På den andra sidan av staden - Tidningen Kulturen

Striden vid Kurukshetra mellan Kauravas och Pandavas

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Människan söker sällskap. Hon vill inte vara ensam. Men när sällskapet väl infinner sig, blir hon rädd. Hon blir det när hon inser (eller misstänker) att hennes ensamhet är någonting annat, eller att den är hotad. Den riktiga sociala verkligheten, den ideala, finns inte. Allting är en konflikt mellan ensamheter. Ensamheter som ibland möts men bara för att kunna livnära sig, klona sig (fortplanta sig), för att sedan skiljas på nytt. Hos mystikern är det en annan sak.




Mantras i stenar. Tibet. Foto: Nathan Freitas. CC BY-SA 2.0

Mantras i stenar. Tibet. Foto: Nathan Freitas. CC BY-SA 2.0

 

The Way of a Pilgrims centrala gestalt är en mycket fattig bonde som en söndag går till en kyrka och hör Paulus ord: Be ständigt (första Thessalonikerbrevet, 5,17).
Dessa ord förvandlar honom till en vandrare och blir hans reskost.
Pilgrimen börjar leta efter den person som kunde förklara för honom den verkliga (esoteriska) betydelsen av Paulus ord och lära honom att praktisera dem.
Han söker en Staret. En staret (ryska: стáрец, femininum: стáрица) är en andligt erfaren vägledare i själsliga frågor inom den ortodoxa kyrkan, framför allt i den rysk-ortodoxa. Den närmaste motsvarigheten i den västliga kyrkan är en själasörjare eller biktfader/moder.
Johannes, evangelisten.

Johannes, evangelisten.

Annons:

Mantra

Mantrat är inte bara ett ljud utan en förening av mycket starka och olika nivåer av energi. Varje bokstav i ett mantra innehåller förutom en färg och en ljudfrekvens även den specifika och särskilda egenskapen av ett element.

Som enstaka element kan det förnimmas som ett konstigt och kanske grovt ljud men när mantrat utvecklas till psalmodi, det vill säga till en kedja av ljudelement, blir det hela harmoniskt och melodiskt. Mantrat äger fyra existensnivåer och dess högsta nivå är i stånd att krossa den mörka kraften (det som psykoanalysen kallar det undermedvetna) och uppliva Kundalini.

För att psalmodiera och repetera ett mantra bör bedjaren enligt många mästare och lärare först veta vilket mantra han eller hon ska psalmodiera, det måste finnas en syntes och sammanfattning av olika möjliga inre verkligheter som är kompatibla med bedjarens kulturella natur och identitet.

Flera gurus, som månar om bedjarens bästa, rekommenderar att söka denna "källa" i bedjarens egen kultur och inte i de vilseledande och lätta exotismerna (de främmande kulturerna).

Däremot finns det mästare som säger att om bedjaren psalmodierar på ett okänt språk kan han eller hon koncentrera sig mer på dess ljud än på betydelsen.

I denna del av vårt moderland, Europa, är många av oss vana att tro på att dessa former av mystik eller mystiska böner bara tillhör Orienten.

Detta är delvis sant om vi erkänner den andliga förintelsen som vår civilisation är utsatt för från de dekadenta krafterna, men om vi försöker gå en aning djupare i vår historia behöver vi inte nödvändigtvis vända våra blickar bakåt till den tidiga medeltiden, utan vi finner även svar i nuet.

Att finna det riktiga mantrat kräver ett sökande, och denna sakrala resa tar oss oundvikligen till Orienten där Traditionen fortfarande är levande. Och då menar jag hinduismen, buddhismen, den sufiska islam.

Jag själv gjorde under en period av mitt liv min sökande resa efter det heliga mantrat.

Under denna period läste jag febrilt en bengalisk filosof, Paramahansa Yogananda.

Jag måste erkänna att jag i början var mycket misstänksam, men så småningom såg jag alla mina fördomar smälta som snö i solen.

Det som gjorde att jag blev mycket intresserad av Paramahansa Yogananda var dennes studier om en möjlig jämförelse mellan Evangelium och Bhagavad-gita; Yogananda förenar Krishna och Jesus i det han kallar Self Realization Fellowship, eftersom båda dessa gestalter för honom var gudomlighetens avatarer.

Någonting liknande har Arthur Schopenhauer skrivit om. Men medan Schopenhauer påstår att Jesus hade kommit i kontakt med brahminer under sin vistelse i Egypten, säger Yogananda att de tre vise männen inte var annat än heliga män från Orienten som hade nått Jesus genom att resa från Indien via den berömda Sidenvägen. Yogananda påstår också, men detta är naturligtvis mycket osannolikt, att Jesus själv någon gång före han fyllt 30, färdats till Indien längs samma väg. Av denna anledning var Jesus inte bara en avatar utan också en yogi, en guru i stånd att på ett enklare sätt förklara vägen till frälsningen för sitt eget folk. Jesus skulle enligt Yogananda vara det första namn han fick vid födseln och Kristus namnet han fick när han blev mästare.

Oavsett om vi tror eller inte tror på det som Yogananda säger, finns det aspekter i evangeliet samt i hinduismen som liknar varandra och som vi inte kan förneka.

1946 publicerade Yogananda sin självbiografi, Autobiography of a Yogi, som fick stor betydelse för introduktionen av den vediska läran i Västlandet.

Tidigare hade han träffat mystiker som den tyska Teresa Neumann och politiker som Gandhi.

För den indiske filosofen var den viktigaste delen av det nya testamentet det gnostiskt influerade Johannesevangeliet. Yogananda fäste även stor uppmärksamhet vid mystikern Teresa av Avila.

För Yogananda betyder att älska Gud att helt koncentrera all uppmärksamhet på det gudomliga, utan att visa intresse för det sekulära livet. Detta var möjligt genom meditation och psalmodierande av Namnet, en oavbruten bön som genom mantrats ord kunde nå hjärtat och bli hjärtats bön.

The Way of a Pilgrim

Detta var dock inte något nytt.

Jag hade läst en bok, The Way of a Pilgrim, en bok som tillhör den ortodoxa läran.

Plötsligt kände jag mig som den person som letar efter sina glasögon och sedan upptäcker att de redan sitter på näsan!

The Way of a Pilgrim publicerades för den första gången 1870, ett anonymt verk höljt i mysterium. Förmodligen kopierade fader Paisij, en ortodox abbot vid Mikaelklostret i Kazan, verket från ett manuskript som ägdes av en rysk munk på Athosberget.

Men det finns andra källor och andra versioner; till exempel de källor som påstår att manuskriptet bevarats av en nunna som levde i Optina Pustyns eremithydda.

The Way of a Pilgrims centrala gestalt är en mycket fattig bonde som en söndag går till en kyrka och hör Paulus ord: Be ständigt (första Thessalonikerbrevet, 5,17).

Dessa ord förvandlar honom till en vandrare och blir hans reskost.

Pilgrimen börjar leta efter den person som kunde förklara för honom den verkliga (esoteriska) betydelsen av Paulus ord och lära honom att praktisera dem.

Han söker en Staret. En staret (ryska: стáрец, femininum: стáрица) är en andligt erfaren vägledare i själsliga frågor inom den ortodoxa kyrkan, framför allt i den rysk-ortodoxa. Den närmaste motsvarigheten i den västliga kyrkan är en själasörjare eller biktfader/moder.

I Bröderna Karamazov finns en lysande förklaring till" detta ord: "En staret är en människa som tar era själar och era viljor och införlivar dem med sin egen själ och vilja. (...) Till den punkten att ni, genom ett liv vigt åt lydnad, kan nå den absoluta friheten. Det vill säga friheten från vårt eget jag och undvikandet av ödet hos den som har levt ett helt liv utan att finna sig "med" självet"."

Ordet med inom citattecken är mitt och det betyder att utan jaget är det bara självet som består och befriar. Det finns säkert en likhet med ordet Stalker, Andrej Tarkovskijs kända film.

Ordet betyder i praktiken samma sak. I varje fall finner vår pilgrim till slut sin staret, denna abbot som lär honom vägen till den inre Orienten.

När jag läste boken började jag fråga mig om det fanns ett riktigt kristet mantra.

Det som jag berättar här är något som ägde rum för flera decennier sedan och som jag, med undantag för de många fallen ner i den illusoriska världen, följt hela tiden.

Det hade varit enklare för mig att tro att svaret kunde hittas i gnosticismen, vilket också kan vara rätt, eller att försöka finna det i den så kallade ockultismen, men jag försökte finna ett svar i själva evangeliet, eller åtminstone "också" i det.

Evangeliet

Om vi läser Matteus, 6, 9-14 har vi en förberedelse och en introduktion till bön.

Här kan vi lära oss att vi inte ska be som hycklarna, de som älskar att stå och be i synagogan och i gathörnen för att människorna ska se dem.

"Nej, när du ber, gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till Den som är i det fördolda".

Jag följer en bön, Fader vår, som jag alltid har läst som någonting universellt.

Något som nästan är lika "hedniskt" som den helige Franciskus Solsången, eller Sången om broder Sol, en bön som kunde läsas av de troende (och även icke-troende) i nästan samtliga religioner, även de icke monoteistiska.

Lite längre fram i Markus, 7, 9-14 lär vi oss hur vår bön kan lyckas och hur vi kan få det vi söker:

"Be, så skall ni få. Sök så skall ni finna" etc.

Någonting liknande finner vi i ett dunkelt verk från det medeltida England: Molnet. Icke-vetandets moln, i vilket själen möter Gud, ett verk om det andliga livet.

Verket kom anonymt fram i England på 1300-talet och handlar om det kontemplativa livet som står över det aktiva, samt om konsten att öva sig till upplysning.

Aldous Huxley skrev att Molnet och några av mästaren Eckharts predikningar tillhör juvelerna som medeltiden skänkt oss.

"Molnet" lär oss att det gudomliga inte bebor vår omedvetenhet, alltså det dunkla, utan ÄR vår medvetenhet, det ljusa. Det är i denna Medvetenhet som vi kan överlämna oss och börja se (detta begrepp finns även hos Geoges Batailles L'expérience intérieure).

Mystikern eller bedjaren befinner sig på vägen mellan himlen och jorden, omfamnad av ett dubbelt moln, och förstår att det gudomliga inte kan erfaras genom förnuftet eller teologin.

Filokalian

Det är bara kärleken som kan genomtränga dimman eller slöjan som döljer gudomligheten från våra ögon.

Även i denna övning finns det en möjlighet för bedjaren att befria sig från det grekiska Logos (ordet) och förvandla det till den heliga stavelsen såsom i hinduismen och buddhismen.

Den högsta punkten för den hemliga bönen (innodia segreta) som vi också finner i Hermes Trismegistos Corpus Hermeticum är  den gnostiska skriften Johannesgärningarna.

Inte bara dess början (I begynnelsen fanns Ordet) utan framförallt i kapitel 4, 5-25 när Jesus träffar och talar med den samariska kvinnan: det gudomliga vatten som Jesus ber kvinnan om är det vatten som botar all törst, "ty Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning", och vidare i Johannes 15, 4-8, blir hjärtats bön ännu tydligare: "Bli kvar i mig så blir jag kvar i er" (...) "om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det".

Enligt stareterna (eller stalkerna) är det riktiga mantrat att ständigt psalmodiera Jesus namn eller, om någon vill, det enkla Kyrie Eleyson. Denna bön öppnar hjärtat som fylls av ljus.

Denna praktik kallas filokalia, som dök upp igen under det XVIII seklet som ett svar till upplysningen och till en alltför intellektuell och filosofisk tolkning av den kristna tron.

Men sufiern Rumi kallade filokalian: kärlek till skönheten, en sakral skönhet som liknar ett återuppvaknande i Varats fullkomliga fullödighet.

Filokalian speglar sig själv i hesykasmen. Genom att sitta orörliga, undandra sina tankar helt och hållet den yttre världen och ständigt se på sina egna navlar, trodde hesykasterna sig kunna höja sig till en åskådning av det oskapade gudomliga ljuset, det ljus, varur lärjungarna såg Kristus omstrålad på berget Tabor.

I motsats till Satans avundsjuka kan människan genom yogan precis som i Orienten, bli inte "lika som" Gud, utan bli det som hon alltid har varit: Gud själv.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.