Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ailo Gaup. Foto KnutNär människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ska hantera. När Ailo Gaup dog, i torsdags den 24 september, blev allt tyst och stilla. Han var en stor lärare på den stilla schamanvägen. Han samlade de personer som var intresserade av det ”verdensarv” som han ansåg att schamanismen och de samiska myterna förvaltade. Han delade med sig av sin kunskap på alla nivåer, med en obeskrivlig värme och subtil insiktsfullhet. Att ge röst åt det obeskrivliga i stillhet blev hans väg, hans identitet, den som bars upp av hans enorma skaparkraft och smittande lust.

 Han föddes i Kautokeino under mycket speciella omständigheter. Det var denna historia som han var på väg att berätta i en ny bok när sjukdomen tog honom. Kanske hann han skriva klart? Kanske får vi ännu en gång läsa de livsbejakande intressanta ord som Ailo har burit i sin famn. Eller så förblir hans ord en gåta att söka i norrskenet, där han i sin poesi såg en möjlig fortsättning efter döden.

 Hans författarskap började med den spännande romanen ”Trommereisen”, en skildring som tar läsaren in i ett äventyr runt ett samiskt förflutet. En brinnande trumma dyker upp i en mans återkommande drömvisioner och jagar denne mot ett stup. Vad vill denna vision eller dröm egentligen förmedla? Vilken hemlighet döljer sig bakom trummans skrämmande jakt? Här börjar bokens stora ”trommereise”. En resa liknande den som senare kom att spela en betydelsefull roll i Ailos eget liv, i hans arbete som schaman. Ailo inbjöd alla som kom honom nära att söka det sanna och egna äventyret, hjärtats äventyr. En stilla passionerad väg in i det fördolda, det som vibrerar inom oss, som styr poeternas tankeströmmar och markeras av våra återkommande hjärtslag.

 Med trumman och med sin poetiska vision av människan och naturen berörde han världen utan fasta dogmer eller onödigt filosoferande. Ailo Gaup tänkte självständigt och fritt med kärleksfullheten som redskap. Han ställde sig inför sin medmänniska med en förundran och värme som endast ett barn äger. Han lät ögonblicken berätta vad de hade att säga. Han var alltid tillstädes för att vägleda var och en som vågade chansa och kasta sig in i leken som nuets kravfyllda sårbarhet presenterade. Sveklöst och med en intelligent icke manipulativ schamans blick tog han sig an sina ibland omöjliga uppdrag och visade möjligheter i varje mörker.

 Ailo var också en härligt farlig man med mycket humor och värme. Han inkarnerade skrattets nyckfulla glädjeuttryck och slog sig mer än gärna för knäna. Han skrattade ibland så mycket, i både goda vänners och ovänners sällskap, att han nästan ramlade av stolen. Allt han gav handlade om stor kärlek, hängivenhet och mod. ”Vi må bare lure intellektet” sa han en gång när jag undrade varför alla dessa ceremonier och ritualer behövdes. Jag förstod på svaret han då gav, att dessa kunde ha en livgivande och vital funktion att fylla i vissa sammanhang. Ailos egna ceremonier, under hans pågående schamanarbete var vackra och högst personliga. De bestod av lättsamt och fint ordnade tecken och uttryck i förunderligt olika former. Han stimulerade på så sätt till att lura bort tankens rationalitet och kylslagenhet, för att istället locka fram fantasin och möjligheten att hitta den intima tankens sannaste sanning.

Sanningen var något som Ailo sökte oavbrutet. Han sökte den i gemenskap och i enskildhet. Han begärde den av oss alla, speciellt av oss som gick i hans ”saivoskola”. Vi fick genom Ailos berättelser och ibland ganska krävande undervisning lära känna och även pröva hur Saivos olika dimensioner kunde utforskas. Vi fick närma oss de osynliga myternas spår: björnens spår, vargens spår, den vita renens spår, outgrundlighetens spår i det samiska mytologiska landskapet. Vi fick följa Ailos ödmjuka och oförställda blick ut i den stora naturen och in i den förunderliga verklighet som vi alla besitter. Ailo hjälpte oss dit. Han både gäckade och utmanade oss till att använda vår kreativitet och tankeskärpa långt bortom de vedertagna begreppsvärldarna.

 Men nu är Ailo inte längre med oss men han finns fortfarande kvar i våra finaste minnen. Genom trummans hjärtslag och poetens ord och sinnlighet kan vi kanske få tag i och återskapa det lilla och det stora som han visade oss under sin tid på jorden. Så farväl Ailo Gaup, nu börjar en ny ”trommereise” utan din levande kärleksfulla närvaro och dina inspirerande tankebanor. Det är med stor sorg och kärlek som du saknas av alla dina vänner och hängivna följeslagare. Vila nu i frid. Vi kanske ses igen när skaparkraften brinner och visionerna tar strålande former över stillhetens skimrande hav.

 

Katrin Nordgren