Essäer om religionen - Tidningen Kulturen

Essäer om religionen

the creation av Rig VedaRig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages in legitimizing that fact? If it is the latter, why does it legitimize the many names, by qualifying those who do it as wise people? How does it become wisdom to name the one truth by diverse names? What are the purpose and criterion, by which the Vedic sage presumes to make such authoritative statements? I think the basic purpose of the presumed authority of the Vedic author of the statement was his will to social peace and harmony as the normative working principle and criterion of the function of authentic faith and religion. He was realistic enough to recognize the inevitability of ethno-religious diversity, but he was also intuitive enough to perceive the unity of analogy underlying all the confusing diversity. Thus, this became his alternative mantra to the vision of America, which its founding fathers famously formulated as ‘Et pluribus unum.’

How the One Truth gets Diverse Names

To account for this phenomenon, we shall have to consider two experiential analogies. Let us first observe what a straight rod looks like when it is placed in a see-through glass-jar of clear water. In the medium of the air we breathe, the rod looks straight. However, from the point of its contact with water, it looks crooked, fractured or broken. The rod remains one and the same; the observers are also the same; only the media, through which we view the rod, have changed and become two, instead of one. The change or difference in the medium makes the same rod look like two different rods.

Läs mer...

Drukpa kunley

De flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga yogier, som alla har det gemensamt att de sökte och uppnådde det tillstånd, där de enligt Buddhas teorier om varandet genomskådar tillvarons meningslöshet, transcenderar lidandet, ser Det Klara Ljuset och blir ett med alltings totalitet, helheten – det stadium som vi förknippar med ordet nirvana och som motsvarar hinduismens moksha.

De människor vi här ska ägna vårt intresse, kallas siddhor eller mahasiddhor, vilket helt enkelt betyder perfekta människor. De har också kallats "galna yogier". Det har att göra med att deras metoder för att uppnå det eftersträvade stadiet av klarsyn inte sällan kan te sig lite vanvettigt för omgivningen.

Det mest intressanta med dessa spjutspetsar i den andliga tillvaron är att de uppnår det eftersträvade tillståndet på olika sätt som är knutna till den egna, individuella situationen i livet.

Enligt traditionen var dessa sökare 84 stycken (ibland 85). Listorna över dessa människor varierar och alla listor upptar inte exakt samma namn. De flesta av dessa sökare var indiska män, som levde under perioden 600 - 1100 efter vår tideräknings början, men det finns också kvinnor på någon lista.

Låt oss ta exemplet med Tsaluka – en riktig latmask. Antingen låg han och slöade eller också låg han och sov. En indisk Kronblom. Folk föraktade honom och han hamnade utanför samhället. Han hade inget sofflock att slöa på utan lade sig på ett ställe där han var säker på att få vara i fred, nämligen i en grav. Hur kunde denne Tsaluka uppnå nirvana? Den sedelärande berättelsen avslöjar att en yogi kom till gravplatsen och gav Tsaluka följande råd:

Läs mer...

Rémi BragueGeografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost.

Kristendomens och islams källor finner man i judisk religion men kanske framför allt i den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen, men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Historiskt och kulturellt kan detta kallas för ”romarnas väg”.

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

Läs mer...

det namnlösa...Augustinus och Thomas ab Aquino åberopas allt flitigare av naturvetenskapernas entusiaster när det gäller att förklara det oförklarliga, dvs att kedjan av förklaringar om kosmos, om världen och om människan, om tillvarons mening, ja om det mesta faktiskt slutar där det började, med Gud.  Eller med ”någon naturens högsta lag” som professorn i teoretisk fysik, australiensaren Paul Davies formulerar det i sin bok I huvudet på Gud. Den vetenskapliga grunden för en lagbunden värld (Översättning av Hans-Uno Bengtsson, Prisma Bokförlag 1993). Davies skriver om alla dessa mystiska och till synes oförklarliga fenomen vilka sedan urminnes tider väglett människan mot gott och ont ända fram till den tidpunkt då allt plötsligt måste förklaras ”naturvetenskapligt”.

Invecklat? Ja, men knappast så invecklat som Davies hävdar att det är när han skyller ifrån sig med att naturvetenskaparna tidigare varit ointresserade av metafysik därför att detta varit ett område uteslutande förbehållet ”religionen”. Med det singulära ”religionen” menar Davies förmodligen de gamla grekerna, judendomen, kristendomen och islam, men faktum är att frågan om meningen med livets Vara även intresserat och intresserar människor, folk, som lever helt bortom just dessa religioners verklighet och inflytande. De är intresserade därför att det är omöjligt att älska, äta frukost, gå till arbetet eller att roa sig frampå nattens småtimmar om inte all denna aktivitet kan förankras till ett meningsfullt, allt övergripande sammanhang.

Läs mer...

Karl BarthI Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som lade grunden till den europeiska reformationsrörelsen.

Flera andra kyrkor, i Tyskland såväl som i andra delar av världen, bär med större eller mindre rätt Luthers namn. Men med denna kyrkobyggnad – som klarade sig undan bombanfallen vid krigsslutet – förhåller det sig litet speciellt, för att använda ett understatement. Byggtiden är 1933-1935. Arkitekten var helt besjälad av den nya nazistiska statsideologin, och uppdraget att bygga hade kommit från den nybildade protestantiska kyrkoorganisation som hade anslutit sig fullt ut till den nazistiska ideologin och som blev känd under namnet ”Deutsche Christen”, ”de tyska kristna”. Och avsikten var knappast att resa ett minnesmärke över Martin Luther.

I kyrkan, som är byggd i ett slags tung senjugendstil, fanns ursprungligen inflikade i den fasta dekoren även renodlat nazistiska symboler såsom hakkors, men dessa avlägsnades efter kriget. Därmed var dock bara de allra mest ofrånkomliga retuscheringarna gjorda. Man behöver inte betrakta inredningens detaljer länge för att bli varse det gruvliga budskap byggnaden en gång avsåg att förmedla. Den träsnidade, cylinderformade predikstolen har en relief som skall föreställa Jesu bergspredikan. Bland de lyssnande gestalterna kring Jesus finner vi en SS-soldat, en SA-man och en Hitlerjugend-yngling. Dopfunten, också den i snidat trä, har en sockel som pryds av några stående figurer, däribland en uniformerad SA-man, med uniformsmössan i hand och med böjt huvud, såsom i bön.

Man har velat säga oss: Se, här är de riktiga kristna! Se här, vem och vad som nu bär upp den kristna kyrkan, med dess förkunnelse och dess sakrament! Och vad Jesus anbelangar – nu får ni lära er, att han bara är metaforen för en ledare och lärare av helt annat slag än den ni hittills följt!

Kyrkobyggnaden blev alltså inte jämnad med marken efter kriget – vilket hade varit ett fullt möjligt alternativ – men den har lämnats i stort sett utan underhåll sedan krigsslutet, och där hålls knappast några gudstjänster längre. Den krympande evangeliska församling, till vilken den formellt hör, har velat göra den till ett minnesmärke – här med det svåröversatta tyska ordet ”Mahnmal”: ett historiskt minne till maning och varning inför framtiden och kommande släkten. Istället för gudstjänster hålls utställningar, konserter och andra aktiviteter, alla med anknytning till Förintelsen och andra världskrigets fasor.

Läs mer...

TystnadenSkall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog med Gud. Författaren är FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961) som dog för drygt 53 år sedan i en flygkrasch i dagens Zambia. Orden är tagna ur hans efterlämnade verk, Vägmärken - ”en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar mellan mig själv - och Gud”. Om Augustinus skiljde på två typer av existentiella frågor – vem är jag och vad är jag – kan man i Vägmärken lägga märke till en förskjutning av den senare frågeställningen till: Vad är jag i relation till Dig? 

Till skillnad från andra troende (exempelvis Pascal eller Augustinus) är verket skrivet under hela Hammarskjölds livstid - ingenting är bestämt utan författaren söker kontinuerligt styrka i ordet och i dialog med Gud. Dialogen ger verket en tyngd och riktning; kompositionen liknar en vattenström – evigt föränderlig och alltid mottaglig för läsarens självbespegling. Verket består av en samling korta skönlitterära meditationer som blir allt kortare med tiden och mot slutet förkortas gestaltningen till haikuns enkla form. När läsaren först träffar författaren är han tjugo år och ”drivs in i okänt land” där marken blir allt hårdare. Tankarna kretsar kring tvivel och ångest vilket även ger språket en hårdare klang: han har sett ”[djur] flyta med strömmen i kamp om ruttnande matrester. Sett dem göra sitt svep för att undersöka kondomen som efter helgerna drivit runt i bakvatten [...]” Hammarskjöld söker brytpunkter i vardagen där språket kan förvandla det allmänna till det personliga; texten skalas av allt oväsentligt. 

Läs mer...

 Hagia Sofia, Istanbul. Foto: Thomas Notini1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Johannesevangeliet 14:2-3)

De här orden av Jesus har vållat åtskillig diskussion bland bibelforskare. Vad menar Jesus med ”de många rummen”?

Detta är en del av det stora avskedstal Jesus håller till sina lärjungar, det som också innehåller hans förbön för dem, en förbön, där frågan om enhet och sammanhållning tycks vara något som han särskilt oroar sig för:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Johannesevangeliet 17:21)

Många bibelforskare tycker sig här se något mycket mänskligt. Lärjungarna framstår som sinsemellan väldigt olika personligheter, olika viljor. Jesus tycks ha varit medveten om detta, och han såg också vilka risker det innebar för framtiden. Den spänning som fanns mellan Jesu lärjungar skulle snart, mycket snart, medföra att den kyrka som bär hans namn gick i skilda banor, med konflikter och splittringar som följd. Men idag, när vi blickar ut över det stora och vittförgrenade träd som den världsvida kristna kyrkan är, kan vi ändå se inte bara splittring och konflikt utan också en rikedom, en enhet i mångfalden, som borde kunna ge ömsesidig inspiration och uppbyggelse.

Läs mer...

Emanuel SwedenborgMen vi ser de där händelserna från fel håll:
ett stenröse istället för sfinxens ansikte.
/ T. Tranströmer

Ibland, eller ganska ofta, får jag känslan att allt är tomhet, att jag måste tro och tvivla på samma gång och lära mig att omvandla oron till lugn. Jag har till mitt sinne lätt att tillgodogöra mig min erfarenhet men av gammal vana stannar oron ofta kvar fast den inte längre behövs. Tänker att vi redan föds in i missförstånd och så länge vi existerar kommer vi inte längre ut ur våra missförstånd. De flesta bara pratar på och blir konsekvent missförstådda. Ja, på denna punkt förstår vi varandra. Och jag vandrar tillbaka, till visionerna, till tiden för visionerna. Blundar och söker mig bakåt i spiralen, stannar upp under 1700-tal och dess tidigare del, även om den kommande texten främst fokuserar på dess senare del då Swedenborgs andlighet vaknar (precis som texten här vaknar).

Så, under många ljumma försommarkvällar, med Swedenborg i huvudet, har jag strövat omkring i slottsskogen i Göteborg och fantiserat om alla de människor som vandrat och tänkt här sedan 1700-talet. Det finns nu självklart inga spår av dem, men går det att skymta en tillvaro där spåren finns kvar, rösterna, människorna, som en bro genom tiden som bär allt av tänkande?

Vetenskapen, uppvaknandet, Böhme och Paracelsus

Mellan 1716-1718, publicerade Emanuel Swedenborg (1668-1772) en vetenskaplig tidskrift med titeln Daedalus Hyperboreus (Den nordlige Daidalos – i grekisk mytologi var Daidalos uppfinnare och magiker som anställts av kung Minos i staden Knossos på Kreta. Daidalos vars son var Ikaros), som var ett myller av mekaniska och matematiska uppfinningar och upptäckter. En anmärkningsvärd beskrivning som återfinns i tidskriften var den flygmaskin (!), som han redan hade skissat några år tidigare. Och Swedenborgs vetenskapliga arbete var mycket imponerande. Han lanserade tidigt tankar om materians natur, universum, och förutsåg den del av kosmologiskt tänkande som senare blev formulerad av Immanuel Kant och Pierre Simon de Laplace, som gick ut på att solens massa är ursprunget till planeterna i solsystemet. 1724 erbjöds Swedenborg professuren i matematik vid Uppsala universitet. Swedenborg avböjde på grunderna att han främst velade koncentrera på geometri, kemi och metallurgi under sin vetenskapskarriär. En annan orsak tros ha varit att ha på grund av stamning inte ansåg sig kunna hålla föreläsningar. Omskrivet är hur han alltid talade långsamt och noggrant och det finns heller inga belägg för att han någonsin talade offentligt.

Läs mer...

Bernadette Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på grund av sina personliga, andliga kvalifikationer. De har kunnat uppfattas som hjälpare också efter sin död och deras gravar har blivit mål för vallfärder. Inom kristendomen var det de tidigaste århundradernas martyrer som först blev föremål för kult. När förföljelsen upphörde och inga martyrer tillkom var det i stället framstående asketer, eremiter, munkar och nunnor som framför allt fick helgonrykte. Bibeln talar egentligen inte om helgon, ändå har helgonen sedan urkyrkans dagar spelat en avgörande roll. Kring helgonen utformades en varierande litteratur. En särskild ställning bland helgonen intar Jungfru Maria i hennes egenskap av Guds moder. Flertalet gudsupplevelser och visioner kan dateras till medeltiden men under 1800- och 1900-talet tycks en lång rad mariauppenbarelser ha förekommit i olika länder. De fick stor uppmärksamhet även utanför den katolska kyrkan, inte minst genom de pilgrimsfärder som följde. Ofta ledde de till en djup andlig förnyelse för många människor. En av de mest kända mariavisionerna inträffade 1857 i Lourdes i Frankrike.

Läs mer...

Halladj I det tysta har det skett en kulturhändelse i Sverige. På Alhambra förlag har al-Niffaris Anhalternas bok kommit ut. Översättningen står Öjevind Lång för i samarbete med Hesham Bahari. Ett informativt förord till boken är skrivet av Bahari. Första gången Kitab al-Mawaqif översattes var 1935 av A J Arberry med titeln The Book of Spiritual Stayings. En av den arabiska kulturens och mystikens klassiker finns nu tillgänglig på svenska. Det är en kulturhändelse som jag firar med att läsa den svenska översättningen. Jag har tidigare läst Niffari i engelsk översättning.

Muhammed ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffari (d. cirka 965) var samtida med en annan storhet inom muslimsk mystik: Halladj. Det är inte helt uteslutet att de båda träffades. Kanske tog Niffari intryck av Halladjs tankar. Under århundradenas lopp har Kitab al-Mawaqif inspirerat filosofer och författare från Ibn Arabi till Adonis. Boken skildrar ett tidlöst möte med Verkligheten i form av 78 anhalter eller kapitel som börjar med ”Härlighetens anhalt” och slutar med ”Varseblivningens anhalt”. Men det rör sig inte så mycket om en progressiv rörelse framåt som en meditativ rörelse inåt.

Läs mer...

Stephen BatchelorOm buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen