Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

 Aleksa LundbergDet finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna normerna och i många fall har detta orsakat personliga tragedier. Rosenlundsteatern i Stockholm satte upp en föreställning under våren som uppmärksammade denna grupp. ”Ett uppror -the transgender revolution” som regisserades av Aleksa Lundberg har själv egen erfarenhet av att befinna sig i en sådan situation, gav en stor tankeställare.

Aleksa Lundberg är en frilansande skådespelare, dramatiker och regissör som jag hade tillfälle att göra en intervju med .

Du är frilansande skådespelare, producent och regissör. Vill du berätta lite om dig själv och hur du kom att ägna dig åt scenkonst?

- Absolut.  För att det skall bli rätt, jag producerar inte, men är skådespelare och har även regisserat. Min teaterbakgrund började redan när jag var fyra år. Det var min mamma som satte mig i en teatergrupp redan som liten. Vid det tillfället var jag världens blygaste barn och ville helst spela tysta roller utan repliker.

När jag blev lite äldre, nästan tvingade min teaterlärarinna mig att spela lite mer aktiva roller på scenen vilket ledde till att jag vid tolv års ålder fick ett manus och plötsligt skulle jag gestalta någonting som stod skrivet . Det var vid det här tillfället som jag insåg att jag hade på teatern att göra och började kanalisera mina känslor genom just det här manuset, som det var roligt att spela efter.

Jag var mobbad i skolan och kunde inte hitta min identitet bland de som fanns att välja på, nämligen att vara kille eller tjej, cool eller tuff. Hela tiden hamnade jag utanför, men på teatern fanns det ett rum för mig . Det var så det började . Jag medverkade i olika teatergrupper fram till gymnasiet . I och med teatergymnasiet började min resa för att senare söka till scenskolan där jag kom in 2006.

Föreställningen ”Ett uppror-the transgender version”, som sattes upp i april på Rosenlundsteatern i år, tog upp ett utanförskap som transsexualitet innebär. När jag först såg presentationen av den här föreställningen angavs att det var Jungfruleken av Jean Genet som skulle sättas upp, men sedan ändrades konceptet.

- Jag älskar jungfruleken av Jean Genet. Det är absolut min favoritklassiker och jag spelade själv rollen som Claire, och det var innan jag kom in på scenskolan. Nu ville jag sätta upp den här pjäsen i egen regi . Eftersom jag är transkvinna och intresserar mig för transpolitiska teman var tanken, varför inte göra Jungfruleken i en Transgenderversion? Avsikten var att problemet inte skulle handla om klass som originalversionen, utan istället om den rådande könsnormen. Under repetitionerna blev det väldigt tydligt att det här inte var det jag från början tänkt mig. J ag försökte sätta in skådespelarna i transfrågor och hur transpersoner bemöts ute i samhället. De fick gå ut på stan och vara det motsatta könet, sedan blev det ett litet pusselarbete. Efter hand tänkte jag att det kanske bara var att slänga den klassiska biten. Skådespelarna fick ledigt i tre dagar och jag satte mig på ett fik och skrev ett uppror. Sedan började vi repetera den pjäsen istället.

Är scenkonsten ett lämpligt forum att föra fram detta tema? I teaterrollerna går man ju över könsrollerna?

- Teatern är ett jättetydligt demokratiforum. Den skulle kunna förändra samhället om vi bara ville, men teatern har fastnat lite i sin historia. Den har fastnat någonstans runt 1890-talet med Strindberg och Ibsen. Vilket är märkligt i sig. Det finns klassiker sedan många tusen år tillbaka som också i så fall är värda att komma ihåg. Strindberg exempelvis, var ju väldigt provokativ för sin tid. Om han vaknade upp ur graven skulle han undra vad man egentligen håller på med på teatrarna?

Detta skulle definitivt även gälla samtida kvinnliga dramatiker. Inom svensk teater säger man i princip ingenting om någonting som är dagsaktuellt. Till och med den politiska teatern har stagnerat. Den har fastnat någonstans i det kommunistiska manifestet. Den här uppsättningen är något om blickar framåt. Idag upplever vi en feministisk vår. Könsrollerna håller på att ifrågasättas starkt, men teatern håller fortfarande på att dela upp män och kvinnor i två läger där kvinnor är passiva och män väldigt aktiva. Teatern är inte med i samhällsdebatten idag.

Transsexuell spegelbildHur ser du på situationen idag för teatrarna utanför institutionerna? Är det inte svårt för smågrupperna som vill föra fram det lilla extra?

- Jovisst och det hänger ihop med det som jag precis pratade om. De som är mest framåt idag är amatörgrupper och de grupper som är väldigt marginaliserade i sitt budskap. De etablerade frigrupperna ligger också lite i bakläge, de kommer från en helt annan rörelse.

För att återgå lite till det tidigare ämnet. Måste inte frågan om de transsexuellas situation föras ut ännu mer i samhällsdebatten?

- Jag håller helt med dig. Jag planerar just nu en turné ute på landet, men det sker också i egen regi. När man vill göra den här typen av konst får man inte särskilt mycket backup från allmänheten eller stöd från kollegor, och inte heller särskilt mycket ekonomiskt stöd.  Jag får nästan betala för att jobba med det här projektet.

Det är vidrigt och skådespelarna i den här uppsättningen fick göra mycket gratis. Så är det med allt som inte är ”tjo och tjim.” Någonstans handlar det om att armbåga sig fram eftersom det inte finns tillräckligt med resurser för alla. Man kommer inte ur ekorrhjulet på något sätt. Frågan är hur vi ser på kulturen i samhället och hur vi kan finansiera den på ett annat sätt. Scenkonsten å sin sida måste vara villig att släppa in alla typer av människor. Exempelvis har funktionsnedsatta inget rum inom scenkonsten idag.

Transpersonerna kämpar fortfarande med apartheidtankar. De finns exempelvis inte inskrivna i hetslagstiftningen. Vi som tvångssteriliserades när vi bytte kön blir inte kompenserade. Förra året avskaffades lagen. Man kan jämföra med de svartas situation. Vi har varit svaga som grupp. Är identifieringen varit väldigt stark har lösningen varit att leva väldigt isolerat, att ta livet av sig och gömma undan vem man är.

Du har nästan snuddat vid min sista fråga. Vad är dina närmaste planer? Vill du berätta lite mer?

- Jag är som sagt både skådespelare, dramatiker, regissör och journalist faktiskt. Jag skriver lite just nu som frilans och skall göra ett radioprogram för RFS. Det skall bli ett transpolitiskt program. Det är det jag främst skall göra och jag kommer även att vara väldigt aktiv under pride-festivalen.

Aleksa Lundberg har med sitt engagemang och sin scenkonst bidragit till att en viktig debatt om de transsexuellas situation, och som förhoppningsvis kommer att leda till en ny syn fri från fördomar gentemot denna ”glömda” grupp.


Jens Wallén