Bort och hem igen - Tidningen Kulturen

Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Essäer om politiken
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ur islam. Även om Kvarngärdet i Uppsala där jag tillbringade min barndom på 80-talet inte var lika idylliskt som Fylke, upplever jag nu, när jag ser tillbaka på den tiden, ett magiskt skimmer omkring det. Vi var trygga där vi lekte på gårdarna. Det var så många barn som stojade där att Kvarngärdet kom att kallas ”Indianbyn”.

 


Bilbo

Bilbo 

Islam har flyttat in i centrum av den västerländska debatten, dess inflytande ökar i våra samhällen, och allt fler blir medvetna om faran med islamisk fundamentalism och jihadism. Hur ska detta sluta? Kommer islam att genomgå en reform och anpassa sig till våra demokratiska samhällen? Kommer vi att få se kaos och krigsliknande tillstånd? Jag försöker förstå och jag försöker styra historien i en viss riktning, mot sekularism och demokrati, och i detta arbete har jag nytta av mina erfarenheter som muslim.
Antikalifen läser stor bok

Antikalifen läser stor bok

Annons:

Som barn var jag som vilken annan svensk pojke som helst. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Jag åt varmkorv och när jag blev lite äldre smakade jag folköl. Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Gaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte i min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism användes inte.

Min styvfar, som jag kallade pappa, var visserligen muslim. Men det visste jag inte då. Jag visste bara att han var mörkhyad och kom från Kenya, samma land som Obamas pappa kommer ifrån. Jag tyckte det var underligt att vi inte fick äta fläsk när hans mor var på besök. Men jag förstod inte varför. Pappa var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget i vårt familjeliv, och det var en religiositet av det dämpade slaget. Hon arbetade som kontorist i Svenska kyrkan och vissa söndagar firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan S:t Per. Min präst hade en typisk munkfrisör, milda ögon och ett fromt leende. Jag minns hur besviken jag blev när jag fick veta att det inte var han som var Jesus!

Jag har sedan barndomen haft en känsla av att inte duga. Jag upplevde att jag liksom "lurade" människor när jag gjorde något bra och fick beröm. Den känslan bottnar nog i att min far övergav mig. Han lämnade mig och min mor när hon var gravid, innan jag fötts. En gång när jag var liten åkte min mamma buss. Jag låg i barnvagnen. Min biologiske far klev på samma buss. Han bara gick förbi, berättar min mamma. Han låtsades som om han inte märkte mig.

Jag fick inte reda på vem min biologiske far var förrän 1986. Då var jag tio år. Det var en klasskamrat på Kvarngärdesskolan som på en rast lite skadeglatt berättade att min pappa varit hos dem på fest. Min pappa har inte varit på någon fest hos dig, svarade jag. Jag syftade förstås på min styvfar som var den ende pappa jag kände till. Klasskamraten insisterade. Han berättade att min pappa kom från Iran och det gjorde hans också.

På kvällen konfronterade jag mina föräldrar och de berättade hela historien för mig. Det gjorde ont att veta att min klasskamrat fick besök av min far men inte jag. Min klasskamrat kände min far bättre än vad jag gjorde. Jag kände mig dumpad. Och jag mådde inte bättre av att jag hade en annan klasskamrat, själv halvfinne och halvpalestinier, som hånfullt skrek efter mig: "Hans mamma knullar med en neger!"

När jag blev äldre blev jag nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv tillsammans med min far. Det gick inte så bra på högstadiet och jag tog ett sabbatsår. Jag sökte efter en roll, ett syfte, någonstans där jag kunde passa in. Jag tog kontakt med en grupp iranska kemistudenter och de lärde mig om islam, hur man läser Koranen och utför sina böner. De lärde mig också lite persiska.

Det var som om jag förberedde mig för att förenas med min far. Knappt hade jag började lära mig om islam innan skillnaden mellan shia och sunni blev tydliga. Min far var shiamuslim och Iran var ett shiaislamiskt land. Men de flesta muslimer, även bland de jag mötte i Uppsala, var sunnimuslimer. Min kenyanske styvfar och hans familjer var sunniter. Om jag blev shiamuslim skulle jag inte passa in i min styvfars familj, om jag blev sunnimuslim skulle jag inte passa in i min biologiske fars familj. Något som också förstärkte denna motsättning var mitt efternamn, Omar.

Omar al-Khattab är den andre kalifen, Muhammeds efterträdare, som ledare för muslimerna. Han räknas som ett helgon av sunniterna, stark och rättrådig. Men shiamuslimerna ser honom som en skurk och förbannar honom. Det finns en iransk ritual som går ut på att man gör en docka som föreställer Omar, skymfar den och spottar på den för att till sist bränna upp den. Det är i stort sett omöjligt att heta Omar i Iran. Mina shiamuslimska vänner kallade mig istället Ammar. Så inte nog med att min mamma var kristen och min pappa var muslim. Jag hade två pappor; den ena var sunnimuslim och den andre var shiamuslim!

På grund av mitt efternamn och eftersom jag hade kontakt med min styvfars familj, jag reste till Kenya också, valde jag sunnitisk islam. Men jag kände trots detta en viss samhörighet med shiismen och fortsätta att studera den. På något sätt trodde jag att jag på så sätt kom honom närmare, vilket är ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

Så småningom kom jag i kontakt med en ung man från Eritrea i vår lokala, sunnitiska moské, som då var inhyst i en villa. Han tillbringade både dagar och nätter i moskén. Jag började också sova över i moskén och följde honom vart han gick. Han talade om änglar och demoner, om himmel och helvete, och jag trodde honom eller åtminstone trodde jag att jag trodde honom. Med sitt gåtfulla leende framstod han som en varelse från en annan värld. Ja, han skimrade.

Så småningom förstod jag att min skimrande kompis var medlem i en ultrakonservativ rörelse som kallades Tablighi Jamaat. När han gick omkring och pratade med människor på stan så var det en del av ett program, ett program som gick ut på att sprida islam över världen, ja, tabligh är arabiska och betyder just förkunnelse. Jag gick också med och började resa runt till olika moskéer, sova över och predika budskapet. Vi knackade också på hos muslimer och försökte övertala dem att komma till moskén. Vi var profeternas efterföljare och ett ljus i en mörk värld. Vi satt på golvet och delade bröd, vi läste Koranen och bad tillsammans.

När jag tänker tillbaka på denna tid, på den pojke som var, känner jag mig utnyttjad. Tablighi Jamaat såg mig bara som en proselyt, någon de kunde använda för att sprida sin rörelse. Någon annan relation hade vi inte. Jag sökte vänner och kanske framför allt en fadersfigur. Det var det som saknades i mitt liv, då min styvfar och jag aldrig fick en sådan relation. En gång frågade en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som också var aktiv i Tabligh och som jag såg som en vän och en förebild, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag någon gång blev shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att "broderskapet" i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande pappa. Men ändå fortsatte jag att gå dit.

En kväll satt jag i moskén i Uppsala och fingrade på ett radband eller försökte läsa Koranen. Vid min sida satt en äldre man, en av dem som undervisade mig i islam, och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: "Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet". Jag kommer aldrig att glömma den smärta jag kände. Han och de andra bröderna fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim.

Så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung och skör människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

Sedan följde många år som muslim, ibland var jag mer hängiven och ibland mindre. Förutom sunni- och shiaislam utforskade jag sufismen, islams mystik, och politisk islam. Men tvivlen gnagde i mig, hur mycket jag än bad så kändes det tomt. Det talades mycket om Gud, men jag upplevde honom aldrig. Det talades om änglar, men jag såg inga. Som muslimsk intellektuell fick jag utstå mycket kritik av icke-muslimer. Jag försökte svara så gott jag kunde. Men många frågor hade inget bra svar. Det gick inte att komma runt att profeten Muhammed gifte sig med en liten flicka. Det gick inte att komma runt att han lät stena en kvinna.

Det gick inte att komma runt att han ledde i arméer i heliga krig och tog slavar. Hur kunde jag kalla honom min lärare och ledare? Enligt Koranen var Muhammed den bäste människa som någonsin levat, han var ett moraliskt föredöme. Detta gick inte att förena med stening, barnäktenskap och slaveri. Men tänk om dessa dåliga texter var påhittade? Tänk om bara de bra texterna var sanna? Enligt vilket kriterium då? Dessa dåliga texter finns i samma böcker som de bra.

Om vi tar bort dem kan vi inte heller lita på de bra och harmlösa texterna. Hur blir det då med Muhammeds undervisning om bönen och fastan och vallfärden till Mecka? Religionens grundvalar vacklar.

Jag sade till mig själv: "Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?" Jag försökte hitta ursäkter till att ha kvar Koranen. Islam hade blivit en del av min identitet och jag hade investerat tid och kraft i religionen. Så många år! Jag tänkte mig att Koranen skulle kunna fungera som en rent andlig bok, något man reciterade under sina böner och andra ceremonier. Den är inte bättre än någon annan religions skrifter, den är bara "vår". Men det är ju inte vad Koranen säger om sig själv. Den säger att den är en lagbok att döma med och att den är ett moraliskt rättesnöre som står högre än människans förnuft och samvete. Den säger att den är bäst.

I mitt hjärta visste jag att Koranen inte var en gudomlig bok, ja, jag visste att det var en helt och hållet mänsklig bok. Det finns ingenting i Koranen som inte skulle ha kunnat komma från en människa som levde i Arabien under den tid då den skrevs. Hur länge skulle jag fortsätta lura mig själv? Så småningom stod jag inte längre. Jag ville vara sann mot mig själv. Därför lämnade jag islam. Det var någon gång 2010, skulle jag tro. Men det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna verkligen brast och alla känslor och tankar jag gömt inom mig vällde fram. Jag minns det som igår. Jag satt i en bil på Fjällnora badplats utanför Uppsala och lyssnade på radio. Plötsligt bara brast det och tårarna rann. Jag grät som ett barn. Jag tittade på badgästerna runtomkring mig genom min tårdränkta blick. För första gången på länge kände jag mig som ett med mig själv och mina medmänniskor. Det var en slags eufori. Jag ville bara gå ut och krama vem som helst.

De allra flesta muslimer fortsätter att förneka, hitta bortförklaringar och beskylla kritiker för islamofobi. Jag förstår varför. De vill inte tvingas göra det svåraste av allt, att se bristerna, de fula sidorna i sin egen religiösa tradition. Det kommer att tvinga dem att omvärdera tidigare val, kanske förstöra relationer med vänner och släktingar, och hamna i en ny, okänd och förvirrande värld. Det är inte lätt för en människa som har varit muslim i hela sitt liv, vant sig vid att betrakta Muhammed som den perfekta människan och Koranen som den perfekta boken, och omgett sig med människor som tyckt samma sak, att plötsligt börja tänka i nya banor.

Det var nog lättare för mig, jag hade levt ett annat liv innan jag var muslim. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed. Och när jag lämnade islam hittade jag tillbaka till Eddie. Men alla erfarenheter jag gjort under åren som muslim försvann inte. De hade gjort mig klokare, men också räddare. Ja, jag är rädd eftersom jag har sett vad fanatism kan få människor att göra. Hur den kan göra dem hårda och hatiska. Jag hade mina fanatiska stunder då jag var kall mot min mor och min svenska familj. Något jag idag ångrar bittert. Det händer att jag känner att jag slösat bort mycket tid.

Jag tänker på alla roliga saker jag hade kunnat göra som tjugoåring istället för att sitta i moskén. Men det finns nog en mening med det trots allt. I slutet av Tolkiens saga om Bilbo, när hobbiten kommit hem till Fylke efter sitt stora äventyr, säger Gandalf till honom att det fanns en mening med alltihop. Han kom hem, han är fortfarande Bilbo, men ändå inte densamme. Vi växer, men rötterna sitter kvar i myllan.

Jag vill gärna tro att de erfarenheter jag har gjort som muslim, all möda som jag lagt ner på att studera islam, alla timmar jag tillbringat i moskéer, inte är bortkastade. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det.

Och så vidare.
Islam har flyttat in i centrum av den västerländska debatten, dess inflytande ökar i våra samhällen, och allt fler blir medvetna om faran med islamisk fundamentalism och jihadism. Hur ska detta sluta? Kommer islam att genomgå en reform och anpassa sig till våra demokratiska samhällen? Kommer vi att få se kaos och krigsliknande tillstånd? Jag försöker förstå och jag försöker styra historien i en viss riktning, mot sekularism och demokrati, och i detta arbete har jag nytta av mina erfarenheter som muslim.

Mohamed Omar

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen