Om kunskap och intelligens – några anteckningar utifrån en artikel - Tidningen Kulturen

Essäer om politiken
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
För några månader sedan (SvD den 5 juli 2017) skrev Torbjörn Elensky en intresseväckande artikel om bland annat intelligens, kunskap och modern informationsteknologi. Jag har uppfattat detta som en både spännande och oroväckande utmaning. Först som sist måste vi ju bli överens om vad intelligens är. Likafullt tror jag att det är fel väg att gå, att omedelbart fixera sig vid begrepp som IQ. För min del torde vi komma längre genom att utgå från människans reella behov.


Isaac Asimov (1920-1992) var en ytterst bildad och mångsidig person, och på Nobelpristagarnivå inom naturvetenskapen. Ändå torde han vara mest känd för sina många Sf-romaner och Sf-noveller. Inte minst för den stilbildande Stiftelseserien . När de olika delarna gavs ut i bokform under 1950-talet samlades de som en trilogi bestående av böckerna Stiftelsen, Stiftelsen och imperiet och Den segrande stiftelsen, ett format som behölls när berättelserna sedan översattes till svenska.

Handlingen i Stiftelsetrilogin kan ytligt sett sägas bestå i en serie berättelser, som handlar om att korta ner ett galaktiskt sönderfall om 30.000 år (så beräknat av psykohistorikern Harri Seldon) till 1.000 år, genom att instifta en tekniskt-naturvetenskaplig stiftelse (Stiftelsen) PLUS en psykohistorisk, psykologisk eller sociologisk stiftelse (Den andra stiftelsen) som sinnrikt samverkar med varandra mot gynnsamt slutresultat.

Gibbon och Asimov tangerar varandra, ja, Asimov uttrycker explicit att han är inspirerad av Gibbon. Och närmare bestämt ifråga om vad?
Isaac Asimov

Isaac Asimov

Annons:

Fakta. Abstraktion. Information. Google. Det är några viktiga begrepp i Elenskys artikel. Vidare varnar han – med fog – för att vi har en tendens att sluta tro på verklig kunskap. Hög IQ skulle dessutom kunna utgöra ett hot mot samhällets harmoni. Men IQ av Mensa-typ är ju en sak, och ”IQ” i en mer mångdimensionell bemärkelse är en annan. Detta uppmärksammar också Elensky.

Därutöver resonerar han – på ett mycket intressant sätt – om distinktionen mellan ”kollektiv intelligens” - ”individuell intelligens”, liksom mellan begåvning/kreativitet och kapacitet mätt med sterila Mensa-mått. Slutligen tas ”problemet” med funktionella och dysfunktionella samhällen upp – och en hänvisning görs till Gerald Crabtree vid Stanford, som tydligen hävdat att vår intelligens som art ”peakade” redan under vårt jägar- och samlarstadium.

Elenskys egen ståndpunkt torde kunna sammanfattas i följande skrivning:

”Den samtida narcissismen, med dess jämställande av upplevelse och insikt, känsla och fakta, är en återvändsgränd. Kunskap, utveckling, kreativitet och intelligens kräver hårt arbete och träning samt förmåga att sträcka sig bortom den egna erfarenheten. Och liksom i idrott är det nödvändigt för våra mentala förmågor att göra tråkiga saker för att nå vidare: springa och läsa klassiker, göra sit-ups och lära sig fakta utantill, stretcha och studera nya språk, harmonilära, figurteckning...även om man inte tänker arbeta med det tränar den sortens verksamhet intelligensen på djupet, både den kollektiva och den individuella”.

Bortsett från ett antal nödvändiga och klargörande definitioner i enskildheter kunde jag inte hålla med mer.

Men det kan ofta nog handla om just det sistnämnda. ”Fakta” (något avslutat, presens particip av latinets facere) är exempelvis inte synonymt med ”faciens” (något som är pågående). Ännu mindre är fakta och informationsfragment detsamma som kunskap. Kunskap handlar om något som är sammanhängande och därtill ofta kontextbundet – ja, rentav filtrerat genom ett eller annat paradigm. Det är heller ingen slump att man i den anglosaxiska världen skiljer mellan ”Science” och allmän vetenskap, det vill säga mellan kunskap grundad i och framtagen genom den matematisk-naturvetenskapliga metoden; den positivistiska, och den mer hermeneutiskt framtagna kunskapen, inom samhällsvetenskap och humaniora. ”Känslan” är här en prekär faktor.

”Utveckling” definieras, enligt min mening, alltför sällan. Utveckling kan ju intuitivt upplevas som något ”bra”, men är det verkligen och alltid så? Hur känner indianer, inuiter, samer och så vidare inför den tidigare och pågående utvecklingen? Är ”utveckling” alltid en eller annan funktion av – låt oss säga – tillväxt, lönearbete, ekonomism? Om inte: vilken utveckling, vilken kunskap och vilken intelligens kan vi då behöva tala om?

”Kreativitet och intelligens kräver hårt arbete och träning samt förmåga att sträcka sig bortom den egna erfarenheten”. Definitivt! Kreativitet bottnar för mig i förhållanden som just träning och att kunna sträcka sig bortom den egna erfarenheten. Rentav det som med ett något olyckligt uttryck, hämtat från fysiken, kallats ”kritisk massa”. Forskningen har exempelvis tydligt visat, att mångfald och komplementaritet befrämjar innovation. Vidare är den egna erfarenheten alltid begränsad – erfarenheten måste suga näring ur en mer allmän och betydligt bredare – och djupare – erfarenhet än den individen besitter.

Men hur når vi då hit? Till att börja med kan vi inte ”googla fram” kunskap och kreativitet om vi inte redan besitter ett stort mått av båda – eftersom vi pro primo inte vet vad vi letar efter och pro secundo saknar urskiljningsförmåga och kritiskt tänkande. Pro tertio - och viktigast – handlar det väl också om vad vi vill? Vad vi vill borde då, åtminstone ifråga om väsentligheter, handla om vad jag redan tangerat: våra behov.

För att inte förlora mig alltför mycket i det omfattande fenomenet ”behov” skall jag dock här låta mig nöja med två huvudaspekter – som redan Maslow var inne på: grundbehoven mat, värme, trygghet, sexualitet och liknande – som måste tillfredsställas – och de behov som i någon mening befinner sig på en högre nivå: förslags- och sammanfattningsvis gemenskap och självförverkligande.

Dessa behov gäller det alltså att tillfredsställa. Kan vi göra det enkom genom att praktisera den ”förmåga” som leder till hög IQ av Mensa-karaktär? Kan vi göra det enkom genom att ”googla” och praktisera därigenom uppkommen fläck-visdom? Knappast. För detta krävs, tror jag, en legering av erfarenhet, nyfikenhet och innovativ kompetens.

Interludium om Mensa, schack och partipolitik

Just nu tänker jag på Mensatester, Schackspel och svensk partipolitik. Varför? Jag tror att alla tre kan tjäna som goda illustrationer till detta med intelligens, kunskap och modern informationsteknologi.

Till detta att nå från botten av våra nödvändiga behov, via potenta drivkrafter, till någon form av i positiv mening önskvärd utveckling.

Ta detta detta med Mensa och Schack. På en fråga av typen 1,3,5,7, 9, ? är givetvis Mensa-svaret (primtalet) 11, medan det inte alls behöver vara det om en förutsättning för svaret är att det skall spegla en eller annan sannolik, tänkbar, nödvändig eller önskvärd utveckling. Då kanske svaret är: maskrosor.

Ta detta med schack. Det är oftast inom schacket, musiken och matematiken – kort sagt ”Mensavärlden” (och delar av Pisa-världen!) - som barngenierna dyker upp. Mycket sällan inom litteraturkritiken eller antropologin. Schack begränsas av fyra sidor, 64 rutor, regler för hur pjäserna får flyttas samt ett resultat av karaktären matt eller patt. Människans behov, drivkrafter och målbilder är oändligt mycket mer komplicerade att komma till rätta med. Det går sålunda att konstruera allt ”skickligare” schackdatorer medan konstruktionen av – låt oss säga – självförverkligandedatorer nog inte ens går att föreställa sig. IQ-resonemangen i det senare fallet framstår med andra ord, åtminstone för mig, som irrelevanta (i.a.f i ett första steg; jag återkommer). Vi kan knappast heller, påstår jag frankt, via”Google” erhålla kunskap om de komplexa förhållanden som har med självförverkligande att göra. Möjligen får du ett svar av typen ”Maslow” eller ”existentialism”. Nej, visade det sig. Svaret (jag googlade, alltså!) blev:

”Självförverkligande innebär å ena sidan att utveckla sin personlighet så att den överensstämmer med idealjaget, och å andra att lyckas skaffa sig ett yttre jag (inbegripet det sociala eller ekonomiska livet) som överensstämmer med överjagets värderingar.”

OK. I den mån man känner till begreppen ”idealjag”, ”överjag” och hela den massiva kritiken mot dessa begrepp, så ger det en tunn ledtråd för vidare efterforskningar: ja, en tyst anmodan om ett halvt dussin års studier. För övrigt anser jag svaret vara ”fel” (!).

Ta detta med svensk partipolitik. Vem eller vilka har ”rätt”? Och ifråga om vad? I förhållande till vilka mål? Att med hjälp av Mensa-intelligenta individer och/eller grupper kunna tro sig om att kunna nå fram till ett svar här – eller ens till en rimlig en fråga – ter sig närmast absurt.

Peak och våg

Vi har som art ”peakat” redan under vårt jägar- och samlarstadium. Det tror jag inte på. Snarare tror jag att vår förmåga att tillfredsställa våra behov – våra reella behov – över tid kan illustreras av en sorts vågrörelse. Det är exempelvis inte alls otänkbart, att just jägarna och samlarna verkligen kunde tillfredsställa sina grundläggande behov, bland annat på grund av en efter omständigheterna uppnådd skicklighet och, kanske, på grund av en ”hanterlig totalsituation”.

Men hur då förklara Romarrikets uppgång? Hur förklara framgångarna för det Osmanska väldet? För industrialismens och kapitalismens lösning av många problem? Det är svårare. Romarrikets nedgång och fall, enligt exempelvis Gibbon, som utgjorde blåkopia för Asimovs berättelse om Stiftelserna, tycks däremot hålla streck. Men vari bestod egentligen bristen här? Sämre intelligens?

Knappast. Snarast, hävdar jag, en skriande brist på fantasi som effekt av degenerativt liv. Men vart är vi i detta nu på väg, i vår tids ”våg”? Jag är rädd för att fixeringen vid utbildning på bekostnad av en tätare och djupare bildning, liksom fixeringen vid tillämpad forskning på bekostnad av grundforskning leder oss i en – tillfälligt – felaktig riktning. Tillika förstärks inte bara den sociala utan även den ”intelligensanknutna” segregationen. Fläckvisa ”kunskaper”, till följd av exempelvis slentrianmässigt ”googlande”, förstärker nog dessutom denna ”utveckling”.

Dock. Vilka ”behov” har vi, och på vilken ”nivå”? Vi har samma behov som vi alltid haft, men på en så mycket högre nivå än tidigare, att den rentav ändå kan vara kvalitativt annorlunda – inte endast ”kvantitativt”. Vi måste samarbeta universellt. Vi måste få bukt med de skadliga effekterna av våra religiösa strider och demografiska avtryck. Vi måste lösa miljöproblemen. Vi måste beakta tvärvetenskapliga perspektiv och någon form av ”andlig” syftning. Allt detta kräver ”kollektiva intelligenser”. Vad som talar för oss, tror jag, är att problemen måste lösas – och att några av dem faktiskt håller på att lösas.

Illustrationer

Fortfarande vet ingen enskild individ hur vi kunde landa på månen

Nej, just det. Här och nu är väl detta mest intressant med tanke på det vi benämnt den ”kollektiva intelligensen”.

Ergo:

Inför den förmenta Nödvändigheten att åtminstone i någon ”gren” besegra Sovjet i den globala rymdkapplöpningen ställer Kennedy upp ett närmast ofattbart mål: att inom sju år landa på månen. Något man alltså måste göra för att behålla sin stolthet. Och lyckades! Trots att ingen enda enskild individ ännu i dag vet hur man faktiskt gick tillväga. Men i samarbetet mellan tusentals och åter tusentals experter - och med närmast obegränsade resurser - gick det ihop. Styrcentralen i Houston bestod också den av sinsemellan relativt oberoende specialister – men med en gemensam vision.

En liknande – men bara liknande – historia är den om projekt Manhattan. Alltså konstruktionen av den första atombomben i Nevadaöknen. I en mycket fascinerande TV-dokumentär berättades det att

A. ingen så extrem koncentration av begåvning på området någonsin funnits samlad på en och samma plats: nästan alla var eller skulle komma att bli Nobelpristagare i fysik och att

B. Kärnfysiken tog ett flera decennier långt språng under loppet av en 1/10-del av en sådan tid.

Det som minner Månlandningen och Manhattan om vandra är upplevelsen av nödvändighet och en sammanhållande vision. Det som skiljer är väl närmast att Manhattan-projektet dessutom präglades av en unik ”kritisk massa” (Elensky är i sin artikel inne på liknande tankegångar: att det så ofta hänt så förbluffande mycket på kort tid när en grupp genier levde samtidigt).

Romarriket och Asimovs Stiftelsetrilogi

Edward Gibbon (1737-1794) var en brittisk historiker. Gibbon är mest känd för ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire” (1776-1788), där han skildrar Romarrikets nedgång. Historieverket behandlar den senromerska epoken fram till renässansen – och handlar om rätt många saker (inte minst kritiseras klosterväsendet).

Isaac Asimov (1920-1992) var en ytterst bildad och mångsidig person, och på Nobelpristagarnivå inom naturvetenskapen. Ändå torde han vara mest känd för sina många Sf-romaner och Sf-noveller. Inte minst för den stilbildande Stiftelseserien . När de olika delarna gavs ut i bokform under 1950-talet samlades de som en trilogi bestående av böckerna Stiftelsen, Stiftelsen och imperiet och Den segrande stiftelsen, ett format som behölls när berättelserna sedan översattes till svenska.

Handlingen i Stiftelsetrilogin kan ytligt sett sägas bestå i en serie berättelser, som handlar om att korta ner ett galaktiskt sönderfall om 30.000 år (så beräknat av psykohistorikern Harri Seldon) till 1.000 år, genom att instifta en tekniskt-naturvetenskaplig stiftelse (Stiftelsen) PLUS en psykohistorisk, psykologisk eller sociologisk stiftelse (Den andra stiftelsen) som sinnrikt samverkar med varandra mot gynnsamt slutresultat.

Gibbon och Asimov tangerar varandra, ja, Asimov uttrycker explicit att han är inspirerad av Gibbon. Och närmare bestämt ifråga om vad?

Jo: både Romarriket hos Gibbon och Imperiet hos Asimov har tappat energin – framförallt saknas nyfikenheten. Man lever på gamla meriter och skapar ingenting nytt. Man håller tusenårig kunskap för sann och sysslar inte med egen forskning. Konsekvensen blir alltså de väldiga rikenas sammanbrott! Bristen på nyfikenhet!

 

De flesta högpresterande eleverna visade sig vara mer intresserade av höga betyg än av att lära sig något

Såväl inom den internationella forskningen som i min egen är det i rubriken antydda fenomenet en ”crucial point”. Den amerikanske psykologen Robert J. Vallerand har skissat på följande motivationsmodell (1997):

Inre motivation betingas främst av (1) kunskapsorientering, (2) en önskan att överträffa sig själv och (3) en känsla av att studierna är stimulerande i sin egen rätt. Yttre motivation är istället mer (1) målrelaterad, (2) ”jag kan”-fixerad och (3) prestigebetingad. Amotivation präglas främst av en upplevelse av allmän meningslöshet eller av frågan ”vad gör jag egentligen här”? Studier av PISA-studier visar att högre yttre motivation ger bättre prestation (definierad i termer av betyg och vissa, specifika, kunskapsmått). Elever tenderar med andra ord att rangordna betyg högre än kunskap. Exakt samma resultat har jag själv noterat (Schale 2010, 2011 och 2014).

Under stora delar av 1900-talet – och nu! - har pessimismen fått uppmärksammade uttryck i olika dystopiska framtidsskildringar, varav bl.a. Huxleys, Orwells, Boyes och Bradburys vittnar om stora insikter i det senaste seklets tendenser och som därigenom också kunnat tjäna som varningar. Burgess "En lust att leva" (1961) faller in under samma paraply. Mycket av allt övrigt av Burgess likaså. Doris Lessing. Men optimismen? Jämför G. H. Von Wrights ”Myten om framsteget”(1993), som (åtminstone preliminärt) är mycket pessimistisk, och Lennart Koskinens ”Tro på framtiden” (1994), vari det varken propageras för vad författaren kallar ”nattsvart pessimism” eller ”naiv optimism” utan för vad han kallar ”possibilism” - eller tron på det möjliga.

Vad är då detta möjliga? Det goda i många aspekter. Men i centrum för Koskinens tänkande, om drivkrafter, står inställningen.

Dataprogram för kalkylering av binära samband och laterala inställningar till framtiden

Enligt mitt sätt att se på saken är vårt samhälle i mycket hög utsträckning präglat av en sorts dualistisk och binär grundinställning, när vi i själva verket torde ha minst lika stor – eller större - nytta av en grundinställning av både possibilistisk och lateral typ. Jag tror dock att dessa både grundinställningar med fördel torde kunna komplettera varandra. Inte minst förefaller det mig så, när vi nödgas formulera visioner för ett samhälle som såväl lokalt som globalt är utsatt för hot, men också glokalt närs av inte alls helt orealistiska förhoppningar om någon form av önskvärd utveckling. Vad som här dessutom träder in på scenen, eller borde göra det, är våra värderingar och känslor (det räcker alltså inte enbart med ”faktakunskaper” och förnuft).

Binär används i matematiken dels i betydelsen tvåvärd, dels i betydelsen tvåställig. Tvåvärd avser en egenskap som endast kan ha två möjliga värden; ja/nej, på/av eller 1/0 till exempel. Lateralt tänkande är ett otraditionellt angreppssätt av en frågeställning, som i vissa fall kan ge oväntade enkla lösningar på svåra problem. Begreppet myntades av Edward de Bono i hans bok The Use of Lateral Thinking från 1967 och utvecklades vidare i Lateral Thinking från 1970. Det binära och det laterala utgöra dock, i strikt bemärkelse, inga motsatser; de representerar ett mer respektive ett mindre konventionellt förhållningssätt.

I enlighet med ovanstående tankegång finns det skäl att kort återvända till Koskinen – och dennes tal om inställning eller grundhållning (se aa, s 13f).

En och samma verklighet kan gestaltas och värderas på helt olika sätt. I den meningen finns det heller ingen absolut verklighet. Det som finns är spridda företeelser, sakförhållanden och trender vid sidan av mer generella lagbundenheter och logiska eller matematiska samband (alltså meningsfulla faktakluster av naturvetenskaplig karaktär, som i viss (men ej restlös) mån kan hanteras av informationsteknologin, eller lösrykta fakta av Google-typ; Mensastrategier kan vare sig hantera kunskap eller lösryckta fakta, utan bara överenskomna relationer mellan förprogrammerade stereotyper.

När vi vi betraktar eller försöker förstå någon del av tillvaron, exempelvis hur framtiden skall bli inom något särskilt område, kommer vissa mönster att träda i förgrunden, andra att träda tillbaka och åter andra att utelämnas.

Det sätt på vilket vi sammanställer och värderar alla dessa faktorer styrs av vår grundläggande inställning. Den är alltså mer allmän än den specifika situationen. Det intressanta med den är, att den överbryggar den gamla uppdelningen mellan fakta/kunskap (är) och värderingar/moral (bör). Den låter teoretiska och emotionella element samspela och skapar alltså ”ett slags ständigt närvarande bakgrundsmusik som i varje stund påverkar helheten”.

Inställningen, sedd på detta sätt, är alltså varken i traditionell mening objektiv eller subjektiv utan fångar upp objektiva element från yttervärlden, utelämnar somligt och förstärker annat. Det som blir kvar formas och värderas sedan utifrån förväntningar, tidigare erfarenheter, rädslor och förhoppningar, som alla baseras på en viss verklighetsuppfattning, där bland annat vår generella världsbild, historiesyn, människosyn och samhällssyn ingår. Och detta låter för min del både bra och uppmuntrande, även om jag känner att något väsentligt fattas i Koskinens sätt att formulera saken.

Det som fattas, förefaller det, har att göra med just mönster. Men på ett annat och mer spännande sätt än det Koskinens i och för sig intressanta tankar medger. Possibilismen i all ära, men den framstår, för mig, som oförankrad. Likaså mönsterseendet. Det som fattas är, enligt mitt sätt att se på situationen, dels något mer en en ”viss” inställning, dels något mer än en ”viss” uppfattning om verkligheten.

Det som fattas är att förankra possibilismen i en mer specifik – om än ständigt preliminär - världsbild och att förfina possibilismen i riktning mot en djupare – och mer medveten - form av lateralt tänkande.

I det senare fallet handlar det inte bara om att tränas i att uthärda uppkomna asymmetrier, utan att förstå att de upplevs som just asymmetrier därför att vi ännu inte förmått spränga våra gränser. Det ena hänger ihop med det andra: possibilismen som grundinställning svävar fritt – alltför fritt – utan åtminstone någon form av ideologisk förankring; possibilismen utgör inte bara ett kreativt synsätt, utan också en konstruktiv metod för skapande utanför gamla förankringar. Kort sagt handlar det såväl om attityder/inställningar som processer och målbilder.

Målet – förverkligandet av det önskvärda – består både av målet som sådant, och av förflyttningar bortom målet i riktning mot nya mål. Målbilder ochprocesser hamnar därmed i fokus vid sidan om att kunna tänka sig det möjliga inom ramen för det vedertagna. Världsbilden är en bild av nuet och framtiden som ett ideal statt i ständig förändring – eller: ett prototyp-paradigm som ömsar skinn i takt med förskjutna relationer. Målen – i den mån de är värda att ta på allvar – är i avgörande mening relaterade till våra behov (och önskvärda behovstillfredsställelser).

Det saken handlar om, hävdar jag, är en holistisk och pulserande relationism, som inte ensidigt går att tolka med hjälp av vare sig dataprogram eller Mensa-tänkande, än mindre går att googla fram, och som helt enkelt upplöser den eller de former av IQ vi tidigare talat om. Intelligens kommer ju dock naturligtvis att finnas – på både individuell och kollektiv nivå – men då som förmåga att enskilt och/eller tillsammans kunna hantera den djupa verkligheten som föränderlig helhet.

Possibilistisk ekologism som kulturform och paraply-paradigm

Vad jag saknar hos de flesta tänkare jag uppskattar, också och egentligen hos både Koskinen, är dock ett reellt alternativ till – eller en transformation av - kapitalismen. Denna frånvaro tycks mig inte bara väldigt talande, den utgör för mig ett högst påtagligt och närvarande hot. Men finns det då något alternativ? Naturligtvis gör det det.

Kapitalismen är ingen naturlag – den är en kulturlag. För mig förefaller dess naturligare arvtagare i en gynnsam utvecklingsprocess vara den possibilistiska ekologismen (och dess praktiska och teoretiska grundvalar: ekologin i dess olika dimensioner och ekofilosofin i dess olika dimensioner).

”Ekologismen” är dock, som kapitalismen, ingen vetenskap, den är en ideologiskt grundad syn på världsordningen. I sin hittills mest utvecklade form inbegriper den på en och samma gång biologiska, sociala och mentala element. Den biologiska sidan av saken är i övervägande – men inte restlös – grad knuten till det tekniskt-naturvetenskapliga. Den sociala handlar primärt om komplexa relationer mellan individer på alla nivåer (från familjen till världen). Den mentala kan preliminärt sägas handla om det simultant individuella och kollektiva nätverket av mentala och psykosociala, existentiella och andliga, identifikativa och meningsbärande förhållanden. Tillsammans bildar denna synnerligen invecklade ordning en ekologistisk och holistisk (inklusive ekonomisk) världsbild och praktik.

Normaliteten förankrar; det revolutionära leder oss vidare från det normalas plattform eller låda. Av avgörande vikt är dock att aldrig kväva fantasin och nyfikenheten och att därför – i varje ny kulturform – bygga in en utvecklingsmekanism som när tiden är mogen spränger sönder det gamla för att ge plats åt det nya vari det gamla dock ingår. Det handlar med andra ord om en sorts kulturell palimpsest eller expansion som förhåller sig till olika skikt som exempelvis klassisk fysik till modern under successioner av paraplybyten som på en och samma gång både inrymmer och förmerar helheten och dess delar.

Varje Mensafråga, som varje Googlesökning och dataprogram, skyr paraplybyten (eller alternativa paraplyer) i allmänhet och successioner av paraplybyten i synnerhet. Intelligens i någon fruktbar mening måste här handla om något mer än att begripa uni- eller multikausala sakförhållanden – snarast bör intelligens här fattas som något relationistiskt, frågandet som något visionärt och utvecklingen, i teknologisk terminologi som något innovativt.

Detta hindrar dock inte att intelligens i mer ”traditionell mening” kan användas som hjälpmedel (det är väl det vanliga även vid lateralt tänkande) eller ad hoc – och det laterala står här alltså ej alls i distinkt motsättning till exempelvis linjärt och binärt. Men det om bör strykas under, för att lösa våra reella behov, är den relationistiska intelligensen, den visionära nyfikenheten och den innovativa teknologin (i motsats till individuell IQ, Google-frågor och programmerar-styrd informationsteknologi). Det hela pekar därutöver på en kollektivt kopplad – ja, rentav global – intelligens snarare än en typifierings- beroende individuell.

 

Carsten Palmer Schale

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts