Symbolisk lyxrepresentation ekar genom århundraden -från Sofonisba Anguissola till Carrie Bradshaw - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Sofonisba AnguissolaDet droppar vatten från takräcket och löven har sakta börjat ändra färg. Jag sitter på en sliten bänk och väntar på pendeln, dinglar med benen samtidigt som jag lätt uttråkad bläddrar igenom instagramflödet. Plötsligt fastnar ögonen på en bild av en pälsklädd Sarah Jessica Parker, eller närmre bestämt hennes karaktär Carrie Bradshaw. Parker har något drömskt i blicken samtidigt som hon drar pälsen närmre kroppen. Jag kunde inte släppa bilden då jag visste att jag sett något liknande förut. Det gick några dagar tills det slog mig som en blixt från ovan,  Sofonisba Anguissola.

Sofonisba Anguissola föddes ca. 1532 i staden Cremona i Norra Italien. Hennes far var ovanligt modern för sin tid eftersom han såg till att alla hans döttrar fick en humanistisk utbildning samt fortsatta studier i ett konstnärligt ämne. Anguissola visade sig tidigt ha konstnärlig talang. Hon skapade framförallt porträtt, det mjuka allvaret som ligger likt en slöja över verken är ett av hennes främsta kännetecken. Målningen jag kopplade samman med Carrie Bradshaw heter Ladyina Fur Wrap och är ett porträtt av en italiensk adelskvinna. Lyx genomsyrar de båda bilderna. Päls, smycken och dyra tyger. Den svarta färgen i originalet signalerar pengar, då svart var den absolut dyraste färgen under den här tiden. Det jag fascineras över är hur otroligt lika lyx och exklusivitet framställs idag jämfört med 500 år bak i tiden. Hur är detta möjligt? Då utvecklingen går allt snabbare och våra liv idag inte ens går att jämföra med bara 100 år bakåt är det minst sagt märkligt att denna röda tråd fortsättningsvis sitter i. Kommer aldrig de klassiska symbolerna att ändra?

Grundbehov som mat, pengar och kärlek har genomgått otroliga förändringar genom århundradena. Bytt både form och mening flera gånger om. Men fortfarande kvarstår de mänskliga behoven, vi behöver mat och kärlek för att fungera. Och pengar för att ha ett tak över huvudet. Är det därför den klassiska representationen av exempelvis ekonomisk välfärd fortfarande är aktuelle? Att vi så uppenbart kan tolka Anguissolas original utgående från 2000-talets människas referensramar är intressant, det får mig onekligen att undra hur en 1500-tals människa skulle tolka fotografiet av Carrie Bradshaw.

Då jag googlade LadyinAFurWrap dök det upp en version med Audrey Hepburn, kvinnan som personifierade ordet chic. Här framställs Hepburn i en nytolkning av Sofonisba Anguissolas verk, det är nästintill en kopia förutom det faktum att du kan urskilja Hepburns tydliga ansiktsdrag. Detta förankrar ytterligare min tes om presentationen av lyx. Ända sedan BreakfastatTiffanysnådde biograferna 1961 har Hepburn varit en kultfigur för nittonhundratalets moderna kvinna och hennes makt i användandet av kläder samt förståelse och respekt för klädmodets språk och symboler. Att klä sig är ett sätt att uttrycka sig, numera sätter vi oftast själva reglerna för vad vi vill ha på oss vilket ger båda män och kvinnor en makt att använda detta symboliska ”språk” hur en själv behagar. I den här bilden framställs Hepburn i samma typ av representation som adelskvinnan på 1500-talet. Symboliken för extravagans sitter kvar, vårt kulturella minne har fortfarande kvar sina klassiska symboler. Det är därför spännande att se dess interaktion i modet som också inspireras av konsten. Manhattans trendigaste fiktiva karaktär Carrie Bradshaw skyddar sig mot kylan i samma plagg som adelsdamen mötte medeltidens vintrar i.

Sarah Jessica Parker. Foto Carrie Bradshaw Den mystiska och drömska blicken som kvinnan i originalporträttet utstrålar ger också Hepburns version en känsla av. Kvinnan i originalet bär på en hemlighet av något slag, hon utstrålar en stilla elegans i blandning med sorg och mystik. Den känslan återfinns både i Hepburns porträtt men också i fotografiet av Bradshaw. Varför kopplar man samman dessa attribut, den yttre lyxen med den inre mystiken? Det handlar om att förmedla något ouppnåeligt, något sagolikt. Modets trender föddes i denna strävan efter det som var förunnat några få. Adeln började oftast trenden med något fint och dyrt som sedan blev mode i deras kretsar. Efter att det slagit igenom i översta skiktet ville medelklassen ha samma trend för att bevisa att de var minst lika fina som adeln. Och till slut lyckades arbetarklassen komma åt trenden men då var den inte längre värdefull hos adeln eftersom alla nu hade denna trend. Så adeln hittade på något nytt och så föddes trickle-downeffekten vilket var början till modets trendvågor. Idag ser det inte alls ut på samma vis då vi numera ser de flesta trender födas på gatorna och i subkulturer, en slags trickle-upeffekt.

Hursomhelst har alltid våra ideal behövt vara lite svåruppnåeliga för att vi ska vilja sträva efter dem, därför är idealen inte förankrade i verkligheten. Vi vill inte ha en realistisk idealbild av verkligheten! Men det är också viktigt att idealen inte ligger för långt bort. Vi måste kunna tro att vi kan nå dem om vi bara anstränger oss riktigt, riktigt mycket eller köper den där saken. Denna inre mänskliga drivkraft är väsentlig för att fenomen som representation i klädsel och lyxkonsumtion över huvudtaget existerar. Personligen anser jag att det finns något positivt i själva strävan och att människan mår bra av att ha ett mål, ett ideal, men det är så otroligt viktigt att kunna skilja på verklighet och fantasi. Och förstå att resan dit är livet, annars kan man så lätt drunkna i idén av att idealet är hela verkligheten.

Min fascination över Sofonisba Anguissola grundar sig framförallt i det faktum att hon slog igenom i 1500-talets Audrey Hepburnkonstvärld trots att hon var kvinna i en tid då kvinnor knappt släpptes utanför huset. I konsthistorien har hon hamnat i skymundan, vilket inte är ovanligt då man tittar närmre på konsthistoriens representation av kvinnor och män. Mestadels av det historiska utrymmet har manliga konstnärer fått, de har lyfts fram som sin tids genier och deras kvinnliga motsvarigheter har tystats ner och glömts bort. Vad är då orsaken till detta? Det säger sig själv att samhällets normer och mallar för vad som är kvinnligt och manligt har skapat denna ojämnvikt och därmed orsakat ett stort hål i konsthistorien. Tiderna och normerna har ändrats men fortsättningsvis så ekar det förflutna tomt efter kvinnliga konstnärer. Griselda Pollock har byggt sin karriär på att studera feminismens roll i konsthistorien, hon menar att vi inte kan ändra på historien genom att bara addera kvinnliga konstnärer med hjälp av klassiska konstvetenskapliga begrepp. Så enkelt är det inte, vi måste strukturera om själva konsthistorien där könsperspektivet betraktas som en självklarhet. Onekligen har vi en lång väg att gå men jag vill poängtera vikten av att trots dessa otroliga ojämlikheter inom konsthistorien så ekar här en kvinnas verk genom historien och det ger mig hopp. Hopp om en jämlik tillvaro, inte bara i konstvärlden. Och hopp om att vi är redan en liten bit på vägen.

Avslutningsvis vill jag poängtera hur viktigt det är att vi värderar våra symboler och tar dem på allvar. I en skakig tid då världen spretar åt olika håll, till och med i Sverige där ett hat har fått växa till obehagliga proportioner, är det för mig en tröst att tänka på dessa universella språk. Hur stereotypiska de än må vara emellanåt så existerar det på grund av våra mänskliga behov. Jag tycker det är en vacker insikt, att vi är alla rätt så lika och vi kan förstå varandra över landgränser men också över tidsgränser.

 

Moa Lindstedt