övertygelser och löften kan inte längre skydda dig. Du är isolerad; en kraft som är större än dig har slungat dig ut ur det du en gång kallade din verklighet och värld. Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en: kärleken. Det finns inte bara en kärlek eller endast en form, ett alfabet för att uttrycka eller be­skriva den. Själva ordet kärlek är bara ett ord som vi använder för att ut­trycka någonting som förblir någonting annat. Våra ord och våra kroppar bär inte den här kraften som transfigurerar oss och världen omkring oss inför våra blickar. Vi inhämtar någonting som drabbar vårt individuella plan men det händer med en så osäglig kraft att vi tror oss stå ensamma mot världen. Världen (människorna) kan inte förstå oss då den inte upplever det som vi upplever lika starkt. Här uppstår först två möjligheter, och valet mellan dem beror på vår egen personliga styrka. Om vi är svaga och osäkra stänger vi oss inne i vår nya värld och bryr oss inte om vad omvärlden säger. Är vi starka och säkra gör vi samma sak, men då försöker vi också finna en balans mellan oss och de andra. Men vi förblir instängda även om denna erfarenhet tycks öppna dörrar som tidigare har varit låsta för oss. Emel­lertid finns också en tredje möjlighet: den upplystes väg.

 

Det grekiska ordet Agape har ingenting med de svenska orden barm­härtighet, välgörenhet eller givmildhet att göra. Agape har två möjliga ursprung: verbet ago – att handla, agera, men också putta fram; och agamai, att häpna, att bli extatisk. Ordet ago alstrar också ord som agonia som förutom dödskamp också i allmänhet betyder strid, kamp (jfr antagonism).

Agape (som caritas, charity) är den kärlek som inte saknar jordiska mål men som öppnar sig för alla människor och ger dem kärlek utan att förvänta sig nå­gonting tillbaka.

Läs mer...

den heliga KlaraRomersk-katolska kyrkan har i dagarna fått ett nytt överhuvud. Den 76-årige kardinalen José Mario Borgolio som är jesuit och kommer från Argentina är den förste påve som tar sig namnet Franciskus. Han vill därmed sätta den helige Franciskus som ledstjärna för sitt pontifikat. Som den förste påven från Latinamerika kan han förhoppningsvis ge röst åt miljoner fattiga och förtryckta människor över hela världen. De helige Franciskus är tämligen känd av många svenskar utanför den katolska kyrkan. Han var mannen med solsången, han som valde fattigdomen och som predikade för fåglarna. Klara av Assisi däremot som haft stort inflytande inom franciskanorden och som bildade den första kvinnliga grenen, har oförtjänt hamnat i skuggan av Franciskus. Under 1900-talet kom det exempelvis ut ett tjugotal biografier om Franciskus på svenska men inte en enda om Klara. Det kan tyckas märkligt eftersom Klara var den första kvinnan i kyrkans historia som skrev en regel för sin orden och en av få kvinnor från den tiden som efterlämnat skrifter. Boken Klara av Assisi Skrifter och dokument som utkom 2012 är den första översättningen till modern svenska av hennes skrifter. Författaren Henrik Roelvink, själv franciskan och teologie doktor, förklarar och sätter texterna i ett sammanhang. Förhoppningsvis kan den här boken lägga grunden till en mer utförlig biografi om denna inflytelserika och fascinerande kvinna.

Klara av Assisi föddes 1193 som dotter till riddaren Favarone di Offreduccio och hans fromma hustru Ortolana. I Klaras barndom stod staten under ledning av hennes farbror Monaldo Offreduccio. Tillsamman med några andra adliga familjer utgjorde de en egen stat i staden, de så kallade majores som stödde kejsaren och dennes vasall i borgen Rocca ovanför staden under maktkampen mot påven. Mot den stod handelsmännen som kallades minores. Eftersom Franciskus far var köpman tillhörde alltså Klara och Franciskus konkurrerande grupper. Då borgarna kom i uppror 1198 och förstörde borgen och byggde upp murarna kring staden fick adeln fly till Perugia som var kejserligt sinnad. Barnet Klara följde med sina föräldrar. I det därpå följande kriget förlorade staden Assisi och Franciskus tillfångatogs. Freden slöts 1203 men Monaldo med sin släkt återvände först två år senare. Slutligen kom 1210 majores och minores till en överenskommelse som garanterade trygghet för alla.

Läs mer...

  en sida ur Gutenbergbibeln 1455

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os i dagh. oc firilaat os waræ misgerningæ swa sum vi firilaatum them sum brutlike æru wider os. oc laat os æi ledhæs i frestelse. utan frælsæ os af illu. Amen.

Verkar det här bekant? Att det handlar om bönen Fader vår, framgår väl ganska tydligt, men på vilket språk?

Så här bad vi Fader vår, på klingande svenska, under första hälften av 1300-talet, den heliga Birgittas och kung Magnus Erikssons tid. Texten, som ger en spännande antydan om hur vårt språk sedan dess har utvecklats, finns bevarad i en pergamenthandskrift, som en gång tillhörde ett dominikankloster i Sigtuna och idag förvaras på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Det är ett av många skriftdokument som hjälper oss att skingra en del onödiga missuppfattningar om vårt förflutna. Vi får ju t.ex. ibland höra påståendet, att alla predikningar fram till reformationen hölls på latin. Det är naturligtvis fullständigt felaktigt. I så fall skulle hela predikans idé ha varit absurt förfelad, alltsedan första början. Predikan har alltid, sedan de första kristnas tid och fram till reformationen, hållits på folkspråket, i varje fall när församlingen bestod av icke-latinkunniga. Klostret, där man påträffade denna 1300-talsversion av Fader vår, tillhörde dominikanorden, även kallad predikarorden, en munkorden som hade och än idag har som särskild uppgift att predika – och det gjorde man, då liksom senare, “för bönder på bönders vis och för lärde män på latin“ (Karlfeldt).

Läs mer...

den uppfyllda tystnadenÅngest och smärta utgör en gemensam del av den mänskliga erfarenheten. Den kan också sägas vara en utgångspunkt för en metafysik som både är kroppslig och själslig. Skribenten här strävar efter att utveckla ett meningsfyllt språk i förhållande till denna vår ångest. Ett uttryck som väsentligt skiljer sig från civilisationens patologiska ångestsyn, och synen på denna inre smärta som ett brott mot ”vad som borde vara”.

0

Jag reser mig. Sträcker mig uppåt, förbi molnens formationer mot solens livgivande strålar. Bredvid ekens sträva yta framstår världen träda in i ett annat ljus. Det är höst, solen penetrerar försiktigt lövverket och bryts upp, i flera samtida mindre ljusligheter. För mitt inre är kampen tillfälligt över, jag omfamnar amor fati; älskar ödet, uppnår detta i ett sällsamt ögonblick av stillhet.

I

Inuti mig har jag burit på en existentiell ångest, periodvis i det närmaste total. Tidigare hade jag sökt dess utplåning och förintelse. Alla kan hamna i en kamp mot livsbetingelserna och därmed även sig själva. Sådan var min situation och därmed även min berättelse.

Läs mer...

Heliga Birgitta, detalj ur altarskåp i Salems kyrka 1400-talRos med dagg av idel godhet, stjärna skimrande av klarhet,

o, Birgitta, nådens kärl!
Skänk med daggen himlens kärlek, några stänk av livets renhet
in i denna tårevärld.”

Så hyllas den heliga Birgitta i en hymn, ursprungligen skriven på latin (”Rosa rorans bonitatem”) av biskopen i Linköping Nicolaus Hermanni – eller Nils Hermansson, som hans namn löd på vanlig svenska. En hymn som skrevs inte långt efter Birgittas död 1373 och som alltsedan dess sjungits överallt i den katolska världen.

Omkring 500 år senare skriver August Strindberg följande omdöme om samma person, den heliga Birgitta, i samband med att han arbetar på sitt drama ”Folkungasagan”:

Birgitta. Oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan: fick smörj som barn därför att hon var högfärdig. Profeterar, men klickar. (---) Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”

Det kan vara svårt för oss att tro, att dessa båda citat gäller en och samma människa. Men denna kontrast säger oss en hel del; dels om hur sammansatt Birgitta var som person, men dels – och inte minst – om hur komplicerat och komplexfyllt vår eget förhållande som svenskar, sprungna ur en protestantiskt präglad miljö, är och har varit till detta vårt lands första kanoniserade katolska helgon och tillika en av de i särklass mest kända svenskarna genom historien. Vi har under loppet av 1900-talet blivit tagna på sängen med nya insikter om vilken betydelse den heliga Birgitta hade i sin samtid och hur starkt hennes minne lever inom den katolska delen av den europeiska kontinenten. Birgitta var inte alls okontroversiell eller oemotsagd i sin samtid, men vid reformationen, omkring två århundraden efter hennes död, fann reformatorerna det angeläget att inte bara framställa henne på ett så nedgörande sätt som möjligt utan också, helst, att förmå svenskarna att utplåna henne ur sitt kollektiva minne. Hon var, och har förblivit, ett mycket populärt helgon i den katolska världen, och hennes popularitet bidrog utan tvivel till att stärka och befästa det katolska motståndet mot reformationens idéer.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts