Kommentarer till Katolska kyrkans historia - Tidningen Kulturen

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vid tiden för Jesu korsfästelse och efterföljande himmelsfärd hade ett frö planterats, det frö som var Jesu första anhängare, bland de folk som levde i det första århundradets Palestina. Detta frö skulle komma att växa och anta karaktären av ett träd vars grenar snabbt förgrenade sig i takt med att allt fler människor från olika folk och tillhörigheter anslöt sig till Jesu efterföljare. Här finner vi bland andra judar som kommit till tro på Jesus som den efterlängtade Messias (judekristna), men också andra folk (greker och romare till exempel) som genom apostlarnas missionsverksamhet ansluter sig till denna skara människor.




 

 

Jesus förutsåg och fruktade själv under tiden före sitt fängslande vad som skulle hända med de människor han lämnade efter sig. I hans sista bön ber han om att de han lämnar efter sig "alla skall bli ett" (Joh 17:21). Denna bön om de kristnas enhet genljuder sedan i de tidiga apostlarnas missionsverksamhet och tar sig mångtaliga uttryck i Nya Testamentets brev. Paulus vädjar så till de kristna i Efesos: "Sträva att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkan genom allt och finns i allt" (Ef 4:3-6).

Annons:

Jesus förutsåg och fruktade själv under tiden före sitt fängslande vad som skulle hända med de människor han lämnade efter sig. I hans sista bön ber han om att de han lämnar efter sig "alla skall bli ett" (Joh 17:21). Denna bön om de kristnas enhet genljuder sedan i de tidiga apostlarnas missionsverksamhet och tar sig mångtaliga uttryck i Nya Testamentets brev. Paulus vädjar så till de kristna i Efesos: "Sträva att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkan genom allt och finns i allt" (Ef 4:3-6).

När jag med allt detta i bakhuvudet läser Holmes och Bickers Katolska kyrkans historia (Veritas 2006) framträder den tidiga kyrkans första stapplande steg till att både i teorin utarbeta sin tro, och att organisera sig som en begynnande världslig administativ enhet, i bländande belysning. Utifrån författarnas framställning kryper sig insikten stegvis fram att kristendomens första århundraden i många avseenden är en historia om uteslutningar (exkommunikationer) och inre stridigheter, fjärran från den bön Jesus önskade om hans efterföljares enhet. Gång efter annan splittras kyrkan och präster och lekmän uteslutes allteftersom de diskussioner artar sig om sådana teologiska spörsmål som frågan om hur man skall föreställa sig Jesu väsen (var han enbart gudomlig? Var han både gudomlig och mänsklig?) eller frågan om treenigheten och hur man skall föreställa sig att dess tre beståndsdelar förhåller sig till varandra. Prästen Arius (250/256–336) och hans anhang utesluts ur kyrkan efter konciliet i Nicea 325 eftersom de var av åsikten att Sonen (inom treenigheten) var ett av Fadern skapat väsen. Nestorios (386–450) och de som höll med honom exkommuniceras vid konciliet i Efesos 431 eftersom de var av åsikten av Maria enbart födde Jesu mänskliga, inte hans gudomliga, natur. Hur deras mästare skulle ha sett på detta systematiska uteslutande är omöjligt att veta, det är i alla fall tydligt att kyrkans strävan var en strävan till enhet som inte kunde rymma motsättningar och olikheter.

En sak som anknyter till det ovan sagda är när Holmes och Bicker skriver att en av de större svårigheterna för kyrkan under hennes första århundraden, förutom hotet om förföljelse från det romerska imperiet och hotet från en intellektuell och nedskrivande litterär attack mot kristendomens lära, var “till sist det förrädiska hotet från heretiska rörelser inom kyrkan själv”. Men jag frågar mig om det som de betraktar som “heretiska rörelser inom kyrkan själv” verkligen är en rättvis beskrivning av läget. Det låter utifrån deras beskrivning som att den rena ortodoxin skulle finnas färdig och klarpaketerad redan innan kristna teologer och kyrkan föresatte sig att bena ut vad tron egentligen handlade om och bestod av. Den tidiga kyrkan hade inte på något sätt under de första århundradena efter Kristi himmelsfärd utarbetat en systematisk tro eller teologi, en teologi som inte är självbevisande eller kom till kyrkan nedramlad från himmeln i färdig gestalt. I mina ögon är det rimligare att se dessa “heretiska rörelser inom kyrkan själv” som stridigheter som blott är ett uttryck för trons inre spänningar. Det är rimligare att se det som att ortodoxin utarbetas just genom dessa tvister, en ortodoxi som till sin tillblivelse är beroende av dessa tvister och teologiska spekulationer för att antaga skepnad.

Härav följer att de trosläror som utarbetas och uppkommer efter dessa motsättningar är historiskt kontingenta, i det att vad som blev att betrakta som “ortodoxi” respektive “heresi” vilar på mänskliga beslut som skulle kunna tagits annorlunda. Detta visar också kyrkans historia, när flera teologiska ståndpunkter vid ett tillfälle betraktats som ortodoxa, för att senare bli klassade som heretiska. I Holmes och Bickers beskrivning låter det som att “den renläriga, ortodoxa kristendomen” (orden inom citationstecken är deras) står utanför historien, som vore den en oblandad platonsk idé, ständigt hotad av illvilliga parasiter på tron. Den som studerar kyrkans historia ser i stället hur läran efterhand stegvis växer fram. De dogmer som betraktas som tidlösa är egentligen läror som fastställts vid ett tillfälle i historien och därmed alltså kunde fastställts annorlunda.

Angående detta förhållande mellan ortodoxi och heresi kan frågan ställas om vilken kyrkohistoria vi skulle haft, om kyrkan och kristna under kyrkohistorien hade medgett en större öppenhet inför olika idéer och vägletts av en inställning att Gud faktiskt är gåtfull inför oss och att vi kanske inte kan fånga in Gud i en teologisk formel, och att därmed varje sådant försök är att betrakta som tillfälligt och ofullständigt? Denna inställning har delvis väglett många kristna genom historien, men samtidigt är denna historia om systematiska uteslutningar ett tecken på att stora delar av kyrkans medlemmar under historiens gång varit så övertygade om riktigheten i den egna förkunnelsen, att de inte var beredda att lämna något utrymme för motsatta ståndpunkter.

Här kan man skjuta fram invändningen om det inte var befogat att söka denna rena ortodoxi med uteslutningen som metod. Det kanske delvis kan rättfärdigas utifrån tanken att den tidiga kyrkan var en förföljd och utsatt kyrka, under det första århundradet av judar som ansåg Jesus och hans efterföljare vara heretiker (gentemot den judiska tron), och i synnerhet av den romerska statsmakten. Under kristendomens första trehundra år var det i omgångar förbjudet att utöva den kristna tron, och de som vägrade att göra avkall på sin tron fick ofta sätta till livet. I dessa tider av yttre hot såg man det kanske av rena överlevnadsskäl helt väsentligt att värna om den »inre enheten«, fri från motsättningar inom de egna leden. Ju hårdare skal desto bättre motstår hon yttre tryck.

Ytterligare en kommentar. En av de saker som mest utmärker den tidiga kyrkans liv är martyriet, det vill säga ödet att dö för sin tro. Den förste kristne martyren som dödas av judarna var Stefanos år 37 e.Kr. Därefter och under de följande århundradena går en mängd personer samma öde till mötes. Martyrskapet måste sägas vara en väsentlig del för den tidiga kyrkans tillväxt, i det att folk utanför kyrkan måste ha förvånats över dessa människor vars övertygelse var så starka att de inte viker ens inför döden. Martyrernas blod var ett viktigt bevattningsmedel utifrån vilket kyrkan kunde växa. Samtidigt måste kyrkans tro ha varit oerhört befäst redan innan detta blodets bevattningsmedel kunde få kyrkan att växa, i det att dessa människor annars inte hade varit villiga att gå i döden från första början. Varje allvarligt syftande person som vill första den tidiga kyrkans liv och kristendomen i stort, oavsett vilken tro (eller avsaknad av tro) hon än må ha, måste bemöta frågan hur de första kristnas tro kunde bli så befäst så snabbt efter Jesu död. När Stefanos dödas har det bara gått ett par år sedan Jesu egen död. Vad fick dessa kristna att hellre dö än att göra avkall på sin tillhörighet till Jesus? Varför var de kristna beredda att göra lite mer och gå lite längre än alla andra?

Ytterligare en kommentar. Påve Stefan III (mellan 752–757) vänder sig under hot från lombarderna till frankernas ledare Pippin i vädjan om skydd med löfte om erkännande som kristen härskare. Påvedömet hade inte militär makt att stå emot lombarderna, och frankernas ledare Pippin behövde påvens stöd för att rättmätigt ses som kristen härskare. Avtalet ingicks år 754 och lombarderna besegras 756. Här ser vi hur å ena sidan den världsliga makten och å andra sidan den andliga makten ständigt söker sin giltighet i varandra. Denna typ av samarbeten, och motsättningar, skall nämligen fortsätta under Europas historia. Den andliga makten är inte nödvändigtvis sin egen grund och borgen, utan behöver en världslig ledares militära uppbackning. Den världsliga makten behöver å sin sida stöd från gudomlig auktoritet, för att motivera det egna väldet. Detta leder självfallet till spänningar inom de allianser som ingås mellan andlig och världslig makt, eftersom deras respektive gränser inte alltid är tydliga. Läsaren av Holmes och Bickers bok inser nämligen snabbt att påvedömet många gånger varit en andlig makt som velat besitta den världsliga makten, och att kejsarna ofta varit världsliga makter som velat besitta andlig makt.

Ytterligare en kommentar. Tredje Laterankonciliet 1179 sammankallat av Alexander II beslutade att avlater (efterskänkandet av botgöring för begågna synder) ges inte bara korsfararna men även de som bekämpade heresier i Europa. Här kan man se ett försök till jämkning mellan tron på det syndiga i att döda, samt nödvändigheten (det är så man måste resonerat i alla fall) för kyrkans skull att detta sker. Helt enkelt: heretiker måste utrotas (menar man) och då måste de som tvingas ta på sig uppdraget ändå få tillgång till frälsningen. Gnistor slår till och svårigheter uppstår när andlig rätt och världsliga behov skall mötas.

Ytterligare en kommentar. Under 1100- och 1200-talen skapas ett större missnöje både från folkets sida, och inom kyrkan själv, gentemot prästerskapet, vilkas verklighet alltmer skiljer sig från gemene man i fråga om välstånd. Här uppkommer tiggarordnarna som ett försök till förnyelse av kyrkan och tron genom ett återvändande till det rena evangeliet, till ett liv i fattigdom och i att tjäna. “Det farligaste hotet mot den medeltida kyrkans institutionella struktur kom från tankar som var djupt rotade i kristendomens egna ideal och läror.”

Ytterligare en kommentar. De greker som kommit till väst mot slutet av 1300-talet för att söka hjälp mot de mot Konstantinopel invaderande turkarna sporrade intresset i väst för grekiskan och för Bibelns originalspråk. Kunskapen i grekiska hade nämligen varit döda förutom undantagsvis även för de mest lärda i väst sedan antikens slut. Detta ledde till ett filologiskt intresse där man började ställa frågor om riktigheten i befintliga bibelöversättningar till latin. Här var romaren Lorenzo Valla (1407–1457) en nydanare. Denne Valla bevisade bland annat att Konstantins donation, en skrift i vilken Konstantin den store innan sin död 337 skall ha skrivit att han överlämnade all världslig makt till påvedömet, var en förfalskning. Detta fick Valla att ifrågasätta giltigheten i påvarnas världsliga anspråk, som vilade på ett förfalskat dokument (troligen från 700-talet). Här kan vi se hur makter, andliga som världsliga, ofta stödjer sig på “myter”, som bekräftar och giltigförklarar maktens anspråk och berättigande.

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts