Etiken och antropo-login - Tidningen Kulturen

Essäer om politiken
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
En lång essä om Etik och annat av Carsten Palmer Schale


Hos bl.a. Gansmo Jacobsen stöter vi på begreppen ”moralrelativism” och ”moralrealism”. Dessa begrepp, som så många andra, är inte omedelbart klara – och det råder knappast fullständigt enighet om deras betydelse heller. Detta är dock ej alls sällsynt. Ett motsvarande begreppspar är alltså, som vi redan stött på, partikularism-universalism. Dessa båda begreppspar är förvisso släkt, men definitivt inte identiska. Mot relativismen kan i många fall istället begreppet ”absolutism” ställas. Samtidigt är inte absolutism (som vetter åt något närmast religiöst) detsamma som universalism. Nej, vad som här, som jag ser det, fallerar och/eller förvirrar, är frånvaron av fr. tidsaspekten – men också ett erkännande av de omständigheter i varje enskilt moraliskt dilemma som är verkligt unika, snarare än mer diffust ”partikulära”.

Annons:

Etiken och antropo-login del I

Både ordet etik (från grek. ethos) och ordet moral (från lat. mores) betyder ”sedvana, sedvänja”. De föreställningar som dessa ord betecknar, och tillämpningarna av sådana föreställningar i form av konkreta handlingar, har oftast varit kontextbundna, särskilt bland vanliga människor i sina vanliga vardagsliv. Trots detta är frågan om det partikulära vs det universella mycket viktig på en teoretisk nivå – och på sikt också på en praktisk. Moral och etik handlar, kort sagt, om gott och ont, rätt och fel, och om att värdera och/eller vägleda handlingar i överensstämmelse med någon typ av normativ idéuppsättning; dvs. en uppsättning idéer om det ”högsta goda”. I vår samtid dominerar exempelvis vägledningsapparaturen av utilitarismen och ”det högsta goda” av ex. godhetsmaximering, lidandeminimering, rättvisa och självbestämmande (Beauchamp and Childress; Principles Biomedical Ethics, OUP, 5th edition 2001).

Historiskt, åtminstone fram till omkring 1960, har etiken och moralen dock i princip enbart (undantag finns; t.ex. Bentham) reflekterat över (inskränkt) mänskliga handlingar och relationer – främst inom den normativa delen (utilismen, pliktetiken, dygdeetiken). Metaetiken är en reflektion över etiken per se och måste idag – om vi förhåller oss ekologiskt och miljöetiskt – åtminstone delvis förändras. Likaså den deskriptiva etiken som är social till sin natur, men som hittills begränsat sig till att beskriva det antropo-logiska.

Allmänt uttryckt kan man hävda, att miljöetiken sysselsätter sig med den moraliskt laddade situation i vilken människan och naturen tillsammans befinner sig (Gansmo Jakobsen). Moralfilosofin har därmed vidgat sitt perspektiv till att förutom mänskliga förhållanden också innefatta förhållanden till annat – särskilt alltså människans förhållande till naturen. Olika eko-filosofiska traditioner har emellertid olika svar på vad som i sammanhanget är etiskt relevant.

Två huvudskolor dominerar dock ekofilosofin: den antropocentriska (människan i centrum) resp. den icke-antropocentriska. Företrädare för den förra är ex. Aristoteles, Descartes, Kant och Baxter. Företrädare för den senare är ex. djurrättsaktivisterna Peter Singer och Tom Regan; biocentrikerna Albert Schweitzer, Paul Taylor och Hans Jonas samt ekocentrikerna Arne Næss (djupekologin), Aldo Leopold (den holistiska landskapsetiken) och Sigmund Kvaløy. De sistnämnda tre menar att inte bara växter och djur har egenvärden, utan även så hela ekosystem (floder, skogar, landskap). Centrismerna kan här i alla sina utformningar vara ett aber. I sämsta fall kan de alla leda till reduktionistiska fällor. Möjligen kan den holistiska etiken, om den erkänner alla centrismerna i samspel, överskrida och därmed upplösa detta problem. Så tycks mig fr.a. Leopold, Naess och Gansmo Jakobsen mena. Troligen även Routley (se nedan).

Routley

Det finns ett uppenbart behov av en ny icke-antropocentrisk etik och ekosofi, hävdar Richard Routley. Äldre antropocentrisk etik har visserligen ibland tagit hänsyn till naturen – men då i nästan alltid bara den mån människan själv annars riskerat att råka illa ut (Thomas och Kant). Behovet av ett grundläggande skifte, varigenom naturen på ett helt annat sätt träder fram i egen rätt är alltså stort. Å andra sidan påverkas naturligtvis även människan i sig av ett sådant skifte – nämligen i sin egenskap av natur. Den nya etiken måste alltså vara en allomfattande miljöetik utan antropocentrisk tyngdpunkt.

Routley pekar på många svagheter, när det gäller nya tillämpningar av den traditionella etikens olika skolor – med, vällovligt nog, det icke-mänskliga som moraliskt objekt. Samtidigt förefaller mängden av enskilda versioner av normativ etik, och kombinationerna av dessa, att leda till begreppsförvirring och en förlust av fokus (på hela eller delar av det ekologiska systemet, varje enskilt egenvärde, människans delaktighet i sin egenskap av natur osv.)

Alla utvidgningar av klassisk antropocentrisk etik är alltså till syvende och sidst fåfänga. Varje försök att förändra den traditionella etiken genom att s.a.s. frammana dess potentialitet även i miljöfrågor tenderar ex. att av-potentialiseras så snart människan på minsta sätt kan tänkas ”komma till skada” i sin egenskap av just människa. Vidare skymmer konflikterna inom och mellan olika klassiska etiker varje genuint ekologiskt dilemma pga. att konflikterna är arv från etiska problem i mänskliga relationer. En modifiering av äldre etiska skolor i riktning mot en reell miljöetik omöjliggörs också av det faktum att de axiomatiska principerna hittills alltid varit en form av antropocentriska grundantaganden. Hävdar alltså Routley. Detta kan enligt min mening diskuteras.

Icke desto mindre bör olika – hårdare eller mjukare – varianter av förvaltarskapsetik, diskursetik osv. nog särskiljas från den despotiska etik som är den yttersta konsekvensen av att se på människan som alltings centrum och allting annat som död materia. Men vi kan trots detta inte stanna här, inskärper Routley. Den dominanta, eurocentriska och antropocentriska västerländska etiken är och förblir en etik inte bara skapad av utan också för människan. Människan är och förblir här alltid det yttersta ändamålet, det etiska subjektet och det viktigaste etiska objektet. En eko-etik, däremot, varken får eller kan vara det. En eko-etik, värd namnet, står i opposition till den rådande human-chauvinistiska traditionen (basic human chauvinism).

Routley efterlyser sålunda en etik fri från den klassiska, liberala etik som alltid – latent eller manifest – i sista hand vilar på budet att aldrig ”harm human others” eller ”possible others” (dvs. framtida generationer av människor). Kort sagt krävs en intuitivt fotad, artöverskridande och universalistisk eko-etik. Vikten av det sistnämnda framstår som självklart vid varje djupare reflektion över vår tids globala ekologiska kris. Vikten av det förstnämna framträder i Routleys allmänna inställning såsom denna framträder som förklaringsgrund (eller del av förklaringsgrund) i hans fyra tankeexperiment som alla utgör versioner av det första: ”The last man on earth”. Tankeexperimentens själva grundkonflikt handlar om det etiska omdömet eller den etiska domen inom ramen för (a) en chauvinistisk etik i relation till motsvarande dom inom ramen för (b) en universalistisk eko-etik

Den sista människan på jorden tar sig för att förstöra allt på jorden. Detta är möjligt i enlighet med (a), eftersom ingen människa (utom möjligen den sista människan själv) kommer till skada. Detta är fel eller orimligt i enlighet med (b). Varför? Därför att det ekologiska medvetandet säger stopp. Men också, och inte minst, för att det hela intuitivt känns fel (för varje ”normal” människa, moralfilosof eller ej).

Den sista folkspillran på jorden (oförmögen att fortplanta sig pga. förvärvad sterilitet betingad av radioaktiv strålning). Detta sista folks destruktiva beteende visavi naturen är möjlig i enlighet med (a), eftersom inga framtida mänsklig generationer kommer att finnas. Samtidigt är det fel i enlighet med (b) och med samma basargument som tidigare. De två ytterligare exemplen – den siste entreprenören resp. utrotningen av blåvalen – varierar temat ytterligare, men tillför, enligt min mening, ingenting i sak (annat än möjligen den ekonomistiska aspekten).

Ingen västerländsk, antropocentrisk, etik – om så en ”superetik” – förmår sålunda enligt Routley råda bot på den nuvarande ekologiska krisen. Det gör endast en reell, universell, global och realistisk miljö- eller eko-etik. Detta får i sin tur den konsekvensen, att vi inte bara måste göra rent hus med rådande etiska skolor av klassiskt snitt, påstår Routley, utan också med meta-etiken. Rättigheterna, grundprinciperna, det goda och det onda osv. skall gälla allt. Detta för oss tillbaka till ex. Leopold.

Jag finner Routleys allmänna resonemang och illustrerande exempel intressanta.

Routley är alltså, som vi kunnat konstatera, ”intutionist”. På (i viss mening) motsvarande sätt var Bergson intutionist: tiden kan inte ”förstås” annat än intuitivt. Nu låter sig ju allt detta sägas – men detta är enligt min mening en del av problemet. Intuitivt uppfattade värden – ja, egenvärden – hör hemma i samma filosofiska fåra. Lyckas då Routley, med sina tankeexperiment, att baxa frågan om egenvärden/intrinsikalitet och intuitiva kriterier för värdeomdömen i hamn? Det är tveksamt, menar jag (se bl.a. nedan).

Egenvärden alltså. Vad är detta/dessa? Hur ska de förstås och/eller upplevas och/eller ”förklaras”? Kan man förresten tänka sig instrumentella värden i andra, icke-humana relationer? Ja, menar jag; men egenvärden? Jag har svårt att se att Routleys argumentation fullt ut s.a.s. verifierar förekomsten av egenvärden. Definitivt inte utan ad hoc-konstruktionen intuition. Ett starkt motargument mot hans teser är, menar jag, den globala uppvärmningen och annat mindre bra. Om människor enskilt och i allmänhet, verkligen intuitivt uppfattade bristerna i sin livsföring skulle utvecklingen gå åt ett annat håll än den nu gör. Eller hur?

Jag kan tänka mig att argumentera för egenvärden i bl a följande former:

Allt från mineraler över växter, djur och människor har egenvärden eftersom några av oss intuitivt upplever eller känner det så men även eftersom alla är. Ett är som redan som förekomst betyder något, d.v.s. har värde. Detta gäller också stenen i det tomma kosmos. Som bl a Moore anförde i sitt isolationstest. ”Das Ding an sich”(Kant)begripligt eller inte – men gripligt. Förefintligheten är ett värde.

Martin Bubers Jag-det-relation, exempelvis hans bild av sig och marmorpelaren pekar i samma riktning.

De icke-antropocentriska etiker vi här har varit inne på – och fler – talar inte nödvändigtvis om egenvärden, men förefaller tangera temat. Allas och allts rätt implicerar egenvärde.

I en mer mystikinfluerad tradition kan jag personligen uppfatta en plädering för just egenvärden.

MEN: Så fort något inte är intuitivt uppfattat är det instrumentellt och alltså utan egenvärde. Eller? Finns förresten möjligen ett tredje alternativ? Mellan instrumentalitet och icke-instrumentalitet?

Kan det finnas värden utan att det existerar människor som värderar?

Frågan är trixig; det skall erkännas, men ja. Redan ovanstående exempel talar för det. Vidare kan man ju fråga sig vad ”värderar” står för (se nedan).

Etiken och antropologin  del II

Är all etik – både den antropocentriska och den icke-antropocentriska – egentligen antropocentrisk, åtminstone till formen?

Reflexmässigt vill jag här svara: ja. Skäl: den etik vi talar om, talar just vi om och vi som talar är människor. Å andra sidan kan man ev. föreställa sig att den” partnerskapsetik” (jag återkommer) som förespråkas av bl.a. Merchant, och den diskursetik som ursprungligen skapades av Habermas (och sedan utvecklats av honom tillsammans med bl.a. Benhabib) åtminstone till innehållet kan ses som icke-antropocentrisk, men kanske också, beroende på ”delegaterna” och dess framträdande, till formen.

Kan ett djur, en växt eller ett landskap värdesätta och värdera? I så fall:

hur?

Såväl stora delar av det ovan anförda, som en möjlig teori om interaktivitet och/eller funktionalitet – instrumentell eller inte (holistiskt immanent?, se nedan) – talar för, menar jag att djur, växter och landskap faktiskt kan ”värdera”.

Miljöetiken i modern och modernaste tappning, täcker in ett brett spektrum av perspektiv. Från ex radikal förvaltarskapsetik till landskapsetik i Leopolds anda. Så t.ex. har vi att ta ställning till en mycket varierad palett av ”feministekologier”, holistisk (eko)-etik som tar människan ad notam i den meningen att hon mycket väl kan jaga djur – om dessa som art/arter inte riskerar att utrotas (även människan ingår ju i helheten i kraft av sin egen-art). Vidare har vi naturligtvis Naess djupekologi (i olika versioner), Plumwood, Bennet osv.

En annan typ av miljöetik anser jag utgör ett gränsfall mellan antropocentrisk och icke-antropocentrisk etik: Merchants partnerskapsetik ( och alltså den nuvarande diskursetiken signerad bl.a. Habermas och Benhabib). Jag skulle vilja kalla den för representativ etik. Här finns emellertid ett stort problem, som inte skall vidarehandlas här, och som självfallet rör det representativa i representationen. Språkrören eller försvarsadvokaterna är ju trots allt människor.

Vi kan med andra ord se en historisk utveckling från – låt oss säga – den klassiska etikens vurmande av humana egenvärden till en närmast allomfattande eko-etik. En för tillfället dominant version i dessa sammanhang är kanske den globala etik, med rötter i Riomötet 1992, som bl.a. stryker under värdet av satsen/hållningen inte antingen/eller utan både/och i riktning mot en reell, pulserande och föränderlig etik. D.v.s.: en förening mellan och upplösning av antropocentrisk och icke-antropocentrisk etik i en holistisk mening; eller, om man så vill, en etik som transcenderar den grundläggande dualismen mellan människan och naturen till ett människan + naturen. Kvalöys komplexitets- och multicentriska tänkande skulle kunna erbjuda flankstöd här.

I denna den globala/holistiska etiken apostroferas även generationstemat (possible others)

från det antropocentriska hållet, och erkännandet av så olikartade etiker som utilitarismen, pliktetiken, dygdeetiken, omsorgsetiken, närhetsetiken osv (kanske också någon version av pragmatismen, se nedan).

Samtidigt: den ursprungliga idén i Habermas diskursetik om vikten av att formulera universella värden har numera (även av Habermas själv) utvecklats till att också inkorporera vikten av att diskursivt nå fram till ”värdealstring” på basis av överenskommen oenighet (främst, applicerat på vårt ämne, om idén om ett både/och).

Apropos Routley, mer specifikt, finns en intressant artikel att läsa i Filosofisk tidskrift 1991, s 37ff, vari filosofen Lennart Eriksson polemiserar mot ett tidigare resonemang framfört av Per Måhl. Eriksson ställer här sitt begreppspar/sin distinktion ontologisk egoism – samhällsmoral mot Måhls begreppspar/distinktion medveten moral – intuitiv moral. Den senare anser för övrigt båda vara grundade i människans socialisation. Jag tror, att detta kan sprida ett visst ljus över det som just Routley i sina här aktuella exempel menar vara handlingar eller känslor som enbart kan ses i ett perspektiv, som betonar intuitionen (som, med tanke på socialisationen, sålunda inte skulle vara något ”mystiskt”). De moraliskt relevanta objekten (se Gansmo Jakobsen) framstår här med andra ord som en ”funktion” av djupt rotad mänsklig erfarenhet och känsla.

Slutanmärkningar

Finns det mineraler, växter, djur och människor – och helheter – som bara och alltid och endast har egenvärden? För mig är detta åtminstone diskutabelt. Någon form av interaktivitet, instrumentalism eller ”funktionalism” är nog ofta inblandad. Men kanske bara ”inblandad”?

När man pratar om egenvärden både som enskilda och inom ramen för komplexa system undrar jag, åtminstone ibland, över hur man då resonerar? Finns det s.a.s. ”kopplade egenvärden”. Till detta finns det kanske anledning att återkomma när vi kommer till Kvalöy.

Kan ett icke-mänskligt vara moraliskt subjekt? Bara en fråga.

Det finns ett slags standardargument för värnandet om framtida generationer – och motargument mot detta. Men det finns också motargument mot dessa argument. Gansmo Jacobsen är en förespråkare för dessa, om jag fattar honom rätt. DVS: jo, vi kan veta hur människor kommer att ha det i stort, eftersom dessa kommande människor nog ändå primärt liknar oss (åtminstone i ett kort till medellångt perspektiv). VIDARE: Jo, hur utvecklingen bland människor kommer att te sig långsiktigt kan parallellställas med frågan om kärnavfallets mång-generationersöverskridande signifikans. För övrigt, apropå frågan om ett andligt/mentalt paradigmskifte, vill jag här erinra om Annales-historikernas övertygelse om att en sådan djupgående förändring torde ta åtminstone 500 år.

Tre ytterligare exempel avsedda att problematisera Routleys vällovliga tankeexperiment:

1. Hallandsås-projektet.

2. Kalkbrottet på Gotland.

3. Sarah Palin i Tea-Party-rörelsen i USA: ”Drill baby, drill!”.

4. Demokratisk röst i den amerikanska presidentvalskampanjen i år: ”Rör inte min kolgruva!”.

Skulle vi vilja rädda jorden åt landskapen med dess invånare av mineraler, växter och djur, om vi samtidigt visste att just vi – människor - som art skulle försvinna?

 

Begreppsansning

Hos bl.a. Gansmo Jacobsen stöter vi på begreppen ”moralrelativism” och ”moralrealism”. Dessa begrepp, som så många andra, är inte omedelbart klara – och det råder knappast fullständigt enighet om deras betydelse heller. Detta är dock ej alls sällsynt. Ett motsvarande begreppspar är alltså, som vi redan stött på, partikularism-universalism. Dessa båda begreppspar är förvisso släkt, men definitivt inte identiska. Mot relativismen kan i många fall istället begreppet ”absolutism” ställas. Samtidigt är inte absolutism (som vetter åt något närmast religiöst) detsamma som universalism. Nej, vad som här, som jag ser det, fallerar och/eller förvirrar, är frånvaron av fr. tidsaspekten – men också ett erkännande av de omständigheter i varje enskilt moraliskt dilemma som är verkligt unika, snarare än mer diffust ”partikulära”.

Gansmo Jacobsen hänvisar här till den amerikanska pragmatismen inom filosofi och pedagogik (Pierce, Dewey). Att något är pragmatiskt kan då (mycket) förenklat sägas betyda att det fungerar. Inom klassisk moralfilosofi – av, ja, antropocentrisk karaktär – påminner detta åtminstone (men bara påminner!) om det som kallas ”situationsetik” (och som är en sorts hybrid av utilistiska och regeletiska omdömes-avvägningar i komplexa här-och-nu-situationer). Universalismen, å sin sida, har ett drag av statiskhet över sig – som delvis (men bara delvis!) förefaller bortse från förändringar över tid.

Min ståndpunkt, som jag delar med bl.a. Gansmo Jacobsen, lyfter fram förekomsten av det relativistiska/pragmatiska/situationella å ena sidan och det holistiska å den andra. Med grundantagandet att all holism (men över tid också diskreta situationer) är tidsberoende. Att förhålla sig moralistiskt holistisk är med andra ord att erkänna den multicentriska och komplexa helheten som är föränderlig över tid. Allt detta hänger för övrigt i sin tur ihop med begreppen ekologi och evolution i såväl biologisk bemärkelse som i överförd bemärkelse.

I biologisk bemärkelse: Nothing in evolution makes sense except in the light of ecology. Uttrycket lär vara myntat av Rosemary och Peter Grant. Vad menar de då med ekologi? Jo, Grants har studerat artbildning och naturligt urval på Darwinfinkar på Galapagosöarna sedan 1973. Med ekologi menar de hur den yttre levande och icke-levande miljön påverkar en organisms chanser till överlevnad och fortplantning. Om vi förkortar det till Darwins terminologi blir det hela enkelt: Ekologi = naturligt urval.

”Naturligt urval påverkar blåsippor med olika blomfärg lika väl som Darwinfinkar med olika näbbstorlekar. Den stora frågan kring naturligt urval handlar inte om vad det är eller om det händer utan varför det har en så avgörande betydelse. Tänk dig att du har två objekt i din hand, en glittrande sten och en hårig mus. Innan Darwin fanns det bara två svar på varför objekten ser ut som de gör. Det första svaret var att det är Guds förtjänst. Det andra svaret är att det för stenen beror på kristallina strukturer hos mineralerna i bergarten. För musen beror det på uppbyggnaden av proteinet keratin i musens hår. Efter Darwin fanns det ett svar till när det gäller musen men inte stenen – musens egenskaper har formats av generationer av naturligt urval som hjälpt dess släktingar att överleva och fortplanta sig”. (Emil V. Nilsson).

Carsten Palmer Schale

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen