Från skapelsen till Jahves förbund med Abraham, det utlovade landet och Jerusalem, enligt Gamla testamentet - Tidningen Kulturen

Ercole de' Roberti Distruzione di Gerusalemme

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi

En intressant och lärd research av Tarja Salmi-Jacobson om det riktiga ursprunget av Israel, Jerusalem och Bokens olika religioner. Jerusalem samlar Abrahams alla ättlingar, judar, muslimer och kristna.



det utlovade landet och Jerusalem, enligt Gamla testamentet


Joshua leder israeliterna över Jordanfloden. Okänd fransk konstnär

Joshua leder israeliterna över Jordanfloden. Okänd fransk konstnär

 

När staten Israel bildades 1948 utestängdes judarna från klagomuren. Den israeliska flaggan har Davidsstjärnan som symbol. Med det tecknet uppges kung Salomo ha besvurit demoner och kallat till sig änglar ända till sin död (omkr. 930 f.Kr). Den sexuddiga stjärnan kallades följaktligen Salomos insegel (sigillum Salomonis) eller Davids sköld (scutum Davidis). Vapnet benämns för det mesta Zions stjärna eller Davidsstjärnan.

Efter sexdagarskriget 1967, då israelerna erövrade det gamla Jerusalem, kunde judarna återvända till klagomuren, deras heligaste plats som en gång omgärdade Salomos tempel. Judarna ser fram emot att kunna återuppbygga templet för en tredje gång.
Abraham, Sara och Hagar. Charles Foster, 1897

Abraham, Sara och Hagar. Charles Foster, 1897

Annons:

Gud/skaparen är av både manligt och kvinnligt kön enl. s.k. Prästskriften (kapitel 2, också kallad Javisten, har en annorlunda mer använd skapelseberättelse): 1 Moseboken 1:26–27

Och Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; […]

(Observera att hebreiskan inte har någon pluralis majestatis.)

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

(Enl. judisk datering skedde skapelseakten 3761 f.Kr. Torah (de fem Moseböckerna) uppskattas vara nedtecknad ca 1400 f.Kr.)

En man ska inte hålla tvetydig kontakt med sitt föräldrahem: 1 Moseboken 2:24

Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

Gud uppmanar Abraham att flytta från Ur (dagens Irak)till Kanaan (dagens Israel/ Palestina) (Ca år 2000 f.Kr): 1 Moseboken 12:1–7

 

Flytta från Ur

Och Herren sade till Abram (=upphöjd far): Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.

Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.

[...] och i dig skola alla släkter på jorden vara välsignade.

[...] Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar, som de hade förvärvat, och tjänarna, som de hade skaffat sig i Haran [dagens Turkiet]; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land.

[...] Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem [Nablus i dagens Palestina], i Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet…

Åt din säd skall jag giva detta land. (Dit Moses ledde sitt folk från Egypten och Josua slutförde erövringen av Kanaan ca 1200 f.Kr.)

Abraham bodde som främling och gäst i landet, men hans efterkommande skulle få landet:

1 Moseboken 23:4 och 15:16–21

Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava henne (Sara=furstinna).

Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. […]

[…) Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod (Nilen) ända till den stora floden, till floden Frat (Eufrat):

kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, hetiterna, perisséernas, rafaéernas, amoréernas, jababéernas, girgaséernas och jebuséernas land.

 

Sara

Sara som var ofruktsam gav sin man sin tjänstekvinna till hustru. Guds löfte till Hagar som flydde Saras tukt, när Hagar blivit havande: 1 Moseboken 16:3 och 9–12

och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade bott tio år i Kanaans land.

Då sade Herrens ängel till henne (Hagar): Vänd tillbaka till din fru och ödmjuka dig under henne.

Och Herrens ängel sade till henne: Jag skall göra din säd mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess myckenhets skull. [Obs, här räknas också kvinnans säd.]

Ytterligare sade Herrens ängel till henne: Se, du är havande och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael (=Gud hör), därför att Herren har hört ditt lidande.

Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot var man och var mans hand emot honom; och han skall ligga i strid med alla sina bröder. (I finsk översättning: och han skall bo inför/framför alla sina bröder.

 

Guds lag

Guds löfte till Abraham om kommande konungar och upprättande av förbund; lagen om omskärelse: 1 Moseboken 17:6–16

Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig.

Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;

och jag skall giva dig och din säd efter dig det land, där du nu bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning, och jag ska vara deras Gud. […]

Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter dig, såsom I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras; på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet till förbundet mellan mig och eder.

Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras, när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och den som är köpt för penningar från något främmande folk och som icke är av din säd. […]

Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit omskuren, han skall utrotas (dödas) ur sin släkt; han har brutit mitt förbund. […]

Och jag skall välsigna henne (Sara) och skall också med henne giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.

Om Ismael (förfader till det arabiska folket): 1 Moseboken 17:18–21, 21:20–21

Och Abraham (=fader till många nationer) sade till Gud: Måtte allenast Ismael få leva inför dig!

Då sade Gud: Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du skall giva honom namnet Isak (Jishaq=må han skratta); och med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter honom.

Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag skall göra honom till ett stort folk.

Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.

Och Gud var med gossen (Ismael), och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt.

Han bodde i öknen Paran (=Sinai); och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land. (Modern, Hagar, var också från Egypten)

Vem var Sara? 1 Moseboken 20:12

(Abraham): Hon är också verkligen min syster, min faders dotter fastän icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.

(Alltså halvsyster, Abrahams fars Teras dotter – däremot nämns inte i Teras släktled vad hustrurna hette eller att han skulle ha fått döttrar. Sönerna var Abram, Nahor och Haran, far till Lot. Abraham är stamfader till tre religioner (över 3 miljarder idag), enl. stamtavlan fjärde ledet: Noa – Sem – Tera – A.)

Sara driver ut Hagar och Ismael ur Abrahams hus: 1 Moseboken 21:10–13

Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak.

Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

Men Gud sade till Abraham: Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det, som säd skall uppkallas efter dig.

Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.

(En nyligen genomförd DNA-analys av judiska män och arabiska män i Mellanöstern visar att judar och palestinier har gemensamma förfäder – däribland också syrianer och libaneser.)

judar och palestinier har gemensamma förfäder

Ismael omskärs tillsammans med Abraham: 1 Moseboken 17:24–27

Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev omskuren.

Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev omskuren.

På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael; och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro köpta för penningar

från tillika med honom.

(Enl. bibliskt räknesätt var Abraham 86 år när han fick Ismael, han var 100 år när Isak föddes.

Isak omskars åtta dagar efter födseln. Märk väl att Ismael omskars vid 13-årsåldern tillsammans med sin far. Efter att Isak blev avvant drevs Hagar med Ismael ut ur Abrahams hus. Abraham dog 175 år gammal.)

Efter utdrivningen blev Isak nu Abrahams ende son (ende arvtagaren). För att pröva Abrahams trohet mot Gud befaller Gud honom att offra sin son: 1 Moseboken 22:2 (även 16)

Isak

Då sade han (Gud): Ta din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land (anses ligga i Östra Jerusalem, Tempelberget) och offra honom där såsom brännoffer, på det berg som jag skall säga dig. (Muslimerna ser att sonen var Ismael.)

[…] Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. (Det bebodda utlovade landet.)

Isak och Ismael hade kontakt med varandra: 1 Moseboken 25:8–9 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.

Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan Makpela […] [Alltså var Ismael 89 år och Isak 75 år när deras far dog. Platsen var enl. 1 Moseboken 23:2–9: Kirjat-Arba, det är Hebron.]

(Denna berömda gravplats (även för Isak och Jakob) är i dag delad i två – en helgedom för muslimer och en för judar under samma tak. Judarna kallar platsen för Me'arat HaMachpela, på arabiska heter den Al-Haram al-Ibrahimi.)  Om Ismaels arvingar och boningsplatser: 1 Moseboken 25:16–18

Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.

Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina fäder.

Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur som ligger gent emot Egypten fram emot Assyrien. Han kom i strid med alla sina bröder.

Abrahams senare hustru Ketura födde honom sex söner. Arvet gavs dock till Isak:
1 Moseboken 25:5–6

Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.

Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.

Esau (bror till Jakob och Isaks son) tar Ismaels döttrar till hustru; deras arvingar: 1 Moseboken 28:9 och 36:2–3, 17 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son Ismaels dotter, Nebajots (Ismaels förstfödda son) syster till hustru åt sig, utöver de hustrur han förut hade.

Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: […] så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.

Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner… Dessa voro de furstar, som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.

[ Jakob (Isaks andre son) hade tolv söner och hans älsklingsson var Josef. De övriga bröderna blev avundsjuka på Josef och ville döda honom men ändrade sig och de sålde honom till ismaelitiska köpmän som var på väg till Egypten. De lät fadern tro att vilddjuren ätit upp Josef. - Josef blev med tiden Faraos högste rådgivare och furste över hela Egypten. Det blev en stor och långvarig hungersnöd i Kanaan. Bröderna köpte förnödenheter och spannmål från Egypten och Josef gav sig till känna för sina bröder. Bröderna försonades och hela familjen på 70 medlemmar flyttade från Kanaan till Egypten där judarna stannade i 430 år fram till dess att Moses förde dem ut ur träldomen till det utlovade landet.]

 

Josef ser sitt öde ingå i Guds plan för sitt folk:1 Moseboken 45:5–7 och 50:18–20, 24

Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I haven sålt mig hit; ty

för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före eder.

[…] Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.

 

Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och sade: Se, vi vilja vara

tjänare åt dig.

Men Josef sade till dem: Frukten icke. Hållen I då mig för Gud?

I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske, som nu har

skett, och så behålla mycket folk vid liv.

Och Josef sade till sina bröder: Jag dör men Gud skall förvisso se till eder och föra eder

upp från detta land till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.

Judarnas uttåg ur Egypten har påbörjats. Exempel på Moses stränga lagar: 4 Moseboken 15:32–36

Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att samla ihop ved på

sabbatsdagen.

Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom fram inför Mose

och Aron och hela menigheten.

Och då det icke var bestämt, vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar.

Och Herren sade till Mose: Mannen skall straffas med döden; hela menigheten skall

stena honom utanför lägret.

Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, såsom

Herren hade bjudit Mose.

 

Gud motiverar/befaller sitt folk att erövra Kanaans land: 5 Moseboken 7:1–9, och 20:10–17 samt 23:20

När herren, din Gud, låter dig komma in i det land, dit du nu går för att taga det i

besittning, och när han för dig förjagar stora folk – hetiterna, girgaséerna, amoréerna,

kananéerna, periséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du –

när Herren, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till

spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd […]

Ty du är ett folk, som är helgat åt Herren, din Gud; dig har Herren, din Gud, utvalt

till att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jorden.

Icke därför att I voren större än alla andra folk var det, som Herren fäste sig vid eder

och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk;

utan därför att Herren älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra
fäder […]

 

När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du först tillbjuda den fred.

Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för dig, så skall allt

folket, som finnes där, bliva arbetspliktigt åt dig och vara dina tjänare.

Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot dig, så må du belägra

den.

Och om Herren, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå allt mankön där med

svärdsegg.

Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes i staden, allt rov

du får där, skall du hava såsom ditt byte; och du må då njuta av det rov som Herren, din

Gud, låter dig taga från dina fiender.

Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från dig och som icke höra

till dessa folks städer.

Men i de städer som tillhöra dessa folk och som Herren, din Gud, vill giva dig till

arvedel skall du icke låta något som anda har bliva vid liv,

utan du skall giva dem alla till spillo; hetiterna och amoréerna […] såsom Herren, din

Gud, har bjudit dig.

 

Kollektiv bestraffning 

Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det att Herren, din Gud, i

allt vad du företager dig må välsigna dig i det land, dit du nu kommer för att taga det i

besittning.

Kollektiv bestraffning förbjudes: 5 Moseboken 24:16, 2 Konungaboken 14:6 (Se även

2 Krönikeboken 25:4 och Hesekiel 18:20)

Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen skola icke dödas för sina

föräldrars skull; var och en skall lida döden genom sin egen synd.

Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad föreskrivet var i Moses lagbok, där Herren hade bjudit och sagt: Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull […]

Lagbokens ställning: 5 Moseboken 31:24–26

 

Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok, bjöd han leviterna, som buro Herrens förbundsark, och sade:

Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av Herrens, eder Guds, förbundsark, så

att den ligger där till ett vittne mot dig.

 

Guds varning mot ogudaktighet: 5 Moseboken 8:19–20

 

Men om du förgäter Herren, din Gud, och följer efter andra gudar och tjänar dem och

tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder, att I förvisso skolen förgås.

På samma sätt som hedningarna, som Herren förgör för eder skolen också I då förgås,

därför att Ni icke hörden Herrens, eder Guds, röst.

 

Israels stammar med över 600 000 stridbara män (utom leviter som skötte prästfunktioner) som fyllt 20 år, närmade sig Kanaan från sydost, öster om Jordanfloden efter 40 års vandring i öknen. De besegrade över 60 städer i Jordanområdet men förbjöds angripa Edom, Moab och Ammon: 5 Moseboken 2:4–5, 9, 18–19

 

Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det område som tillhör edra bröder, Esaus (Jakobs äldre bror) barn vilka bo i Seir; men fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.

I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, efter som jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.

Och Herren sade till mig: Du skall icke angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty

av deras land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar

åt Lots barn till besittning. (Lot var Abrahams bror Harans son som flyttade till Kanaan med

Abrahams hus.)

”Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar, och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till besittning.

Städerna anfölls då judarna nekades gå genom dessa områden för att nå Jordanfloden där de skulle gå över till det utlovade landet: 5 Moseboken 2:33–36

 

Men Herren, vår Gud, gav honom (amoréen Sihon som var kung i Hesbon) i vårt våld, och

vi slogo honom jämte hans söner och allt hans folk.

Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga stadsbefolkningen till

spillo, så ock kvinnor och barn; vi låto ingen slippa undan.

Allenast boskapen togo vi såsom byte jämte rovet från de städer vi intogo.

Från Aroer vid bäcken Arnons strand och från staden i dalen ända till Gilead fanns

ingen stad, vars murar voro för höga för oss; allasammans gav Herren, vår Gud, i vårt

våld.

 

Det utlovade landet: Josua 1:2–4

 

[…] så stå nu upp och gå över denna Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag

vill giva dem, giva åt Israels barn.

Var ort, som eder fot beträder, har jag givit eder, såsom jag lovade Mose.

Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden, floden Frat, över hela

hetiternas land och ända till Stora havet västerut skall edert område sträcka sig.

 

Jerusalem

Staden Jerusalems innevånare besegrades inte av judarnas intåg till Kanaan: Josua 15:63, Domarboken 1:21 och 2 Samuelsboken 5:6–9 samt 1 Krönikeboken 11:4–8

Men jubuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke fördriva; därför bodde

ock jebuséerna kvar bland Juda barn (en av Jakobs tolv söner) i Jerusalem, såsom de göra

ännu i dag.

Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av Benjamins barn; därför

bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins barn (den yngste av Jakobs söner) i

Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

(Under kung Davids framfart omkring år 1000 f.Kr): Och konungen drog med sina män till

Jerusalem mot jebuséerna som bodde där i landet. De sade då till David: Hitin kommer

du icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena, att David icke skall komma hitin.

Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad […]

Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids stad. Där uppförde

David byggnader runt omkring, från Millo och vidare inåt.

Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där befunno sig jebuséerna,

som ännu bodde kvar i landet.

Och invånarna i Jebus sade till David: Hitin kommer du icke. Men David intog likväl

Sions borg, det är Davids stad.

Och David sade: Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han skall bliva hövding och

anförare. Och Joab, Serujas son, kom först ditupp och blev så hövding.

Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det Davids stad.

Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden från Millo och allt omkring

och Joab återställde det övriga av staden.

 

David köpte mark till tempelbygget men han själv tilläts inte bygga Herrens tempel:

1 Krönikeboken 21:22–28. Uppgiften gavs till Davids son Salomo: 1 Krönikeboken 22:7–10

Och David sade till Ornan: Giv mig den plats, där du tröskar din säd, så att jag där kan

bygga ett altare åt Herren; giv mig den för full betalning; och må så hemsökelsen

upphöra bland folket. […]

Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i full vikt.

Och David byggde där ett altare åt Herren och offrade brännoffer och tackoffer. Han

ropade till Herren, och han svarade honom med eld från himmelen på brännoffersaltaret.

[…]

Då, när David förnam, att Herren hade bönhört honom på jebuséen Ornans tröskplats,

offrade han där.

 

Och David sade till sin son Salomo: Jag hade själv i sinnet att bygga ett hus åt Herrens,

min Guds, namn.

Men Herrens ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i myckenhet och fört

stora krig; du skall icke bygga ett hus åt mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket

blod på jorden, i min åsyn.

Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll man, och jag skall låta

honom få fred med alla sina fiender runt omkring; ty Salomo skall han heta, och frid och

ro skall jag låta vila över Israel i hans dagar.

Han skall bygga ett hus åt mitt namn, hans skall vara min son, och jag skall vara hans

fader. Och jag skall befästa hans konungatron över Israel för evig tid.

 

Tempelplatsen: 2 Krönikeboken 3:1

 

Och Salomo begynte att bygga Herrens hus i Jerusalem på berget Moria, där hans fader

David hade fått sin uppenbarelse och där han nu själv hade berett rum, på det ställe som

David hade utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.

 

Förbundsarken som innehöll Moses stentavlor hämtades till templet: 1 Konungaboken 8:1

 

Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen för stammarna, Israels

barns familjehövdingar, till konung Salomo i Jerusalem för att hämta Herrens förbunds- ark upp från Davids stad, det är Sion.

 

Salomo lät bygga Jerusalems murar: 1 Konungaboken 3:1 och 9:15

Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till

hustru och förde henne in i Davids stad, och där fick hon bo till dess han hade byggt sitt

hus färdigt, så ock Herrens hus och muren runt omkring Jerusalem.

 

Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som konung Salomo bådade upp

för att bygga Herrens hus och hans eget hus och Millo även som Jerusalems murar […]

 

 

Salomos byggnadsföretag och arbetsfolk: 2 Krönikeboken 8:6–9

 

[…] så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder ävensom alla vagnsstäderna och

höststäderna och allt annat som Salomo kände åstundan att bygga i Jerusalem, på

Libanon och eljest i hela det land som lydde under hans välde.

Allt det folk, som fanns kvar av hetiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och

jebuséerna, korteligen alla de som icke vore av Israel –

deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem, i det att Israels

barn icke hade utrotat dem, dessa pålade Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro

ännu i dag.

Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid de arbeten han utförde,

utan de blevo krigare och hövitsmän för hans kämpar eller uppsyningsmän över hans

vagnar och ridhästar.

(Tempelbygget tog ca sju år.)

 

Guds krav på lydnad efter lagarna: 1 Konungaboken 9:6–9  

 

Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig och icke hållen de bud och

 

stadgar, som jag har förelagt eder, utan gån bort och tjänen andra gudar och tillbedjen

dem,

då skall jag utrota Israel (samlingsnamn för de tolv stammarna, Jakobs söner). ur det land

som jag har givit dem; och det hus, som jag har

helgat åt mitt namn (templet), skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva

ett ordspråk och en visa bland alla folk.

Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en som går därförbi bliva

häpen och vissla. Och när man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och

och detta hus?

då skall man svara: Därför att de övergåvo Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem,

därför har Herren låtit allt detta onda komma över dem.

 

Förbud mot äktenskap med det erövrade landets invånare: 2 Moseboken 34:15–16,

5 Moseboken 7:3

 

Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i trolös avfällighet löpa de

efter sina gudar och offra åt sina gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av

deras offer;

du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när då deras döttrar i

avfällighet löpa efter sina gudar, skola de förleda dina söner till att likaledes löpa efter

deras gudar.

 

Du skall icke befrynda dig med dem (landets invånare); dina döttrar skall du icke giva åt

deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner.

 

Överträdelse av förbudet mot blandäktenskap och för många hustrur: 1 Konungaboken

11:1–6 och 5 Moseboken 17:17

Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska kvinnor, som han

älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomitiskor, sidoniskor och hetitiskor,

kvinnor av de folk, om vilka Herren hade sagt att Israels barn: I skolen icke inlåta eder

med dem, och de få icke inlåta sig med eder; de skola förvisso eljest förleda edra

hjärtan att avfalla till deras gudar. […]

Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur. Dessa kvinnor

förledde hans hjärta till avfall. […]

Och Salomo gjorde, vad ont var i Herrens ögon, och följde icke i allt efter Herren,

såsom hans fader David hade gjort.

 

Icke heller skall han (en kung) skaffa sig hustrur i mängd, på det att hans hjärta icke må

bliva avfälligt; […]

 

Jerusalems murar förstärks mot assyriska kungen, Sanherib som belägrat staden:

2 Krönikeboken 32:5 och 33:14

 

Och han [Hiskia] tog mod till sig och byggde upp muren överallt, där den var nedbruten,

och byggde tornen högre och förde upp en annan mur därutanför och befäste Millo i

Davids stad och lät göra sjuktvapen i myckenhet så ock sköldar.

 

Därefter byggde han (Manasse, Hiskias son) en yttermur till Davids stad västerut mot

Gihon i dalen, intill Fiskporten och runt omkring Ofel, och gjorde den mycket hög. Och

han insatte krigshövitsmän i alla befästa städer i Juda. (Styrdes av stammarna Juda och

Benjamin.)

 

Guds varning och straff mot sitt folk om de inte följer Guds lagar: 3 Moseboken 26:31–35

 

Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra helgedomar, och jag skall icke

mer med välbehag känna lukten av edra offer.

Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo däri, skola häpna däröver.

Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall förfölja eder med draget

svärd; så skall edert land bliva en ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.

Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela den tid det ligger öde

och I ären i edra fienders land. Ja, då skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för

sina sabbater.

Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den vila det icke fick på edra
sabbater, då I bodden däri.

 

Historisk översikt:

 

Det utlovade landet har spår av mänskligt liv för 700 000 år sedan, kanske t.o.m. 2 milj. år gamla spår av homo erectus (före neandertalmänniskan). Landet är en viktig landbrygga mellan tre kontinenter. Man vet att kulturer baserade på jordbruk och boskapsskötsel fanns i området redan 10 000 f.Kr. Jeriko i Jordandalen lär vara historiens äldsta stad med stadsliknande bebyggelse redan 7 500 år f.Kr.

Vid ankomsten till det utlovade landet enligt GT fördelade Josua landet mellan de tolv stammarna, Jakobs tolv söner. Josefs söner Efraim och Manasse tilldelades var sitt stamområde. Levistammen som skötte prästämbeten tilldelades inget eget område. De utdelades 48 städer för att sköta prästerskapet. För det ändamålet gav stammarna dem tionden av sina tillgångar.

Området regerades av en kung men efter Salomo splittrades landet i två riken 933 f.Kr och regerades av två kungar. (Innan delningen regerades kungariket av Saul

ca 1025–1005, David ca 1005–965 och Salomo ca 965–932 f.Kr).

Det ena landet utgjorde Juda i söder bestående av två stammar med Jerusalem som centrum och det andra Israel (Jakobs namn som han fick av Gud – här ett samlingsnamn för de övriga stammarna.) i norra delarna bestående av tio stammar med Samaria som centrum. Israels självständighet upphörde år 722–721 f.Kr då det blev en assyrisk provins under kung Sargon II och israeliter (28 000) med deras ledare deporterades; de benämns som ”Israels tio förlorade stammar”. Arameisktalande assyrier flyttade in i landet och de ingick i blandäktenskap med kvarvarande bondebefolkningen. Deras ättlingar kom att kallas för samarier. Juda med dess två stammar (Juda och Benjamin) skulle gå samma öde till mötes långt senare, den här gången av babylonier.

Jerusalem förstördes genom det nybabyloniska rikets kung Nebukadnessar II år 597 f.Kr och judafolkets ledande skikt fördes till fångenskap i Babylonien (vilket varade i 47 år 586–539 f.Kr). Det 350 åriga templet plundrades och brändes ner liksom kungahuset och muren förstördes. (Förbundsarken nämns inte i GT efter templets förstörelse.)

(Den koptiska kyrkan i Etiopien påstår sig ha arken i ett annex till deras Mariakyrka, i deras heliga stad Aksum. Kopian av arken förs varje januari av präster och munkar

i en procession i staden åtföljt av dansande och sjungande etiopier som tillhör en av de äldsta kristna kulturerna i världen.

I Maccabéerboken, en av apokryferna, sägs att profeten Jeremias beordrat att gömma arken till berget Nebo vid Moabs hedar mitt emot Jeriko.)

Senare erövrade perserkungen Kyros Babylon och gav judarna tillåtelse att återvända till deras land och återuppbygga templet vilket blev färdigt år 515 under kung Darejaves (Darius 521–486 f.Kr), ”det andra templet”. Nehemja fick tillstånd att reparera muren och den byggdes upp dag och natt i 52 dagar.

Folket såg Jerusalems fall som Guds straff. Att de inte hade levt efter Mose lagar. De bekände alla sina förbrytelser mot Guds lag och genom prästen Esras ledning började judarna att skiljas från sina utländska kvinnor: ”Så låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud, att vi i kraft av Herrens rådslut och de mäns som frukta för vår Guds bud, vilja avlägsna ifrån oss alla sådana kvinnor jämte deras barn; så bör ju ske efter lagen.” ”[…] Såsom du har sagt, så tillkommer det oss att göra.” (Esra 10.) Men Gud är förlåtande och har lovat upprättelse om hans folk ångrar sina synder. ”Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud och stadgar och rätter, som du gav din tjänare Mose. Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade; ’Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken; men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända, likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats som jag har utvalt till boning åt mitt namn.’” (Nehemja 1)

Området blev dock en tempelstat inom perserriket. Judar började också bosatta sig i hela det östra Medelhavsområdet, särskilt i Egypten.

(Jmf. dagens islamister vid rekryteringen av nya medlemmar för jihad mot västvärlden, att allt elände beror på att muslimer inte följer Koranen till punkt och pricka. I båda fallen är räddningen ur förödmjukelser att underkasta sig i Guds stränga lagar för att få slut på hans hårda straff.)

År 332 f.Kr tågade Alexander den store genom Juda riket, och från år 200 började de grekiska seleukiderna regera över Judéen från Antiokia. Grekerna lät bygga en akropol i Jerusalem.

År 63 f.Kr besatte Pompejus, den romerska fältherren, Jerusalem. Julius Caesar besegrade Pompejus år 48 i Egypten och efter mordet på Caesar blev Herodes (Trolig levnadstid 73–4 f.Kr. Enl. Nya testamentet lär han ha levt vid Jesus födelse.) kung år 40 över det romerska Judaea (Judéen).

Under Caesars tid 60–44 f.Kr utgjorde inte mindre än 6–9 % av romarrikets befolkning av judar, kanske 20 % av de östra provinserna. Judarna hade en sär-ställning hos Caesar som också gav judarna löfte om egen stat. Kleopatra gick inte med på det. Caesar fortsatt dock att ge stöd år judarna i hela Medelhavsområdet.

År 6 e.Kr gjorde kejsaren Augustus Judéen med Jerusalem till en romersk provins. Vid den här tiden talade de kvarvarande judarna inte längre hebreiska utan arameiska som var det förhärskande språket i Mellanöstern.

Efter ett judiskt uppror i Jerusalem år 70 e.Kr förstördes staden av kejsarens son, generalen Titus efter 169 dagars belägring. Det nya/andra templet, som då stått i 420 år, plundrades, förstördes och brändes ner. 580 000 judar dödades och 30 000 såldes som slavar. 2 500 slaktades vid gladiatorkamper. Judarna tvingades fly. Deras heligaste symboler, inklusive Menoran (den sjuarmade ljusstaken, symbol för ett världsträd och de då kända sju planeterna), fördes till Rom. Titus beordrade att tempelplatsen skulle göras till en åker. Detta var alltså templets andra förstörelse. På order av kejsar Hadrianus hade Jerusalem blivit en romersk koloni. Judarna kallar perioden för ”den stora exilen”.

Judarna gjorde flera resningsförsök mot romarnas krav på assimilering i Romariket. Bl.a. förbjöds omskärelsen enligt romersk lag som förbjöd kroppslig stympning.

Efter ett större uppror i Judéen år 132 fördrevs judarna från Jerusalem; en ny och större diaspora (=förskingring) ägde rum, och landet omdöptes till Palestina, vilket grekerna redan kallade för filistéernas kustremsa. Jerusalem döptes om till Aelia Capitolina år 135 och staden blev ett förbjudet område för judarna. (En gång om året fick de återvända för att be vid ruinerna av sitt gamla tempel.) S.k. klagomuren blev judarnas främsta helgedom. Det var under denna tid diasporajudarna började avsluta sina påskhögtider med tro och förhoppning: ”Nästa år i Jerusalem!” Den romerska perioden (inkl Öst-Rom) varade i nära 700 år.

En del israeler idag hävdar att de är ättlingar till de israelitiska stammarna, samtidigt som en del av dagens palestinier ser sig som ättlingar till kananéer och filistéer. Palestina heter ”Filastin” på arabiska, troligtvis en indoeuropeisk stam som bebodde hela kustområdet mellan Egypten och Karmel. (Hebreiska: pelistim, assyriska: pilistaja). Judarna låg i ständig strid med filistéerna.

Kananéerna hade ett semitiskt språk, släkt med dagens hebreiska och arabiska. Det är troligt att de antika folkgrupperna assimilerades och blandade sig med varandra. (Som också förekom under hela den judiska historiebeskrivningen i GT trots att blandäktenskap betraktades som en styggelse inför Gud.)

Bysantinska (Öst-Rom) trupperna lade Palestina under sig år 614 och därefter erövrade perserna landet år 638. I mitten av 630-talet, några år efter Muhammeds död, spred sig de arabisk-muslimska folken till Palestina och 638 intog muslimerna Jerusalem. Kalifen Omar lät bygga en moské i beduinstil på Tempelberget. På 690-talet lät Al-Wadit bygga om moskén (Klippmoskén, Kubbet-es-Sahra) i de islamska moskéernas stil i likhet med moskéerna i Mecka, Medina och Damaskus. De kristna korstågen till Jerusalem pågick från 1099 till 1192 (även 1228 och 1250). På den heliga klippan hade också kristna låtit bygga en kyrka som sultanen av Egypten och Syrien Salah ad-din (Saladin) förstörde och återuppbyggde moskén i dess ställe.

Ibn Khaldun skrev på 1300-talet (källitt. nedan) att profeten Muhammed hade till-frågats var det första ”huset” (moskén) ska byggas på jorden; han hade svarat:
”Först Mecka och sedan Jerusalem.” Jerusalem och den heliga klippan har av tradition varit en kultplats för guds- och gudarnas dyrkan. Även romarna byggde sitt tempel på Tempelberget, efter att judarnas föregående templen förstörts (587 f.Kr och 70 e.Kr), ett Jupitertempel (år 167 f.Kr), och Venustempel på Jesus grav vid Golgata, vilka förstördes av efterföljande erövrare. Den bysantinske Öst-Roms kejsare Justinianus I (482–565) lät på Tempelberget bygga en basilika som drygt hundra år senare omvandlades av muslimerna till en moské, Al-Aksamoskén.

Egyptiska mamluker tog över delar av Palestina 1291 fram till att hela området övergick till ottomanska riket från 1517 vilket varade till 1917 varefter området blev ett brittiskt mandat 1920–1948. (1917 lovade den brittiske utrikesministern Balfour judarna ”ett nationellt hem” i Palestina där palestinier bott sedan 1300 år tillbaka och ännu längre före islams intåg i området.)

På basis av FN:s deklaration i november 1947 (vilken inte godtogs av Storbritannien och arabstaterna) förklarade David ben Gurion Israels självständighet i maj 1948.

När staten Israel bildades 1948 utestängdes judarna från klagomuren. Den israeliska flaggan har Davidsstjärnan som symbol. Med det tecknet uppges kung Salomo ha besvurit demoner och kallat till sig änglar ända till sin död (omkr. 930 f.Kr). Den sexuddiga stjärnan kallades följaktligen Salomos insegel (sigillum Salomonis) eller Davids sköld (scutum Davidis). Vapnet benämns för det mesta Zions stjärna eller Davidsstjärnan.

Efter sexdagarskriget 1967, då israelerna erövrade det gamla Jerusalem, kunde judarna återvända till klagomuren, deras heligaste plats som en gång omgärdade Salomos tempel. Judarna ser fram emot att kunna återuppbygga templet för en tredje gång.

 

Jerusalem samlar Abrahams alla ättlingar, judar, muslimer och kristna.

 

 

 

 

 

 

Källitteratur:

 

Bibeln, 1961 Stockholm

Bonniers världshistoria 5, (1983) 1987 Stockholm

Gillis Gerleman och Bo Johnson, ”Ur Gamla Testamentet”, Gleerups, 1970 Lund

Ibn Khaldun (1332-1406), ”Prolegomena – introduktion till världshistorien”, Alhambra Förlag AB (1987) 2003

Amin Maalouf, ”Korstågen enligt araberna”, Alhambra Förlag AB (1983) 1992

Illustrerad Vetenskap, nr 3/2003

Palestina Nu, nr 4 – 2002, Palestinagrupperna i Sverige, 2003 Stockholm

National Geographic 12/2001

 

Sammanställningen gjort av Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen