Helhetstänkandets suveränitet – en slutsats utifrån människans väg genom historien - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jean GebserDet finns en bok av Jean Gebser som överträffar det mesta. Originalet heter Ursprung und Gegenwart och är från 1949/1953/1973. Översättningen till engelska från 1984 av Noel Barstad m fl (Ohio University Press Athens) heter The Ever Present Origin och omfattar 621 sidor, men de är av en storlek, som jag aldrig sett maken till; i själva verket kanske likvärdiga med 1500 vanliga sidor. Det är denna översättning till engelska, som kommer till användning här (den engelska titeln är Gebsers egen; om översättningens långa historia, se s. xv ff). Första upplagan är alltså ganska gammal, men den engelska utgåvan 1984 är på alla sätt förd up to date.

I en sådan bok kan man bara presentera och diskutera huvudlinjerna, om ens det, och klippa ut aspekter, som tycks särskilt intressanta. Men det är också så, att Gebser inlåter sig i långa resonemang med föregångare, som känns mindre angelägna. Och han vrider och vänder gärna på problemen ett eller två varv mer än vad som kan tyckas nödvändigt; det gäller att kryssa mellan dessa partier.

Författaren föddes i Poznan 1905, då staden var tysk, och fick förnamnet Hans, men han tycks aldrig ha känt sig tysk. I varje fall flydde han landet, när det började uppträda brunskjortor i München, och han bytte sitt förnamn till Jean. Via Italien och Frankrike kom han till Spanien, där han lärde sig spanska så väl, att han fick anställning i kulturdepartementet. Men tolv timmar innan hans lägenhet i Madrid bombarderades hösten 1936 flydde han till Paris, för att därifrån 1939 ta sig över gränsen till Schweiz, två timmar innan den stängdes. Där stannade han sedan livet ut, samarbetade med Jung och utarbetade sitt stora verk, som han första gången publicerade, när han bara var 44 år gammal. Han dog 1973 i Bern. (xviii ff)

Att få grepp om detta verk är inte lätt, men jag fann hjälp i en sammanfattning på 17 sidor av Ed Muhood, ”The Primordial Leap and the Present: the Ever Present Origin – an Overview of the Work of Jean Gebser” (en sammanfattning som i sin tur använder sig av ett större verk av Georg Feuerstein, Structures of Consciousness: The Genius of Jean Gebser, 1987). Men det gäller också att fortlöpande umgås med boken och författaren. Första gången jag läste de första sju sidorna, begrep jag – som det visar sig nu – inte mycket, andra gången var allt lika solklart som storartat. Jag har därför inga illusioner om att mina rader här genast skall få läsaren att verkligen förstå boken, lika lite som den förnämliga presentation och sammanfattning av den, som Amazon, på basis av sex överväldigade recensioner, bjuder på och som jag tillåter mig att fälla in här på engelska:

The Ever-Present Origin is a translation of _Ursprung und Gegenwart_, a book which was published in German in two parts around 1949 and 1953. The central contribution of this book is Gebser's analysis of the history of culture -- mainly but not exclusively Western culture -- in terms of the predominance of different modes of consciousness. Gebser details five structures of consciousness: the archaic, the magical, the mythical, the mental, and the integral (or aperspectival). His theory seems to be that these structures unfold in a sequential but non-linear fashion (i.e. in quantum increases in the self-transparency of consciousness), and have different kinds of characteristic ways of experiencing self, other, and world. With each leap, the previous structures of consciousness are superceded and yet retained in a subordinate fashion. Meanwhile, the other structures lie largely latent and untapped. VERY briefly, the archaic is instinctual and primitive. The magical is tribal and involves participation mystique. The mythical is imaginative and often involves seeing through complementary polarities (darkness and light, good and evil). The mental is analytical, dualistic, and skeptical of the other structures of consciousness. And the integral structure allows for a re-membering of all of the structures of consciousness without the problematic reification of their respective "worlds". The integral or aperspectival structure additionally involves going beyond the previous four structures in something akin to Buddhist or Christian (a la Meister Eckhart) enlightenment as understood in terms of the perennial philosophy.

Tre europeiska världar

Gebser arbetar med två olika begreppssystem för att få grepp om människans kulturhistoria från ursprung till nutid. För det första vad han kallar ”The Three European Worlds: The Unperspectival World, The Perspectival World och The Aperspectival World”. Ingenstans, menar han, ”kan man urskilja omvandlingen av européernas känslighet för och förståelse av världen klarare än i måleriet och arkitekturen” (9). Lite överraskande lägger han därför en stor gräns vid renässansen, för det var då människan upptäckte perspektivet. Men inte bara det utan också rummet, rymden. Dessförinnan, menar han, hade idén om rummet bara funnits slumrande i människan; hon hade ännu inte vaknat till medvetande om det.

Och denna senare värld utan perspektiv för också tanken till (suggests) ”ett tillstånd, där människan saknar självidentitet: hon tillhör en enhet, sådan som en stam (…), där tonvikten ännu inte ligger på personen utan på (…) kollektivets kvalitativa synsätt” (9, jfr 2). Världen utan perspektiv ”hör samman med det anonyma ´man´ eller stammens ´vi´, världen med perspektiv med ´jag´ eller Ego; den ena världen är grundad i Varandet, den andra (…) i Att Ha; den förra är i huvudsak irrationell, den senare rationell” (3).

Allt detta låter häftigt, och det gör än mer det som senare följer om den ”aperspektiva världen”. Huvudtanken här är att prefixet ”a” inte innebär ett förnekande utan ett befriande. En ”process av befrielse från den absoluta giltigheten av perspektiviska eller operspektiviska liksom också pre-perspektiviska begränsningar. Det är inte fråga om att förena det ena med det andra eller att försona eller syntetisera dem båda. Vad det gäller är integration och ytterst helheten; ”ordet ´aperspectival´ förmedlar vårt försök att handskas med helhet”. Och därmed har bokens hela projekt formulerats: den utgör detta försök.

”Det är vår avsikt att presentera bevis för att den aperspektiva världen, vars födelse vi bevittnar, kan befria oss från det utrangerade arvet från både de operspektivistiska och perspektivistiska världarna.” För båda dessa ”pressas nu mot sina gränser, och vi kan antaga, att ingen av dem kan segra i det långa loppet.” Det individuella ”drivs till isolering, medan det kollektiva degenererar till ren aggregation – bådadera klara indikationer på att individualismen och kollektivismen nu har blivit bristfälliga.” (3) I stället bör vi fokusera ”på jordmånen under denna ruttnande värld, där framtidens små plantor växer, omätbara i sin potential och kraft” (4).

Allt detta vidareutvecklas och beläggs naturligtvis av författaren, men jag går inte in på det, därför att detta ändå bara är ett förspel till vad som komma skall. Men ett exempel på en konfrontation mellan världen utan perspektiv och den med skall anföras. Det gäller spanjorernas besegrande av mayariket. Gebser citerar ett aktstycke grundat på aztekiska källor, som berättar om hur Montezuma sände ut ”trollkarlar som skulle förtrolla spanjorerna och (…) siare, magiker och höga präster gick likaledes för att ta emot spanjorerna. Men det tjänade ingenting till; de kunde inte förhäxa folket, de kunde inte förverkliga sin avsikt med spanjorerna, de helt enkelt misslyckades med att nå fram”. ”Mexikanernas magisk-mytiska värld (…) kollapsade i det ögonblick den mötte den rationellt-teknologiska mentaliteten”, sammanfattar Gebser (5).

Fyra mutationer av medvetandet

Jordiskt landskapDet andra begreppssystem, som Gebser använder sig av för attkartlägga människotankens och kulturens utveckling och det som alla kommentatorer fokuserar på, är ”Four Mutations of Consciousness”, det vill säga fyra ”mutationer” mellan fem faser av tankeformer och uppfattningssätt: från arkeisk till magisk, till mytisk, till mental, till integral (36-116). Boken handlar alltså om fem olika former eller strukturer eller – allra bäst, eftersom det rör sig om ett fortgående förlopp i historien – faser av medvetande. Och den femte och sista kallar Gebser den integrala, så till vida som den innebär en övergripande helhet, en helhet som omfattar de fyra tidigare faserna av medvetande (”the ever present origin”) men samtidigt en helhetsbild av världen och tillvaron.

Detta helhetstänkande överensstämmer med vad jag själv kommit fram till genom åren, men Gebser har gått helt andra vägar, vägar där jag inte hade kunnat följa honom. Han ger nämligen en översikt över de fyra tidigare medvetandeformerna, som i sin lärdom och vågsamhet helt tar andan ur en. Och han gör det enligt principen att inte utgå från vårt sätt att tänka i dag och med denna uppsättning instrument söka få grepp om tidigare sätt att tänka och leva, då man inte hade tillgång till dessa instrument, vad han alltså menar skulle vara ett ohistoriskt förfaringssätt. (1 f, 45 f, 51 ff, 73 f, 98)

I stället börjar han från början med tomma händer – händer som dock inte visar sig vara så tomma. För med hjälp av etymologi, det vill säga ordens betydelser i olika språk vid olika tider, och mytologi, alltså myter som bara väller fram ur religionerna och historien, samt interrelationerna mellan dessa, söker han sätta sig in i det förgångna. Och vad gäller språk är det inte bara fråga om latin och grekiska utan också om sanskrit och tyska, engelska, franska, spanska och italienska och dessa språks tidiga former. (Boken avslutas med tio sidor ”Remarks on Etymology”, där han som den förste upprättar ett eget lexikon över ordens rötter.)

Och det är här man blir skakad i grunden. För det är ingen tvekan om att Gebser är lärdare än de flesta (fastän blott 44 år, när den första upplagan om ut), men samtidigt vet man inte vad man skall tro. För Gebser bara konstaterar att det är si eller så och lämnar inget utrymme för kritik eller tvivel. Och hans tolkningar är lika djärva som avancerade.

Den arkaiska tiden

Om den arkaiska tiden konstaterar Gebser, att själen ännu är sovande, har ännu inte nått medvetande. Det är en tid av fullständig icke-skillnad mellan människa och universum”, ”ingenting mindre än den fullständiga identiteten mellan människan och universum” (43 ff).

Om den arkaiska fasen har Gebser inte så mycket mer att säga, desto mer däremot om de följande tre. Så mycket att det aldrig kan återges här. Överhuvud gäller att det aldrig kan bli fråga om någon uttömmande presentation av denna outtömliga bok. (Men med tanke på dess omfång är boken billig på Amazon, drygt 250 kr.)

Den magiska fasen

Människan i den magiska fasen har befriats från sin identitet med helheten och börjat en medvetandeprocess. För första gången börjar hon se på världen i dess sömnlika konturer. ”Ju mer människan lösgjorde sig från helheten, blev medveten om sig själv, desto mer började hon bli en individ”. Hon kunde dock inte fatta världen som helhet utan bara enskilda detaljer, ”punkter”, som fick stå för helheten. På det sättet är den magiska världen en pars pro toto. Och hon vill inte längre bara vara i världen utan också ha den (46). Gebser har mycket mer att säga om detta, bland annat att bilder från denna tid framställer människan utan mun, eftersom det var örat som var det viktiga organet, inte munnen; språket var ännu outvecklat (55 ff).

Men jag lockas av ett annat ställe mot slutet: ”Gustav Meyrink, författare av en gång mycket lästa magiska romaner, har gett en god definition av vad magi kan vara och hur den kan kännas igen i massreaktioner. Hans formulering är: ´Magi är att göra utan att veta´. Översatt till dagens terminologi skulle denna fras lyda: Magi är att göra utan medvetande. I dag är till exempel allt som uppstår på detta plan som en massmanifestation på samma gång oansvarigt, därför att en återgång till det kollektiva för med sig en förlust av medvetande och också ett uteslutande av det ansvariga jaget. Massreaktionerna och psykoserna i vår tid är oroande typfall.” (60)

”Vår tid” – Gebser nämner inte Hitler, kanske för att inte göra honom denna ära – men det här är ju formeln för Hitlers maktutövning. Den kollektiva massans villighet att handla oansvarigt utan att veta, utan medvetande, det är ju det som gör det otänkbara möjligt, från överfallet på Polen till Moskva och Stalingrad, koncentrationslägren och Auschwitz. Här kan man riktigt se de jublande människomassorna längs kortegens väg, med Hitler stående i bilens förarsäte. Han förstod hur man förförde denna massa.

Nödvändigt är då att tillägga något som står långt tidigare i kapitlet om de fem faserna (42) men då med kursiv för att visa att det är något av det viktigaste: ”Vi måste först av allt vara medvetna om att dessa strukturer inte bara tillhör det förflutna utan i själva verket fortfarande är närvarande i mer eller mindre latent eller akut form i var och en av oss”. Javisst.

Karakteristiskt för européer, skriver Gebser, är att det inte räcker med kunskap om ett faktum eller en händelse, utan vi måste också kunna lokalisera dem i rum och tid. I historien talas det så lyckligt om förhistorien: de magiska elementen ligger just före tidens framträdande. Med iakttagelserna av rytmen i naturen kommer så småningom tiden in i bilden – den magiska människan tar steget in i den mytiska fasen (61).

Den mytiska fasen

Jordiska strukturerHär är det fråga om en övergång från vegetativ natur till vaknande av själen och medvetandet och om övergången från tystnad till tal. De stora exemplen blir Akilles vrede i Iliaden och passagen i Odyssén, där Odysseus säger ”är Odysseus”; jaget är ännu bara närvarande i verbformen. Mörkret inom människan, som vi idag skulle kalla ”det omedvetna”, uttrycks och synliggörs i myterna om nattliga resor och nedstigande till Hades (71 f). Bland myterna som behandlas och tolkas finns också, till glad överraskning för en nordisk läsare, Kalevala (69).

Uppvaknandet och förmågan att se relationer föregreps och blev synliga som i en dröm i myten om Athenas födelse. ”Hon springer fram (det vill säga ett hopp, en mutation) ur Zeus huvud; hon är bilden av tanken, av medvetet tänkande, förmöget att urskilja en gång osedda relationer likaväl som faktiska förhållanden dolda av mörker. (…) Och det var Athen som var utsett att bli sätet för den västerländska människans uppvaknande till sant rationellt tänkande. Athenarna, vilkas röst bestämde vår värld och vilkas tanke bestämde vårt begrepp om tid, vilkas visdom gav vår mentala, perspektiviska värld dess skapnad och utseende.” Övergången från örat till den talande munnen är tydlig, och vi får en synlig värld (73).

Innan han kommer in på den fjärde, mentala strukturen ger Gebser oss en nyttig tankeställare. Zeus huvud blev helt igen, men där var en gång en spricka, ett sår. Varje ny tanke kommer på det sättet att riva upp öppna sår. Vi får inte glömma smärtan och kvalen vid dessa övergångar, ”mutationer”, mellan de fem tänkesätten. Men var och en som är angelägen om att överleva med värde och värdighet ”måste förr eller senare passera genom smärtorna till ett nytt (emergent) medvetande. (73)

Den mentala fasen

När vi går vidare till denna fjärde fas, är det naturligt att kalla den för den rationella. ”I det ordet stöter vi på kännetecknen på den perspektivistiska världen: perspektivitet och att vara inriktad på något tillsammans med – oundvikligen – uppdelningen i sektorer.” Javisst, rationalismen leder alltid till analys och reduktion. Men här gör Gebser en väsentlig distinktion, nämligen mellan den mentala strukturen och den rationella. Den förra, som är det vidare begreppet, är duglig (efficient), den senare, som härrör från den förra, är däremot defekt (deficient). Javisst, vi har ju alltmer kommit att känna, att det rationella inte är heltäckande, då skulle världen vara en betydligt gråare och tråkigare plats att leva på. Rationaliteten kan inte förklara och spänna över allt i världen, tvärtom ligger mycket - och mycket av det bästa - därutanför och går förlorat genom analysen. Men tillhör ändå det mentala.

Här fördjupar sig Gebser nu i spekulationer om rötterna till ordet ”mental”. Via sanskrit för han det tillbaka till första ordet i Iliaden, menis på grekiska, vrede, mod, makt - Akilles vrede. Det är släkt med latinets mens, som betyder ännu mycket mer. Men avgörande är, menar han, att dessa ord är den första antydan om ”en riktad eller diskursiv tanke”. (75) Den är, i motsats till tidigare, riktad mot ett objekt och inte fånge i någon dualitet som under magin och mytologin. ”Ringen är bruten, och människan stiger ut ur den tvådimensionella ytan till rymden. Det är en händelse som fundamentalt ändrar världen.”

Detta vidareutvecklar Gebser genom en äventyrlig tolkning av Athenas födelse: Zeus hade gift sig med Metis men var rädd för att en son skulle bli mäktigare än han. Han slukade därför Metis, och när Hefaistos eller Prometheus eller Hermes klyver hans huvud med en yxa, föds i stället Athena. Ett stort tumult uppstår i naturen, och en ny möjlighet för världen öppnar sig (75).

Gebser spinner vidare på både Medusa, Minerva, Moses, Manu, Minos, Menes och Menelaos, vilkas namn alla tänks gå tillbaka på ord för människa, men jag avstår. Därefter vidtar emellertid en kunnig, ambitiös och pedagogisk genomgång av medvetandets utveckling under de femhundra åren mellan Moses och Lykurgus, som jag upplever som, en höjdpunkt i boken, så mycket märkligare som Gebser sedan på sin väg lämnar det mentala-rationella bakom sig. En utgångspunkt är några ord av Parmenides från cirka 480 f.Kr.: ”För att tänka och vara är ett och detsamma” (77, 80, 83 f). ”Den mytiska världen bryter samman /och/ ger vika för likheten mellan att tänka och vara. Här är det första filosofiska påståendet formulerat: den första rumsliga, mentala manifestationen” (77 f).

Men sedan överraskar den mångkunnige Gebser genom att visa att sådana manifestationer är uppenbara också ”i skulptur, i arkitektur, i teckning på vaser och måleri, i författarskap, i lagstiftning, i de orfiska mysterierna och i jonisk naturfilosofi”. Det är här - ”i Grekland under dessa århundraden - som vår värld kom till, vår värld som nu kanske går mot sitt slut” (78).

Tre kännetecken är tydliga i den grekiska skulpturen under 600- och 500-talen före Kristus. För det första en vaknande känsla för den mänskliga kroppen. För det andra det så kallade arkaiska leendet, långt från ”smärta och glädje men speglande vaknandet och gryningen för det framträngande strålande mänskliga ansiktsuttrycket”. Och för det tredje ”det gradvisa framträdandet av den fria och klara panna, som, i de tidigaste skulpturerna, täcks av konstfullt flätat hår nästan ner till ögonbrynen (…). Så tidigt som på 500-talet före Kristus hade pannan framträtt oinskränkt, klar och vaken; (…) detta uppvaknande till det mänskliga ansiktsuttrycket (…) är förvisso en av de mest gripande händelserna i människans historia, särskilt som den sker i tysthet. Steg för steg kan (…) kan detta uppvaknande till sig själv urskiljas i människans anletsdrag.” (78)

Och här fäller Gebser in det andra av citaten från Grekland, tre ord av Thales, som skrevs in på Apollotemplet i Delfi: ”Känn dig själv”. Dessa ord, konstaterar Gebser överraskande, hade en betydelse till. De är nämligen skrivna från vänster till höger. Sedan äldsta tider hade man skrivit från höger till vänster. Den vänstra sidan representerar det omedvetna och förflutna, den högra vägen mot medvetande (jfr den dubbla betydelsen av droit, right och recht). Här finner vi för första gången en rörelse i skriften åt andra hållet, åt höger, en rörelse som överensstämmer med ordens betydelse.

Det är alltså också fråga om riktning, inriktning. Så är det även i lagarna. Från tillkomsten av Moses och Lykurgus lagar ”hade människan att själv välja riktning och döma sig själv; i detta ligger den nästan övermänskliga storhet i tiden, som blev verklighet kring 500 f.Kr. i Grekland via mutationen till den mentala strukturen” (79).

Men inte bara i Grekland. Gebser pekar på både Konfucius och Chuang-tzu i Kina, Zarathustra i Persien och en lagbok i Indien, tillskriven den legendariske Manu. Processen att avhända sig rester av icke-rums-tänkande stärktes av Dionysos-spelen i Athen, som laborerade med spelet mellan kören och den individuella skådespelaren, persona. Här tog förändringen innebörden att körens betydelse gradvis förminskades till förmån för individen. ”Och det betydde att människan steg ut ur gruppens beskydd, som förut hade omgett och skyddat henne som en grotta.” För första gången hade denna anda blivit medveten om sig själv i den grekiska kören, där den blev röst och ord. ”Det verkliga uppvaknandet till mentalt medvetande ägde rum i Dionysia.” Och en liknande process måste ha ägt rum i de orfiska mysterierna. (81 f)

 Efter dessa lysande sidor är Gebser framme vid de filosofiska aspekterna av framträdandet av det mentala, först i den joniska filosofin i Grekland. Men där invecklar han sig i en rad delproblem, som åtminstone jag inte tycker för resonemanget mycket framåt men däremot gör det svårare och mer abstrakt. Också vad gäller det tankesystem, som så småningom kom att överglänsa filosofin, nämligen kristendomen (men även Krishna och Buddha får vara med). Och de symboler, som de olika riktningarna associerats med: punkten, cirkeln, triangeln och fyrkanten (87). Men kan lätt ”förlora ur sikte grundproblemet i vår diskussion, medvetandets framträdande”, skriver han på ett ställe (89), och det tycker jag är precis vad han gör här.

Men det slutar inte så utan mynnar ut i en förödande kritik av mentala missförhållanden i vår tid. ”Leonardos utveckling av perspektivet med dess betonade förrumsligande av människans bild av världen markerar början på den defekta fasen av den mentala strukturen. Vi har redan definierat den som fasen kännetecknad av ratio, och (…) ordet ratio är definitivt kvantitativt. Medan den grekiska världen i den klassiska perioden är en värld av mått och moderation par excellence, är den senare europeiska världen och särskilt dess avledda kulturer, som den amerikanska och ryska, världar av omåttlighet.” Ratio överskrider omåttligt gränserna för utmätt riktning och moderation (…), ”´rationalisering´, det vill säga att dela upp och dissekera allting och använda yttre och ovidkommande substanser för att uppnå sina syften”. (93 f)

Och Gebser blir ännu radikalare: ”Själva akten att sätta upp syften och avsikter understryker den negativa effekten av dessa båda defekta former av de magiska och mentala strukturerna; varje uppsättning syften är alltid laddad med kraft (…). På det sättet är det själva antitesen till världens helhet. Den dualistiska motsättningen mellan världen och människan innebär fixering (fixity) och sektorisering. ”Fixeringen ledde till isolering, sektoriseringen till anhopning. (…) Isoleringen syns överallt: isolering av individer, av hela nationer och kontinenter; (…) isolering i tänkandet i form av” förhastade omdömen eller överdriven abstraktion (…)”. (94 f)

Hela denna ”utveckling” under 400 år ledde till alla tekniska framsteg, till maskinen, till ”framstegens tidsålder”, till den radikala rationalismen och världskrigens tidsålder. Ratio ”innebär kalkylering och i synnerhet uppdelning”. Gebser sammanfattar: ”Denna sönderdelande aspekt inneboende i ratio och Rationalism (…) förbises ständigt, trots att den är av avgörande betydelse för en bedömning av vår epok.” (95)

Och han fortsätter: ”Den rationella fasen av den mentala strukturen har ännu inte kommit till ett slut, och dess verkliga slut är ännu inte i sikte.” Och om en ny mutation, som den vi väntar och hoppas på, inte leder till en fullständigt ny attityd, ”då kommer följderna av de defekta resterna av en tidsålder som vår, som själv är defekt, snart att anta former, som (…) får de föregående händelserna i vår tid att se ut som en barnlek.”

Den integrala fasen

Gebser kan tyckas alltför absolut i denna final för vad han har att säga om den mentala fasen (som han klarlagt så vältaligt), men i grunden tror jag han har rätt. Om inte den nya, femte fasen, som han kallar ”den integrala”, slår igenom. Och vad som fordras är, som alltid i dessa sammanhang, inte en väg eller stig utan ett hopp - ett hopp in i en ny mutation av medvetande, där helheten står i centrum. ”Med integration menar vi en fullständig och förverkligad helhet – (…) återskapandet av det okränkta och ofördärvade ursprungsstadiet genom att inkorporera rikedomen i alla senare resultat.” Helheten omfattar alltså alla de tidigare stadierna. Ursprunget är alltid närvarande.

Boken är inte slut här, men jag är det (89 år om ett par dagar). Det är ännu bara 115 av 621 sidor avverkade, men vad som följer är mer abstrakt och svårare. Det vill säga kapitel 4 och 5 är inte svåra: de vrider och vänder på olika sätt på vad som kommit fram i kapitel 3 om de olika faserna och mutationerna (”cross sections”). Det är klart nog men känns inte riktigt nödvändigt jämfört med de stora slagen i kap. 3.

Svårare blir det med kap. 6 ”On the History of the Phenomena of Soul and Spirit”. Detta är naturligtvis en utvidgning av ämnesområdet, som många kan tycka vara angelägen, men jag gör det inte. Kap. 7 ”The Previous Forms of Realization and Thought” går ännu en gång tillbaka i historien till områden, där vi redan varit. Och med kapitel 8 ”The Foundations of the Aperspectival World” är vi äntligen framme vid den nya, femte medvetandeformen.

Och därmed vid bokens andra del: ”Manifestations of the Aperspectival World. An Attempt at the Concretion of the Spiritual” som liksom den första omfattar halva boken, d v s drygt 270 väldiga sidor (den första delen hette ”Foundations of the Aperspectival World. A Contribution to the History of the Awakening Consciousness”). Den andra delen består av tolv kapitel, varav fem fördelade på ämnesområden från matematik till litteratur. Var och en kan här alltså gå in och läsa om sitt eget ämnesområde.

Men jag måste säga: detta blir mig övermäktigt. Och kanske skulle det också bli övermäktigt för läsaren. De flesta recensioner nöjer sig också med att presentera de fem faserna av medvetande och ”mutationerna” mellan dem. Själv har jag i många år arbetat på och med och i ett paradigm efter (men inneslutande) det analytiska och reduktionistiska, men jag har aldrig behövt en halv jättestor bok för att framställa det (ordet paradigm förekommer inte hos Gebser). Men det är ju klart, han har långt större filosofiska, naturvetenskapliga och humanistiska, vetenskapsteoretiska, estetiska och historiska ambitioner än jag. Och desslikes kunskaper.

Men jag har nått mitt mål. Jag har fått bekräftelse på suveräniteten i det helhetstänkande, som jag har pläderat för i många decennier och i 12 böcker. (www.lagerroth.com) Och på faran av ohämmad analys och reduktion. Och det starkare och framför allt bredare och djupare än någonsin tidigare.

Men jag utesluter inte att jag återkommer till Gebser och denna häpnadsväckande bok.

 

Erland Lagerroth