Innan festen tar slut - Tidningen Kulturen

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Media, porträtt
Verktyg
Typografi

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv och verk, och om de tankar som ligger bakom projektet.




Jag har lärt mig oerhört mycket av att komma i kontakt med så genomgripande olika människor, både om mig själv och om världen. Att på riktigt lyssna på alla, ifrån de med högerradikala värderingar till de med vänsterradikala, gav mig möjligheten, via tidningen, att föra en öppen debatt. Kontroversiell förvisso, det måste den bli om den ska vara fullständigt öppen, men det är inget jag har något emot. Eller ångrar, trots att jag fått ta emot oförtjänt mycket kritikpå grund av oförståelse och inskränkthet hos andra.
Kort sagt ser jag det såhär: man måste försöka ha en dialog med fienden, att tala med vänner för en inte vidare. Det har varit ett viktigt motto för tidningen, vi ville aldrig vara en tidning för de redan frälsta!

Ida: Berätta om hur det hela började

Den 1 september 2006 fick jag och förläggaren Johan Hammarström den galna idén att starta vad som blev en av de första nätbaserade kulturtidskrifterna i Sverige: Tidningen Kulturen. I februari 2007 kom vi sedan ut som veckotidskrift, en papperstidning, och sedan följde ett 18 månader långt kulturellt äventyr. Jag ska inte nämna någon vid namn, de är ju så otroligt många, men vi fick möjligheten att möta författare, skribenter, redaktörer, debattörer, krönikörer, artister, musiker, präster, nunnor från olika religioner, politiker från olika håll, barn, dansare, skådespelare, koreografer, sunda och galna personer som hade en enda sak gemensam: de var människor.

Detta därför att Johan och jag trodde att kulturen var just det: människan. Vi valde att inte profilera oss politiskt (med vissa begränsningar som till exempel rasism och homofobi) för att ge kulturmänniskor möjligheten att yttra sig verkligt fritt.

Jag är själv anarko-konservativ, men liksom Johan har jag aldrig präglat tidningen med mina egna åsikter. Detta har ibland väckt hat och misstro hos en del av den kulturella intelligentian, men samtidigt skapat en stor öppenhet och tillit hos läsarna.

Ida: Ja, tidningen har haft flera trogna läsare ända ifrån starten. Men berätta vad som hände sen, efter att ni dragit igång papperstidningen.

 Nja, det gick inte sådär jättebra, rent ekonomiskt. Självklart har jag funderat över vad det var som hände. Det handlade egentligen inte om kvaliteten på tidningen, utan ett stort fel vi gjorde var nog felbedömningen att sälja papperstidningen för 500 kronor per år (i sig inte mycket pengar), men att samtidigt ha samma artiklar gratis på nätet. Hur som helst så gick det inte längre, och i maj 2008 utkom vår sista papperstidning. Sedan dess har vi dock fortsatt på nätet, vilket har fungerat väldigt bra.

Ida: På något sätt överlevde ni alltså?

 Jodå, vi har haft lite ekonomisk hjälp från Kulturrådet, och det senaste året har vi fått en del hjälp av en mecenat, författaren Melker Garay, som just startat en egen tidskrift (Opulens.se, som jag önskar stor framgång) samt från våra trogna prenumeranter. Dessa har, tillsammans med våra läsare och outtröttliga skribenter, varit vår viktigaste kraftkälla.

För mig har stödet ifrån alla dessa håll varit oerhört viktigt, eftersom jag arbetat mycket hårt, och genom alla år oavlönad. Men det är också just detta som har gjort att vi kunnat bevara tidningen så fri.

Ida: …vilket varit en viktig aspekt av det här projektet. Har det varit det som gått först för dig när det gäller Tidningen Kulturen? Vad är det som har varit viktigast för dig personligen?

Kanske går det hand i hand, men det allra viktigaste genom åren har varit möjligheten att träffa så många olika människor.

Jag har lärt mig oerhört mycket av att komma i kontakt med så genomgripande olika människor, både om mig själv och om världen. Att på riktigt lyssna på alla, ifrån de med högerradikala värderingar till de med vänsterradikala, gav mig möjligheten, via tidningen, att föra en öppen debatt. Kontroversiell förvisso, det måste den bli om den ska vara fullständigt öppen, men det är inget jag har något emot. Eller ångrar, trots att jag fått ta emot oförtjänt mycket kritik på grund av oförståelse och inskränkthet hos andra.

Kort sagt ser jag det såhär: man måste försöka ha en dialog med fienden, att tala med vänner för en inte vidare. Det har varit ett viktigt motto för tidningen, vi ville aldrig vara en tidning för de redan frälsta!

Men självklart har vi publicerat ’vanliga’ artiklar, övervägande sådana faktiskt, även om jag själv alltid föredragit artiklar om ämnen som andra media vägrade ta upp. Att skriva om saker som passar det publicistiska etablissemanget är inte riktigt min vision av Tidningen Kulturen. Jag ogillar bourgeoisien.

Ida: det ligger mycket bakom detta med Tidningen Kulturen för dig. En hel livsfilosofi. Som ett sätt att nå ut med ett budskap, bara genom att leva din insikt, att i handling göra det som du tror på. Aldrig släppa på integriteten i din vision.

Just det, lite som en präst. Men författaren måste också vara en präst, därför att för honom eller för henne är det alltid människan som är viktigast.

Om du lyckas se människan i en person som alla andra hatar eller avskyr då kan du se det som finns bakom masken, det nakna ansiktet som är fullt av hat eller av kärlek. Naturligtvis sker det inte hela tiden, men ibland. Och detta sker för att Gudarna vill det.

Från detta perspektiv är detta det essentiella. Och det är Guds vilja, inte vår.

Ida: Ja, nu låter du definitivt som en präst. På något sätt klingar det fel med det jag känner är en stark aversion mot alla former av absoluta sanningar. Skulle du säga att du är religiös?

 Nej inte riktigt. Jag brukar kalla mig polyteist, jag ser livet utifrån en sakral synvinkel inte en religiös. Jag finner mina husgudar i de försokratiska filosoferna som Herakleitos, Thales och framförallt Parmenides, men även inom Mahayanabuddhismen.

Ida: Sakral, ett ord som återkommer i flera av dina egna texter, vad innebär detta begrepp för dig?

Ja, jag har skrivit mycket om detta, det är bara att titta bland mina essäer. Men lite snabbt kan det förklaras såhär: Den verkliga motsatsen till vetenskapen och tekniken (postmodernitetens nya gudar) är den sakrala sfären. Ordet sakral har indoeuropeiska rötter: sak som bokstavligen betyder: ”Det som man måste undvika eftersom det tillhör det sakrala.” Alltså någonting som inte ska röras. Den ursprungliga betydelsen av sakral (sacer) är ”skild, separerad”.

Ida: …och det visas även i din syn på gränser. I största allmänhet, och hur det är en större existentiell handling att bryta dem än vad man kanske först tror. Men nu tillbaka till Tidningen Kulturen...

Jo precis, det är detta som ÄR Tidningen Kulturen, det är debatter som de här som vi ofta haft i tidningen. Vi har varit en tidning som inte har trott att ordet religion eller sakral varit fula ord.

Jag vet att de flesta tycker motsatsen, att jag har helt fel, men felet är inte hos mig.
De tror inte på Gud därför att det finns så mycket elände och orättvisor i världen, men Gud behöver inte vara god, Gud är kraft, det är vi människor som behöver vara goda mot varandra. Men detta börjar med viljan att vara god. Det är inget som bara är oss givna.

Ida: Ja, fri debatt, många författare, olika åsikter, religion eller vad du vill kalla det, att välja och att inte välja, jag menar politiskt... Vad händer med allt detta nu när du lämnar scenen?

Om du menar Tidningen Kulturen så vet jag faktiskt inte. Nu är bollen tillbaka i  Johan Hammarströms händer, klassföreträdaren. Jag har gjort mitt.

Självklart hoppas jag dock att andra tar över stafettpinnen. Även i andra tidningar och tidskrifter, även om jag inte är särskilt hoppfull. Enligt mig är Sverige ett kulturellt mycket provinsiellt land, yttrandefriheten finns bara som en abstrakt idé. Ibland får jag en känsla av att vissa intellektuella är rädda att stå emot, de är rädda att bli ensamma. Och så händer saker som Expo eller listan av de goda mot de onda, som efter bokmässan i Göteborg i fjol. Tristess och ignorans eller snarare en laicistisk fundamentalism som faktiskt är värre än fascismen.

Ida: Många säger att Tidningen Kulturen är du...

Falskt! Tidningen Kulturen är alla författare, skribenter, fotografer, läsare som har bidragit att skapa TK. Jag har kanske varit orkesterdirigenten ibland men ingenting annat.

Ida: Jo, fast det är ju du som skapat klimatet för alla dessa att frodas i, så något ligger det väl i det uttalandet. Hur som helst Guido, vad ska du göra nu?

Nu ska jag försöka vila och sedan skriva färdigt en essäbok och en roman... jag hoppas på att hinna bli klar med detta innan jag dör. Men jag ska inte skriva och publicera i tidskrifter, jag tror att över 600 publicerade texter genom åren kan räcka.

Ida: Det ligger nåt i det... Och du har redan gjort något oerhört viktigt när du startade TK (tillsammans med Hammarström).

Inte minst för alla oss som varit involverade i att sköta tidningen. Vi som känner Guido inser att det kanske är den allra svåraste uppgiften, att säga ja till allt. Att ställa sig själv utanför och låta människor och ord växa utan begränsningar. Skall man ’städa’ i åsiktslandet är det svårt att inte städa bort alla, inte bara de som man inte riktigt vill veta av. Många röster har kommit fram genom Tidningen Kulturen, som annars inte hade blivit hörda.

Det är en svår uppgift när man rör sig inom det svenska debattklimatet, framför allt i dessa dagar då balansen är hårfin. Det är mycket svårt att vara neutral i dagens viktiga diskussioner, men Tidningen Kulturen och Guido var aldrig neutral. Syftet var, som Guido sa, den absoluta agendan, att inte tvinga in människan i ramar. Därför är det mycket viktigt att inte tvinga in Guido Zeccola i någon politisk ram, gränslösheten måste få möjlighet att sätta sig över detta. Det är att förringa Tidningen Kulturens betydelse, dess uppgift, att döma den, att värdera den på en skala som kan mätas i ord som på något sätt är absoluta.

Tack Guido, och lycka nu till!

 

Ida Thunström

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen