Aguéli och den solära logiken - Tidningen Kulturen

Ivan Aguéli. Bergsby. Foto: Courtesy Wikipedia

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
Den esoteriska visheten är det som förenar alla mystiska traditioner i Öst och Väst. Poeten och författaren Bo Gustavsson skriver om mystikern och målaren Ivan Aguélis esoteriska lära.


Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga eller vad han kallar ”den solära logiken” som börjar med tingens mångfald och slutar med förnimmelsen av det lysande tomrummet, den rena rymden.

Ivan Aguéli.

Annons:

Det finns i Ivan Aguélis tavlor ett silvervitt ljus som inte förekommer hos någon av hans samtida. Frågan är om detta speciella ljus alls kan påträffas hos någon annan konstnär. Det är ett ljus som inte visar tingen så som de är eller verkar vara utan som upplöser och förintar dem i en annan verklighet.

Detta ljus ger sig till känna redan i hans tidiga målningar från Gotland i form av höga himlar med låg horisont men det renodlas framför allt i hans konst på 1910-talet, Aguélis sista decennium i livet. Där finns egentligen ingen ljuskälla utan rymden i sig utgör ljuskällan. I sin sista publicerade artikel från juni 1913 om Salon des Indépendants i Paris gör han en distinktion mellan sujetiers (ämnesmålare) och espaciers (rymdmålare). Själv hörde han definitivt hemma i den senare kategorin. Han var en utpräglad espacier som såg rymden och lointainen (det fjärran, horisonten) som det viktigaste motivet i konsten. Den 1 oktober 1917 nådde honom till sist lointainen då han blev påkörd av ett lok utanför Barcelona och dog, bara 48 år gammal.

När jag besökte den stora utställningen av Ivan Aguélis verk på Waldemarsudde 2006, var det just silvertonerna i hans konst som jag fastande för. Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke. Jag skrev en dikt om upplevelsen som står tryckt i min bok Carmina esoterica från 2008. Så här lyder några rader ur dikten.

Jag betraktar dina tavlor. Vad
hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas
muqaddim. Silvergrått, silversammet,
silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap
med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går
ut från utställningen. Jag lyssnar till denna
musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset
med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och muqaddim avser en sufimästare eller shaykh som har rätt att initiera andra i sufismen. Aguéli hade för övrigt shaykh-status, vilket gjorde det möjligt för honom att initiera den franske religionsfilosofen René Guénon i shadhiliya-orden. Guénon var grundaren av den Traditionella skolan och 1909 blev han redaktör för den nystartade tidskriften La Gnose som utvecklade sig till ett organ för spridningen av esoteriska idéer i allmänhet och sophia perennis eller den tidlösa visheten i synnerhet.

 

1

Ivan Agueli och  Abd al-Hādī 'Aqīl

 

Det finns en paradoxal motsättning mellan Aguélis liv och hans konst. Under hela sitt vuxna liv reste han oroligt från plats till plats, land till land samtidigt som hans målningar utforskade ett meditativt landskap av stillhet och interioritet. Men kanske var det oroliga kringflackandet en förutsättning för hans meditativa konst. Det inre landskap som han sökte i sitt måleri utgjorde ett slags essens av en yttre oro och rotlöshet. Att vara en främling och nomad i världen blev ett medel för andlig och esoterisk insikt.

Detta är naturligtvis den klassiska mystika vägen inom alla andliga traditioner. I det kända brevet till konstnären Richard Bergh från den 10 oktober 1893 menar Aguéli att det är nödvändigt att i protest mot positivismen återerövra människans inre liv. Och han fortsätter: ”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker.” Det blir konstens nya uppgift: att återskapa den andliga verkligheten i en materialistisk och rationalistisk tid. Symbolismen inom fransk litteratur och måleri i slutet av 1800-talet uppstod för övrigt just som en reaktion mot positivistisk vetenskapstro. Men konstnären Ivan Aguéli var varken symbolist eller impressionist utan utforskare av det sufiska ljuset som rumskategori i den fjärde dimension som är konsten.

I den moderna konsten var det impressionisterna som upptäckte ljusets tidsdimension. Monet målade till exempel katedralen Notre Dame i Rouen vid olika tidpunkter på dagen, vilket utformade sig till studier i hur temporaliteten påverkade motivet. Om impressionisterna avbildade det fysiska ljusets tidsfenomen, så var Aguéli en konstnär som målade det andliga ljusets gnosis. Konsten blev för honom en andlig väg i ett metafysiskt rum eftersom estetiken likställdes med mystik. Han utvecklade sin mystika konstteori framför allt i två essäer signerade Abdul-Hadi som trycktes i januari och februari 1911 i La Gnose: ”L’Art pur” (Den rena konsten) och ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen). Essäerna står att läsa i Écrits pour La Gnose utgiven 1988 på det italienska förlaget Archè. Boken innehåller också Aguélis översättning av den arabiske mystikern och sufin Ibn Arabis viktiga skrift om varats enhetet: Le Traité de l’Unité (Traktaten om enheten). Denna text trycktes första gången i tre avsnitt i La Gnose under sommaren 1911.

I ”Den rena konsten” säger Aguéli att konstnär är den person som äger sin ”personliga Sol”, det vill säga någon som uppfattar ljuset och tingen på sitt eget speciella sätt. Genom ett noggrant hantverksarbete lyckas denne konstnär utarbeta sin vision av tillvaron. Hantverket blir därför det som gör det möjligt för den personliga Solen att lysa i ett konstnärskap. Att fullända hantverket kan bli en besatthet hos konstnären men det är en hälsosam besatthet eftersom den blir en metod för att tränga in i tingens inre liv.

Egentligen beskriver Aguéli här sin egen konstnärliga utveckling från det tidiga måleriet inspirerat av det gotländska ljuset till det sena måleriet präglat av sufismen. Utvecklingen går från behovet att uttrycka det egna jagets Sol till förening med icke-jagets universella Sol. Detta är den ”esoteriska illuminationen” som upphäver skillnaden mellan jaget, andra människor och tingen i världen. Icke-jaget visar sig vara det Stora Jaget som har del i det högsta varat eller Gud, vilket utgör målet för sufismen.

I ett brev till Richard Bergh från 1912 skriver Aguéli: ”Endast i Afrika, södra Indien och på Gotland har jag kunnat uppfatta horisonten som ett ofantligt öga, vars blick följer en överallt med skiftande uttryck.” Detta öga är den universella Solen, lointainen som upplevs som universums öga.

 

Ibn Arabis Le Traité de l’Unité

 

I ett annat brev skickat från Barcelona 1916, året innan han dog, menar han att det bara finns en målarlära som är den som han lärde sig under sin första Gotlandsperiod i början av 1890-talet: ”Man är aldrig nog enkel och man är aldrig nog nära inpå naturen.” Ljuset på Gotland visade sig vara det första ljuset eller den första Solen både i hans liv och hans konst. I sådana målningar som ”Kustlandskap” och ”Landskap med väg” från hans spanska period 1916-17 är han tillbaka i det gotländska ljusets suggestiva klarhet. Här uppnår han en ny enkelhet som konstnär.

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga eller vad han kallar ”den solära logiken” som börjar med tingens mångfald och slutar med förnimmelsen av det lysande tomrummet, den rena rymden. Att vara innebär att kunna ses, att lysa upp därför att det är ljuset som ger tingen deras existens. Det finns ett naturligt ljus och det finns ett ockult eller absolut ljus. Den solära logiken verkar på båda dessa plan: den naturliga verkligheten och den absoluta verkligheten. Inom konsten har den solära logiken främst med formernas och färgernas metafysik att göra. Hantverket och materian blir ande. Materian är egentligen helig i egenskap av den ”Stora Oskuldsfulla”, den Heliga Jungfrun som genom den obefläckade avlelsen föder esoterisk visdom. Medlet är andens aktivitet via hantverket. Konsten ökar medvetenheten om ”den orörliga tiden” och ”det tidlösa jaget” som leder till insikten om den fjärde dimensionen: det högsta varat.

Den rena konsten eller den cerebrala konsten påverkar betraktaren med hjälp av den materiella förnimmelsen av det transcendenta. Konstnärens uppgift blir att förmedla en känsla av spiritualitet i sitt måleri. Det är ett resonemang som påminner om Kandinskijs idéer i ”Om det andliga i konsten” publicerad 1912. Förnimmelsen av det transcendenta sker genom en förening av linjeföring och kolorit, med andra ord skapandet av form som alltid inbegriper ljus. Därmed uppstår det euklidiska rummets tre axlar: den vertikala, den horisontala och den visuella. Linjeföringen på den visuella axeln är viktigast därför att det är just denna i samklang med de båda andra axlarna som ger ett intryck av ljus och som bildar en tavlas djupdimension. Den cerebrala konsten betonar bakgrunden snarare än förgrunden. Klassisk kinesisk konst är ett exempel på konstnärlig djupdimension eftersom den alltid strävar efter att framhäva bakgrundens rymd framför förgrundens gestalter och ting. Perspektivet förskjuts från det mänskliga medvetandet till ett absolut medvetande som är ren rymd.

Den konst som Aguéli ser som den främste förebilden för sitt mystika måleri är emellertid ”ekvatorialkonsten” som enligt honom omfattar arabisk, afrikansk och polynesisk konst. Dess karakteristiska egenskap är förmågan att återge den orörliga tiden och känslan av evighet och oändlighet genom den trefaldiga samklangen av de vertikala, horisontala och visuella axlarna. Det är en cerebral konst som samtidigt är raffinerat enkel och naiv. Den mest cerebrala konsten visar sig därför vara den allra mest naivt abstrakta där det viktiga inte är motivet utan den stiliserade expressiviteten.
Sådana cerebrala konstnärer som Cézanne eller Picasso söker den absoluta sanningen i ljusets klarhet och abstraktion. Det viktigaste i en målning blir därför färgvalörerna, den medvetna och exakta dispositionen av ljuset.

Färgerna skapar ljusets rytmisering till former. Det Stora Mysteriets hemlighet ligger i den hantverksmässiga skickligheten att visa fram varje ting i dess rätta ljus. Och till sist försvinner alla ting i den yttersta verklighetens ljus. Den rätta färgtonen utgör vägen till gnosis. Reduktionen av alla former till abstrakta linjer och färgvalörer blir en andlig övning. Egentligen utgör den rena konsten en esoterisk tradition i alla kulturer och den bygger på en kombination av komplementära motsatser, till exempel upprepning och samtidighet, tid och rymd. En nutida variant av denna tradition är kubismen som Aguéli skrev flera insiktsfulla artiklar om åren 1912-13.


2

René Guénon

 

Metafysiken bakom Aguélis konstsyn går tillbaka på den sufiske mystikern Ibn Arabis föreställning om varats enhet eller det högsta varat. Den arabiska termen är wahdat al-wujud som är ett centralt begrepp i Ibn Arabis tänkande. Wujud betyder egentligen ”finnande” eller ”att bli funnen”. Gud utgör det högsta varat i egenskap av den yttersta verkligheten som måste bli funnen genom en förnimmelseakt. Därför kan Aguéli tala om en mystik materialism eftersom allt som existerar ingår i det högsta varat. Materien är till sitt innersta väsen transcendent och det gäller även det konstnärliga skapandets materia, det vill säga färgerna och formerna. Hans sena måleri utgör en kontinuerlig meditation över den yttersta verkligheten som är en ljusupplevelse av wahdat al-wujud. Men Aguéli avbildar inte den yttersta verkligheten utan han målar fram den genom färgernas och formernas ljus- och linjemystik.

Det transcendenta är det vita ljuset som han gång på gång försöker återge i sina tavlor. Detta vita förintande ljus som han upplevde så starkt i Egypten under sin första vistelse där 1894. För att återge detta ljus använde han sig framför alt av nyanser av blanc d’argent, silvervitt.

I essän ”Sidor tillägnade Solen” säger Aguéli att landskapet i Medelhavsländerna är ingenting annat än ”en solär demonstration eller en sorts kosmomorfisk teofani”. Ljuset är så intensivt att det utplånar landskapet och gör det till en gudomlig uppenbarelse. Det rör sig om en sorts hänryckning, ett tillstånd som påminner om det sufiska begreppet al-fana – jagets utslocknande i den högre verkligheten. Allt blir ofattbart och illusoriskt och världen tycks inte längre existera. Eller rättare sagt en sannare värld av ljus uppenbaras då tingen blir teofora, det vill säga former för det gudomliga. Tekniskt försöker han uppnå en sådan effekt genom att blanda silvervitt i alla kulörer i sitt måleri.

Kanske var det det förintande ljuset i Egypten som fick Aguéli att intressera sig för sufismen i Ibn Arabis tappning. Han kom tidigt i kontakt med Ibn Arabis tänkande, vilket ledde till att han 1902 blev invigd i shadhiliya, den sufiske 1200-talsmystikerns orden. I en bilaga till Axel Gauffins stora Aguélibiografi menar orientalisten H S Nyberg att Aguéli såg Ibn Arabi som en modern profet för vår tid. Det ligger något i det. Tidskriften Il Convito, som Aguéli var redaktör för under några år i början av 1900-talet, utgjorde ett försök att sprida den sufiske mystikerns idéer som ett led i en ökad förståelse mellan Öst och Väst. Projektet misslyckades. Om Ibn Arabi haft stor genomslagskraft i den muslimska världen, så har västerlänningar desto svårare att smälta hans budskap. Det visar inte minst H S Nybergs omdöme om honom som en charlatan, vars teosofi ingenting annat är än vidskepelse. Det är hårda ord från den person som ansågs vara Sveriges främste orientalist på sin tid.

Men Aguéli hade högre tankar om Ibn Arabi. I ”Sidor tillägnade Solen” redogör han för sufismens ontologiska princip som också är den princip som ligger till grund för föreställningen om varats enhet. Verkligheten är egentligen en kollektiv hallucination eller illusion och den bygger på vanetänkande och traditionellt vetande som har pågått under mänsklighetens hela historia. Det är ingen ovanlig idé i mystika läror. För att befrias ur denna kollektiva hallucination gäller det att återerövra sina sinnen och det fria tänkandet så att tidens tyranni kan brytas. Det sker då den omvandlas till den orörliga tiden eller icke-tiden genom vandringen på den sufiska vägen. För en konstnär består icke-tiden i omskapandet av flödet av intryck till samtidiga förgtoner. Icke-tiden bildar ett hyperreellt material som är det enda sant existerande i vårt fysiska universum. Det ljus som skapas av samtidiga färgtoner återger den yttersta verklighetens utstrålning. På så vis har konsten del i den mystika materialismen.
Om färgernas symbolik på den mystika förnimmelsens väg, som är en och samma för alla religioner, har Aguéli också en del att säga i sin essä. Han återkommer ofta till tanken att den tidlösa traditionen eller sophia perennis (den esoteriska visheten) är det som förenar alla mystika traditioner i Öst och Väst.

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten representeras av den rosa färgen men det är en färgton som förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913. Kanske finns det ändå en skillnad mellan kärleken till den eviga visheten som är kvinnlig och kärleken till den gudomliga visheten som är manlig. De klassiska sufiska poeterna låter sig i regel ledas på den mystika vägen av en kvinnlig gestalt, till exempel Ibn Arabi i hans samling med oden Tarjuman al-Ashwaq (Uttolkare av begären). Däremot syns ofta nyanser av vitt, blått och ockra i Aguélis konst. Om man tillämpar färgsymboliken på hans eget måleri, blir slutsatsen att det som premieras är gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat. Det är formeln för ”känslan för evigheten”, den sufiska vägens formel. Utan denna känsla skulle det inte existera något som kan kallas sufism eller medvetenhet om den andliga verkligheten.

Hos varje människa finns en sådan inre känsla för evigheten som bildar den gudomliga hemligheten i var och en av oss. På arabiska är termen Es-Sirr (det hemliga, det ockulta) som också är Guds Högsta Namn. Denna gudomliga hemlighet bildar kallet att fullborda vår existens genom vandringen på ödets väg mot den Universella Människan eller det Stora jaget. Det är att träda in i ödets helgedom – det högsta varat. En konstnärs väg består i att göra sin konst till akter av gnosis i varje penseldrag enligt den solära logiken. Ivan Aguéli var en sådan konstnär som sökte illumination i praktiskt handlande enligt lagen om den universella fattigdomen: att vi alla är fattiga ur existentiell synvinkel eftersom vi för vår existens är beroende både av skapelsen och av Skaparen. Om Aguéli var rik på det andliga planet, så var han desto fattigare på det materiella planet. Ibland hade han inte ens råd att köpa färg eller målardukar till sitt måleri utan han fick själv tillverka dukar och blanda till färg.

Känslan för evigheten är den solära logikens första axiom och den universella fattigdomen utgör dess andra axiom. Ljusets gnosis i Aguelis tavlor bygger på en renodling och en oändlighetsutvidgning av det solära perspektivet till Es-Sirr. I ett brev från 1915, då han åter igen befann sig i Egypten, skriver han: ”Utgångspunkten i tavlorna är himlarna ty allt beror av dem.” Den fjärde dimensionen, det transcendenta, är det silvervita eller blanc d’argent som vandrat genom alla färgvalörer för att till sist bli himlarnas himmel, till exempel i målningen ”Spanskt landskap” från 1916. Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

I Ibn Arabis Le Traité de l’Unité (Traktaten om enheten), som Agueli var den förste västerlänningen att översätta och låta trycka för en västerländsk läsekrets, diskuterar den arabiske mystikern wahdat al-wujud-begreppet. Att lära känna varats enhet är att lära känna sitt intet. Gnosis består i insikten att man inte alls existerar eller har existerat – bara Gud kan existera i ontologisk mening. Ibn Arabi kritiserar det centrala sufiska begreppet fana, utslocknandet av jaget, eftersom det inte går att tala om något jag. Det enda som existerar är Gud och att påstå något annat är avgudadyrkan, den värsta form av kätteri inom islam. Människans intet är Guds allt. Detta är Es-Sirr i var och en av oss. Därför finns det egentligen ingen förening eller separation, inget andligt sökande eller andliga stadier utan allt är den gudomliga enheten.

Sådan är silvertonernas esoteriska musik i Aguélis konst enligt den ”transcendentala fatalism” som han ser som fundamental för islam i essän ”Sidor tillägnade Merkurius” tryckt i La Gnoses januarinummer 1911. Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja. Det är den solära logikens tredje axiom som omfattar och förklarar de båda andra. För en sådan djupt troende muslim som Ivan Aguéli var det denna kosmiska princip som styrde hans liv och konst.

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen