Ernst Toller - ett försök att få ishundarna att tystna - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ernst Toller”Orden Jag är stolt för att jag är tysk eller Jag är stolt för att jag är jude låter för mig lika dumma som om en person skulle säga Jag är stolt för att jag har bruna ögon. Skall jag hemfalla åt samma vansinne som förföljaren och i stället för ett tyskt högmod skaffa mig ett judiskt? Stolthet och kärlek är inte detsamma. Om någon frågade mig var jag hör hemma skulle jag svara: En judisk mor har fött mig, Tyskland har närt mig, Europa har format mig, mitt hem är jorden, världen är mitt fosterland.”

Denna reflexion av en kosmopolit återfinns i Ernst Tollers Eine Jugend in Deutschland, en av de klassiska tyska självbiografierna, därtill ett centralt dokument för förståelsen av mellankrigstiden i vårt södra grannland och uppladdningen som ledde till det nazistiska maktövertagandet den 30 januari 1933. Boken finns i många upplagor på tyska där den nog aldrig saknats i tryck. Ungdom i Tyskland, den svenska översättningen av Karin Löfdahl som kom 1981 på Norstedts med Thomas von Vegesacks efterord, är utgången sedan länge. Men man skaffar den lätt på Bokbörsen där det just nu finns tretton exemplar till varierande priser. I von Vegesacks essäsamling Makten och fantasin från 1978 finns för övrigt ett utförligt kapitel om Toller.

Det är en märklig bok om ett märkligt liv. Slutraderna försöker att inte låta resignerade: ”Jag är trettio år. Mitt hår blir grått. Jag är inte trött.” Annars hade Ernst Toller vid den tidpunkten anledning att känna sig trött. Det han kämpat för var besegrat och slaget i spillror. Framtiden var utomordentligt mörk 1933. Den tionde maj det året brändes Tollers verk på bokbål i Tyskland, och framåt hösten miste han sitt tyska medborgarskap.  Några år senare försökte han samla in pengar till de regeringstrogna trupperna i inbördeskrigets Spanien och kom i det ärendet till Sverige sent på året 1938. I efterskriften avslöjas hur tyskdominerande de större stockholmstidningarna var och hur illviljan mot Toller präglade många av artiklarna om honom.

Han var alltsedan sina expressionistiska pjäser, den mest kända Hoppla vi lever från 1927, en av förnyarna av det europeiska dramat. Men hans politiska aktiviteter lika mycket som hans rastillhörighet gjorde honom till en avvikande och misshaglig person i det nazistiska Tyskland vars propagandaapparat hade stor genomslagskraft också utomlands. Toller inväntade inte ett andra världskrig. Han såg det närma sig och begick självmord i New York 1939 (jag återgav i en artikel på den här sidan den 14 maj i år en samtida tidningsnotis i New York Times om den händelsen).

”Det är inte bara min egen ungdom jag här skildrar, utan en hel generations ungdom och därtill ett stycke tidshistoria.” Så inleder Toller sin tillbakablick. Visserligen börjar han med rapsodiska scener ur barndom och uppväxt, men de får snart en vidgad innebörd. Samlade ger de signalementet på en europeisk mellankrigsgeneration. De är ett slags bekännelser av en dåtida europeisk vänsterintellektuell. Tidigt genomskådar han den borgerliga familjens hyckleri och samhällets förställning. Efter hand förstår han att världen är uppdelad i utsugare och utsugna.

Han låter sig ryckas med av krigshetsen under de ödesdigra augustidagarna 1914 då han återvänt hem från studentår i Frankrike. Han blir nationalist och krigsfrivillig. Han sjunger, som alla andra, ”Deutschland Deutschland über alles” och han hurrar när man får in en fullträff på en samling fransmän. I kikaren ser han hur de dör eller lemlästas. Men desillusionen sätter in, eftertankens kranka blekhet kommer, och med den förståelse och besinning när han inser krigets vanvett. Skildringarna från skyttegravarnas vardag har en påtaglighet som effektivt punkterar alla föreställningar om krigets heroism.

TANZ DER SKELETTE Szene aus dem Drama DIE WANDLUNG von Ernst TollerOch han förstår att alla som dör i kriget är medmänniskor: ”En död människa. Inte: en död fransman. Inte: en död tysk. En död människa.” Han bryter samman, kommer bort från fronten och engagerar sig tillsamman med studenter i Heidelberg för pacifismen. Som fredsivrare under brinnande krig är han misstänkliggjord på de flesta håll. Han hamnar i militärfängelse men friges något halvår före stilleståndsdagen.

Så följer det oroliga året 1919, med Toller i centrum för den nya stat som inrättas i Bayern. I november 1918 proklamerades Bayern som republik, med makten hos arbetar- och soldatråd under Kurt Eisner som inte blev inte länge vid makten, han mördades kort därefter. Toller blir en av ledarna i denna kortlivade rådsrepublik, men redan i april har kontrarevolutionen gjort slut på detta bayerska försök till ytterliggående socialism. I kretsen kring Toller fanns under dessa förvirrade dagar också Ret Marut, en av de gåtfulla socialisterna, senare spårlöst försvunnen. Man har trott sig kunna konstateras att det var han som så småningom dök upp i Mexiko som författaren B. Traven.

Vänstergrupperna, spartakisterna, håller en gisslan i ett gymnasium som avrättas under dessa hektiska dagars tumult. De vita truppernas repressalier blir omfattande, och Toller blir hatad och efterspanad även om han inte haft något med morden att göra. När han väl upptäcks i sitt gömställe döms han till fem års fängelse. Frisläppt blir han först 1924 och har då hunnit skriva en hel del teaterpjäser men också sett hur demokratin i Weimarreubliken urholkas alltmer. Utrikesministern, industrimagnaten Walter Rathenau, blir mördad och en underlig österrikisk korpral gör ett misslyckat kuppförsök i München. Men korpralen döms annorlunda än socialisterna, och Toller ser vartåt det barkar: ”Hitler är anklagad för högförräderi, man märker tydligt att de republikanska domarna sympatiserar med honom.”

Med frigivningen efter de fem årens fängelse slutar denna självbiografi, på sitt vis en socialists bildningsroman. I periferin skymtar författare som Thomas Mann och Rilke, i centrum en hel del tyska politiker, från Max Weber – som Toller under sin korta tid som ledare för rådsrepubliken ordnade en professur åt -  till Eisner, Landauer och andra. Att Toller inte heller bland socialister eller kommunister var okontroversiell förstår man efter att ha läst hans självbiografi. Hans besök i Sovjet 1926 förlöpte inte utan störningar sedan han i Pravda blivit anklagad för att ha varit kontrarevolutionär i rådsrepubliken.

Ungdom i Tyskland visar bilden av en komplicerad personlighet. Thomas von Vegesack sammanfattade, i samband med pjäsen Hoppla vi lever där det sägs att ”inom varje människa skäller ishundarna”, Tollers märkliga aktiviteter så här: ”Bakom alla hans politiska handlingar anar man samma behov att nå kontakt, att bli erkänd. Toller sökte ständigt kontakt med massan men förblev ständigt ensam. Revolutionen var för honom ett försök att få ishundarna att tystna.”

 

Ivo Holmqvist