Sveriges främmande och okända helgon – S:ta Anna av Novgorod - Tidningen Kulturen

Kalkmålning i Sofiakatedralen från 1000-talet. Den visar Ingegerds och Jaroslavs döttrar.

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den Heliga Birgitta (1303-1373) är Sveriges och Nordens mest kända helgon, helgonförklarad 1391 och även utnämnd till särskilt skyddshelgon över Europa. Under nuvarande år, 2016, kommer ännu en svensk kvinna, Elisabeth Hesselblad (1870-1957), att helgonförklaras och kanoniseras av påven. Katolska och ortodoxa kristna har ett personligt förhållande till helgonen.

 


 

Nathan Söderblom har sagt: "Kristendomen är inte en grav att vårda, utan ett liv att leva i världen". I den katolska och ortodoxa kyrkan lever helgonkulten vidare. Helgonen har sina egna ansvarsområden och festdagar. Som andlig gestalt lever Ingegerd kvar inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. S:ta Annas festdag är den 23 februari. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling, där hon nu hyllas som den svenska ortodoxins skyddshelgon.
Prinsessan Anna af Novgorod

Prinsessan Anna af Novgorod

Annons:

Ortodoxa och katoliker 

Den viktigaste skillnaden mellan katoliker och ortodoxa är att alla romersk – katolska kyrkor runt om i världen står under direkt ledning av påven i Rom, medan den ortodoxa kyrkan inte erkänner påvens överlägsenhet. Den ortodoxa har ingen central makt utan leds av biskopar och består av en gemenskap mellan självstyrande kyrkor i olika länder (grekisk ortodoxa, rumänsk-ortodoxa, rysk-ortodoxa m.fl.) Sammanlagt finns det ett trettiotal ortodoxa kyrkor, alla med samma trosuppfattning, gudstjänstordning och regelsystem. Det som läromässigt skiljer den romersk-katolska kyrkan från de ortodoxa kyrkorna är att den romersk-katolska poängterar en pågående utveckling av den kristna läran medan de ortodoxa framhåller kontinuiteten.

Den ortodoxa kyrkan delar den romersk-katolska kyrkans tro på helgon som människors himmelska förebedjare och beskyddare, men man har en mindre omfattande process för helgonförklaring än den katolska. Vanligtvis ska den endast godkännas av patriark eller kyrkoledning. Helgonen vittnar om vad Gud förmår, men att be till helgonen betyder inte att tillbedja dem utan att be om deras förböner. Helgon är heliga personer som är föremål för vördnad särskilt efter sin död. Helgon är, som ärkebiskop Nathan Söderblom uttryckte det, människor som i sitt liv visat att Gud lever.

De första svenska helgonen är de som kom till landet vid kristnandet (1000-1100) för att sprida budskapet och de fick ofta sätta livet till. Dessa kristna martyrer blev sedermera föremål för kult. Under tidig medeltid helgonförklarades personer på ett annat sätt än under senare tid. Det var då sällsynt med påvlig kanonisation. Processen leddes i stället av den lokale biskopen. Som avslutning ägde den högtidliga skrinläggningen av helgonets reliker rum. På detta sätt har de första missionärerna som i Sverige lidit martyrdöden för sin tros skull i de flesta fall genomgått en helgonförklaring. Sigfrid som kom hit sänd från England räknas kanske som den viktigaste martyren. Det var han som lär ha döpt Olof Skötkonung (995-1022) i Husaby källa. Intressant är att Olof Skötkonung fick en dotter vid namn Ingegerd, senare kallad Anna, som blev ett viktigt helgon för den ortodoxa kyrkan.

Ingegerd

Ingegerd som historisk person är märkligt okänd i Sverige, som religiös gestalt är hon i ännu högre grad förbigången, och i det svenska standardverket i ämnet, Tryggve Lundens Svenska helgon, nämns hon inte alls. Men att ge en sannfärdig bild av en person som levde så långt tillbaka i tiden är svårt. Handlar det dessutom om en kvinna blir saken ännu mer komplicerad. Källorna är få och vilka kan man egentligen tro på?

Ingen tid i vår historia är mer mytomspunnen än vikingatiden. En fingerring i guld, funnen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna 1995, inspirerade till boken Ingegerd- Olof Skötkonungs dotter. Författaren, arkeologen Rune Edberg, skriver att den är en sammanställning och tolkning av tilltillgängligt källmaterial och av olika arkeologers, historikers och religionshistorikers arbeten. Många av uppgifterna bygger på 1200-talsförfattaren Snorre Sturlassons dokumentära berättelser och andra isländska källor, men eftersom dessa är skrivna långt efter de händelser som beskrivs, kan sanningshalten alltid sättas i fråga, enligt Edberg. Även en roman har skrivits om storfurstinnan Ingegerd av Catharina Ingelman – Sundberg med titeln Mäktig mans kvinna.

Författarinnan har självklart använt sig av sin rätt att fabulera och romanen är både roande och spännande med intriger och kärleksäventyr. Bokens stora förtjänst är att den presenterar kungadottern Ingegerd för en större allmänhet. Hon är bortglömd i Sverige men berömd i många andra länder.

Ingegerd, Olofs dotter, föddes troligen omkring 1001 och växte sannolikt upp i Sigtuna där arkeologerna grävt ut den gamla Kungsgården. Vid detta tillfälle hittades en guldring som burits av en liten flicka, något som gjort att arkeologerna spekulerat om den eventuellt kan ha burits av prinsessan. Hon var dotter till sveakungen Olof Skötkonung. Olofs far var son till Eric (segersäll)och kallas i källorna därför ibland för Olof Eriksson. Isländska sagor skriver ofta Olav sveakonung eller Olav den svenske för att skilja honom från alla andra Olof/Olav - namnet var populärt inom alla de skandinaviska kungasläkterna under vikingatiden. Olof brukar med rätt eller orätt betecknas som den förste kristne, svenske konungen. Ingegerds mor hette Estrid och var en furstedotter från ett slaviskt område som idag är östra Tyskland. Ingegerd hade en bror, Jakob. Olof hade också barn med en bihustru och

Ingegerd hade därför två halvsystrar Holmfrid och Astrid och en styvbror Emund. Snorre Sturlasson skriver att alla kung Olofs barn var vackra och kloka och en annan isländsk källa beskriver Ingegerd som "vän och fager". Under vikingatiden var det mycket vanligt att kungar - och hövdingabarn skickades till släktingar för att uppfostras. Detta var ett sätt att skapa och behålla allianser inom de härskande släkterna. Ingegerds bror Jakob växte således upp i moderns familj i Mecklenburg. Halvsystern Astrid skickades till en västgötahövding men inga sådana uppgifter finns om Ingegerd. Därför är det troligt att hon uppfostrades i föräldrahemmet, kanske främst i Sigtuna och i Skaratrakten.

Inget är heller känt om hennes utbildning, men man kan utgå från att de präster och missionärer som vistades vid hovet undervisade henne i den kristna läran.
Kung Olof var en hetlevrad man och hans fru också, enligt den isländske krönikören Snorre Sturlasson. Det kan alltså ha gått hetsigt till i kungsgården och den egensinniga dottern Ingegerd, som sägs vara sin faders ögonsten, var van att få sin vilja fram. Redan som ung deltog Ingegerd i det politiska livet och visade stor handlingskraft. Om man vågar tro på vad som står i Emund- sagan räddade hon sin kusin till livet när hon hittade honom svårt sårad i skogen. Han hade attackerats av faderns drabanter, men Ingegerd tog ingen hänsyn till detta utan gömde honom tills han tillfrisknat, varefter hon försåg honom med ett skepp så han kunde fly.

Olof

Att äktenskap blev politiskt fördelaktiga var för vikingatidens kungar lika viktigt som att de hade framgång i krig. Ingegerd drogs in i detta maktspel när hon började bli giftasvuxen. En kvinna kunde vara lika mycket värd som en hel armé. Hennes far kunde använda sin dotter för att utvidga sitt rike eller som pant för fred. I de riken som omgav det politiskt instabila Götaland och Svealand var det framför allt Norge och Rus, dåvarande Ryssland, som det var klokt att hålla sig väl med. I början av 1000-talet låg det dåvarande Norge och Sverige i fejd med varandra och genom att ordna giftermål mellan Ingegerd och den blivande norske kungen, Olav den helige, hoppades de styrande i framför allt Västergötland att man på detta sätt skulle förhindra ett krig mellan de två grannländerna. Ingegerd accepterade Olavs frieri, men fadern Olof Skötkonung motsatte sig bestämt giftermålet beroende på att han personligen hyste agg till den norske kungen. Det dröjde emellertid inte länge förrän sändebud från en ny friare dök upp, nämligen furste Jaroslav i Novgorod.

Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud. På så sätt kunde han hålla fred med den gamla fienden i öst samtidigt som han hade rusernas stöd mot de upproriska norrmännen. Ingegerd visade här sin politiska begåvning, hon tackade ja till giftermålet på villkor att hon fick landskapet Ladoga som personlig förläning och dessutom bestämma vem som skulle styra där.

Även i det nya landet omnämns Ingegerd i politiska sammanhang. Borta i Novgorod tycks den unga furstinnan ha anpassat sig väl och hon och den tjugofem år äldre gemålen Jaroslav syntes ha utvecklat ett gott samarbete. Ingegerd hade av allt att döma tagit en aktiv roll i Jaroslavs politik. Ibland var hon till och med ute i fält tillsammans med maken.

Enligt Emunds saga skall hon vid ett tillfälle ha förhindrat ett stort fältslag mellan Jaroslav, hans bror och den allierade vikingahövdingen Emund. Härarna skall ha stått färdiga att drabba samman någonstans i Rus då Ingegerd gick emellan och lade fram ett förslag om hur de inblandade, istället för att slåss, skulle kunna dela landet mellan sig. Därpå var hon den som ordnade till ett fredsfördrag som samtliga inblandade herrar kunde acceptera. Rus delades mellan de tre kontrahenterna och i och med att såväl Jaroslavs bror som Emund ganska snart därefter dog, kom Ingegerd och Jaroslav till slut att ta över hela riket. Ingegerd kom nu att bli storfurstinna i Rus som vid denna tid var en av världens stormakter jämte östromerska riket och det arabiska Kalifatet.

Emund

Sak- och personuppgifterna i Emunds saga stämmer inte riktigt med uppgifterna i de ryska krönikerna. Men berättelserna illustrerar ändå tydligt nordbornas betydande roll i Ryssland vid denna tid och även hur eftervärlden såg på Ingegerds ställning. Hon har en intressant roll i denna brytningstids många kontakter mellan Skandinavien och Rus. Ingegerd fick heta Irina, vilket betyder fred. Bilden som förmedlas om relationerna med de blivande öst- slaviska länderna ger en annan vinkel än den gängse som brukar handla om krig, korståg och handel. Ingegerd betraktas som viktig kulturbärare och kristendomens förste förkunnare i Rus.

Storfursteparet försökte nu konsolidera och rusta upp sitt stora rike. De införde skolor och engagerade arkitekter, hantverkare och konstnärer för att rusta upp Kiev efter bysantinskt mönster. Bland annat kom Gyllene Porten och Sofiakatedralen till vid denna tid. Kejsarstaden Konstantinopel var förebilden och Jaroslavs hovpräst, Hilarion, beskrev i sin predikan år 1049 Kievs skönhet: "Beskåda de blomstrande kyrkorna! Beskåda den växande kristenheten! Beskåda staden, skinande i sin glans! Beskåda staden som glimrar av helgonikoner, doftar av rökelse och genljuder av lovprisningar och hymner till Gud". Några år senare utnämndes Hilarion till överhuvud, metropolit för hela den ryska kyrkan. Han var den förste ryssen i detta ämbete, företrädarna hade varit greker. Varje ortodox kyrka är självständig men patriarken i Konstantinopel är den främste av de olika kyrkornas ledare

Den ortodoxa kyrkan gör anspråk på att vara världsomfattande. Den godkänner varken några tillägg eller avprutningar på den givna utformningen av den kristna trons innehåll: "sanningen är evig och odelbar. Följdriktigt måste kyrkans strävan gå ut på att noggrant bevara kristendomens sanning och att återge den utan avvikelser". (Text hämtad ur Grekisk-ortodox tro och livssyn, av Tito Colliander)

Ordet ortodoxi har två betydelser, den ena är rätt lära. Det syftar på att man inom den ortodoxa kyrkan anser sig representera den ursprungliga kristendomen. Den andra är rätt gudstjänst. Ortodoxa gudstjänster är uråldriga skådespel som går tillbaka ända till 300-talet. Denna gudstjänst syftar till att lära människor få kontakt med djupare känslor genom sång och oavbruten bön. Läran innebär att Gud till sitt väsen är oåtkomlig för mänsklig kunskap men Gud uppenbarar sig och är verksam genom sina energier som verkar i skapelsen. På så sätt är de Guds nåd och genom dem kan människan förenas med Gud utan att Gud och människa sammansmälter i varandra. Man vill visa att föreningen med Gud, gudomliggörandet, är möjligt och man kan redan i detta livet bli genomlyst av det gudomliga. Gudomliggörelsen är grundläggande i östlig teologi, enligt professor Meyendorff som i boken Bysantinsk Teologi - Historik och Lära hävdar att den östliga teologin är en erfarenhetsteologi. Han understryker även att i Öst gick teologi och mystik aldrig skilda vägar som i Väst. Liksom liturgin är den ortodoxa kyrkobyggnaden formad och präglad av uppståndelsevissheten och tron på det eviga livet. Ikonostasen, bildväggen som avskiljer koret symboliserar den genombrutna gränsen till evigheten. Ikonerna uppfattas som fönster in till det eviga livets värld.

Det ryska riket

Det fornryska riket framträder på Jaroslavs och Ingegerds tid som en betydande europeisk stormakt. Sofiakatedralen är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Katedralen står kvar ännu, trots att mongolerna raserade staden 1240 och att den råkade illa ut i sentida krig. Katedralens yttre präglas av de gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna trolskt i fantastiska mosaiker och fresker med både kyrkliga och världsliga motiv. Här fanns även fram till 1600-talet en fris som visade fursteparet när de lämnade över sin kyrka till patriarken, men den delen av kyrkomuren är numera förstörd. Däremot finns här bilder på fyra av Ingegerds barn och i dunklet inne i kyrkan syns den stora marmorsarkofagen där Ingegerd ligger begravd tillsammans med Jaroslav. Fursteparet fick tillsammans tio barn och deras släktträd sträcker sig ända ner i våra dagars kungahus.

Ingegerd (Irina) ägnade sig mycket åt kyrkan och det andliga livet. Och mot slutet av sitt liv, efter makens död, lämnade hon det kungliga livet och gick in i en mycket sträng klosterordning, där hon levde som nunna och antog namnet Anna efter jungfru Marias moder. Hennes grav i Kiev är en omtyckt vallfartsort och hon har av rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarats och bär namnet; Den heliga Anna av Novgorod. Även hennes son Vladimir blev senare helgonförklarad. Bägge är favoriter hos ryska ikonmålare, att måla ikoner ses som en form av bön inom den ortodoxa kyrkan.

Vördnad för helgonen är tillåtet men endast Gud får tillbedjas. Inom den ortodoxa kyrkan vördar man också ikoner och bilder, ett bruk som förklaras på samma sätt. En ortodox troende brukar ha en ikon av sitt helgon och be framför den. Ikonen är målad efter fasta principer vad gäller detaljer i klädedräkten och andra attribut. Den heliga Anna avbildas i nunnedräkt och hon håller i en skriftrulle. Ärkebiskop Nathan Söderblom hade en öppen syn på religion. För honom var Gud levande och fortsatte handlandet i historien och göra sig känd inte bara genom kyrkan utan i all religion, konst, musik och vetenskapliga framsteg. Att helgon finns, säger Söderblom, gör livet mer möjligt att leva. Han har präglat uttrycket att helgon är de människor som i liv, väsen och handling klart och tydligt visar att Gud lever.

Grunden för den ortodoxa kyrkans bekännelse är tron på Kristus som vår Frälsare och Gud och hans uppståndelse från döden. Apostlarna förkunnade glädjebudskapet om den uppståndne frälsaren och kyrkan har sitt upphov i denna bekännelse. Kyrkan har stått fast vid den ursprungliga bekännelsen genom historien. Att läsa och tänka blev centralt för ordensväsendet i Väst, medan det i Öst lades mer tonvikt på en känslomässig och transcendent andlighet. Påsken är högtidernas högtid i den ortodoxa kyrkan och årligt förekommande är Ljus- eller Påsk- undret i Heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Undret sker på påskafton och bygger på ett alltjämt oförklarligt fenomen att "den heliga elden" spontantänder släckta vaxljus och oljelampor i kyrkan. Detta mirakel har skett i 1200 år varje påsk. Det brinner med en låga som inte förtär. Allt påminner om den brinnande busken som en eld som inte förtärde.

Här finns en anda av lovsång och segerstämning som dominerar och som kan tyckas skilja sig från trons uttryck i den västra delen av Europa. Påsk- undret i Jerusalem är så gott som okänt utanför den ortodoxa traditionen. De ortodoxa kristna firar däremot händelsen som ett av de största under, i vilket de ser Herrens ständiga återkommande påminnelse om sin uppståndelse från döden. Miraklet ses som en manifestation av Guds kraft- en manifestation av Guds närvaro.

Datum för den ortodoxa påsken fastställs enligt den julianska kalendern och inte enligt den vanligare västkyrkliga gregorianska kalendern. Det betyder att den ortodoxa påsken inte sammanfaller med den protestantiska eller katolska. Kardinal Kasper, prefekten för det påvliga rådet för Kristen enhet, har lyft fram frågan att ena kristenheten för en gemensam påsk, men alla kristna församlingar i Kyrkornas världsråd har inte enhälligt accepterat detta.

Även påven Franciskus har bekräftat Katolska kyrkans beredskap att diskutera utsikterna för ett enhetligt datum för påskfirandet, så att både katoliker och ortodoxa firar påsken på samma gång. Enligt honom är Katolska kyrkan redo att avstå från den nuvarande metoden att räkna ut påskens datum, men troligtvis är det svårt för de ortodoxa självständiga kyrkorna att enas.

Man vet från historien att ända fram till Korstågens slut samlades de ortodoxa kyrkorna tillsammans med den Romersk – katolska kyrkan i ceremonin kring ljusmiraklet, det vill säga man firade en gemensam påsk. Detta skriver den danske katolske teologen och forskaren Niels Christian Hvidt i boken Mirakler och han menar att Ljusundret borde uppfattas som en källa till glädje och väg till återförening och något som vill visa att det är samma Gud för alla kristna familjer. Han har uppstått för oss alla.

Påsken bör ses som ett budskap om eller kallelse till försoning, något som försonar människor bortom ras, kön, etnicitet och religion. Bibeln innehåller många ord som talar om enhet. Det allra mest centrala kan sägas var det som är hämtat från Jesu bön för sina lärjungar sista kvällen han var tillsammans med dem innan han skulle utelämnas till myndigheterna och dömas till döden: "Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom Du, Fader är i mig, och jag i dig också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att Du har sänt mig".(Joh. 17:21)

Nathan Söderblom menade för snart hundra år sen att många vägar bär till Gud. Han hävdade att det viktiga är att kristna traditioner lär av varandra och tillsammans kämpar för fred och samförstånd och att syftet med all andlighet är dialog mellan människor. Dialog är en fortgående process liksom försoning och hjärtats omvändelse. Idag vill många i den nya ekumenikens tecken söka sig tillbaka till de ursprungliga kyrkorna. Det kommer allt fler signaler från olika håll i kristenheten om en längtan efter att söka sig till sina rötter. Den västerländska livsstilen är inte hållbar, man söker det gudomliga och efter innerligare gemenskap med andra. Många är trötta på ytlighet, kortsiktighet och längtar efter något mer genuint och ursprungligt.

Det finns ett stort behov av stillhet, tystnad och spiritualitet. Förebilder och inspiration söks i tiden för den odelade kyrkan från kyrkans första århundrade. Andlig visdom som bevarats genom katolska och ortodoxa kyrkan återupptäcks nu. En växande strömning är den som söker sig mot ortodox andlighet med bön, sång, ljus, rökelse, helgon, ikoner och mystik och ett stort utbud av ålderdomliga ritualer som är det centrala i den ortodoxa gudstjänsten. Kanske människor i vår samtid fascineras av det uråldriga budskapet och rikedomen av poesi, hymner, andlighet och glädje. En religion som bygger på dogmer och läror är ointressant. I den spiritualitet som växer fram idag söker man en religion som handlar.

Nathan Söderblom har sagt: "Kristendomen är inte en grav att vårda, utan ett liv att leva i världen". I den katolska och ortodoxa kyrkan lever helgonkulten vidare. Helgonen har sina egna ansvarsområden och festdagar. Som andlig gestalt lever Ingegerd kvar inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. S:ta Annas festdag är den 23 februari. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling, där hon nu hyllas som den svenska ortodoxins skyddshelgon.

Ett liv- en liten glimt av tid mellan två evigheter.(Thomas Carlyle)

Lena Månsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen