Mordet på Jean Jaurès - Tidningen Kulturen

Porträtt om politik & samhälle
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den 31 juli strax före kl 9 för exakt hundra år sedan lämnade den franske socialistledaren Jean Jaurès dagstidningen Humanités redaktion i centrala Paris för att äta middag på Café de Croissant beläget strax intill, rue de Montmartre. En stund senare sköts han till döds av nationalisten Raoul Villain.

Både i och utanför Frankrike har socialistledaren Jean Jaurès fram till 1900-talets sista decennium varit ganska bortglömd. Hans namn har framför allt förknippats med det blodiga attentat som ändade hans liv strax före Första världskrigets utbrott. Mordet var med stor sannolikhet den logiska följden av den hetskampanj som drivits mot honom under ett par års tid av reaktionära skribenter, som i tidningsartiklar envist utpekat honom som landsförrädare - den pacifism som karakteriserat Jaurès liv som politiker blev inför det hotande krigsutbrottet alltmer uttalad och gjorde honom till ett hatobjekt bland franska nationalister som beskyllde honom för att gå Tysklands ärenden. Hans död uppfattades i skilda läger som en stor förlust inte bara för Frankrike utan för ett Europa som stod på randen till ett världskrig. 

Men Jaurès förtjänar att uppmärksammas inte bara på grund av sina pacifistiska strävanden och sin martyrdöd. Att hans intellektuella kapacitet och mångsidighet var häpnadsväckande har länge signalerats av den forskningsgrupp som under ledning av den nu framlidna historieprofessorn Madeleine Rebéroiux strävat efter att ge en helhetsbild av socialistledaren. De franska forskarnas arbete har också givit konkreta resultat genom nypubliceringen av Jaurès skriftliga produktion på Fayards förlag. En av delarna består av Jaurès avhandling i filosofi De la réalité du monde sensible från 1891 och har givits ut av Annick Taburet-Wajngart. Att Jaurès skrivit en avhandling i filosofi är inte någon absolut nyhet. Utdrag ur den har publicerats i skilda volymer på senare tid och för några år sedan kom hela avhandlingen i nyutgåva. Vad som är speciellt intressant är att den publicerades som en av de första delarna i samlingsutgåvan: filosofins roll för Jaurès politiska tänkande får på så sätt en central plats.

Assassinat de Jean Jaurès 31 juillet 1914

Jaurès kom ur en småborgerlig miljö och gick i skola på franska landsbygden, där en skolinspektör förbluffades över hans gedigna kunskaper i latin och grekiska. Han uppmanades att söka in vid elitskolan Ecole normale supérieure i Paris, där han antogs på första plats i konkurrens bl a med den blivande filosofen Henri Bergson. Skolan, som då den grundades i samband med den franska revolutionen var tänkt att utgöra spjutspetsen i franskt utbildningsväsen, hade med undantag för korta perioder lagt stor vikt vid den klassiska skolningen. Därför är det inte speciellt förvånande att Jaurès boklån på skolans bibliotek domineras just av Homeros, Sokrates och Platon. Den tyska romantiken stod också högt i kurs vid Ecole normale och motsvaras i Jaurès självvalda läsning framför allt av Goethe och filosoferna Hegel, Schelling och Fichte. Att en ung man ur borgerskapet förväntades ha en klassisk skolning är bekant. Det bevarade låneregistret i Ecole normales arkiv skvallrar dock om att Jaurès inte var ute efter att skaffa sig en borgerlig fernissa, utan att han drevs av ett verkligt läsbehov och en stor nyfikenhet på andra länders kultur och litteratur. I hans läsning ingick Shakespeare men också Nibelungenlied och Eddan, som översatts från tyska. 
 

Jean Jaurès 1904 par NadarJaurès intresse för filosofi utvecklades allt mer och i början av 1890-talet då han disputerade på en avhandling, De la réalité du monde sensible (ung ”Om den förnimbara världens verklighet”), som kretsade kring metafysiska frågor. Han förmedlar där en förtröstansfull och av mystik färgad vision av ett universum, där mänskligheten i takt med utvecklingen går mot en fördjupad form av enhet och harmoni. För Jaurès är människan en del av ett oändligt, kosmiskt sammanhang: kontakten med universum får djupa och mystiska krafter att vibrera inom henne. Avhandlingen skrevs under en period då intresset för mystik var utbrett i Frankrike. Inom pedagogiken, sociologin och kollektivistiskt orienterad politik uttrycktes också en strävan efter enhet. Det var förmodligen en anledning till att Jaurès avhandling kom att kommenteras inte bara inom filosofiska kretsar. Samtida litteraturvetare som intresserade sig för arvet från den tyska romantiken i fransk kultur fann exempelvis ett intressant exempel i Jaurès avhandling, och unga vänsterorienterade författare som ville skapa en ny litteratur med kollektivistiska förtecken kunde finna näring för sitt skapande i samma skrift. Den gavs dessutom ut i två nyutgåvor i seklets början. Då avhandlingen på senare år på nytt uppmärksammats inom forskningen, har Jaurès ofta uppfattats som en förbindelselänk mellan Maine de Biran, ett viktigt namn inom den franska spiritismen, och fenomenologen Merleau-Ponty. Den nypublicerade volymen innehåller också en kompletterande avhandling skriven på latin och ägnad den tyska socialismens grunder. Den behandlar Luther, Kant, Fichte och Hegel.

Det inte minst intressanta med De la réalité du monde sensible är att den förefaller utgöra grundstenen i Jaurès politiska tänkande och delvis kan förklara varför Jaurès i flera avseenden skiljer sig från samtida socialister. Den väpnade revolutionen var Jaurès mycket främmande. I stället förordade han samarbete för att råda bot på de sociala orättvisorna, som inte bara bestod i en ojämlik fördelning av de materiella resurserna: alla människor hade rätt att få ta del av det kulturarv som förmedlats genom sekler och som det hittills varit få förunnat att komma i kontakt med. Den strävan efter enhet som genomsyrade hans filosofiska tänkande, kom på det politiska planet till uttryck i ett globalt tänkande. För Jaurès gällde den politiska kampen inte bara den franska arbetarklassens frigörelse och den egna nationens välfärd. Medan socialister i andra länder, exempelvis Belgien, häftigt angrep de sociala orättvisorna i det egna landet, men föredrog att blunda för den egna nationens illdåd på fjärran kontinenter, började Jaurès vid sekelskiftet att attackera Frankrikes kolonialpolitik, framför allt som den fördes i Marocko. En av anledningarna var att han i kapplöpningen om kolonierna såg en fara för världsfreden. Som en av de första politikerna förmedlade han också i början av 1900-talet visionen av ett enat Europa. Frankrike borde enligt hans mening ta initiativ till ett förbund mellan Europas stater, i stället för att ägna sig åt ett ovärdigt underkuvande av människor, bosatta långt utanför landets gränser. 

Ils ont tué Jaurés!Jaurès hade inlett sin politiska karriär 1885, då han valdes som deputerad för departementet Tartu. I Deputeradekammaren anslöt han sig till vänsterorienterade politiker. Att han inte blev omvald 1889 underlättade för honom att skriva färdigt sin avhandling, men han kom också i genom sin vistelse på franska landsorten i nära kontakt med strejkande kolgruvearbetare och tvingades sätta sig in i de svåra villkor som var industriarbetarnas vardag under den aktuella perioden. 1893 valdes han in som deputerad för sydfranska Albi, denna gång på ett socialistiskt program. Hans försök att ena det splittrade socialistiska partiet inleddes också under 90-talet. Han riskerade sin politiska karriär genom att mycket entydigt ställa upp på Dreyfus sida. Jaurès är nämligen författare till en svidande anklagelseakt, i sin obönhörliga logik fullt jämförbar med Zolas ”J’accuse”, men till sitt omgång betydligt mer omfattande. I en rad artiklar, publicerade i den socialistiska dagstidningen La Petite République från juli till september 1898, smular han med osviklig logik sönder det tidigare sekretessbelagda bevismaterial som använts i den friande rättegången mot Esterhazy. Tidigt insåg han att en av de viktigaste handlingarna i rättegången var en förfalskning och med en terriers envishet blottlade han i artikel på artikel korruptionen i det militära rättsmaskineriet. Artiklarna som samma år publicerades i den 300-sidiga volymen Les Preuves, utgavs i samband med att Dreyfusaffären uppmärksammades i slutet av 90-talet. (Gunnar Hirdman skildrar utförligt Jaurès insatser i Dreyfusaffären i publikationen Jean Jaurès från 1934). 

Inte bara den sittande regeringen irriterades av hans framfart. Även hans egna partivänner stöttes av hans engagemang i frågan och betonade, att det var mer angeläget att arbeta för proletariets frigörelse än för frigivningen av en av en judisk kapten av borgerlig börd. Trots att Jaurès arbetade för att ena de skilda fraktionerna bland socialisterna, fortsatte han att driva han sin kampanj i omfattande turnéer på franska landsbygden, något som ofta ackompanjerades av antisemitiska demonstrationer. Många har vittnat om hans mycket speciella framtoning i talarstolen. Hans förbluffande förmåga att memorera gjorde honom helt oberoende av manus: ivrigt gestikulerande och utrustad med en mycket genomträngande röst höll han auditoriet i ett järngrepp. Den österrikiske författaren Stefan Zweig, som på genomresa bevistat ett politiskt möte i Paris, konstaterade med skräckfylld beundran att Jaurès i talarstolen närmast var att likna vid en ångmaskin. Jaurès orädda och konsekventa agerande i Dreyfusfrågan väckte starkt gehör hos unga intellektuella, inte sällan med anarkistiska sympatier. Övertygade om att det behövdes ett organiserat samarbete för att bekämpa den omfattande korruption som uppdagats i statsapparaten, övergav de anarkismen för socialismen. Rättsskandalen försåg dem med ett tema för en moralisk och social revolt, som i deras ögon borde omfatta stora grupper av franska medborgare. Författarna vände sig till folket och krävde deras stöd i kampen för rättvisa. De övergav anarkismen för socialismen. 

Jean Jaurès à l'Assemblée nationaleVid sidan av sin politiska verksamhet var han under 90-talet en flitig litteraturskribent i den radikala La Dépêche de Toulouse under signaturen ”Le Liseur”, något som hittills inte uppmärksammats utanför Jaurèsforskarnas krets. Den andra volymen i Jaurès nypublicerade skrifter, Critique littéraire et critique d’art, rymmer hans litteraturkritik och de tal om konst och litteratur som han höll i franska socialistkretsar i seklets början. Merparten av volymen upptas av de recensioner som Jaurès publicerade i den radikala dagstidningen La Dépêche de Toulouse. Även ett begränsat urval artiklar publicerade i den pedagogiska tidskriften Revue de l’enseignement primaire et primaire supérieur finns med i volymen, som är något av en sensation genom att den ger så konkreta inblickar i Jaurès syn på konst och litteratur. Volymen har sammanställts av Michel Launay, Camille Grousselas och Françoise Laurent-Prigent.

Vilka författare vill Jaurès presentera för sin läsekrets? Inte oväntat återkommer han gång på gång till Emile Zola, naturalisten som i sina romaner inte väjde för att skildra det franska samhällets mörka sidor. En författare som gjort intryck på honom var uppenbarligen också Hauptmann, den tyske dramatikern som i sin pjäs Vävarna från 1892 skildrar ett historiskt arbetaruppror. Det allmänna intryck som volymen förmedlar är ändå att Jaurès litterära grundsynd präglas av en stor försiktighet. Han intar en klart avvaktande attityd till skönlitteratur som kan misstänkas rymma en politisk tendens och föredrar att recensera verk som gestaltar inre processer. Liksom Hjalmar Branting var han exempelvis mycket intresserad av den introverte belgiske dramatikern Maeterlinck. När han i tal och artiklar förmedlar sin litteratursyn, framstår han som en stor förespråkare för den litteratur som respekterar de klassiska, estetiska normerna. Han för alltså vidare de ideal som omhuldades inom undervisningen vid Ecole normale. Goethe och Hugo är de självklara namnen i dessa sammanhang. För Jaurès är konstens uppgift inte att förändra samhället genom att fokusera dagsaktuella samhällsproblem. Däremot har varje medborgare rätt att bli delaktig i det kulturarv som dittills varit tillgängligt för ett fåtal människor. Jaurès intresse för vänsterorienterade författare som söker en ny form för sitt skapande förfaller obefintligt - åtminstone undviker han nogsamt att beröra verk som kan uppfattas som tendentiösa. Ibland utesluter han vissa författare med hänvisning till att deras politiska ställningstagande i det förflutna inte är rumsrent. Ett intressant exempel är Octave Mirbeau, författare till den samhällskritiska pjäsen Les mauvais Bergers (1897), som förbigås med tystnad i den föreläsning om den sociala teatern som Jaurès höll år 1900, ända tills flera åhörare tröttnar på att höra Hauptmanns historiska drama lovordas och efterlyser enkommentar till den franske författarens samtidspjäs. Enligt Jaurès är Mirbeaus anarkistiska böjelser i början av 90-talet orsaken till att han inte är intressant i en föreläsning om den sociala teatern. Däremot drar han sig inte att för att citera konventionella konstnärer som idyllikern Puvis de Chavannes och reaktionära författare som Maurice de Pujo som föredömliga exempel.

Jaurès par CarmauxDe unga vänsterorienterade författarnas besvikelse blev stor, då de tvingades konstatera att Jaurès engagemang inte gällde den litteratur som hade ett politiskt innehåll. I tidnings- och tidskriftsartiklar efterlyser de reaktioner på sitt skapande och riktar inte sällan blickarna mot de länder som är mer lyhörda för samhällsengagerade författare och konstnärer. Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnsons pjäser framstår som ideal. Den belgiske diktaren Emile Verhaeren, som under en period skrev en poesi som stod i nära relation till den debatt som fördes i socialistkretsar, betraktas som en föregångare. Inte utan en viss avund inregistrerades den uppmärksamhet som hans skapande väckte i belgiska vänsterkretsar. Hans bild av ”la ville tentaculaire”, den moderna industriststaden som med sina tentakler drar till sig varor, människor och kapital, fick ge rubrik åt det föredrag som den belgiske socialistledaren Emile Vandervelde 1899 höll för en radikal studentsammanslutning, ”Les étudiants collectivistes” i Paris. Georges Renard uppmärksammade Verhaerens socialistiska diktning redan 1894 i sin tidskrift La Revue socialiste. Hans diktning väckte uppmärksamhet i vänsterkretsar runt om i Europa på 90-talet men förbigicks med tystnad av Jaurès ända fram till 1904. Efter att ha träffat Verhaeren på en bankett publicerade han efter sex års uppehåll som kritiker i La Dépêche plötsligten recension av dennes socialistiska dikter. Den vittnar mer om tvång än om verklig övertygelse. Samtidigt som Jaurès citerar långa avsnitt ur dikterna, konstaterar han med ett uns av förebråelse att diktaren förfaller ha överdrivit den misär som han bevittnat och som utgör bakgrunden till hans sociala trilogi.

Mycket intressant är den artikel som Jaurès skrev efter att ha deltagit i de tyska socialisternas kongress i Gotha 1896, en kongress där synen på konsten och konstens funktion väckte en livlig debatt. Det som utlyste debatten var den specialbilaga som Die Neue Welt gav ut en gång i veckan, och som innehöll följetonger och teaterpjäser. Enligt mångas mening var innehållet i specialbilaga alltför omoraliskt för att läsas av kvinnor och barn. Zolas Germinal, ett ”sunt och robust verk” var lämplig familjeläsning, de tyska naturalistiska författarna hörde med sitt överdrivna intresse för pervers sexualitet inte hemma i en tidning, som lästes av kvinnor och barn. Den unge chefredaktören Steiger bemötte med hetta anklagelserna i ett anförande som ordagrant återges av Jaurès: ”Vad ni med den goda moralen som förevändning kräver av mig är, att jag inte skall låta folket läsa annat än den döda litteraturen. Detta innebär att enbart erbjuda läsarna mediokra efterapningar eller bleka kopior av de stora klassiska verken. Men det är den levande, moderna litteraturen /…/ som folket måste få lära känna. Folket har rätt att få reda på sanningen, hela sanningen, och naturalismen är en sanningens litteratur”.

la noticeArtikeln illustrerar också på ett intressant sätt Jaurès egen inställning i frågan. Han vill försvara de borgerliga författare och filosofer som revolterar mot sin klass mot Liebknechts attacker, han blir illa berörd av att Bernard Lazare har attackerat Nietzsche och understryker att han själv aldrig skulle drömma om att göra detta. Avslutningsvis presenterar han sitt eget konstideal: ”På samma sätt som socialismen eftersträvar harmoni i produktionen, eftersträvar den en ny form av klassisk konst, en konst som respekterar reglerna, är sansad och klar. Det stilla ljus som den döende Goethe hälsade verkar ha gått förlorad under detta sekel, fyllt av våndor; men det reflekteras långt borta av socialismens höga bergstoppar och vi hälsar det som ett löfte om gryning”.

Det är ändå framför allt i jämförelse med de belgiska socialisterna Vandervelde, Jules Destrée och Edmond Picard som franska socialister som Jaurès framstår som märkligt traditionell. De belgiska socialisterna hade ett närasamarbete med sitt lands samtida författare och konstnärer och uppmanade dem att engagera sig politiskt. De var inte heller rädda för modernistiska experiment inom konsten. Både i sin syn på konstens sociala funktion och i sin estetiska grunduppfattning förefaller de mycket djärvare än sina franska kolleger. Att en del författare, exempelvis Verhaeren, publicerade vissa av sina dikter i anarkistiska tidskrifter verkade inte ha stört dem. Medan socialistledaren Vandervelde i sina politiska tal ofta citerar Verhaerens starkt samhällskritiska och i formellt avseende modernistiska verk, kritiserar Jaurès Romain Rolland för att denne i sitt verk gestaltar socialismen utan att var riktigt förtrogen med dess grunder. Symtomatiskt nog är det i den pedagogiska tidskriften, som Rollands verk dissekeras.

Det vore alltför förenklat att se Jaurès litteratursyn som typisk för samtliga franska socialister. Lazare, som var en mycket aktiv dreyfusanhängare och litteraturkritiker, efterlyser liksom de belgiska socialisterna en social konst, vars uppgift var att förändra samhället, den marxistiske kritikern Paul Lafargue dristar sig till att ifrågasätta det enligt Jaurès revolutionära draget både hos Emile Zola och Victor Hugo. Under en period då konstens sociala funktion var ett hett debattämne i europeiska vänsterkretsar är Jaurès attityd frapperande: han avstår helt enkelt från att i något sammanhang reflektera över hur en folkets kultur skulle kunna se ut och värjer sig förfärat mot en konst som vill förändra samhället. Som inflytelserik och uppburen intellektuell förefaller Jaurès och kretsen kring honom, bl a litteraturhistorieprofessorn Lanson, även han en flitig skribent i dagstidningar och pedagogiska tidskrifter, ha fått ett övertag över socialister med en radikalare konstuppfattning.

Men inte bara för unga intellektuella på vänsterkanten hade Jaurès en stor betydelse. Under sin journalistiska verksamhet riktade han sig särskilt till en yrkesgrupp : lärarna. Vad som exemplevis entydigt framgår av de omfattande intervjuer med åldrade folkskollärare som historikerna Jacques och Mona Ozouf presenterade i början av 90-talet i volymen La république des instituteurs (Gallimard Le Seuil) är Jaurès framskjutna position som intellektuellt föredöme för denna yrkesgrupp. Att Jaurès genom sin litteratursyn kan ha påverkat litteraturundervisningen i franska skolor är inte uteslutet.

Som man kunde förvänta sig har hundraårsminnet av Jean Jaurès död inte passerat obemärkt. En utställning i Archives nationales som avslutades den 2 juni i år konkretiserar hans liv och gärning. Den utförliga utställningskatalog som trycktes i anslutning (Livret de visite, utgivet av Archives nationales och Jean Jaurès-arkivet) ersätter den sedan den stängts. En ”hors-série”, utgivet av Le Monde, (Jean Jaurès, Un prophète socialiste) samlar mindre kända texter och tal av Jaurès, men också politikers inställning till hans idéer. Hans sammansatthet gör honom användbar för vår tids politiker, vilket kom till uttryck under valkampanjen inför presidentvalet 2007. Inte bara Ségolène Royal prisade honom för hans oförtrutna kamp för en bättre värld. Nicolas Sarkozy lutade sig i flera tal mot Jean Jaurès genom att i en retorik som övertygade citera hans syn på en stark republiks betydelse för att överbrygga orättvisorna.

Eva-Karin Josefson