Bharata - Tidningen Kulturen

Ursus arctos

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

I begynnelsen fanns ingen distinktion mellan växter, ting, djur, människor, gudar.
För den arkaiska eller primitiva människan, som inte hade börjat ge sakerna ett namn, var allt förenat i en och samma verklighet. Och mord (jagandet) och liv var som två ansikten av samma mynt. 
Denna tid som var också en plats,  kallas enligt den indoeuropeiska traditionen Bharata

 

Jakten och Ljudet


Parashakti

Parashakti

Jägarna hängde björnens kranium i ett träd och dekorerade den med röda hårband och stoppade tobak i hans mun. Björnens ben samlades i en bunt och ställdes upp på ett annat träd. Om ett enda ben skulle ha gått förlorat var jägarna skyldiga. och de skulle ha betalat med livet under nästa jakt. Även nosen gömdes på en hemlig plats i skogen.
Ursus americanus Foto CC BY SA 3.0

Ursus americanus Foto CC BY SA 3.0

Annons:

Metamorfosen

Under Bharatatiden blev även det osynliga synligt, och ständigt förändrades allt till något annat.
Djuret var under den tiden inte nödvändigtvis bara ett djur, det kunde ha varit en människa eller en gud, en demon, en förfader. På det sättet var människorna inte riktigt människor, utan kanske den i övergång stadda gestalten av någonting annat.
Skarpsinnigheten var ännu inte så definitivt fastställd så att den kunde känna igen det/den som uppenbarade sig.

Allting skedde i formernas enda flöde, från spindlarna till de döda.
Det var metamorfosernas tid.

Vad som fanns här angående människor, former, djur, nytta, njutning och befrielse fanns också på ett annat ställe, det som inte fanns här fanns ingen annanstans.
Metamorfosen var ständig. Något som mycket senare brukade ske bara i människohjärnan.

Tings, djurs, människors former var inte fastställda utan provisoriska.
Och när större delen av det existerande drog sig tillbaka till det osynliga, fortsatte det att ske. Även om det var lättare för människan att tro att det inte skedde.

Hur kunde det osynliga åter bli synligt?
Genom att ge liv till trumman.
Det spända skinnet av det döda djuret blev resa och gyllene virvel.
Trumman ledde människan till den plats där gräset vrålar, sävväxterna
gråter och inte ens en nål hade kunnat penetrera den grå ytan av trumman.

Del 1. Jakten

När jagandet började fanns det ingen människa som sprang efter djur, nej, det var en varelse som sprang efter en annan varelse. Ingen kunde ha sagt vilken varelse som var djur och vilken som var människa.
Det jagade djuret kunde ha varit en förvandlad människa, eller en gud, ett djur, en ande, en död.

Björnens öra

Men en dag fogade människan till sina många uppfinningar en till:hon började tämja de djur som kunde anpassa sig till hennes liv, efter att det under lång tid hade varit tvärtom, människorna som härmade djuren.
Så människor och djur blev bofasta.
Och människan började jaga björnen. Och det gjorde hon med rädsla.

Varför var människan rädd att börja jakten? Just därför att björnen kunde ha varit en människa.

Människan var försiktig med ord, björnen kunde lyssna på allt man sade om honom. Även när han sov i sin grotta, även när den låg i ide fortsatte björnen att följa världens händelser.
Jorden kallades björnens öra.
Och när människorna samlades för att bestämma över jakten nämnde ingen björnen.
Björnens namn var heligt och tabu.

Människan brukade använda smeknamn och pseudonymer när det blev nödvändigt att tala om björnen. Han kallades: den gamle, eller den gamle svarte, farfar, kusinen, den vördnadsvärde svarta besten, onkeln.
Och de som började jakten var mest tysta.
Tystnaden var avgörande, ett enda ljud kunde förstöra allt.

Om björnen plötsligt visade sig i skogen var det enda man kunde göra att hålla en respektfull distans till honom.
Alternativet var att döda honom.

Allting var värdefullt hos björnen. Hans lekamen var medikament.
När människorna lyckades döda en björn sprang de skrämda bort från platsen och gömde sig.
Senare kom de tillbaka och låtsades för att lura björnen att de tog en promenad, och av en slump mötte de kadavret. Någon okänd varelse hade dödat björnen!

Den första gudomliga varelsen, vars namn var förbjudet att nämna, var björnen.

Men en dag fogade människan till sina många uppfinningar en till:hon började tämja de djur som kunde anpassa sig till hennes liv, efter att det under lång tid hade varit tvärtom, människorna som härmade djuren.Så människor och djur blev bofasta.Och människan började jaga björnen. Och det gjorde hon med rädsla.

Monoteismen, som kom mycket senare, uppfann ingenting nytt, om inte kanske förbudet att teckna guden, ikonoklastin.

Jägarna talade till björnen innan de började anfalla honom, eller strax efter attacken: " det var inte vi som dödade dig", sade de, eller bara tackade honom för att han lät sig mördas. Andra sjöng en sång för att björnen skulle uppskatta sången och dö glad.

Jägarna hängde björnens kranium i ett träd och dekorerade den med röda hårband och stoppade tobak i hans mun. Björnens ben samlades i en bunt och ställdes upp på ett annat träd. Om ett enda ben skulle ha gått förlorat var jägarna skyldiga. och de skulle ha betalat med livet under nästa jakt. Även nosen gömdes på en hemlig plats i skogen.

När det var en björnunge som fångades satte jägarna den i en bur.
Den lilla björnen blev ammad av en jägarhustru.
Så medan den lilla björnen växte upp var alla människorna i byn snälla mot honom tills den dag buren öppnades och den lilla kära unga gudomliga varelsen bjöds in till en stor fest där han skulle bli slaktad.

Alla dansade kring honom och klappade händer. Kvinnan som hade ammat björnen började gråta, sedan en jägare talat - till björnen: " O du värdefulla unga gudom, du som blev sänd till oss för att vi skulle jaga dig. Vi dyrkar dig, vi gav dig ömhet och älskade dig som den värdefullaste bland oss. Men nu har du blivit stor och vi kommer snart att skicka dig tillbaka till din mor och far. Och, när du kommer att möta dem var, glöm inte att berätta för dem om oss, och när du kommer tillbaka till oss kommer vi att offra dig på nytt.". Sedan dödades björnen.

I begynnelsen visste jägarna ingenting om vad jakten betydde. Såsom en skådespelare försöker identifiera sig med personen han ska gestalta och bli del av den, försökte de primitiva människorna bli plundrare och började härma djuret.

Men vissa djur sprang för snabbt. Andra var för stora och försiktiga.
Och sedan, vad betydde det för jägarna att döda ett djur?
Det var inte så annorlunda än att döda sig själv!

Dunkelt var förhållandet mellan dödandet och ätandet.
Den som äter dunstar bort något. Och vart går det/den som försvinner?
Ja, skulle ni svara: till den osynliga världen!
Men det var ju en osynlighet som frodades av närvaro. Det finns ingenting som är mer levande och närvarande som frånvaron.

Vad ska man göra gentemot alla dessa osynliga men ändå synliga varelser?
Jo, försöka förenkla deras överfärd till frånvaro.
Det är därför som mördandet liknar en hälsning hos den primitiva jägaren.
En hälsning som krävde vissa gester, vissa ritualer, vissa ord.

Det var så som mördandet genom offrandet blev ritual.

 

Del 2. Ljudet och kosmos

 

 

 

Śruti och ljudet

Śruti (devanāgarī, också Śrūti eller Śrúti: "lyssnat") är ett sanskritsubstantiv (feminint) som antyder den kunskap som människan lyssnade till i tidernas begynnelse och som sedan muntligt förtydligades av brahminerna (prästernas kast). Dessa olika kunskaper som enligt traditionen de mystiska krafterna avslöjade enbart för " de som måste sjunga", det vill säga de ursprungliga heliga sångarna (Sri), kallas apauruyeya (det som ingen komponerade). Dessa Śruti är en grundval i den hinduiska religionen. Musikinstrumentet (rösten men också trumman, flöjten, lyran) är en skapelsens akt, det är Ordet av de som offrade livet för att bygga instrumentet. Människan som sjunger (lever) firar rituellt denna händelse.

Det måste dock finnas en symbios mellan instrumentet och den som spelar det, risken är annars att riten minskar i kraft och betydelse.

Den tidsperiod jag försöker analysera här är mer arkaisk, den roll som musiken intar blir tydligare. Denna musik har ingenting att göra med konst och underhållning utan upprättar en förbindelse med det vardagliga livets enklaste händelser och blir ett metafysiskt verktyg i människornas händer. I en kult eller ritual som inte använder sig av musiken eller av det akustiska ordet förblir varje handling svag, eftersom riternas verkningsfullhet står i intim förbindelse med Ljudet.

Eftersom världen som vi lever i fått sin konkreta form genom materialiseringen av dessa arkaiska akustiska data, är varje varelses väsen med nödvändighet akustisk. Det är därför man inom flera kulturer tror att varje individ äger ett skrik som är personligt och som bebos av den individuella livskraften.

Från en metafysisk synvinkel är det mänskliga samhället en polyfoni. Rytmen reglerar samspelet mellan världens harmoniska krafter. Denna rytm är grunden till alla förvandlingar i tid och rum som sker i universum. Kanske det var för att framhäva musikens avgörande roll i det kosmiska livet som musikens och äktenskapens Gud i det forntida Kina hade samma namn.

Vi är omringade av ljud. Aldrig tidigare i människans historia har ljudet (som oväsen och som harmoni) haft en så pass stor makt över vår vardag. Men världen har aldrig varit ljudlös. Oavsett om vi tror på gudomliga krafter eller på teorin om Big Bang så började själva skapelsen med ljudet.
Ljudet skapar inte bara vår konkreta verklighet och ger tingens liv en kvalitet, utan det reglerar även förhållandet mellan subjekt och objekt. Den rytmiska kraften begränsar sig inte till att "sjunga" i varje varelses inre värld eller inre liv; ljudstrålarnas mest förnimbara uppenbarelser gör att vi överhuvudtaget kan höra. En rytm utstrålad i den yttre världen blir sårbar i förhållande till sin egen brytning och i sitt fortskridande avlägsnande från sin ursprungliga källa.

Om vi hör någon skrika är skriket aldrig detsamma hos oss som lyssnar som hos den som skriker. Ljudet blir fångat eller manipulerat av en annan resonans, utan att den ursprungliga källan eller personen som utsände det kan påverka det. Hela kosmos, och i det även materien, har en akustisk natur, vilket innebär att det som kropparna, det vill säga resonanslådorna, utsänder, mottager och alstrar, följer samma lag.

Varje varelse bär sitt eget ljud som bara han eller hon kan uppfatta, detta kan vi kalla "det lilla ordet". Det är genom relationen till de kosmiska ljudflödena som det individuella ljudet kan bli del av det "stora ordet", av det "ursprungliga ordet". Det handlar om en rytm som inte alla kan höra och som blir tydlig bara för de varelser som har en röst. Det är möjligt att "det lilla ordet" och "det stora ordet" motsvarar det lilla och det stora viskande trädet hos aboriginerna i Australien. Det första trädet symboliserar det individuella ödet, det stora trädet symboliserar samhället. Idén om den akustiska symbolen betecknas av ideogrammet "Ming" i Kina; ett tecken som också betyder – jämte dess mångtydiga innebörder som cirklar kring sol, fönster, måne samt farkost, som ofta symboliserar att det inte finns något ting som inte är ljus – liv och öde. Ty ljudet är människoödet.

Att ingjuta eller att blåsa liv i eller att genom sången (mässandet) träda in med sitt "ord" i någon annan för att väcka denne till konkret existens.
Begreppet finner vi också hos oss i den västerländska traditionen. Vi finner spår av det – med undantag för ritualerna – även i sagorna, där det räcker med att en trollkarl eller en trollkvinna enbart blåser, viskar, sjunger eller klappar med händerna för att det önskade objektet ska träda fram. En förälder i dag hade dock knappast sagt: "Jag skulle vilja att ni förvandlades till korpar", så att barnen förvandlades till svarta korpar och flög sin väg över himlen. Begäret blir verklighet när det finner en adekvat ljudformel, det vill säga så snart ens rytm stämmer överens med det önskade objektet.

Den psykologiska beskyddaren av Ordet är begäret som gör ljud av ett vanligt ord och ger det nytt liv och ny betydelse. På så sätt förvandlas språket till något kreativt, språket kan börja skapa. Jacob Grimm var en betydande forskare inom språk, litteratur och myt. I sin bok "Deutsche Mythologie" skriver han att ordet Wunsch (önskan, begär) är ett ord som kan relateras till Wotan (Oden). Wotan blir också kallad Omi som betyder ljud, oväsen. Enligt Grimm kan därför ordet Wunsch ersättas med en guds namn.
En av de basala formerna av begär är skriket; samma skrik genom vilket den egyptiska guden Thoth skapade världen.

Prajapati

Den ursprungliga namnlösa guden Prajapati (som egentligen är ett appellativ och betyder Alltets herre, och alltså i den bemärkelsen inte är ett riktigt namn) i Vedaskrifterna hade till en början inget namn och ingen identitet; när den väl får ett namn kallas den Ka av Indra (i vedisk religion är Indra den klart viktigaste och mest populära guden. Detta syns bland annat i Rigveda där över 250 hymner är tillägnade honom, fler än till någon annan gud.) .

Prajapati

Prajapati

Om vi jämför Prajapati med monoteisternas gud är den mer dunkel och distanserad, familjär men samtidigt undvikande. Det är i tanken som man kan möta Prajapati och man möter guden där Ordet skapas och tar gestalt. Prajapati sover men när Indra väcker honom genom att kalla honom Ka, då känner Prajapati att han är hungrig, och han skapar världarna genom ett skrik.

Även den abrahamitiska gudens namn var onämnbart; han fick enbart ett ljudande smeknamn eller ett appellativ från tetragrammet JHVH och blev Jahve. Jahve skapar världen genom begär och Ord, i likhet med Prajapati. När begärets akustiska väsen kommer till uttryck och tar den åkallade gestalten i besittning – genom viljan att växa och leva – blir det ett väckelseskrik som är mycket viktigt under de ritualer som är knutna till våren.

En gång i tiden i Västafrika, i en stam som hette Bambara, brukade en man springa genom ett sädesfält och upprätthålla ett skrik som liknade det som ett nyfött barn utstöter (se Bronislaw Malinowskis "Coral gardens and their magic"). Befolkningen som bebor Massimernas område på Nya Guinea slår i jorden och skriker högt, eftersom skriket och dansen skänker den energi och den värme som växterna behöver (se Maurice Leenhardts "Notes d'éthnographie néo-Calédonienne").

Även i Europa brukade man uppliva till exempel linet efter den långa vintern med skrik och dans. Dessa fenomen förekommer också i andra magiska ritualer. I Torres sund – som ligger mellan Australien och Nya Guinea – måste den person som åkallar regn sjunga strupsånger och dansa frenetiskt. Under initiationsritualerna hos Kurnai eller Gunai i sydöstra Australien blir de invigda först kastade upp i luften, sedan blir de lagda på eller begravda i jorden, allt med höga rituella skrik. Det är dessa skrik som ligger till grund för hela den magiska handlingen; skriket väcker de 'ofödda' och ger dem virila krafter. (Se Alfred William Howitts "The native tribes of South-East Australia"). Under vissa bröllop i Frankrike brukar bröllopsgästerna skrika högt när brudparet utväxlar ringar, . I Spanien kan det hända att den unge man som friar ger ifrån sig ett gällt ljud utanför de framtida svärföräldrarnas dörr.

Enligt den kinesiska guden Pangu motsvarar skriket och skrattet våren och hösten. Pangu är jämförbar med gudarna Atlas och Ymer; de är jättar. Enligt Zheng Xu fanns i begynnelsen bara mörker och Kaos. Ur detta skapades Universum och i Universum uppstod ett ägg. I ägget låg Pangu och sov under många tusen år. När Pangu vaknade sträckte han på sig och äggskalet sprack. Vissa bitar steg uppåt med ljusets kraft (Yang Ki) och bildade himlen. Andra bitar av skalet sjönk nedåt med mörkrets krafter (Yin Ki) och bildade jorden. Pangu höll ihop Yin och Yang och allt var till en början mycket litet.

Sången blir central också under regnsäsongen och betyder vilja och trohet, den representerar den vitala mitten. Klagan och jämmer är livsvindens rytmer, som inspirerar till elegier och vackra sånger, som utöver att ge näring till de jämrande döende människorna även renar dem från dödens element.

Den shamanska sången

Serien: klagan-jämmer-åkallan-skratt-sång är den akustiska essensen av det "stora ordet", av det "ursprungliga ordet". Det är uppväxtens akustiska spiral på vilken alla generationer rör sig sedan begynnelsen, och som ständigt upprepas i varje mikrokosmos och individ. Denna akustiska spiral som baulerna i Indien ritar i luften med en bjällra i handen kan motsvara spiralormen Kundalini i Vasishta yoga. I mitten av magens hundra nerver finns en nerv som heter Antar-vestanika som liknar en vriden orm som vibrerar konstant. I denna Nadi (flod) bor Parashakti som är Kundalinis viktigaste kraft och ande. Parashakti darrar och visslar som en arg kobra.

 

 

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts