Essäer om religionen - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om religionen

Alija Izetbegović

Vi minns honom från det bestialiska Balkankriget: den äldre, försynte mannen med det stillsamma, litet vemodiga leendet och de grå tinningarna, de återhållsamma, lågmälda uttalandena och den självklara resningen mitt i en till synes hopplös uppgift: att vara president i ett land och en huvudstad som kvarter för kvarter, byggnad för byggnad lades i spillror och aska under beskjutning med tungt artilleri av besinningslösa fiender på alla sidor.
Läs mer...

På Capitol Hill i Washington D.C. i USA står den sedvanliga stora julgranen på plats. I år lär den vara huggen i norra Kalifornien och således fraktad tvärs över den amerikanska kontinenten till sin plats framför en av den värdsliga maktens främsta boningar, där den lyser julefrid ut över världen – eller så är det förmodligen tänkt.

Eller är det julefrid?

Numera får den stora Capitol Hill-granen nämligen inte längre kallas ”Christmas Tree”. Efter mycket diskuterande, där man beaktat julgranens ställning som specifikt kristen symbol och den amerikanska konstitutionens neutralitet ifråga om religion och livsåskådning, kom man fram till detta: Julgranen i sig vill man inte bli av med, men den måste få ett mer neutralt namn. Alltså kallas den numera ”The People’s Tree”.

Folkets Träd. De kristnas, judarnas, muslimernas, hinduernas, buddisternas, ateisternas och agnostikernas träd.

Till saken hör ju, att det är högst ovisst om julgranen över huvud taget är av kristet ursprung. Troligast är den från början en utpräglat hednisk produkt, avsedd att hålla onda andar borta under den mörkaste tiden på året. Som så många andra symbolladdade och traditionstyngda föremål och seder av ständigt växlande utformning och innebörd förlorar sig även julgranen ner i historiens dunkla virrvarr.

Men nu står det där, det lysande och dekorerade Folkets Träd, och det återstår bara för oss att fråga oss: Varför står det där och vad har den att säga oss, ”folket”?

Läs mer...

Sankta Cecilia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helgonen och martyrerna har alltid spelat en stor roll i kristenhetens historia. Under kyrkans första tid fick många lida martyrdöden för sin tro. Men martyrskapet hör ingalunda endast till historien. Idag dödas eller fördrivs kristna i stor skala, och det gäller i hög grad Mellanöstern och de trakter där kristendomen har sina rötter. Över hela världen förföljs kristna och dödas för sin tro.

Läs mer...

Merlin och riddarenDu förstår, sa pappan. Idén med alltihop är att hitta havets hemliga lagar. Jag måste förstå det för att kunna tycka om det. (Tove Jansson)

Jag läste första gången om fenomenet participation mystique i Carl G. Jungs omfattande verk Psychologische Typen (Psykologiska Typer). Jag blev fascinerad av tanken på att det är möjligt att uppfatta världen annorlunda, nämligen kollektivt. Jag förstod plötsligt naturfolks ideologier på ett nytt sätt, något som dittills varit främmande för min individuellt präglade läggning. Det var som om dörren öppnats till en ny dimension där individen upplever sig som en del av universum och känner sig förbunden till allt och alla, känslan av vi istället för jag som en separat del av allt annat. Därför ville jag skriva uppsatsen om hur fenomenet participation mystique tar sig uttryck i Gunnar Landtmans forskning Ett sagoland och dess infödingar (1931) och begränsar mig till arbetslivet.

Eftersom begreppets uppfinnare Lucien Lévy-Bruhl ansåg att infödingar var helt fångade i ett magiskt-mystiskt sammanhang lägger jag här tonvikten vid att undersöka i vilken mån infödingarna på Kiwai ön kunde skilja mellan det konkreta och det abstrakta, mellan kunskap och magisk- mystiska föreställningar. Jag vill även framhäva att vi i den ”västliga” världen lever i ett sådant magiskt-mystiskt sammanhang så att det inte endast präglar de andra, vilket allmänt antages och energiskt betonas vilket jag tar fram hos en uppdiktad forskare i vår civilitation. Jag citerar forskarna då jag använder ord som ”primitiv” och ”lågtstående” utan citationstecken trots att jag inte delar denna uppfattning eftersom de använt orden på detta sätt. Mina huvudsakliga källor är förutom föreläsningarna: Landtman Gunnar, Lévy-Bruhl Lucien, Jung Carl G. och Gruberg Elmar.

Läs mer...

the creation av Rig VedaRig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages in legitimizing that fact? If it is the latter, why does it legitimize the many names, by qualifying those who do it as wise people? How does it become wisdom to name the one truth by diverse names? What are the purpose and criterion, by which the Vedic sage presumes to make such authoritative statements? I think the basic purpose of the presumed authority of the Vedic author of the statement was his will to social peace and harmony as the normative working principle and criterion of the function of authentic faith and religion. He was realistic enough to recognize the inevitability of ethno-religious diversity, but he was also intuitive enough to perceive the unity of analogy underlying all the confusing diversity. Thus, this became his alternative mantra to the vision of America, which its founding fathers famously formulated as ‘Et pluribus unum.’

How the One Truth gets Diverse Names

To account for this phenomenon, we shall have to consider two experiential analogies. Let us first observe what a straight rod looks like when it is placed in a see-through glass-jar of clear water. In the medium of the air we breathe, the rod looks straight. However, from the point of its contact with water, it looks crooked, fractured or broken. The rod remains one and the same; the observers are also the same; only the media, through which we view the rod, have changed and become two, instead of one. The change or difference in the medium makes the same rod look like two different rods.

Läs mer...

Drukpa kunley

De flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga yogier, som alla har det gemensamt att de sökte och uppnådde det tillstånd, där de enligt Buddhas teorier om varandet genomskådar tillvarons meningslöshet, transcenderar lidandet, ser Det Klara Ljuset och blir ett med alltings totalitet, helheten – det stadium som vi förknippar med ordet nirvana och som motsvarar hinduismens moksha.

De människor vi här ska ägna vårt intresse, kallas siddhor eller mahasiddhor, vilket helt enkelt betyder perfekta människor. De har också kallats "galna yogier". Det har att göra med att deras metoder för att uppnå det eftersträvade stadiet av klarsyn inte sällan kan te sig lite vanvettigt för omgivningen.

Det mest intressanta med dessa spjutspetsar i den andliga tillvaron är att de uppnår det eftersträvade tillståndet på olika sätt som är knutna till den egna, individuella situationen i livet.

Enligt traditionen var dessa sökare 84 stycken (ibland 85). Listorna över dessa människor varierar och alla listor upptar inte exakt samma namn. De flesta av dessa sökare var indiska män, som levde under perioden 600 - 1100 efter vår tideräknings början, men det finns också kvinnor på någon lista.

Låt oss ta exemplet med Tsaluka – en riktig latmask. Antingen låg han och slöade eller också låg han och sov. En indisk Kronblom. Folk föraktade honom och han hamnade utanför samhället. Han hade inget sofflock att slöa på utan lade sig på ett ställe där han var säker på att få vara i fred, nämligen i en grav. Hur kunde denne Tsaluka uppnå nirvana? Den sedelärande berättelsen avslöjar att en yogi kom till gravplatsen och gav Tsaluka följande råd:

Läs mer...

Rémi BragueGeografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost.

Kristendomens och islams källor finner man i judisk religion men kanske framför allt i den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen, men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Historiskt och kulturellt kan detta kallas för ”romarnas väg”.

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

Läs mer...

det namnlösa...Augustinus och Thomas ab Aquino åberopas allt flitigare av naturvetenskapernas entusiaster när det gäller att förklara det oförklarliga, dvs att kedjan av förklaringar om kosmos, om världen och om människan, om tillvarons mening, ja om det mesta faktiskt slutar där det började, med Gud.  Eller med ”någon naturens högsta lag” som professorn i teoretisk fysik, australiensaren Paul Davies formulerar det i sin bok I huvudet på Gud. Den vetenskapliga grunden för en lagbunden värld (Översättning av Hans-Uno Bengtsson, Prisma Bokförlag 1993). Davies skriver om alla dessa mystiska och till synes oförklarliga fenomen vilka sedan urminnes tider väglett människan mot gott och ont ända fram till den tidpunkt då allt plötsligt måste förklaras ”naturvetenskapligt”.

Invecklat? Ja, men knappast så invecklat som Davies hävdar att det är när han skyller ifrån sig med att naturvetenskaparna tidigare varit ointresserade av metafysik därför att detta varit ett område uteslutande förbehållet ”religionen”. Med det singulära ”religionen” menar Davies förmodligen de gamla grekerna, judendomen, kristendomen och islam, men faktum är att frågan om meningen med livets Vara även intresserat och intresserar människor, folk, som lever helt bortom just dessa religioners verklighet och inflytande. De är intresserade därför att det är omöjligt att älska, äta frukost, gå till arbetet eller att roa sig frampå nattens småtimmar om inte all denna aktivitet kan förankras till ett meningsfullt, allt övergripande sammanhang.

Läs mer...

Karl BarthI Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som lade grunden till den europeiska reformationsrörelsen.

Flera andra kyrkor, i Tyskland såväl som i andra delar av världen, bär med större eller mindre rätt Luthers namn. Men med denna kyrkobyggnad – som klarade sig undan bombanfallen vid krigsslutet – förhåller det sig litet speciellt, för att använda ett understatement. Byggtiden är 1933-1935. Arkitekten var helt besjälad av den nya nazistiska statsideologin, och uppdraget att bygga hade kommit från den nybildade protestantiska kyrkoorganisation som hade anslutit sig fullt ut till den nazistiska ideologin och som blev känd under namnet ”Deutsche Christen”, ”de tyska kristna”. Och avsikten var knappast att resa ett minnesmärke över Martin Luther.

I kyrkan, som är byggd i ett slags tung senjugendstil, fanns ursprungligen inflikade i den fasta dekoren även renodlat nazistiska symboler såsom hakkors, men dessa avlägsnades efter kriget. Därmed var dock bara de allra mest ofrånkomliga retuscheringarna gjorda. Man behöver inte betrakta inredningens detaljer länge för att bli varse det gruvliga budskap byggnaden en gång avsåg att förmedla. Den träsnidade, cylinderformade predikstolen har en relief som skall föreställa Jesu bergspredikan. Bland de lyssnande gestalterna kring Jesus finner vi en SS-soldat, en SA-man och en Hitlerjugend-yngling. Dopfunten, också den i snidat trä, har en sockel som pryds av några stående figurer, däribland en uniformerad SA-man, med uniformsmössan i hand och med böjt huvud, såsom i bön.

Man har velat säga oss: Se, här är de riktiga kristna! Se här, vem och vad som nu bär upp den kristna kyrkan, med dess förkunnelse och dess sakrament! Och vad Jesus anbelangar – nu får ni lära er, att han bara är metaforen för en ledare och lärare av helt annat slag än den ni hittills följt!

Kyrkobyggnaden blev alltså inte jämnad med marken efter kriget – vilket hade varit ett fullt möjligt alternativ – men den har lämnats i stort sett utan underhåll sedan krigsslutet, och där hålls knappast några gudstjänster längre. Den krympande evangeliska församling, till vilken den formellt hör, har velat göra den till ett minnesmärke – här med det svåröversatta tyska ordet ”Mahnmal”: ett historiskt minne till maning och varning inför framtiden och kommande släkten. Istället för gudstjänster hålls utställningar, konserter och andra aktiviteter, alla med anknytning till Förintelsen och andra världskrigets fasor.

Läs mer...

TystnadenSkall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog med Gud. Författaren är FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961) som dog för drygt 53 år sedan i en flygkrasch i dagens Zambia. Orden är tagna ur hans efterlämnade verk, Vägmärken - ”en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar mellan mig själv - och Gud”. Om Augustinus skiljde på två typer av existentiella frågor – vem är jag och vad är jag – kan man i Vägmärken lägga märke till en förskjutning av den senare frågeställningen till: Vad är jag i relation till Dig? 

Till skillnad från andra troende (exempelvis Pascal eller Augustinus) är verket skrivet under hela Hammarskjölds livstid - ingenting är bestämt utan författaren söker kontinuerligt styrka i ordet och i dialog med Gud. Dialogen ger verket en tyngd och riktning; kompositionen liknar en vattenström – evigt föränderlig och alltid mottaglig för läsarens självbespegling. Verket består av en samling korta skönlitterära meditationer som blir allt kortare med tiden och mot slutet förkortas gestaltningen till haikuns enkla form. När läsaren först träffar författaren är han tjugo år och ”drivs in i okänt land” där marken blir allt hårdare. Tankarna kretsar kring tvivel och ångest vilket även ger språket en hårdare klang: han har sett ”[djur] flyta med strömmen i kamp om ruttnande matrester. Sett dem göra sitt svep för att undersöka kondomen som efter helgerna drivit runt i bakvatten [...]” Hammarskjöld söker brytpunkter i vardagen där språket kan förvandla det allmänna till det personliga; texten skalas av allt oväsentligt. 

Läs mer...

 Hagia Sofia, Istanbul. Foto: Thomas Notini1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Johannesevangeliet 14:2-3)

De här orden av Jesus har vållat åtskillig diskussion bland bibelforskare. Vad menar Jesus med ”de många rummen”?

Detta är en del av det stora avskedstal Jesus håller till sina lärjungar, det som också innehåller hans förbön för dem, en förbön, där frågan om enhet och sammanhållning tycks vara något som han särskilt oroar sig för:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Johannesevangeliet 17:21)

Många bibelforskare tycker sig här se något mycket mänskligt. Lärjungarna framstår som sinsemellan väldigt olika personligheter, olika viljor. Jesus tycks ha varit medveten om detta, och han såg också vilka risker det innebar för framtiden. Den spänning som fanns mellan Jesu lärjungar skulle snart, mycket snart, medföra att den kyrka som bär hans namn gick i skilda banor, med konflikter och splittringar som följd. Men idag, när vi blickar ut över det stora och vittförgrenade träd som den världsvida kristna kyrkan är, kan vi ändå se inte bara splittring och konflikt utan också en rikedom, en enhet i mångfalden, som borde kunna ge ömsesidig inspiration och uppbyggelse.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen