Den obesegrade solen - Tidningen Kulturen

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret att fullborda en myt som har sitt ursprung i tidernas natt?

 

Funderingar kring Vintersolståndet och julen


Jesus Sol Invictus

Jesus Sol Invictus

Men även om människan genom den teknologiska och mediala förlamningen av all rytm och skandering har blivit en abstraktion som inte längre är i stånd att relatera sig till något sakralt vetandes fält, även om människans lust parodiskt släcks i en virvel av efemära hedonistiska lustar, kan människan frälsas genom den enda livsform som inte är "tidens": kärleken. Ty solen är också kärlek.
Mytra Sol Invictus Musei Vaticani i Rom.

Mytra Sol Invictus Musei Vaticani i Rom.

Annons:

Det finns högtider och ritualer som endast existerar som tradition idag. Tradition med ett mycket litet t, förstås.

Dessa kan jämföras med de stora stenar och klippor som glaciärmoränernas rörelser forslade från de höga bergens gränslöshet ned till slättlandet. Julen och det nya året är en bland dessa uråldriga mytiska högtider. Och den är kanske den viktigaste av alla. Jul har blivit en borgerlig fest, där familjer återföras och barnen är glada. Men vet vi vilken betydelse och innebörd julen har? Den kristna julen är inte ämnet för denna artikel, ty vi har lämnat det uppdraget till andra duktiga skribenter.

Låt oss försöka närma oss ursprunget, låt oss - kortfattat och för en liten stund - koncentrera oss på denna högtid som varit oerhört viktig för många folkslag sedan förhistoriska epoker, en "fest" som inrymmer en kosmisk och universell betydelse. 

Julen är inte en konvention som endast tillhör en viss religion utan determineras av en bestämd astronomisk situation: Vintersolståndet. Och det var den betydelse som solståndet hade i begynnelsen av vår civilisation som, med en viss symbolism, kännetecknar den motsvarande högtiden.

Julen är inte en konvention som endast tillhör en viss religion utan determineras av en bestämd astronomisk situation: Vintersolståndet.

Kulturer som hade sina födelseorter främst i norden, detta därför att i de arktiska områdena fanns fortfarande spår av istidens sena period. På en plats hotad av kyla och is, i länder belägrade av långa mörka vintrar, fick vintersolståndet en dramatisk och avgörande betydelse, mycket mer än på andra latituder. Ty solen når under denna tid av året den nedersta punkten av sin ekliptisk, ljuset förefaller försvinna, lämna jorden och falla in i avgrunden.

Men precis när natten tycks svälja henne, vänder solen sin sideriska kurs och bryter i etapper förbindelserna till mörkret, ett mörker som dricker av natten. Skuggan av en eld i midvintern. Traumatiska kontaktnät i rymden, där att tänka för människan är något främmande och annorstädes.

Att tänka var för den forna människan en explicit fraktur, en mutilation, ett fragment, en mardröm. Solen räddar människan från sin egen rädsla att bli övergiven. Liksom natten med sitt mörker inte förintar saker och ting, utan helt enkelt döljer dem för våra ögon, deltar inte världens vila och rörelse i någon dualism eller dialektik, utan, precis som natten och dagen, förblir de delar av samma enhet. Solen blir en metafor för återfödelsen. Solen blir en gud eller, snarare, det gudomliga.

I den ursprungliga symbolismen blir det som är tecken för solen - Liv och Jordens ljus - också tecken för människan. Såsom solen dör och återuppstår under årets eviga kretslopp har också människan sitt eget "år", ty hon dör och återuppstår. Det var tack vare denna liknelse som människan kallade solen ett mysterium. Solen behöver sjunka ned i jordens avgrund, i de djupaste vatten och i bergens buk för att finna nytt liv.

Solen besitter därför en mångfacetterad symbolik, hon är livets träd som har sina rötter i avgrunden, hon är den kosmiska människan med armar sträckta mot himlen, en symbol för återuppståndelsen.

Det är därför som detta blev födelsedatum för "tidens gud", Jesus. En Gud som blir kött och därför verklighet och tid. 

Även Rom hade en solär jul, den 24, 25 december firades Natalis Invicti eller Natalis Solis Invicti (den obesegrade solens födelse). Det handlade om Mithras kult, en kult som hade kommit från Iran, guden Mytra omnämns ofta som en föregångare till den romerska Mithras, en konkurrent till kristendomens Jesusgestalt i det sena Romarriket.

Mithraismen var de romerska legionernas religion, Mithras var en gud som till striden och imperiet skänkte en mystik karaktär. Solen är aldrig besegrad, omöjlig att besegra, på grund av hennes eviga triumf gentemot dunklet.

Mithraismen var de romerska legionernas religion, Mithras var en gud som till striden och imperiet skänkte en mystik karaktär.

I det forna Iran blev denna kraft någonting mänskligt, en egenskap som man äger i verkligheten: "hvareno", alltså äran. Enligt romarna var denna Virtus (dygd) ett bevis på ett direkt förhållande inte bara mellan Solen (guden) och kungen eller kejsaren, utan också mellan Sol Invictus och krigaren.

För att återvända till solens födelse eller till den solära födelsen, går det säkert att finna paralleller även i våra dagar. Julgranen full med ljus, vad är den om inte en sekulariserad version av livsträdet? Även gåvorna som vi ger till våra barn och vänner är den ursprungliga ljusgåvan. Alltså ljuset som kommer tillbaka och visar sig genom sitt barn: solen. Denna gåva ska inte bara betraktas som materiell utan också som andlig och sakral. Alltså ingen naturalisering av någonting som är sakralt.

Den forna människan dyrkade aldrig naturens fenomen och krafter, hon dyrkade fenomenen och krafterna som uppenbarelser av det sakrala och det gudomliga. Naturen var aldrig "naturlig" för den "primitiva" människan, utan en bärare av fysiska tecken som var symboler för det metafysiska.

Men även om människan genom den teknologiska och mediala förlamningen av all rytm och skandering har blivit en abstraktion som inte längre är i stånd att relatera sig till något sakralt vetandes fält, även om människans lust parodiskt släcks i en virvel av efemära hedonistiska lustar, kan människan frälsas genom den enda livsform som inte är "tidens": kärleken. Ty solen är också kärlek.

Det "temporära" ögonblicket när frånvaro och närvaro sammanfaller i en och samma klang. Det är bara genom ett icke hörbart skanderande som livet - i övrigt orörligt och statiskt - kan uppenbara sig och förtydligas.

Traditionen (Traditio) ställer i utsikt ett sakralt motstånd mot "konsumismen". Men i våra dagar har konsumtionssamhället omvandlat en myt och en rit till julrush och supande.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Cron Job Starts