Mellan Skylla och Karybdis - Tidningen Kulturen

Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Essäer om religionen
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.”
(Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

 

Om Erasmus av Rotterdam och den förlorade reformationen.


Omslag till Erasmus Dårskapens lov. Bild Styriarte

Omslag till Erasmus Dårskapens lov. Bild Styriarte

På grundval av vad Erasmus skrivit kan det inte råda något som helst tvivel om att han verkligen önskade en kyrkans reformation. Men han ville inte till något som helst pris att detta skulle ske till pris av kyrkans enhet. Han hyste full tillförsikt om att en rening och förnyelse av kyrkans liv skulle kunna ske inifrån, i en lugnt mognande process och utan splittring som följd. Om Luther heter det ofta, att han inte önskade kyrkans splittring. Men hans handlingar vittnar om något helt annat: Han väljer hellre splittring och en aldrig så förödande strid än han viker en tum från den väg han en gång bestämt sig för.
 Hans Holbein Erasmus av Rotterdam.

Hans Holbein Erasmus av Rotterdam.

Annons:

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det just i år, då 500-årsminnet av reformationen inleds, ges ut en bok på svenska, inte om Martin Luther, utan om Desiderius Erasmus (1467?-1536), mer känd i historien som Erasmus av Rotterdam.

Författaren Nina Burton berättar i förordet till boken ifråga ("Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution", Bonniers 2016), att uppslaget kom till närmast av en tillfällighet: ett besök i ett antikvariat i Basel, inrymt i det hus där det visade sig att Erasmus levt mot slutet av sitt liv och där han också avlidit. Ett livfullt samtal mellan Burton och antikvariatsbokhandlaren utspann sig och resulterade i att hon blev alltmer trollbunden av den nederländske renässanshumanisten och lärdomsgiganten. I början av ett av de inledande kapitlen formulerar Burton ett par rader som är så centralt "erasmianska", att de kunde sättas som rubrik över Erasmus hela liv och verk – och hans person:

"Vägar liknar språk eftersom de vänder sig mot andra och får allt att leva. Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare." (Sid. 43)

Man kunde kanske här göra en jämförelse, litet omaka, men ändå: Sören Kierkegaard och Erasmus har det gemensamt, att båda blivit föremål för intresse och studium ur två skilda och oftast strikt separerade infallsvinklar: en sekulär och en teologisk. Kierkegaard finns alltid med i sammanhang där sekulärt existentialfilosofiska spörsmål dryftas; men i de teologiska biblioteken finner man också åtskillig litteratur som behandlar hans ställning som kristen teologisk tänkare.

Erasmus står helt naturligt i fokus för studier i renässanshumanismens kulturgärning som förmedlare av den grekisk-romerska antikens undanskuffade rikedomar till en ny tid; men han är också den katolske augustinermunken, prästen och bibelforskaren som blev en av reformationens viktigaste inspiratörer, den reformation som han dock själv livet ut förhöll sig så kluven och skeptisk till och aldrig blev en del av.

Och de båda, Kierkegaard och Erasmus, förenas också av att de båda "fack" som den moderna eftervärlden har sorterat in dem i – det sekulära och det teologiska – inte existerar för dem som åtskilda. De rör sig båda inom samma verklighetssfär. Dikotomiseringen hör till en senare tid, inte minst den som vi lever i just nu – och framförallt i på europeisk mark. Karen Armstrong har träffande påpekat, att Europa för närvarande är påfallande "omodernt" i just detta avseende. Europa visar stor iver för det sekulära, inte bara för sekularismen som gemensam bas för civilsamhällets lagstiftning, utan också för en kulturmiljö, där övertygelsen om verklighetens gudomliga dimension helst inte skall få ha någon talan.

Erasmus levnadsberättelse tecknas mycket levande och inlevelsefullt i Nina Burtons bok; den kan mycket varmt rekommenderas som en kulturhistorisk presentation av den sena renässanshumanismens centralgestalt, och den fyller verkligen ett tomrum. Inte mycket har utkommit på svenska om Erasmus, framförallt inte svenska originalarbeten. Den internationella förteckningen över verk av och om Erasmus är desto digrare.

Här skall det handla om Erasmus förhållande till den reformation som från slutet av oktober i år och ett år framåt firar sitt 500-årsjubileum.

Bakgrunden

Desiderius Erasmus – född i Rotterdam av ogifta föräldrar: en katolsk präst och en läkardotter – var en halv generation äldre än de män som ledde det tidigare skedet av reformationen: Martin Luther, Huldrych Zwingli, Martin Bucer och några andra. Han var en hel generation äldre än den man som drev reformationen i en ännu radikalare riktning: Johannes Calvin.

Erasmus och hans äldre bror förlorade tidigt sina föräldrar; ett av medeltidens återkommande böldpestutbrott skördade deras liv. När Erasmus var 11 år gammal blev han och brodern elever i en latinskola som drevs av "Det gemensamma livets bröder", en kongregation av klosterbröder som dock inte avlade några klosterlöften. 1487 placerades de båda bröderna i ett kloster i Steyn utanför Gouda, tillhörigt augustinerorden; litet av en nödlösning, eftersom deras förmyndare saknade medel till deras fortsatta utbildning, något de kunde få i klostret utan kostnader för vare sig förmyndare eller anhöriga.

Erasmus jublade knappast över detta beslut som fattats mer eller mindre över hans och broderns huvuden, men i ett avseende blev klosterinträdet ett lyckokast för honom. Han hade tidigt visat sig vara en alldeles exceptionell intellektuell begåvning. Klyschan "läshuvud" faller här platt till marken; Erasmus fortsatte att formligen sluka allt han kom över av klassisk lärdomslitteratur och humanistisk bildning i klostrets bibliotek – något som knappast varit möjligt om han fortsatt ett liv utan utkomstmöjligheter utanför klostermurarna.

Latin stod visserligen mycket tidigt på schemat i de senmedeltida lärdomsskolorna, men Erasmus tillägnade sig snart detta språk till fulländning. Redan i de mellersta tonåren hade han i stort sett bytt ut sitt nederländska modersmål mot det klassiska latinet och använde under resten av sitt liv inget annat språk i tal och skrift.

Två andliga strömningar i hans samtid blev av avgörande betydelse för Erasmus: renässanshumanismen och den inomkyrkliga katolska väckelse som kommit att gå under namnet "devotio moderna" (ung. "den moderna fromheten").

De två inspirationskällorna

Renässanshumanismen brukar anses ha tagit sin början med skalden Petrarca i Florens på 1300-talet. Rörelsens fältrop "Ad fontes!", "Åter till källorna!", väckte över hela Europa en våg av iver att återuppliva studiet av den klassiska grekisk-romerska antikens litteratur, filosofi, konst, arkitektur och bildningsideal. Antiken hade en gång successivt gått över i den kristna tiden. En av mina lärare i kyrkohistoria menade, att man t.o.m. kan peka på ett årtal som markerar att övergången var definitiv: år 529, då Platons akademi i Aten stängde sina portar för gott och då Benedictus av Nursia grundade sin berömda munkorden.

Men hur det än förhåller sig med detta årtal, skedde övergången gradvis, och det finns gott om vittnesbörd om att den gamla och den nya tron länge inte bara levde sida vid sida utan omfattades och praktiserades parallellt av samma personer, inom samma familjer. Man har i Rom och på andra platser i det gamla Romarriket funnit gravinskriptioner och väggmålningar som innehåller motiv från både kristendom och grekisk-romersk religion, parallellt uppställda, som för att markera att bådadera var likvärdiga.

För den kristna kyrkan blev det angeläget att "rensa" tron och kulten från de gamla hedniska kvarlevorna. Den antika kulturen motarbetades och trängdes helt åt sidan. Latinet levde visserligen vidare in i medeltiden, även som kyrkans språk, men i en mycket förenklad och enligt mångas mening torftig och utarmad form. Ändå betraktade den katolska kyrkan detta latin av ganska låg språklig och litterär karat som det enda heliga språket. Hebreiskan hörde samman med judendomen, och grekiskan såg man ner på som ett hedniskt språk, ofta i djupt förakt. Ett exempel på detta är bruket att vid högläsning av äldre teologiska texter i klostren göra paus vid grekiska citat, buga sig lätt mot abboten och säga: "Graeca sunt, non leguntur!" - "Detta är grekiska, och sådant läses icke!"

Den kristna teologin blev dock ett slags fristad där delar av det hellenistiska filosofiska arvet levde obrutet vidare; man finner det hos alltifrån Clemens av Alexandria (100-talet) och till Thomas ab Aquino (1200-talet), men detta stoff var mest tillgängligt i latinska översättningar. Det behövde inte kännas främmande för någon, eftersom begrepp och tänkesätt från den antika filosofin kommer till uttryck i både Johannesevangeliet och aposteln Paulus skrifter.

Renässanshumanismen, den intellektuella vårfloden

På 1300-talet kommer så vändpunkten, början till det nya skedet i västerlandets kulturutveckling liksom för kyrkans och kristendomens levnadsbetingelser. En vårflod av nyvaknat intresse för det antika kulturarvet väller fram inom Europas intellektuella kretsar, med början hos poeten Francesco Petrarca i Florens. Man lyfter åter fram den antika epokens litteratur, poesi, dramatik, konst och arkitektur – och inte minst dess filosofi. Aristotelismen har visserligen levt vidare i den rigida form som den fått genom Thomas ab Aquinos teologi och som blivit normgivande för den katolska kyrkan. Men nu riktas intresset mot den mer frisinnade nyplatonismen, med filosofer som Plotinos, Proklos och Ammonios Sakkas.

Med stor möda, men slutligen framgångsrikt, lyckas man återuppliva studiet av grekiska som varit utdött och mer eller mindre bannlyst inom kristenhetens västra halva. Man får åter tillgång till grekisk poesi, dramatik och filosofi på originalspråket.

Den nya rörelsen, som i historien blir känd som renässanshumanismen, lyfter fram individen ur det opersonliga kollektivet. Lekmannen, individen, kan nu för första gången skaffa sig en egen bildning och får i sin hand redskap till egen, självständig reflektion. Bildningen får ett egenvärde och ses inte i första hand som instrumentell.

Från Italien sprider sig snart den nya intellektuella "väckelsen" norrut, över Alperna, till Tyskland, Nederländerna, och Frankrike, men även till England, där den får två livaktiga centra, i Cambridge och i Oxford. Det är framförallt mötet med renässanshumanismen i dess engelska form som kommer att bli avgörande för Erasmus.

"Devotio moderna": Fromhet utan åthävor

1374 grundar den nederländske lekmannapredikanten Geert Groote i staden Deventer en kommunitet för kvinnor, känd under namnet "Det gemensamma livets systrar". Den åtföljs några år senare av en liknande kommunitet för män, "Det gemensamma livets bröder", som nämnts här ovan. Båda är öppna kommuniteter där det inte krävs att man avlägger livslånga klosterlöften. Groote vänder sig mot missbruken i dåtidens kyrka: de många yttre ritualen och ceremoniella handlingarna, som utförs slentrianmässigt utan att de troende förstår innebörden, och de många vidskepliga bruken i samband med den utbredda helgonkulten.

004. Romersk gravinskrift med både hednisk och kristen inskription. Foto Marie Lan Nguyen

 

. Romersk gravinskrift med både hednisk och kristen inskription. Foto Marie-Lan Nguyen

Han gisslar också korruptionen, makthungern och den överdådiga, utsvävande livsstilen hos det högre prästerskapet. Groote uppmanar till bot och bättring och till en enkel, ödmjuk livsstil i Kristi efterföljd, i bön, studium och arbete, och förespråkar också att man söker sin andliga näring i Bibeln. Det inre livet i bönens gemenskap med Gud och kärlekens handlingar mot nästan är viktigare än iakttagandet av yttre rituella handlingar. Alltsammans ett tydligt förebådande av reformationens tankar ett och ett halvt århundrade senare. Denna tidiga inomkyrkliga reformrörelse kom att kallas "Devotio moderna", en förnyad fromhet, närmast pietistisk i sin avskalade enkelhet. Men troheten mot kyrkan – dess gudstjänst och sakrament – slår man fortsatt vakt om.

Erasmus första skola stod under ledning av "Det gemensamma livets bröder". Här fick han sina första grundläggande ideal ifråga om kristen tro och kristet liv.

Den ojämna kampen

Erasmus intellektuella karriär skulle kunna indelas i två huvudperioder: tiden före 1498, då han i huvudsak ägnar sig åt antikens poesi och litteratur, och då han även skriver egen latinsk poesi; och tiden därefter, då han efter mötet med den engelske teologen John Colet och den engelska renässanshumanismen ägnar sig helt åt teologi och bibelforskning. Han hade tidigt fått tillåtelse att lämna sitt augustinska moderkloster i Steyn i Nederländerna men ändå behålla sitt prästämbete och sitt medlemskap i augustinerorden.

1509 utgav Erasmus en satirisk skrift med titeln "Encomium moriae", "Dårskapens lov", där han går till skarpt angrepp mot de rådande missförhållandena inom den katolska kyrkan. I ett flertal kommande skrifter och brevväxlingar ger han uttryck för samma svidande kritik: Kyrkan är stadd i ett moraliskt och andligt förfall; hon behöver söka sig åter till sina källor för att få liv på nytt. Från konservativt håll inom kyrkan började man omgående att gå till angrepp mot Erasmus och försöka få honom dömd för kätteri, men det misslyckades. Under hela sitt liv skyddades han intressant nog av de högre skikten av kyrkans ledning, även av påven själv. Hans imponerande lärdom ingav en respekt som uppenbarligen vägde tyngre än eventuell irritation över hans kritiska synpunkter. Erasmus hade i ett brev till påven Leo X, kort tid före Luthers publicerande av den 95 teserna om avlaten 1517, skrivit att kyrkan kan blicka fram emot en ny gyllene tidsålder, om hon betraktar fromhet och bildning, bön och kunskap som en dynamisk syntes och inte som varandras motsatser.

 

I och med detta var brytningen mellan Erasmus och Luther total. Erasmus var både fredens och fridens man. Till det som Luther föraktade hos Erasmus hörde också just detta: viljan att upprätthålla fred och samförstånd. Luther valde alltid striden, bataljen – även om den, som historien skulle visa, förutom ordkrig även ledde till blodsspillan.

Man kunde kanske tro att det var det filosofiska arvet från antiken som gjort djupast intryck på Erasmus, men så var inte fallet. Visserligen hade han efter sitt möte med de engelska humanisterna satt sig väl in i den antika filosofin, i synnerhet nyplatonikerna. Men det Erasmus syftar på i sitt brev till Leo X är den helhet av visdom, lärdom och skönhet som det antika kulturarvet vill förmedla. Det var den länk bakåt i historien som kristendomen enligt Erasmus borde finna tillbaka till.

Luther läste troligtvis "Dårskapens lov" kort tid efter att den publicerats. Erasmus hade 1516, året före Luthers teser, publicerat sin redigerade utgåva av Nya Testamentet på originalspråket grekiska, en utgåva som blivit känd under namnet "Textus Receptus" och som blev av stor betydelse för Luthers kommande arbete med översättningen av Nya Testamentet till tyska. Den var en rekonstruktion av Nya Testamentets grekiska grundtext baserad på handskrifter som Erasmus funnit i olika arkiv och bibliotek. Med andra ord: ett bibelexegetiskt arbete enligt fullt moderna metoder!

Till många konservativa katolska teologers ilska gjorde Erasmus på basis av denna version en ny latinsk översättning av Nya Testamentet, publicerad 1516 i en parallellutgåva tillsammans med Textus Receptus. Och där framgår i Erasmus förord, med all tydlighet, att Erasmus såg framför sig kommande bibelöversättningar även till folkspråken, helt i linje med det arbete som Luther skulle komma att utföra:

"Jag hoppas att bonden kommer att sjunga en helig text vid sin plog, att spinnerskan sjunger den när hon sitter vid sin spinnrock, att den resande lindrar sin resas vedermöda med berättelser från Skriften."

Vid tiden för de 95 tesernas publikation inledde Erasmus och Luther sin brevväxling. Den var inledningsvis vänlig och ömsesidigt uppskattande, men det finns anledning att misstänka att Luther redan från början var skeptiskt inställd till Erasmus. De båda männen var som personer olika som eld och vatten, och när Luther i sina brev uttrycker sin beundran för Erasmus stora lärdom och beläsenhet, kan man ana ett slags återhållet sarkastiskt tonfall. Luther satte inget som helst värde på sådana ting i sig själva, och han delade på intet sätt Erasmus tankar om en integration av tro och kultur: ett drag av antiintellektualism som på ett olyckligt sätt färgar av sig på protestantisk kristendom än idag – möjligen med undantag för den anglikanska världen, som förvaltar ett välgörande arv från de engelska renässanshumanisterna.

005. Basel 1615 kopparstick. Bil Wikimedia

Basel 1615 kopparstick.  

Så snart som Luther börjat råka i svårigheter efter de 95 tesernas offentliggörande 1517 började Erasmus göra allt som stod i hans makt för att hjälpa och stödja sin tyske brevvän och förhindra att han blev dömd som kättare. Han gjorde upprepade försök i brev till inflytelserika personer, även till påven själv, att vädja om att Luther inte skulle utsättas för repressalier. Men i sin brevväxling med Luther försökte Erasmus också förmå denne att agera lugnare och mindre aggressivt. Det är i dessa diskussioner som skillnaderna mellan dem båda ifråga om såväl temperament som åskådning framträder som allra tydligast.

Erasmus är fredsstiftaren, som vill föra lugna, sansade samtal och söka uppnå största möjliga samförstånd – och där fullt samförstånd inte är möjligt gäller för Erasmus den öppna och toleranta principen "In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas" - "Enhet i de nödvändiga tingen, frihet i tvivelsmålen, kärlek i allt".

För Luther är ett sådant mått av frihet och generositet uteslutet. Hans princip är snarast "Totus aut nihil!" - " intet!" Han irriteras oerhört över Erasmus vilja till jämkning och fredsiftande och beskyller honom understucket för att vara feg och undanglidande, och han visar rentav förakt för Erasmus för att han inte vill ställa sig på stridens barrikader. Här glömmer Luther gärna Jesu ord i Saligprisningarna och Bergspredikan - "Saliga är de som skapar fred, ty dem hör himmelriket till" - och uppehåller sig istället entusiastiskt vid orden i Matteusevangeliet 10:34: "Jag har inte kommit med fred utan med svärd"!

På grundval av vad Erasmus skrivit kan det inte råda något som helst tvivel om att han verkligen önskade en kyrkans reformation. Men han ville inte till något som helst pris att detta skulle ske till pris av kyrkans enhet. Han hyste full tillförsikt om att en rening och förnyelse av kyrkans liv skulle kunna ske inifrån, i en lugnt mognande process och utan splittring som följd. Om Luther heter det ofta, att han inte önskade kyrkans splittring. Men hans handlingar vittnar om något helt annat: Han väljer hellre splittring och en aldrig så förödande strid än han viker en tum från den väg han en gång bestämt sig för.

Brytningen blev definitiv när Erasmus 1524 gav ut sin skrift "De libero arbitrio", "Om den fria viljan". Den var ett genmäle på Luthers svarsskrift till påven efter bannlysningen 1521, "Assertio omnium articulorum", "Hävdande av samtliga artiklar" (d.v.s. de 95 teserna om avlaten).

"Om den fria viljan" är en briljant skriven teologisk-filosofisk debattskrift, där Erasmus bemöter Luthers nattsvarta predestinationslära. Han medger upprepade gånger att frågan i sin helhet är både filosofiskt och teologiskt komplicerad, men han kan inte annat än se att Gud, i sin kärlek till människan, också har gett henne ett mått av frihet att välja mellan ont och gott, destruktivt och uppbyggligt, kärlek och kärlekslöshet. Om så inte är, måste allt gott verk, all god mänsklig strävan, all kärlek, trohet och tillgivenhet vara tomma och meningslösa ting, ett grymt spel för gallerierna. Man får också intrycket av att Erasmus, om än inte helt uttalat, ifrågasätter hela den "svarta pedagogik" som predikan om himmel och helvete bär på. Tanken – som faktiskt finns uttalad hos Luther – att Gud av evighet förutbestämt alla människor till antingen frälsning eller förtappelse, himmel eller helvete, fyller Erasmus med förfäran:

"Vilken ond människa skulle efter detta försöka bättra sin vandel? Vem skulle med hela sitt hjärta kunna älska en Gud som tänder ett helvete med evig plåga, i syfte att där ge den arma mänskligheten bestraffning för det som är hans egna onda gärningar, som om Gud gladde sig åt mänskligt lidande?"

Erasmus vänder sig mot både Luthers och andra teologers benägenhet att fälla självsäkra domar och avgöranden i alla tänkbara teologiska frågor. Han vågar det som tycks vara svårast av allt, inte bara i teologin utan i allt ideologiskt tänkande: att i ödmjukhet lämna vissa frågor öppna:

"Gud vill att vissa ting skall förbli helt okända för oss... Andra ting vill han att vi skall söka utgrunda genom att tillbedja honom i mystisk tystnad."

I ett avseende behöver vi dock aldrig sväva i ovisshet:

"... men andra ting vill han att vi skall lära känna med yttersta visshet, så som till exempel normerna för ett moraliskt gott liv. Detta är uppenbarligen det Guds ord som man inte behöver hämta ner från den höga himlen eller från det fjärran havet, utan som finns alldeles nära oss, nämligen i våra munnar och i våra hjärtan... Resten är det bättre att vi överlämnar åt Gud. Det är frommare att i förundran tillbe det okända än att undersöka det outrannsakliga."

Luther blev rasande och skrev en motskrift, "De servo arbitrio", "Om den trälbundna viljan", som har översatts till ett stort antal språk, getts ut i otaliga upplagor och räknas som en av den lutherska teologins klassiker.

Om man googlar på Erasmus "Om den fria viljan", får man en handfull träffar, de flesta missvisande. När man däremot googlar på Luthers bok om den trälbundna viljan, kan träffarna räknas i flera hundratal. Eftersom Luthers bok är en polemisk motskrift, på punkt efter punkt, mot Erasmus bok, vore det – i förbigående sagt – en värdefull ekumenisk markering, om även Erasmus "Om den fria viljan" kunde bli utgiven på nytt i samband med det stundande reformationsjubileet.

Visserligen håller Luther här tillbaka de värsta smädelserna och invektiven han har i beredskap mot Erasmus – dem spar han till brevväxlingar och andra sammanhang. Men han är orubblig i sin syn på människan som en varelse dömd till total träldom. Människan är en häst som rids av antingen djävulen eller Gud, och den ritten är av Gud själv förutbestämd av evighet: den leder till antingen himmel eller helvete. Guds hat är lika evigt som hans kärlek. Luthers "evangeliska upptäckt" handlar om att människan blir rättfärdiggjord – försonad, helad – av tron på Guds nåd och inte på grundval av egna gärningar; det var kärnan i det budskap som de 95 teserna mot avlatshandeln ville förmedla. Men Erasmus – som helt delar Luthers avsky mot avlaten – ser också, att denna ljusa förkunnelse om frälsning och försoning genom nåden allena i slutändan blir totalt nedsvärtad av predestinationen.

I och med detta var brytningen mellan Erasmus och Luther total. Erasmus var både fredens och fridens man. Till det som Luther föraktade hos Erasmus hörde också just detta: viljan att upprätthålla fred och samförstånd. Luther valde alltid striden, bataljen – även om den, som historien skulle visa, förutom ordkrig även ledde till blodsspillan. Det må vara fullt möjligt att göra mer liberala tolkningar av Luthers teologi idag, men fundamentalistiska lutheraner saknar inte stöd i vad Luther sagt och skrivit, så som här, i "Den trälbundna viljan":

"Att inte finna en glädje i säkra påståenden är inte utmärkande för ett kristet hjärta. Man måste i själva verket glädjas åt säkra påståenden för att alls vara en kristen!... Må det vara oss kristna fjärran att vara skeptiker och akademiker!"

Udden är här naturligtvis riktad mot Erasmus. Men den är i lika hög grad riktad mot alla troende som hellre än tvärsäkra påståenden vill vila i bön och tillbedjan inför det som sist och slutligen är ett outgrundligt mysterium.

Epilog

Konflikten med Luther och hans läger var inte den enda stora konflikten i Erasmus liv. Inte bara Luther och lutheranerna blev hans fiender. Han fick åtskilliga fiender också i den katolska kyrkan, personer som på varje upptänkligt sätt försökte motarbeta honom. I det katolska lägret beskylldes han för att vara lutheran och förrädare mot den katolska tron. Under sin livstid drabbades han dock aldrig av vare sig avsättning eller bannlysning. Det var först efter hans död som det katolska fiendelägret segrade, då allt han skrivit sattes upp på index över förbjudna böcker – ett förbud som gällt långt in i modern tid.

Sist och slutligen framstår Erasmus av Rotterdam som en reformationstidens ensamseglare mellan Skylla och Karybdis, stadd på en enslig färd mellan båda de förödande ytterligheterna.

Erasmus befann sig under hela sitt liv nästan oupphörligt på resa: mellan Nederländerna, England, Frankrike, Italien och slutligen Schweiz; ständigt i kontakt med olika likasinnade, oavlåtligt verksam i studium och skrivande. Kanske är hans myckna resande ett uttryck för hans intellektuella sökande, hans öppenhet inför nya andliga insikter. Det inledande citatet av hans biograf Johan Huizinga kunde lika gärna läggas i Erasmus egen mun: Ett liv värdigt Kristus, i Kristi efterföljd, har alltid högsta prioriteten i en kristen människas liv; ifråga om lärodefinitioner måste vi främst av allt ålägga oss ödmjukhet och ett öppet sinne.

Sin sista bostad fick han i Basel hos boktryckaren Johann Froben, som han samarbetat mycket med. Efter att länge ha plågats och försvagats av en rad olika sjukdomar – av vilka han ådragit sig flera under sina strapatsrika resor på hästryggen, land och rike runt och i alla slags väder – kom slutet, den 21 april 1536. Runt kring honom var ett antal av hans nära vänner församlade, och de hörde honom svagt stöna fram böner på latin: "O Jesus, var barmhärtig! Herre, fräls mig! Herre, förbarma dig över mig!"

Och till sist, innan han drog sitt sista andetag, ett kort bönerop på det nederländska modersmål han inte använt på länge:

"Lieve God!" - "Käre Gud!"

Erasmus biograf Johan Huizinga får ge slutorden:

"Den kultiverade mänskligheten har anledning att högt värdesätta Erasmus minne, om inte av annan anledning, så därför att han var den brinnande och allvarlige förkunnaren av det allmänna vänliga sinnelag som världen så innerligt väl behöver."

Thomas Notini

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen